Om att skriva och läsa

För ett par veckor sen skickade jag in manus till en novellsamling till ett antal förlag, etablerade sådana inte hybridförlag. Hittills har 2 refuseringar kommit, och jag förväntar mig förstås fler, eller troligen att alla förfrågningar blir refuserade. Att få en novellsamling publicerad av etablerade förlag är inte lätt, särskilt som jag ju inte är nån kändis. Så är det bara. Och konkurrensen är antagligen extra stor efter det gångna ”pandemiåret” då ännu fler än vanligt suttit på sin kammare och skrivit.

Bilden visar några av dom böcker jag läst om skrivande. En favorit är Stephen Kings ”On writing”, som jag har på engelska. Han är väldigt konkret och tydlig i sina råd. På webben hittar man förstås också mängder med skrivråd. Det är lätt att bli sittande där och surfa runt bland mer eller mindre goda råd istället för att skriva själv. Tror förresten jag haft dom här böckerna med på bild nån gång tidigare.

Just nu känns det som om jag är mellan projekt. Ingen klar idé om vad nästa skrivprojekt ska handla om. Jag får ta och ge mig själv en spark i baken för att komma igång igen. Tills dess läser jag och läser och läser. Inte bara böcker om skrivande utan en hel del annat också.

Nyss avslutade jag Beate Grimsruds bok ”Jag vill att vi vaknar” om en kvinna som drabbas av bröstcancer. Ämnesmässigt liknar den alltså Kristina Sandbergs bok ”En ensam plats” som jag skrev om nyss och som blev så tarvligt och taffligt behandlad av en oskicklig skribent/litteraturkritiker. Grimsruds bok är väldigt annorlunda mot Sandbergs. Den är inte skriven i jag-form, och jag vet inte vad jag ska kalla formen för. Associativ, fantasirik, full av metaforer och ibland ganska fantastiska formuleringar som kan läsas som en sorts aforismer. Där finns även en räv och en råtta som för filosofiska samtal när dom träffas på Söder i Stockholm eller på landet där bokens huvudperson har stuga. Är Grimsruds bok därmed mer litteratur än Sandbergs? Vet inte. Dagboksformen – att en författare i romanform berättar om vad som hänt och händer – är ju etablerad och det finns hur många exempel som helst på såna böcker. Anaïs Nin, Karl Ove Knausgård med flera.

Och nästa bok blir Margit Silbersteins ”Förintelsens barn”, som jag just skaffat på läsplattan.

Ja, färdigfunderat om detta just nu. I dag har jag firat 1 juni genom att ta en cykeltur i Hagaparken. Ville se om dom var klara med renovering av exteriören av Gustav III:s paviljong. Det såg så ut. Hade tänkt sitta där en stund på trapporna ner mot vattnet men det var upptaget av andra så jag hojade vidare förbi Haga slott med mera. Härligt att ha kommit igång med cyklandet igen.

PS Två böcker har jag gett ut på eget förlag tidigare: ”Sandskär i mitt hjärta” (2013) och ”En flicka som heter Anna” (2017). Böckerna går fortfarande att beställa. Har några boklådor kvar här. Klicka på länkarna så ser du hur man gör.

Om skrivande (4)

Jag är intresserad av skrivande och lyssnar och tittar ofta full av beundran på författarintervjuer i Babel, ett av dom bättre programmen på SVT. Kan imponeras av dom jag möter där, som Jonas Hassen Khemiri, ”Pappaklausulen” (läst, tyckte om) eller Johanna Frid, född 1988, som skrivit ”Nora eller Brinn Oslo brinn!” Johanna Frids bok läste jag helt nyligen. Så ung, så ung – och så många år kvar att fortsätta att skriva, tänker jag. Och boken är bra, välskriven, berörande. Den handlar om svartsjuka och smärta, bokens jag har endometrios.

Oj oj, tänker jag som är så gammal att jag gott och väl kunde vara mamma till Johanna Frid, t.o.m. mormor om jag fött barn lite tidigare än jag gjorde. Nåja, i alla fall har jag ju skrivit två böcker, utgivna på eget förlag för ett par år sen. Provade inte ens med nåt etablerat förlag. Har testat tidigare med ett manus till en ren ”hitte-på”-roman men fick nej från några olika förlag. Det manuset ligger fortfarande ”i byrålådan”. Mer om mina två böcker hittar du på bloggen Arundo: ”Sandskär i mitt hjärta” (utg. 2013) här och ”En flicka som heter Anna” (utg. 2017) här.

Lusten att skriva, behovet eller t.o.m. driften att skriva är intressant – att det kliar i fingrarna av önskan att uttrycka sig i ord. Det är ju också därför jag håller liv i mina bloggar, även om det kan gå ett tag mellan inläggen ibland beroende på vad som händer i övrigt i mitt liv.

Kreativitet och hur hjärnan funkar är fascinerande i sammanhanget. När jag är inne i ett skrivprojekt kan tankar och formuleringar som rör texten dyka upp var som helst, när som helst. Jag minns hur jag satt på en buss i Stockholm och funderade på några rader i det som skulle bli boken ”En flicka som heter Anna”. Några ord dök upp och jag letade efter ett papper att skriva upp dom på. Hade inte med mig nåt, men hittade några knöliga kvitton i handväskan och rafsade ner lite på baksidan. Och visst, jag vet, man ska alltid ha en liten anteckningsbok med sig vart man än går.

Vill man författa måste man också tycka om att läsa och det gör jag ju. Just nu håller jag på med Philip Roths  novellsamling ”Goodbye, Columbus”, hans första bok, tror jag. Härlig författare. Känns gott att läsa – njutbart!  Särskilt efter ”Haggan” av Aase Berg som var ”something completely different” verkligen. Det tog mig ett tag att ta mig igenom den. Så mycket ilska och så mycket upprepande av tankar (ofta arga och särskilt på en man och hans hustru), den underliggande berättelsen om vad personerna i boken gör kommer igenom ibland och berättelsen förs långsamt framåt. Men dessemellan dessa sjok av ilska och arga formuleringar om män och kvinnor. Ibland välfunnet och t.o.m. roligt. Ofta talspråk, ibland riktat rakt till läsaren – om den bok hon skriver och som jag sen läser. Det är väl sånt som kallas ett metaperspektiv. Men nej, i det stora hela blev jag trött på boken. Sorry, Aase Berg!

Vad ska man annars läsa då om man vill bli författare? Böcker om skrivande finns det ju gott om, men i övrigt? Hemingway gjorde en lista med boktips till en ung man som besökte honom i Key West 1934. Jag hittade det på nätet häromdan. Så här inleder Hemingway listan:
”Here’s a list of books any writer should have read as a part of his education… If you haven’t read these, you just aren’t educated. They represent different types of writing. Some may bore you, others might inspire you and others are so beautifully written they’ll make you feel it’s hopeless for you to try to write.”

Ok då, Ernest. Några av dom har jag läst men långt ifrån alla. Madame Bovary, Of Human Bondage, Brothers Karamazoff, Wuthering Heights – det blir fyra av sexton. Hm… måste nog skärpa mig. Fast det är klart, det har hunnit komma ut en hel del fler intressanta författare sen 1934.  Som Philip Roth. – Ernest Hemingways boktips hittade jag här.

Om skrivande (3)

Kände mig inspirerad efter senaste Babel i tv (scrolla ner lite till inlägget ”Tack, Babel!” om du vill läsa det) men jag kommer baske mig inte igång med nåt eget skrivprojekt! Inte riktigt som jag vill i alla fall. Blogga går ju, men jag menar skriva noveller eller ännu hellre börja på en roman. Försöker sparka mig själv hårt i baken men får bara kramp i låret och svårt att nå är det också…

Jag har beställt Grossmans bok ”En häst går in på en bar” och får den nog nu i dagarna. Den norska författarinnan Anne B. Ragde, som också var med i programmet, talade om det här med relationer och att det alltid finns saker att berätta om t.ex. en familj. Hon var härlig att höra på, så drastisk och rolig och ”pratglad”. Hon sa bl.a. att hon gillade att tjuvlyssna på folk och när hon hörde nåt bra som hon vill spara för ev framtida bruk skickade hon ett sms till sig själv. Höll sig med två mobiler för att göra det. Jag kan inte låta bli att fundera över enklare sätt att spara saker man hör: anteckningsfunktionen i mobilen t.ex. eller tala in nåt när man själv kommit utom hörhåll för dom man ”spionerat” på.

När jag höll på med boken ”En flicka som heter Anna” kom jag ibland på formuleringar till nån mening när jag var ute och promenerade eller satt på bussen. Då letade jag efter nåt papper i väskan för att skriva upp det eller noterade i mobilen. Jag minns en sån mening som kom plötsligt när jag satt på 2:ans buss iväg nånstans: ”Smittan svepte som en ondsint vind över Dellenbygden”. Jag smakade på det där ett tag och använde sen formuleringen i boken. Avsnittet handlar om Annas småsyskon som blir sjuka i difteri och scharlakansfeber. Riktigt ruskigt, man klarade inte såna sjukdomar på den tiden (1800-talets senare del).

Kanske måste ge mig ut och åka buss igen. Eller gå en långpromenad…

Tack, Babel!

I dag tittade jag på Babel på SvT Play, programmet från igår den 17 september. Bra program. Inspelat på Svalbard i samband med världens nordligaste litteraturfestival. Fantastisk miljö för ett tv-program förstås och flera intressanta inslag och intervjuer med författare. Jag fastnade särskilt för David Grossman, israelisk författare , som blev intervjuad om sin nyutkomna bok ”En häst går in på en bar”.

Jag har inte läst nåt av Grossman men blev berörd av hur han talade om skrivandet i programmet. Mycket värme och engagemang. Han sa att som författare kan man leva sig in i sina romanpersoner och på så sätt hitta utanför sin egen värld som med tiden kanske blivit lite inskränkt.”Ett av skrivandets stora glädjeämnen är att man får vara så många andra”, sa han. Intressant. Dom andra var också klart sevärda. Men Grossman måste jag nog läsa. Kanske ska börja med ”hästboken”.

Om skrivande (2)

”I hörnet satt den där urblekta författaren som vanligt och skrev på sin laptop. Jag ser honom ibland i de här delarna av staden. Han ser verkligen färglös ut med sitt yviga blonda eller vita hår, sin mycket bleka hy och sin för det mesta ljusa klädsel. Han satt i ett moln av cigarettrök. Gittan tände också en cigarett och räckte över till mig. Det var läppstift på filtret.”

Taget ur ett utkast till nån sorts roman som uppenbarligen utspelar sig innan det blev rökförbud på krogarna. Författaren som åsyftas i dessa rader är bara en bifigur som man råkar på en eller annan gång i texten. Historien handlar om en kvinna i 40-årsåldern som bor i Stockholm och på flera sätt är lite udda. Skrivet i jag-form men hon är absolut inte jag utan mer av en tvärtom-person. Det var roligt att skriva om nån som var annorlunda och gjorde grejer jag aldrig skulle göra. Fantasin flödade och sidorna blev rätt många. Men jag krånglade till intrigen så mycket att jag inte hittade nån väg ut. Därav blev det den s.k. byrålådan.

I dag såg jag samma författare eller poet igen, lika urblekt som då för flera år sen. Han satt på en uteservering och läste i några papper. Undrar om jag ska ta det som ett tecken på att jag faktiskt borde bearbeta den där manusbunten som ligger här hemma sen flera år?

Hm… fast sån är jag ju inte: tror inte på tecken. Så just nu får den där bunten ligga kvar som den är.

I alla fall har jag ju skrivit två böcker nu och gett ut på eget förlag. Skryt skryt! Min bok nr 2 fick jag se i bokhandeln i Söderhamn häromdagen. Det gjorde mig glad. Bild finns här.

Om skrivande

Här är några av dom böcker jag har om skrivande. Lätt att bli sittande med såna böcker istället för att ge sig i kast med skrivandet. På Arundo-bloggen (länk finns i högerspalten) skrev jag lite om sånt här och om mitt eget skrivande. Där lyfte jag fram en av mina favoritböcker i ämnet, Stephen Kings bok ”On writing. A Memoir of the Craft”, och den får som synes vara med här igen.

En annan bok som jag tjyvläst i bokhandeln och funderat på att skaffa är ”Bird by bird” av Anne Lamott. Den verkar bra och är trevligt skriven. Bakgrunden till valet av boktitel berättar hon om så här: ””Thirty years ago my older brother, who was ten years old at the time, was trying to get a report on birds written that he’d had three months to write. It was due the next day. We were out at our family cabin in Bolinas, and he was at the kitchen table close to tears, surrounded by binder paper and pencils and unopened books on birds, immobilized by the hugeness of the task ahead. Then my father sat down beside him, put his arm around my  brother’s shoulder, and said, ‘Bird by bird, buddy.  Just take it bird by bird.”

Men som sagt, Anne Lamotts bok har jag inte (än). Vi får se om jag faller till föga (är inte det ett lustigt uttryck?) och köper den också istället för att tjyvläsa. Men min ambition är egentligen att försöka hålla fingrarna borta från böcker om skrivande och igång på tangentbordet istället. Fast i dag var det nära faktiskt. På min vintriga promenad (det snöar i Stockholm denna påskdag) passade jag på att gå och glutta lite i bokhandeln. Hittade en möjlig till bok om skrivande men lyckades motstå frestelsen. Boken heter ”How fiction works” och är skriven av James Wood, tidigare kritiker på The Guardian och nu ”professor of the practice of literary criticism at Harvard”. Såg intressant ut. Han skriver bl.a. om Flaubert och jag har ju just läst Madame Bovary… Kanske skäl nog att frångå mina principer och köpa boken.

Där mitt nuvarande bokprojekt nu befinner sig, dvs på väg att tryckas, behöver jag ju andra typer av råd och tips egentligen. Mycket matnyttigt om marknadsföring, prissättning, distribution m.m. har jag hittat i boken ”Förverkliga din bokdröm” som finns med på bilden. Förra veckan var vi på tryckeriet och diskuterade omslag, papperskvalitet och sånt. Inlagan, som jag skickat in som pdf, såg bra ut sa dom. Grafikern har fått underlag till omslaget. Under veckan efter påsk hoppas jag att jag får se ett förslag på utformning. Spännande. Jag kommer att berätta om hur det går. Främst i bloggen Arundo, men jag skriver nog om det här också gissar jag.

Om ny bok – Arundo

Min andra blogg, Arundo, startade jag i samband med att min bok ”Sandskär i mitt hjärta” kom ut 2013. Nu är jag igång med min bok nr 2.

Skriver lite om det nya bokprojektet och om skrivandets vedermödor på Arundo här.

Vad och hur om vem?

Såg du den norske författaren Jan Kjærstads artikel på Kulturdebatt i DN igår? Skriven i nån sorts humoristisk ilska, kanske? Inspirerat skriven är den i alla fall. Artikeln ”Var finns hänsynen till dem som råkar illa ut?” handlar om att författare anser sig ha rätten att skriva om levande (och döda) personer hur dom vill med hänvisning till att det är en roman dom skriver och att dom själva är konstnärer.

”Tänkvärt, läsvärt och faktiskt modigt” twittrade Göran Rosenberg om artikeln. Jag håller med, dessutom kan jag inte låta bli att tycka att artikeln är roligt skriven. Hade nöje av Kjærstads formuleringar, där han fläskar på en del. T.ex. så här: ”Att diskutera etik med en författare framför sin familj är som att diskutera moral med ett lejon framför en flock antiloper. Live and let die. Anständighet? Hänsyn? Fuck that! Vi upprepar bara mantrat: ”konstnärlig nödvändighet” och den röda mattan rullas ut över alla de lik, alla de sårade människor, som ligger i vår väg.”

Det finns förstås många exempel på det han skriver om,  som Jan Myrdals sätt att beskriva sina föräldrar. Och det är förstås lätt att i sammanhanget också tänka på Karl-Ove Knausgårds ”Min kamp”. Kan undra om Knausgård själv kanske kan känna sig manad att skriva nåt i tidningen efter Kjærstads artikel. Fast han har väl redan i och för sig i många sammanhang skrivit och talat om sina egna känslor, våndor och tankar när han ”lämnat ut” personer i sina böcker. I vilket fall, är det som sagt tänkvärda aspekter Kjærstad tar upp, och för den som själv skriver finns förstås anledning att fundera över det här. Läs artikeln här.

”Jag kommer ihåg”

Peter Englund har just kommit ut med en bok med kortfattat formulerade hågkomster från sin barndom. Alla är numrerade och varje litet stycke börjar med orden ”Jag kommer ihåg”.  Det är 658 sådana minnen i boken. Minnena är från barndomen fram till 13-14-årsåldern.

Själva modellen har han inte hittat på själv. På tidigt 1970-tal kom den amerikanske konstnären och författaren Joe Brainard ut med boken ”I remember” och ett par år senare skrev den franske författaren Georges Perec boken ”Je me souviens”, med samma typ av upplägg. Perecs bok behandlar åren från omkring 10 års ålder till 25. Brainards greppar över en längre del av livet: barndomen på 40- och 50-talet och fortsätter med minnen från hans liv under 1960- och 70-talet i New York. Paul Auster har sagt om Brainards bok:”a masterpiece…one of the few totally original books I have ever read”. Jag har inte läst nån av dom där böckerna. Och om jag ska skaffa Peter Englunds bok eller ej vet jag inte än.

Men det jag funderar över är formen, det här att mycket kort skriva ner minnen, det ena efter det andra, i ett flöde. Vad händer med en under en sån skrivprocess? Jag gissar att man kommer ihåg mer och mer men jag undrar om det händer nåt mer. Peter Englund skriver att ”det var minnets associativa karaktär som fick styra, i ett svindlande fall bakåt i tiden. Att inte försöka tvinga in dessa minnesskärvor i någon typ av personlig berättelse var också en del av poängen.” Intressant. Och jag inser förstås att frågan ”vad händer med den som skriver om man gör så här?” har ett självklart svar: Prova! Hm…jag får se. Ska fundera på saken.

Johan Croneman har intervjuat Peter Englund i DN. Artikeln avslutas med några citat som Peter Englund gillar. Bl.a. från filmen ”The Blues Brothers”: ”There’s 106 miles to Chicago, we’ve got a full tank of gas, half a pack of cigarettes, it’s dark, and we’re wearing sunglasses. Hit it!”
Trevligt att bli påmind om det! Vi såg filmen en mörk kväll på en utomhusbiograf högst upp i ett hus i Melbourne.

Artikeln i DN kan du läsa här.
Biokvällen i Melbourne bloggade jag om i inlägget ”Magisk biokväll” här.

Glad författare

För vissa verkar det gå lätt som en plätt att skriva böcker. Såg du artikeln om Christoffer Carlsson i DN häromdan? Han är kriminolog 28 år gammal och har gett ut tre böcker – kriminalromaner. En av romanerna går som följetong i DN nu. Rolig artikel, tycker jag. Lite inspirerande faktiskt. Han verkar så glad och han verkar ha så lätt för att skriva. Varför är jag inte sån? grumsar jag lite för mig själv. Glad? Jodå, det är jag men det här med skrivandet blir ju mest lite sporadiskt bloggande – förutom ”Sandskärsboken” då (se högerspalten).

Om Christoffer Carlsson skriver bra vet jag inte – eller snarare: om jag tycker om hans sätt att skriva vet jag inte. Har inte läst avsnitten i DN. Kanske jag borde.

I förra veckan framträdde jag själv i alla fall som författare på Söderhamns bibliotek och berättade om min bok. Det gick bra. Åhörarna verkade intresserade, och dom var ganska många med tanke på att ämnet var smalt och stan är liten. 35 pers räknade bibliotekarien till. Dom såg glada och vänliga ut och ställde lite frågor efteråt. Några bidrog också med egna minnen från skärgården och med kunskaper om skeppsbyggeriet och om sågverksepoken, en blomstringstid för Söderhamn. I området fanns inte mindre än 13 sågverk och kusten kallades Guldkusten för det fanns så mycket jobb i trakten. Those were the days…

Men åter till Christoffer Carlsson: artikeln om honom, ”Succéförfattare av bara farten” , kan du läsa här.
Och så en snabbis om sågverksepoken: en kväll om sågverksindustrin i Söderhamnstrakten ordnades förra sommaren, läs i Hela Hälsingland här.