Utgrävningarna bland gamla släktpapper och brev har fortsatt. Nu ska det handla igen om min släkting Anna Maria Pettersson, född 1765 i Göteborg – min farfars farmors mor. Hon gifte sig med Lars Rolander som blev framgångsrik grosshandlare i Stockholm. Tillsammans fick dom 11 barn, men bara 5 av dom levde till vuxen ålder. Dom andra dog som spädbarn i kopporna, kikhosta, slag eller ”hjärtsprång”.
Det blev skilsmässa mellan föräldrarna något som inte var så vanligt på den tiden. Yngsta barnet, en pojke, var 6 år då. Oklart vad som hänt. Av handlingarna framgår att Anna Maria dömts till böter två gånger. Hade hon smockat upp sin man? Jag har letat efter domen men inte hittat, hittills i alla fall. Det framgår också att Anna Maria gärna ville fortsätta äktenskapet. Hon lovade ”att söka återgå till ett förhållande hvarigenom hon kunde vinna tillbaka sin mans ömhet”. Men det trodde inte mannen på; han ville skiljas. Skilsmässan gick igenom 1815, och Anna Maria flyttade ut. Hon levde sen till 1830. När hon dör antecknar man ”Vansinnig” i församlingsboken i Sånga, Ekerö kommun. Skrev om detta i inlägget ”Stackars Anna Maria” här.
Vad hände efter skilsmässan? Hade Anna Maria nån kontakt med sina barn sen? Vet inte om det alls fanns några regler på denna tiden när det gäller det vi i dag kallar umgängesrätt, delad vårdnad och sånt. Kanske försvann Anna Maria bara ut i periferin tills hon slutade sina dar som vansinnig i vård hos främmande människor? Men nu hittade jag ett brev som Anna Maria skrev till sin 20-åriga dotter Charlotte 1820. Stavning och punktion är lite konstigt och jag försöker återge texten så bra som möjligt. Jag har inte sett originalet utan bara en avskrift.
Brevet är adresserat till ”Demoiselle Charlotte Rebecca Rolander Stockholm. Bor på Hornsgatan i hörnet av Repslagargatan eller andra hörnhuset från Södermalmstorg” och daterat brevet Tore Sund 23 juni 1820. Anna Maria skriver:
”Min lilla dotter Charlotte. För tvänne dina kärkomna breven tackar jag mucket. Jag hopas du intet är ond på mig för dät jag har hvarit så försumlig at beswara däm. Tack Söta du för dätt beswär du har hawitt mäd min pilis /??? – ska det vara päls?/. Dät är mig en Stor fägnad dät alla sammans har hälsan och mån wäl. Jag beklagar dätt Mathilda har warit så siuk, hon lärer ståt ut swåra plågor. Men Gud ware lof hon nu är frisk. Min flytning blef opskjuten til i början av mars månad. Söta Charlotte ett sådant behof jag har af ett par mösor. Jag har bara en at ömsa mäd. Om du ville wara beskedlig och köpa mig til ett par, kan jag intet begära att di blir sydda af mina flickor. Men om du hade ett mönster att skicka mig äwen skulle jag önska dätt du will köpa mig ett ½ /???otydligt/ bomuls garn till strump /brevet trasigt här/ papa är wäl så god och läger ut päningar på stan långt är Garnboden. Jag undrar huru dät är mäd dän Rocken som mamsäll Dänen /?/ skule sy för mig om hon intet har fått foder änu så kunde hon i stälet göra en klänina så slap jag med foder omkåstnad. Söta Charlotte om du wille bestyra om dät men säg häne att hon intet generar häne. Förlåt att jag beswarar mäd så mycket. Jag innesluter mig i mina barns wänskap och ber om min hälsning till alla sammans. Förbliwer Anna M. Pettersson.”
Några år senare är dottern Charlotte gift och har en liten dotter. När hon är på besök hos sin far i Stockholm skriver hon till sin man i ett brev daterat 1827: ”Jag har en speculation att, om Grahn kommer in dessa dagar har jag lust att följa ut med honom till mamma. På något sätt kan jag väl komma in, det vore bra att ha det gjordt innan du kommer, äfven skall jag denna vecka göra några avskedsvisiter”.
Om besöket hos mamman blev av och vem Grahn var vet jag inte. Kanske nån som hade tillgång till häst och vagn och skulle ut till den trakt där modern bodde då. I vilket fall, blev jag berörd när jag såg dom här två bevisen på att Anna Maria och i varje fall äldsta dottern hade en del kontakt efter skilsmässan.
Slut på gammalt släktgrejs för den här gången.
Gabrielles blogg 