Sjostakovitj ”The Gadfly”

Ja, jag kan inte låta bli. Sitter här i den mörknande julikvällen och lyssnar på mer av Sjostakovitj (på min laptop). Det är slut med dom ljusa kvällarna, tyvärr. Vi missade en hel del av dom hälsingska ljusa sommarkvällarna pga coronan, kom till ön ovanligt sent denna sommar. Och snart är vi inne i augustimörkret. Man får trösta sig med Sjostakovitj.

Musiken skrev Sjostakovitj till den sovjetiska filmen Ovod – the Gadfly – från 1955. Sen användes den i en tv-serie inspelad på 1980-talet där Sam Neill spelade spionen Sidney Reilly. Jag såg den då och musiken fastnade. Vacker musik som nog här bidrar till vemod över att sommaren snart är inne på slutvarvet. Musik som lätt går rakt in i hjärtat – i alla fall på den här bloggerskan.
Eftersom jag inte kan bestämma mig för vilken jag tycker bäst om får du två versioner här:
Med violinisten Nicola Benedetti från Last night of the Proms 2012 här.
Från tv-serien Ace of Spies med Sam Neill här.

Julian Barnes och Sjostakovitj

Den engelska författaren Julian Barnes har blivit lite av favorit hos oss på senare tid. Det började med att jag läste ”Flauberts papegoja” (bloggade om den här) sen blev det några till: ”The only story” och ”The sense of an ending” (påhejad av Aleksandr Sergejevitj som kommenterat många av mina blogginlägg. Tack för det!). Nu har jag just börjat med en novellsamling av Barnes, ”The lemon table”. Bara läst två av elva noveller hittills, men det ser lovande ut. Tycker om hans sätt att skriva.

Sen har jag snappat att Julian Barnes skrivit en bok om den ryske kompositören Dimitrij Sjostakovitj. ”Tidens larm” heter den i svensk översättning. Tipset fick jag via ”Babels bibliotek”, där jag en dag satt vid min dator och botaniserade bland intervjuer med författare. Mycket lämplig sysselsättning när det är kallt eller regnigt eller blåser lite för mycket för att jag ska vilja ge mig ut i kajaken. Och från min plats på verandan har jag ju ändå utsikt över havet, kan hålla koll på tärnor och måsar, skrakar, minkar på stranden, ev segelbåtar och vattenskotrar som drar förbi m.m. Och så skrämma bort stora horder kanadagäss som vill hålla till på stranden. Jag försöker få bort dom genom att springa dit och slå ihop två grytlock. Urdumma fåglar! Dom kommer snabbt tillbaka.

Men boken om Sjostakovitj ska jag nog läsa sen tror jag. Han levde ju i en tid där han var tvungen att navigera försiktigt för att inte bli tagen av säkerhetspolisen. ”Feghetens linje var den enda som löpte rak och oavbruten i hans liv”, nåt sånt skriver Barnes i boken. Och när Jessica Gedin frågar om feghet och mod säger Barnes att han tycker att ”feghet är intressantare än mod”. Han säger att Sjostakovitj använde ironi i sina kompositioner för att visa var han stod i förhållande till makthavare som Lenin, Stalin och Chrusjtjov. Ironin funkade som en sorts ”snorkel för det sunda förnuftet” i den tid Sjostakovitj levde. Klart jag blir nyfiken på boken.

Sjostakovitjs musik har jag inte lyssnat så mycket på. Men ett populärt stycke som nog många hört är hans vals nr 2. En sugande suggestiv komposition, som var med som ledmotiv i filmen ”Eyes wide shut”. Här.