Liten sur tanke

Studentflaken är i full gång i Stockholm i dag. Jag kan inte låta bli att känna mig glad när jag ser dom. Dom här ungdomarna har förstås inte ”tagit studenten på riktigt” så som vi gjorde men dom är så unga och förhoppningsfulla (tror jag i alla fall) och har ju hela livet framför sig. Glädjen smittar. Men oj vad dom skriker! Är dom hörselskadade allihop?

På ett av flaken står det ”Giv akt manöver! Nu är skiten över!” Det är då den där tanken kommer: ”Skiten? Så aningslöst och dumt och självcentrerat. Många barn och ungdomar i världen får inte gå i skolan överhuvudtaget” tänker jag som en riktig surkäring och vänder bort blicken från det studentflaket. Det kommer strax ett nytt i alla fall.

Hjärnan på spel

Vi var på Akademibokhandeln i dag och hörde presentationer av två böcker som rör hjärnan, barns lärande, användandet av digital teknik och digitala spel, inte minst spelberoendet.

Hugo Lagercrantz, barnläkare, har skrivit boken ”Hjärnbrus”. Jag har inte skaffat boken men funderar på att göra det. Lagercrantz berättade om viktiga forskningsrön om små barns hjärnor i jämförelse med vuxnas och om barns lärande. Jag ska bara nämna några saker av det han sa som fastnade särskilt i min hjärna. Han betonade mycket starkt vikten av att tala mycket med barnet redan från början och att läsa högt för det för att barnet ska utvecklas på bästa sätt, utveckla sitt språk, sitt tänkande m.m. Den kontakten och kommunikationen mellan vuxen och barn kan aldrig nånsin ersättas av att låta barnet titta på tv eller spela spel på datorn eller surfplattan. Stressade föräldrar som kommer hem från jobbet efter att ha hämtat barnet på dagis och väljer att parkera barnet framför tv:n för att själv ha tid att kolla sin mail, facebook och sånt och sen göra middag missar nåt som är väldigt viktigt för barnets utveckling: att en vuxen talar med barnet, att barnet är i centrum för en vuxens uppmärksamhet, samspelet barn-vuxen.

En annan sak som jag fäste mig vid är att det finns forskning som visar att det man läst på papper eller i en bok kommer man ihåg längre än det man läst på datorskärmen eller på sin läsplatta/surfplatta. Lagercrantz talade sig verkligen varm för läsandet av böcker och för att skriva med penna på papper. Läsplattor som ofta delas ut i skolorna numera ska användas som ett hjälpmedel, sa han, inte genomgående för läsande och skrivande. Barn med t.ex. olika typer av funktionsnedsättningar, adhd och liknande kan ha svårt att lära sig att forma bokstäver. Då kan dom börja med att träna att skriva på dator/läsplatta och så blir dom glada när dom kan få fram bokstäver. Sen är det dags att gå över till papper och penna. Så Lagercrantz är inte alls motståndare till den digitala tekniken, det gäller bara att använda den på rätt sätt.

Sen kom Sven Rollenhagen, socionom med inriktning på just datorspelsberoende, och berättade om spel och om vilka faror det finns. Han har skrivit en bok med titeln ”Datorspelsberoende”. Inte heller i fråga om datorspelandet är det bara svart eller vitt. Man kan utveckla vissa talanger genom digitala spel också. Men det är viktigt att föräldrarna styr och verkligen ser till att barnen inte spelar sånt som är alltför avancerat – och alltför våldsamt – för deras ålder. Det finns nåt som heter PEGI, Pan European Game Information, där vuxna kan läsa om spel och titta vad som är bra för en viss ålder och vad inte (länk nedan). Det bör föräldrar och andra som har hand om barn rätta sig efter, sa Rollenhagen. Han talade också om risken för depressioner och social fobi hos dom som sitter inne och spelar timme in och timme ut.

Lagercrantz talade också om hur barn som spelar spel tappar i empati. Att slåss med nån på datorn ger förstås inte samma erfarenheter som att brottas med nån ute på gården eller lekplatsen. Man kan inte känna hur hårt ett slag är bara genom att slåss på datorn. Därmed förstås inte sagt att man ska uppmana barn att slåss på lekplatsen… Men visst är det så att folk numera inte verkar förstå hur verkligen livsfarligt det kan vara för en person som ligger på marken att bli sparkad i huvet. Man har sett scenen i hur många filmer som helst och i filmen kan personen ofta efteråt resa sig, borsta av sig lite och gå iväg. Likadant är det troligen i datorspelen.

Hm, ja det har blivit mycket om hjärnan dessa dagar. Igår kväll var vi på Folkkulturcentrum i Hjorthagen som ordnade boksläpp av ”Hjärnan, flocken och ensamheten” av Gunilla Ladberg. Den köpte vi och det ska bli roligt att läsa den. Gunilla Ladberg, fil.dr i pedagogik, har skrivit många böcker. På senare år har hon intresserat sig för hjärnan. Hon är duktig på att skriva om forskningsresultat på ett bra populärvetenskapligt sätt, och hon levandegör beskrivningarna av forskningsrön med erfarenheter ur sitt eget liv. Jag kan skriva mer om det här när jag läst boken. Kanske. Om jag nu minns det. Fast boken är ju på papper så chansen finns.

Oj, nu blev det så där långt igen. Är väl ”addicted to” min blogg kanske.  Bloggberoende. Men det får allt bli några länkar här också:
Lång artikel på engelska (förstås) i Scientific American om det här med att läsa på surfplatta jämfört med på papper: ”The Reading Brain in the Digital Age: The Science of Paper versus Screens” här.
PEGI, bl.a. om rekommendationer av spel för olika åldrar, klassificering och åldersmärkning m.m.  här.
Mer om Gunilla Ladberg och hennes bok ”Hjärnan, flocken och ensamheten” här.
Lena Andersson hade förresten en artikel i DN i dag om vikten av lugn och ordning i klassrummet och om att ansvaret för att lära sig faktiskt också ligger på eleven. Det är inte bara lärarens ansvar att kunskaperna går in i hjärnan på eleven… Men visst är det fortfarande viktigt med en lärare som kan sitt ämne och som kan entusiasmera eleverna och förklara på ett bra sätt det som dom inte förstår. Artikeln i DN här.

En australiensisk skola

I Australien har skolbarnen uniform. Bredbrättad hatt hör till. Det behövs mot den starka solen.

DSC4893_skolanPå bild nr 2 nedan är det samling på skolgården en morgon. Rektorn och andra i skolpersonalen talar till barnen. Priser utdelas för olika prestationer som elever gjort – pris till den som varit bäst på att hålla ordning där eller där, den som varit duktigast på det eller det. Eleven i fråga får komma fram och ta emot sitt pris under applåder. Priset kan t.ex. vara en extra skoluniformströja. Som kommande utifrån får jag intryck av mycket ordning och reda i den här skolan, här lyder man, inget bus eller stoj, raka led, trava in i klassrummet under ordnade former osv.

Hur det är i svenska skolan i dag vet jag inte så mycket om mer än det jag läser mig till i pressen. Det är länge sen mina barn gick i skolan, och min egen skoltid är ju svindlande långt tillbaka. Det här med att ge belöningar för prestationer, håller man på med sånt i svenska skolan? Jag vet inte om det är bra eller dåligt med såna här belöningssystem. Det beror ju säkert på hur det görs. Och lärare och annan personal måste säkert vara uppmärksamma på att det kan finnas elever som knappast märks och elever som är så blyga att dom inte för allt i världen vill gå fram framför alla andra och ta emot ett pris.

SkolstartPremium hette det på den tiden jag gick i skolan. I bokhyllan finns en tjock bok i ganska dåligt tryck (billigt papper) och med svarta pärmar innehållande Shakespeares samlade verk på engelska. Den fick jag som premium vid avslutningen i tredje ring som det kallades då, alltså näst sista året på gymnasiet.

Skoluniform då, som dom har i Australien? Är det bra eller dåligt? Som alltid finns det både för- och nackdelar. Jag har tyckt att det är rätt trist med skoluniform, att tvinga in alla i en och samma ”form”, bort med all individualitet, att hindra den som vill uttrycka sig genom sin klädsel från att göra det osv. Men egentligen är det kanske rätt bra med skoluniform ändå eftersom det tar bort en del konkurrens mellan barn – att vissa har råd med dyra flotta moderna kläder och andra inte, det blir svårare att mobba nån pga klädval osv. En förutsättning är förstås att föräldrar har råd att köpa skoluniform till sina barn, dom är rätt dyra. Men kanske kan man få bidrag, det vet jag inte.

Svenska skolan och svenska elever klarade sig ju riktigt uselt i senaste Pisa-undersökningen, som kom i december förra året och har fått stor uppmärksamhet. Australien verkar inte ha lyckats så där alldeles bra heller. Läser nånstans att dom länder som sammantaget försämrats mest är Sverige, Finland, Island, Nya Zeeland och Australien och att det är Sverige som försämrats mest. På aussie-sidor hittar jag uppgiften att ”Australian 15 year olds have declined in reading and maths, and that while the majority of countries remained relatively stable, Germany, Poland, Portugal, Korea and Chile showed big improvements”. Sverige nämns inte där som synes och lär ju inte höra till dom som var ”relatively stable” heller utan det gick väl mest utför.

Maciej Zaremba skrev en artikelserie om den svenska skolan i DN för ett par år sen. En artikel av Zaremba som publicerades i DN i samband med att Pisa-rapporten kom finns här.
Den som vill läsa mer om Pisa och jämförelser mellan 2003 och senaste undersökningen kan titta på Wikipedia här.

Vilse i pannkakan

”Vart är vi på väg?” är en numera välkänd fråga genom tv-programmet ”På spåret”. Och nog kan man undra – när det gäller hur det ska gå för det här landet och alla som bor här eller som kommer hit och hoppas på en framtid här. Ska det fortsätta gå utför utför utför inom det ena och det andra? Urusla resultat i svenska skolan, kris och köer och problem inom sjukvården, förlossningsvården och äldrevården, ett i vissa delar ruttet rättssystem (t.ex. Quick-historien), tilltagande rasism, SD:s framgångar med mera. Usch! Eller dubbelusch som jag brukar säga… Ska jag flytta härifrån? Var är det bättre? Polen? Grattis Polen, förresten, till era fina resultat i skolan!

Zaremba skriver i dag i DN utifrån Pisa-undersökningen om skolan där Sverige som bekant halkat långt långt ner. Zaremba ser också en bakomliggande orsak till detta och andra saker som ”blir fel” eller går snett i vårt samhälle: konsensustänket. Alla rusar åt ett håll i vanlig ordning, vettiga personer som har en annan åsikt tillåts inte eller vågar inte komma fram. ”Det är skrämmande att se hur snabbt det uppstår konsensus om att den som går emot det för ögonblicket härskande tänkandet måste vara litet tokig”, skriver Zaremba. Och vidare: ”I ett land som tror sig avkristnat men där väckelsen bara slumrar under ytan är det mycket effektivt att antyda att den som är av radikalt annan åsikt (kanske sig själv ovetande) går det ondas ärenden. Dylika argument vinner kanske inte debatter, men de skapar ett klimat som avskräcker vettiga människor från att ta till orda. Och då kan en ganska liten grupp trosvissa få oproportionellt stort inflytande.”

Nina Björk har också en välskriven artikel i DN i dag som handlar om hur det ser ut i förlossningsvården men även hon lyfter problemet till mer generell nivå. Hon skriver ”Krisen i förlossningsvården är ett symtom på ett samhälle som håller på att gå vilse. Som mister riktningen, kompassen. Som snurrar runt i en karusell vi inte förmår inse är vår egen skapelse. – – – Vi matar och matar vår karusell – med produktion och konsumtion och tillväxt och jobbskapande och effektivitet och teknik – och detta matande tar så mycket av vår kraft att vi inte hinner se att i farten kastas någonting av och bort från hela maskinen: människan. Hon för vars skull karusellen egentligen byggdes. Hon som var syftet med den”.

Och jag tänker på mitt besök hos en mycket gammal dam igår och hennes berättelse om hur hon ibland bemötts av personal inom hemtjänsten och inom sjukvården. Som om hon inte är en människa med fullt värde som människa som dom har att ta hand om utan en inte längre så väl fungerande ”nånting” och där det viktigaste är att personalen snabbt blir klar med sina arbetsuppgifter för att kunna gå vidare till nästa gamling. ”Mänskliga rättigheter, människovärde, integritet, respekt…” surrar det i min skalle när jag rätt nedstämd går därifrån för att ta bussen hemåt. Jag gick i så djupa tankar att jag gick vilse en bit och fick fråga en jag mötte om var gatan låg där bussen skulle gå.
Respekt, respekt…

Maciej Zarembas artikel i DN här. Nina Björks artikel i DN här.

Återträffen

Vi såg Anna Odells film ”Återträffen” igår kväll på Stockholms Filmfestival. Filmen är gjord i två delar och det känns ett tag lite som kinesiska askar i vart annat – vad är sant? vad är fantasi? Men det klarnar.

Det är en stark film som oroar och liksom gnager – eller skaver som det brukar heta. Den lämnar en hel del funderingar efter sig. Vilka blir mobbare? Vilka blir mobboffer? Vad gör föräldrar – vad gör lärare? Och i vilken utsträckning lär man sig efteråt nånting om sig själv om man varit med om att mobba eller att bli mobbad? Många i salongen har säkert upplevt liknande saker under sin skoltid – dvs själva varit mobbade, deltagit i mobbning eller varit vittne till när nån mobbas. Jag med – har varit med om det, i mitt fall som ”vittne”, en som såg och inte försökte göra nåt åt det. Det skäms jag för. Den mobbningshistoria jag minns mest från min egen skoltid handlar om en klasskamrat som framför allt just fnissades och skrattades åt. Och provocerades att göra saker resten av klassen hade roligt åt. En driftkucku för att använda ett gammalt ord. Mobbning kan ju ske på en rad olika sätt. Jag förstår verkligen att sånt – precis som för Anna Odell – sätter djupa spår i ens liv, blir nåt som kan komma upp på olika sätt senare i livet och vara nåt man måste förhålla sig till och hantera.

Mobbning senare i livet – efter skolåren – har jag också stött på några gånger både under den tid jag pluggade i Stockholm och senare under arbetslivet. Men då hade jag större egen kraft att inte bara vara en som tittar på och inte gör nåt.

Det var premiär igår på filmen och efteråt kom Anna Odell och dom flesta av dom som medverkat fram och tog emot publikens applåder. Lustigt att få se dom skådespelare man just sett på filmen också i verkligheten. Det gör man ju normalt bara på teatern.

Har tidigare skrivit ett inlägg om mobbning här.
Intervju med Anna Odell i SvD i dag här.
Tillägg 15 november: I dag var det recensioner i både DN och SvD. Filmen fick högsta betyget i båda tidningarna.
SvD här.
Tillägg 18 november: I en kolumn i SvD i dag skriver Kristin Lundell om filmen och lyfter fram det här med ånger, att det är så svårt att ångra sig och att människor istället koketterar med sin o-ånger: ”Människor borde ångra sig betydligt mer”, här.

I skolan

Ett klassrum för länge sen. Några flickor låtsas intresserade av det lärarinnan visar dom och tittar lydigt ner i boken. En bryr sig inte alls utan poserar smått behagsjukt vid katedern och tittar småleende på fotografen.

Flickan längst till höger i den  enfärgade mörka klänningen som håller händerna på ryggen har nåt lite kritiskt i blicken, tycker jag. Det är min farmor.

Så där ja, nu fick Farmor vara med i bloggen också, inte bara Farfar.

Och så en gammal kung på väggen – Gustav II Adolf är det väl.
När bilden är tagen? Jag vet inte. Gissningsvis runt förra sekelskiftet, eller sent 1890-tal är nog troligare.

(Större bild och lite bättre kvalitet om du klickar på den).

Tillägg 9 sept:  År 1899 konfirmerades min farmor, flickan längst till höger. Då var hon 16 år. Konfirmationskortet kan du se hos I andra tankar.

Skolminne

Han är storvuxen för att inte säga tjock. Han kommer in i klassrummet och går med slängiga steg till sin plats. Han tittar inte på oss. Han drämmer sin stora läderportfölj i bänken, drar stolen tillbaka utan att bry sig om oljudet och sätter sig ner med dunder och brak. Ingen annan i klassen använder en sån otymplig omodern väska för skolböckerna. Han öppnar portföljen och börjar med överdrivna rörelser plocka ut sina böcker och dänga dom på skolbänken.

Han vet att vi tittar på honom och fnissar åt honom.  Han är en udda figur, klär sig lite annorlunda, beter sig annorlunda. Ensam. Båda hans föräldrar är lärare på skolan och betydligt äldre än alla andras föräldrar. Om han var duktig i skolan minns jag inte. Han opponerade sig ibland och svarade nog ibland bort-i-tok, kanske för att få vår uppmärksamhet. Jag minns inte att vi var direkt elaka mot honom, men i dag skulle man förstås säga att han blev mobbad. Jag minns inte ens om det begreppet användes på den tiden. Han hade ett ”smeknamn” men jag har glömt vad det var. Det gör lite ont att tänka på honom, fast jag vet att jag själv var mer av en betraktare än en som deltog aktivt i att reta honom eller vad det nu var han blev utsatt för. Men den som står bredvid och ser på är också delaktig. Jag undrar ibland hur det gick för honom senare i livet.

Att jag kom att tänka på honom är för att jag just läst en novell av Alice Munro. ”Child’s Play” heter den. En utmärkt bra novell. Den handlar om hur barn kan behandla varandra. Jag har varit nyfiken på Alice Munro ett tag och nu har jag hennes novellsamling ”Too Much Happiness” som tunnelbane- och bussbok. Boken finns översatt och heter ”För mycket lycka”. Rekommenderas.