En vända runt öarna

Igår blev det en dag med sol, visserligen rätt svag men i alla fall sol! Gick runt öarna igen, för första gången denna vårvinter: Skeppsholmen och Kastellholmen. Favoritpromenad. Jag tänkte på hur mycket jag tycker om dessa gamla miljöer med all sin gamla historia. Att få sånt går inte lika lätt i Melbourne.

Svanarna ägnade sig åt tvätt och fjäderdräktsvård. Det var först när jag tog upp bilden i datorn som jag såg att det är en sångsvan och en knölsvan på bilden. Den längst till vänster går det ju inte att se om det är knöl- eller sångsvan.

Högvatten. Det gamla vraket Grå Ulven, som ibland sticker upp utanför Kastellholmen, kunde bara anas. Bild på hur det kan se ut där vid lågvatten har du i inlägget ”Lågvatten” från 2013 här.

Lite vårtecken gick också att hitta. Krokus på sluttningen nedanför kastellet. Snödroppar såg jag också men nån bild blev det inte.

Stilleben på Skeppsholmen

Det blev en liten vända ut på öarna igår – Skeppsholmen och Kastellholmen. Solig fin dag.

Jag tror inte jag varit där sen jag satt ute på Kastellholmen en julidag och läste i boken ”Mannen som försvann”. Då hade jag cyklat dit med boken i ryggsäcken. Bloggade om det i inlägget ”Mannen som försvann” här. Han som försvann hette Fredrik Hippolyte von Schantz och nu – långt efter att han försvann i havet – har han fått en blogg som du kan läsa här.

Såna här fendrar av tågvirke har varit med tidigare i bloggen. Titta här.

Skeppskatt

Det blev en liten promenad på Skeppsholmen i dag. Spanade bl.a. in denna katt. Visst är den fin!

Några promenadbilder

En plats som snart inte finns längre, i alla fall inte som den ser ut i dag: Blasieholmen bakom Nationalmuseum, bilden tagen från Skeppsholmen.
Utsikten kommer att förändras. Båtarna ska kanske ligga kvar här nånstans (?) och dykdalben i förgrunden behöver man väl inte ta bort, men dom gamla röda hamnmagasinen och tullhuset vars svarta tak sticker upp bakom magasinen försvinner. Det vill dom styrande i stan. Det vill inte jag. Läs mer i inläggen om Nobel Center i bloggen eller på Facebook här eller på nätverkets hemsida här.

Generellt verkar det finnas en önskan hos dom som bestämmer i Stockholm om att fylla ut platser. Finns det en plats med nåt lågt hus ska det rivas och så ska man bygga nytt och mycket högre på samma plats. Ett färskt exempel är högt upp på Hantverkargatan alldeles intill Kungsholms gymnasium. Där låg fortfarande för bara ett litet tag sen ett betydligt lägre hus med en Ica-affär och nån restaurang. För flera år sen fanns en biblioteksfilial i detta låga hus. Nu är alltihop borta och jämnat med marken. Här ska ett nytt hus byggas, självklart betydligt högre än det tidigare. Mindre platser där det inte står nån byggnad alls tidigare vill man också helst fylla med en sån, helst en hög byggnad. Det är väl sånt som kallas ”horror vacui” – gamla Aristoteles – tomrum måste fyllas med materia. Det är synd tycker jag och feltänkt. Det är tvärtom bra med variation på hushöjder och att det faktiskt också kan få finnas öppna platser här och var i stan. Men vad 17, inte bryr dom sig om vad jag tycker!

Lite längre bort på Skeppsholmen fastnade blicken på nåt rött igen.
Jag gick vidare och så såg jag att bron till Kastellholmen fått ett nytt namn. Detta till minne av Boris Nemtsov.

Igår var det precis ett år sen han mördades i Moskva, av allt att döma på order av Putin.

 

Stilleben, Skeppsholmen

Ja, här hittade jag skönhet i det gamla, väl använda – igen. Gammalt, lite trasigt, lite risigt… sånt har jag plåtat flera gånger tidigare. Förgänglighetsnostalgi? Eller så är det väl jag själv som känner en sorts samhörighet med diverse gammalt grejs. Gamla skutor och sånt.

Den här bilden är ju inte nåt konstverk, bara ett utsnitt av nåt jag såg. Men nu när jag tittar på den med dom där svarta partierna kommer jag faktiskt att tänka på gammal konst och särskilt på det outgrundliga mörkret hos barockkonstnären Sánchez Cotán. Han målade gärna just stilleben – dock inte fendrar på båtar utan frukter, grönsaker och sånt. Bakom det han avbildar finns ett djupt mörker, och man vet inte vad som döljer sig där. Lite fantasieggande, kanske.

Cotán har varit med i bloggen nån gång tidigare, om jag minns rätt. Några av hans verk finns med på engelska Wikipedia här.

Krutrök och gamla bekanta

Nej, det var inte över dessa bastanta damer krutröken lade sig igår utan över Odenplan. Gick ut för att ta bussen men blev stoppad av herrar i hjälm och västar i självlysande färger. ”Eld i berget!!!” sa dom – fast inte riktigt eftersom dom pratade engelska istället. Om det var engelsktalade tyska tunnelarbetare eller dito schweiziska (?) sprängexperter vet jag inte. Det sa dom inte. Det skulle alltså sprängas i den stora gropen för Citybanan mitt på Odenplan. ”Two minutes!” sa en av hjälmkillarna uppmuntrande till oss som stod där och tryckte i hörnet Karlbergsvägen/Upplandsgatan. Men vi som väntade enades raskt om att det rörde sig om s.k. SL-minuter – ett begrepp som många av dom som väntat på buss eller t-bana i Stockholm nog känner till. På hållplatserna finns ofta en skylt med text som ändrar sig och där kan stå att bussen kommer om t.ex. 5 minuter. Sen är det plötsligt 2 minuter och sen kan det bli 3 eller 5 igen eller nåt – ofta mer. Typiska SL-minuter, alltså.

En ordentlig salva kom efter ett antal SL-minuter. Marken skakade och jag såg hur en massa fönster i ett hus på andra sidan gatan skälvde till ordentligt i solskenet. Efteråt luktade det krut och röken steg från gropen. Nåja, allt gick bra och bussen jag skulle ta var ju också tvungen att vänta på sprängningen så jag hann till hållplatsen sen. Man har sprängt och grävt sig rätt djupt på Odenplan vid det här laget. Jag gluttar ner genom fönstren i planket emellanåt.

Damerna på bilden har varit med nån gång tidigare i bloggen, då utan snö och kanske med lite färre sprickor i sina allvarliga ansikten. ”Who are these guys?” frågade jag mig då förra gången jag plåtade dom; repliken kommer från gamla filmen ”Butch Cassidy och Sundance Kid”. Jag har för mig att jag faktiskt sen tog reda på vad det är för damer. Jag tror dom ska ha stått på taket till Konstakademien eller nåt sånt ställe men minns inte riktigt.

Till sjöss (2)

Samma grådisiga och duggregniga väder i dag igen. I ren protest kombinerade jag promenaden med två sjöresor. Ena gången gungades jag (nåja, inte så värst) tillsammans med flera andra fram på böljan den grå på rutten Slussen-Djurgården och bad att få bli avsläppt vid bryggan på Skeppsholmens östra sida. Sen blev det promenad på Skeppsholmen och när jag var nöjd med det gick jag till västra sidan av ön där det finns en annan brygga där färjan kan lägga till. Då handlar det om den nya linjen på rutten Slussen-Fotografiska museet-Skeppsholmens västsida-Slussen (se förra inlägget Till sjöss). På sin väg tillbaka till Slussen från Fotografiska museet tar man upp passagerare där på Skeppsholmens västra sida om man signalerat därifrån med en semafor som finns på bryggan. I dag var det bara jag som klev ombord och jag var helt ensam passagerare på vägen tillbaka till Slussen. Kändes nästan lite lyxigt att dom girade och la till bara för mig.

Killen som kollade SL-kortet sa att den här nya linjen mellan Slussen och Fotografiska går dåligt och han tyckte att den var helt fel lagd. Han tyckte det vore smartare att en linje går rutten Slussen-Djurgården och den andra går rutten Slussen-Fotografiska-Skeppsholmens östsida-Djurgården. Den där andra linjen skulle bli mer av museilinje: Fotografiska, museerna på Skeppsholmen (Moderna, Arkitekturmuseet och Östasiatiska – finns det fler kanske?) och så museerna på Djurgården (Nordiska museet, Biologiska, Nya vin- och spritmuseet, Skansen m.fl.) Ja, det är kanske en bättre idé.

Hör ni det, Waxholmsbolaget? Gör om den där linjen! Lyssna på ”färjekarlen”!

På vägen hem hoppade jag på en buss. Vid hållplatsen efter steg en ung man ombord. Jag såg inte om han visade nåt SL-kort eller så men jag såg honom böja sig fram över förarplatsen och ge chauffören en puss på huvudet. Uppe vid hårfästet nånstans. Det såg rart ut. Dom var nog far och son, gissar jag.

Ja, det var den grådisiga dagen. Vore trevligt med lite sol nån dag. Vi behöver ju suga i oss ljus den här årstiden säger dom som vet.  Och nästa söndag ställer vi om till vintertid.

Vara i balans

Jo men visst, så är det ju: det gäller att hitta balansen i livet.
Detta fick jag se på min Skeppsholmspromenad i dag.

Att komma upp på linan och igång är inte helt lätt (fast allt det andra är förstås svårt också!). En hoppfull hund kom rusande och tänkte att ”här finns nog nån som vill leka med mig” så han kom och la ner en pinne nedanför lindansaren. Men nåt kastande av pinnar blev det inte.

Det  var en härligt skön sommardag med fortfarande en hel del värme i luften. Killen som tränade fick ta av sig tröjan efter ett tag.

”Ser jag tre apelsiner vill jag jonglera, ser jag två torn vill jag gå mellan dom” sa den franske lindansaren Philippe Petit när han blev tagen av polisen efter att ha gått på lina mellan tornen på World Trade Center i New York. Det var 1974.

Han sa också: ”Att vara lindansare är inte ett yrke, det är ett sätt att leva. Att gå på linan är som en bild av livet: det finns en början, ett slut och det finns ett framåtskridande, och om man kliver snett dör man. Lindansaren binder samman det som är förutbestämt att vara åtskilt. Det är den mystiska dimensionen av att gå på lina”.

Om killen på Skeppsholmen längtar efter att gå på lina mellan höga hus vet jag inte.

Litet tillägg 2 sept:
En annan utmaning kan vara att gå på lina mellan två lastbilar som kör i 80 km/tim som ”stuntkvinnan” Faith Dickey gör i en reklamfilm, se här.

Gatukonst (2)

Häromdan var vi och tittade på utställningen ”Street smart” på Kulturhuset i Stockholm. Jag tycker ofta det är roligt med gatukonst, i alla fall sån som är antingen snäll och utan nåt egentligt budskap (som ”knitting”) eller satir och provocerar. Den sorts gatukonst – om man nu kallar det så – som innebär att man t.ex. sprutar ner en hel tunnelbanevagn förstår jag inte vitsen med alls. Om det är nån sorts protest tycker jag det är dåligt och roligt är det ju inte alls.

Roligast på utställningen på Kulturhuset tyckte jag flera av dom fejkade löpsedlarna var. Så här såg en av dom ut:

Dom som gör – eller gjorde (kanske har dom slutat?) – dom här löpsedlarna kallar sig GuiltyGuilty.

DN skrev om utställningen på Kulturhuset för ett par dar sen. I artikeln citeras några andra löpsedlar som jag skrattade gott åt. Länk till artikeln hittar du nedan.

I dag skriver Sanna Rayman i SvD om gatukonsten och tar upp frågan om följder av gatukonst och klotter. ”Låt gå att rent klotter skapar mer brott. Men gör ett rådjur eller en tigersvans det?” Tigersvansen som hon nämner finns på Skeppsholmen. Det har funnits många tigerspår på ön och jag har bloggat om dom och visat bilder. En länk nedan.

Rayman skriver om gatukonst som folk tycker om, att gatukonstnärerna kanske inte kan få makthavarnas kärlek men folkets. Om hur folk reagerar på olika sorts gatukonst skriver hon: ”För de flesta är gränsen flytande. Man gillar den söta pärlplattan som någon förskönat en bropelare med, men man ogillar den fula och asociala taggen på sätet i tunnelbanan. För, liksom: Hur kul är det egentligen?” Nej, just det.

Gatukonst har varit med i bloggen tidigare. Bl.a. med bilder från Heffernan Lane i Melbourne. Där handlar det om ett gatukonstprojekt som sanktionerats av staden. Här kommer en till av dom skyltar som sitter uppe i gränden. Konstnären heter Evangelos Sakaris.

DN:s artikel om utställningen på Kulturhuset här.
SvD:s artikel av Sanna Rayman här.
Mer om Heffernan Lane, se inlägget Gör inget otyg.
Ett inlägg om Tigerspår här.

Dykdalber

Här råder bloggtorka…kommer inte på nåt att skriva om direkt… så jag tänkte att jag får väl lägga in lite mer vatten istället.
Den här bilden är nästan som en delförstoring av den s.k. headern som jag har i bloggen nu vintertid. (Klicka för ännu större bild).

Mojängerna till vänster är dykdalber. ”En bottenfast anordning för att förtöja eller bära av, det vill säga styra undan, fartyg. En dykdalb består av en grupp pålar sammanfästa till ett fundament” skriver man i Wikipedia.

Glad fredag!