Kolla på kartor

Jodå, jag fortsätter mitt letande efter anfadern Lars Rolander, denne ”selfmade man” som gick från uppväxt i en fattig lantbrukarfamilj på västkusten till att bli framgångsrik och förmögen grosshandlare i Stockholm med eget hus på Hornsgatan. Han levde 1769 till 1848. Jag gräver runt i Husförhör, dopböcker, mantalslängder m.m. och försöker hitta det mesta hemifrån vid datorn. Men jag behöver nog ta mig till Stadsarkivet nån dag, på Kungsklippan och kanske även till filialen på Liljeholmskajen.

Det jag håller på med nu är att försöka kartlägga var i stan han bott med sin familj. Stor nytta – och en hel del nöje – har jag av att titta på gamla kartor. Hos Stockholmskällan kan man jämföra kartor från olika tider med varandra. Prova själv. Roligt! Men det är lätt att bli sittande ett tag och leta runt och jämföra då och nu eller år X med år Y osv.

Till vänster karta av i dag av Gamla stan. Till höger Gamla stan från karta skapad 1819-1828. Objekt-ID Stockholms stadsarkiv Stockholms stadsarkivs kartsamling NS 442, SE/SSA/0234/J 2 A:32 Wägvisare i Stockholm 1818-1828. – Klicka för större bild.

Länk till Stockholmskällans kartor har du här.
Lars Rolander har varit med flera gånger tidigare i bloggen. Jag har letat uppgifter om honom av och till under flera år nu. Jag får ett ryck och håller på ett tag, lägger undan och håller på med annat. Och sen poppar han upp igen som gubben-i-lådan och jag fortsätter och letar runt igen. Den här gången tänkte jag försöka göra klart, sy ihop det jag hittat och nå en slutpunkt. Jag ser att jag efterlyste hans porträtt för snart ett år sen – här.

Om Thilda T

Hon föds 1825 som första barnet i en syskonskara på 8. När hon är 22 år dör hennes mamma och senare samma år även pappan. Dom 8 barnen blir föräldralösa. Moster Charlotte, gift med den stridbare prosten i Höreda (han som ville flytta en grav – se här), tar hand om alla 8, trots att hon och prosten redan har en egen stor familj. En morbror till dom föräldralösa blir förmyndare för dom. Den yngste är 8 år när föräldrarna dör.

Thilda återkommer ofta i breven jag läst. Hon verkar vara en yrhätta, gladlynt, omsvärmad – ansvarslös. Morbrodern, förmyndaren, skriver till prosten eller till sin syster Chartlotte: ”Denna flicka gör mig mer bekymmer nu än alla de öfvriga tillsamman och fruktar kommer att göra det i en framtid än mera.” Ett tag har hon en fästman som kallas Gson i breven och morbrodern skriver: ”Han är erkänd spelare och en sådan kan ej vara en bra menniska.” Åren går. Friarna kommer och går. Thilda fladdrar vidare i tillvaron. Tyvärr har hon problem med hälsan, en hosta, som inte riktigt vill gå över.

Morbrodern är bekymrad, inte bara för hennes hälsa. Hur ska det gå för flickan? ”Thilda börjar komma till åren som fruntimmer betraktat men är ett barn hvad tanken beträffar”, skriver han. Och i ett annat brev: ”…hon har godt begrepp och urskilljning, men att felet ligger ifrån barnaåren då tanken på det mer alfvarliga ej blifvit ricktad”.

Men så dyker det upp en ny uppvaktande kavaljer som verkar vara bättre än dom tidigare. Fast denne tvivlar på att Thilda vill ha honom och skriver i ett brev till prosten 1849: ”Thilda, som winner i behag för wharje gång man ser henne” och lite senare i samma brev: ”…om jag kunde hoppas ett gensvar hos henne, men det låter sig thywärr icke tänkas med mitt motbjudande yttre; och mitt warma redliga hjerta sitter icke utanpå, men det känns dock.”

Men minsann: han vinner tydligen hennes hjärta ändå och dom förlovar sig. Undrar hur han såg ut; har inte hittat nån bild. Sen blir det bröllop mitt i sommaren 1850. Några dar därefter far det nygifta paret till Strömstad för hälsosamma salta bad.

När dom är på väg hem dör Thilda i Uddevalla. Det är i slutet av augusti. I församlingsboken har man noterat dödsorsaken: Lungsot. Sen står det bl.a.: ”Under ett ständigt aftynande afsomnade hon stilla och lugn, utan att hafva warit sängliggande”.

Hm, ja så där kan det bli när jag sitter och plöjer igenom gamla brev och andra papper, jag kan fastna för nån lite extra. Nu blev det alltså om den unga glada Thilda Thorell och hennes korta liv. Jag tänker på mannen hon gifte sig med och hans ”warma redliga hjerta”. Kanske anade han redan när dom gifte sig att dom inte skulle leva länge tillsammans. Hm… ska jag börja forska om honom nu också?

Mathilda (Thilda) Albertina Maria Thorells morfar var grosshandlaren Lars Rolander, vars porträtt jag letar efter. Se inlägget Efterlysning. Nu i dagarna ska jag ta mig till Stadsarkivets filial på Liljeholmskajen för att leta uppgifter om en auktion på 1950-talet då porträttet såldes.

Stackars Anna Maria

Mina gamla släktingar Lars (bild här) och Anna Maria Rolander skilde sig sommaren 1815. Skilsmässor var inte så vanliga på den tiden, och med några månaders mellanrum fick dom ansöka hos Domkapitlet innan skilsmässan gick igenom efter att ha prövats tre gånger. I protokollet från 11 juli 1815 står det bl.a.: ”… att sedan dessa Makar hvarken genom Presterskapets eller Domkapitlets föreställningar kunnat till enighet återföras, hade hustrun av Verldslig Rätt blifvit såsom vållande till misshälligheterna 2ne gånger till böter fälld…” Vad hustrun gjort för att få böter har jag inte lyckats ta reda på. Men jag gissar att hon varit ur balans ordentligt med tanke på hur det var med henne senare i livet. Skilsmässan gick i varje fall igenom i augusti det året.

Anna Maria var född 1765 i Göteborg. Föräldrar var Anna Stina och Bengt Pettersson, ”visiteur”, dvs tullare. Anna Maria och Lars gifte sig 1794 och kort därefter flyttade dom till Stockholm. Sen föddes det ena barnet efter det andra. Totalt 11 barn fick dom, men 6 dog i späd ålder. Vid tiden för skilsmässan fanns fem kvar: från Charlotta 15 år ner till minstingen Georg Richard 6 år. Hushållet och småsyskonen tog Charlotta hand om i fortsättningen. Familjen hade förstås också tjänstefolk; Lars Rolander var säkert redan då en förmögen man.

Vid förhandlingarna om skilsmässan lovade Lars att lämna stöd till Anna Maria, så det gick kanske ingen nöd på henne. Men hur blev hennes liv blev efter skilsmässan? Hon levde i ytterligare tjugo år. Fick hon träffa sina barn? 1821 flyttar hon från Stockholm till Ekerö och ett par år senare till Sånga. I arkiv från Sånga församling 1826 finns noterat ”vansinnig” och att hon är skild från sin man. 1835 dör Anna Maria 70 år gammal. Hon begravdes på Sånga kyrkogård.

Lustigt det där med gamla släktingar. Jag har flera gånger intresserat mig för Lars Rolander, min farfars farmors far, men hans hustru, som ”försvunnit ut i periferin”, har jag inte tittat alls på förrän nu. Dumt, hon är ju lika mycket släkt med mig som han. Är det det gamla vanliga: ”it’s a man’s world”? Och Lars Rolander – med sin resa till Kanton som tjugoåring med Ostindiska Companiet och alla kinesiska grejer han tog med sig hem – var väl mer spännande förstås. Nåja, nu vet jag i alla fall lite mer om Anna Maria.

Och tack till dig, Björn – för att du hjälpte mig hitta Anna Maria!

Om skilsmässor förr skriver Riksarkivet här.

Mannen som försvann

Inget för höjdrädda.

En dag för en tid sen packade jag ner en stor tung bok i min lilla ryggsäck, klev på en buss på Odenplan (iförd munskydd förstås) och tog mig sedan till Skeppsholmen och Kastellholmen. Det var en varm och solig dag med lite lagom mycket vind. På Kastellholmens sydsida hittade jag en bänk att sitta och läsa på. Bakom mig hade jag det s.k. Flaggkonstapelbostället och en bit till vänster hade jag Kolskjulet och briggen Tre Kronor – en mycket lämplig plats för just den här stora fina boken.

Boken jag hade med mig var ”Mannen som försvann. Märkliga upptäckter i Fredrik Hippolyte von Schantz kölvatten”, skriven av Gerhard Schönbeck. Framsidan pryds av en bild på en mycket liten akvarell, inte större än ca 9×5 cm. Kunde det vara Kastellholmen man såg där till vänster på akvarellen?

Den här lilla målningen hängde i Gerhard Schönbecks mormors lägenhet i Stockholm och kom så småningom i hans ägo genom arv. Namnet på den som målat tavlan visste han (en avlägsen släkting) men inte mycket mer. Vad var motivet? Vad var det för utsikt över öar, byggnader, vatten, fartyg som man såg? Var kunde konstnären ha stått för att fånga detta motiv? Och vem var han? Vad fick han för sorts liv?

Gerhard Schönbeck bestämde sig för att försöka lista ut vad man ser på akvarellen. Det leder till så väldigt mycket mer. Det blir som en resa över hav och öar, över Stockholm och t.o.m. över kontinenter. En djupdykning i en släkthistoria och en ung mans liv under 1800-talet, om hans familj, om var han bodde, var han gick i skolan, om hans resor med mera, mycket stockholmiana och sjöfartshistoria.

Författaren berättar inte bara vad han kommit fram till i sina efterforskningar utan också om hur arbetet gått till. Ett idogt sökande i arkiv, både på nätet och på plats i arkiv – sjöhistoriska och andra – i Sverige och utomlands. Brevkontakter med förfrågningar runt om i världen och så ett detaljerat granskande av gamla kartor och målningar och många fotografier för att utröna vad det är man ser på akvarellen, var konstnären stått när han fångat motivet, kanske först genom att teckna av det och sen gå hem och plocka fram akvarellfärgerna.

För mig som är intresserad av gamla tider – och inte minst gamla tiders Stockholm – är det fascinerande läsning, verkligen. Och sen tycker jag att det är häftigt när nån s.a.s. ”grottar ner sig” i nåt riktigt litet (akvarellen) som sen blir till något mycket större och vidare – kunskaper om 1800-talets Stockholm, om hur människor levde då, om fartygshistoria, sjömanskläder, handel över haven med segelfartyg m.m. Och om författarens avlägsne släkting Fredrik Hippolyte von Schantz, i boken kallad FH, och om hans korta liv.

Mannen som försvann… FH var förste styrman på ett av svenska handelsflottans största fartyg, fullriggaren ”L.A.Bång”, då han bara 35 år gammal föll över bord strax utanför Godahoppsudden en novemberdag 1864. Det var inte ens dåligt väder. ”Det har icke varit storm, men en frisk bris, och skeppet gjorde stark fart. Allt gjordes för att rädda honom, men förgäfves” som man skrev i en notis i Post- och Inrikes Tidningar efteråt. Stackars FH!
”Hr v Schantz var en af våra mest bildade sjömän, hade ett älskligt, blygsamt och intagande väsende samt var en särdeles vacker man” (ur samma notis).

Vill du veta mer om boken så kontakta Gerhard Schönbeck på gerhard@schonbeck.eu.

Uppdatering 2 oktober:
Mycket mer information om boken hittar du på den nyligen startade Hippolytes blogg. Titta där!

Anna-dagen

En kvist rosentry skickar jag här till alla som heter Anna.
Grattis på er allihop!

Vi är många i släkten som heter Anna. På väggen i mitt rum sitter ett porträtt (fotografi) av Anna Härdelin som ung, min morfars mor. Det är om henne boken ”En flicka som heter Anna” handlar. Min farfars mor hette också Anna, och fler Annor hittar jag här och var i generationerna bakåt. Det har blivit en del forskning i släkten under denna tid av coronakarantän. Intressant och roligt att veta lite mer om dom som kommit före. Sverige är ju ett bra land när det gäller att hålla koll på sina medborgare genom register som husförhörslängder, notering av födslar och dödslar, in- och utflyttning m.m. Några av släktingarna på 1800-talet har jag skrivit om på Arundo-bloggen, t.ex. Mer om Sara Brita.

Gammalt släktgrejs

Runeberg och Fänrik Ståls sägner dyker upp i skallen när jag sitter och letar mig bakåt bland gamla släktingar (lämplig syssla under coronakarantänen): ”Till flydda tider återgår/Min tanke än så gärna/Mig vinkar från förflutna år/Så mången vänlig stjärna.” Här vinkar också en och annan vänlig stjärna…

Runebergs dikt handlar förstås mycket om krig och gamla soldater. ”Jag såg ett folk, som kunde allt/Blott ej sin ära svika/Jag såg en här, som frös och svalt/Och segrade tillika/” och liknande storvulet. Men en bit till passar på vad jag håller på med dessa dagar: ”Min tanke genom rymder lopp/Som förr den aldrig spanat/Ett liv gick för mitt hjärta opp/Vars tjusning det ej anat…”

Mina tankar lopp till tidigt 1800-tal och jag ville veta mer om släktingen Sara Brita Garneij. Hennes porträtt i avfotograferad miniatyr har jag men jag visste inte mycket om henne. Nu vet jag en del mer efter att ha fördjupat mig i gamla vallonska släktingar med hjälp av material från Sällskapet Vallonättlingar.

Min andra blogg Arundo handlar ju en del om Hälsingland och eftersom min släkt till vissa delar hör till den delen av landet finns inlägg om släkten där. Vill du läsa lite om ”mina” valloner så titta t.ex. på inlägget ”Mer om Sara Brita Garneij”.

För ett par år sen skrev jag en bok baserad på min morfars mors liv, ”En flicka som heter Anna”. Där hade jag en hel del gammalt släktmaterial att utgå från som biografiska anteckningar som Karl Hjelmström (Annas man) gjort på äldre dar och så en avskrift av några brev som Anna själv skrivit. Sara Brita Garneij var mormorsmor till denna Anna Härdelin, som hon hette innan hon gifte sig. Men nån bok om Sara Brita lär jag inte skriva. Vet fortfarande för lite.

Sällskapet Vallonättlingar kan du läsa mer om här.

Inte finnas till

För ett tag sen hade jag anledning att titta lite på släktforskning och såg då att det i församlingarna förr i tiden fanns nåt som heter Obefintlighetsbok. Alla som släktforskar känner säkert till det, men för mig var det nåt nytt. Hm…visst är det intressant att man har fört register över personer som är obefintliga. Personer som inte existerar, som inte finns till, som är fiktiva kanske…. Vid närmare eftertanke förstår jag att det handlar om obefintlig i betydelsen ”går inte att hitta”.

Sen ser jag att registret fortfarande finns. ”Obefintlighetsregistret (OB) är en del av den svenska folkbokföringen som sköts av Skatteverket. I registret antecknas personer som myndigheterna av något skäl inte kan komma i kontakt med och som man inte vet var de befinner sig. I de fall en person fått skyddad identitet i form av fingerade personuppgifter överförs personens gamla uppgifter till obefintlighetsregistret. Registret omfattar inte personer födda före 1920 och som folkbokförts som obefintliga före 1990,” enl Wikipedia.

Det här med att skriva upp obefintliga personer påminner mig av nån anledning om det lakoniska meddelandet jag fick upp i min förra kamera där det stod ”Minnet saknar bilder”. Inte samma sak, men associationen kom. Och leder vidare till sånt som: vem är jag? finns jag? minns nån mig? och vad minns jag?
Och att bli registrerad som obefintlig ligger det nån liten lockelse i det, nån sorts frihet? Att ramla ur systemet, inte gå att få tag på, sticka, ge sig av?

Sen kommer associationen till en annan typ av meddelande som står på bussar som kör omkring på gatorna i Stockholm. Med stora bokstäver står det längst fram på bussen: Ej i trafik. Johodå! tänker jag. Den är visst i trafik, så det så! (Fast jodå, jag vet vad dom menar: ”ej i linjetrafik” heter det väl på busspråket).

Damen med hatten

Det här är Cecile. Hittade bilden bland allt mitt gamla släktgrejs men hon är inte släkt med mig. Varför hon finns med vet jag inte.

Här är Cecile troligen i 20-årsåldern, jag tror att det är 1890-tal. I ungdomsåren ägnade hon sig mycket åt sällskapsliv. Det är den ena festen efter den andra, supéer och middagar eller baler på Karlberg. I sin dagbok berättar hon om sina danskavaljerer och om vad som stått på menyn. Och så spelade hon tennis, red eller målade.

Visst är hon fin på bilden! Jag undrar vad hon hade för drömmar om livet. Kanske handlade dom om nån ung kadett på Karlberg som kommer där under ekarna i parken ridande på en vit springare medan hon promenerar i allén i sin vita klänning, med sitt parasoll och så den där praktiska lilla hatten…

När Cecile sen var gammal blev hon övertalad av en släkting att skriva sina memoarer, och det gjorde hon. Hon hade tänkt berätta om sitt liv från barndomen tills hon blev 70 men slutade långt dessförinnan. Lika bra det för det är rätt tjatig läsning faktiskt.

Hon gick en kurs (för 200 kr + material) för att få jobb på dagis eller kindergarten som det hette på den tiden. Hade hon hamnat på glasberget då, tro? Hon var 33 och kanske hade insett att hon måste försörja sig själv. På kursen lärde man ut handarbeten, slöjd, modellering och sånt. Cecile fick betyget AB både i Kindergartenteori, Undervisningsskicklighet och i Ordning och noggrannhet. Kanske jobbade hon på kindergarten i många år sen – resten av livet. Jag vet inte. Jag tror inte hon gifte sig nån gång.

(Större bild om du klickar på den).

En gammal bild (2)

Okänd flicka. Jag vet inte vem hon var. Bilden är i dåligt skick. Baksidan är alldeles svart. Framsidan är också mycket mörk. Jag har ljusat upp fotot här för att alls få fram flickan. Både fram- och baksida skimrar lite när man håller bilden under en lampa. Jag vet inte om det kan vara en daguerrotypi eller om det helt enkelt är ett foto nån experimenterat med i kopieringen. Bilden låg bland alla gamla släktpapper som jag vadar runt i…

Visst är hon söt där hon står med sina mörka flätor och tittar rakt mot fotografen. Klicka på bilden och möt hennes blick.
Är det nån som vet vem hon var?

Uppdatering 17 april: Nu har jag kommit på vem flickan med flätorna kanske är. Vad tror du? Kan det inte vara samma flicka ett par år senare på bilden nedan?

Visst är dom lite lika? Kanske faktiskt samma. I så fall är flickan Agnes Hjärne. På den första bilden är hon gissningsvis 10-12 år och på den andra 16 år för den är tagen 1866 och hon var född 1850.  (Lite större bilder om du klickar).

Gamla papper (3)

Ja, nu ska det handla om en sjukdom som plågat och dödat många genom tiderna och fortfarande är problem i världen – tuberkulos. En gammal släkting hade s.k. bröstlidande – lungsot, lungtuberkulos – och vistades på ett sanatorium i Ulricehamn flera veckor sommaren 1892. Hon var 35 år gammal och mor till fem barn.  I brev till släkt och vänner, som nu finns i avskrift bland mina gamla släktpapper, berättar hon om livet på sanatoriet. En personlig skildring av hur man behandlade lungsjuka på sanatorier på den tiden. Jag citerar ur några brev:

Först på morgon kommer en plågoande och kastar ett kallt ohyggligt blött lakan på min arma lekamen. Sedan skall jag ut och gå och ta lunggymnastik. Den ser högst konstig ut. Man håller armarna på ryggen och går uppför en backe medan man andas in på ena foten och ut på den andra. Första dagen mötte jag ett par som höllo på med det der och jag undrade inom mig om äfven dårar mottogos vid sanatoriet. Nu går jag sjelf tre gånger om dagen och spökar så der. Men det generar mig inte, ty alla andra göra så med. Två gånger om dagen buras man in 4 à 6 stycken i ett skåp, som fylles med terpentinångor. Några särskilda s.k. nöjen brukas ej, utan hvar och en gör sig så roligt han kan. Somliga spela krocket, andra slå käglor, de flesta sitta eller gå i skogen och gapa.—- Här finnes några vackra unga flickor, som inte veta hur sjuka de äro. Jag tycker så synd om dem. Inte alla ha bröstlidanden, somliga äro här för nervsjukdomar och somliga för magen och somliga för hals eller näsa. Dessa ha en mycket obehaglig behandling.

Sen hon kommit hem till familjen i september skriver hon om att hon blivit mycket bättre men inte är alldeles bra än. Men om hon följer doktorns råd och är försiktig skulle ”det onda vara helt och hållet häfdt vid jultiden”. Hon skriver om hur det är att komma hem till alla fem barnen där den äldsta var 11 och den yngste nära 2½ år.

Ack, så skönt det är att vara hemma igen! Nog kunna de bråka bra, men det är roligt i alla fall. Och det bästa är att mina krafter räcka bättre till för dem nu, sedan jag deruppe på sanatoriet hela tiden druckit jern. Kan du tänka, jag fick ingen bröstmedicin annat än sista veckan. Förut bara jern. Men inhalation av terpentinångor och injection i ryggen af guayacol var väl också en sorts bröstmedicin. Det sista var det minst trefliga. Hvarenda morgon kl. halv nio samlades 14 à 18 fruntimmer af alla åldrar och storlekar hos doktorn, som i tur och ordning gaf oss hvarsitt stick i ryggen i axelbladstrakten och insprutade en grönaktig vätska, som luktade tallbar och hette guayacol. Det gjorde ganska ondt ibland när vätskan spred sig under huden och fyra gånger flög den alldeles som direkt upp i halsen på mig och retade till en förfärlig hosta, hvarunder det luktade och smakade tall eller en ur munnen på mig. Hostan gick dock snart öfver, men smaken satt i ganska länge.

Hon skriver om vardagen på sanatoriet och att ”emellanåt grät man och hade rysligt tråkigt”. En ung och söt flicka från Karlskrona ”brukade komma in till mig och gråta, men detta upptäcktes och sedan vaktades vi bättre”. Hm, var det lite fängelse över det hela?

Tuberkulos är en sjukdom som funnits sen forntiden. Behandling har förstås skett på en rad olika sätt. Plinius den äldre (f. 23 och död 79 vid Vesuvius utbrott) skriver i sin Naturalis Historia om behandling med särskilt diet: ”varglever i tunt vin, späck från en sugga som har levt på gräs, eller köttet från en åsninna i buljong” (Wikipedia). Kanske funkade det bättre med guajakol och terpentinångor? Guajakol är om jag fattat rätt nån sorts oljig vätska som bl.a. kan framställas ur guajak, harts från kärnved hos en speciell sorts träd som växer i Florida, Mellanamerika och Colombia. Kreosot nämns också i sammanhanget, låter inte så hälsosamt tycker jag.  Guajakol i ren form är ett färglöst kristallinskt ämne med karakteristisk fenolliknande lukt, skriver NE. Fast, vad krångligt det blev nu då… jag tror jag släpper det där. Den som vill veta mer kan ju googla på det.

Flera av ”våra kulturkändisar” drabbades av tuberkulos. Edit Södergran, Harriet Löwenhielm, Sven Stolpe och Olof Lagercrantz är några av dom. Sven Stolpes bok ”I dödens väntrum” läste jag nån gång för oerhört länge sen. Gissar att han beskrev behandlingar också i boken men minns inte det. På Wikipedia hittar jag ett citat från Stolpe om sanatoriet: ”Detta är inte ett ställe där man blir frisk, det är helvetet”.

Min gamla släkting kände sig i alla fall stärkt efter behandlingen på sanatoriet men frisk blev hon inte. Lungsoten gick inte att häva. Våren 1894 dog hon. Hennes minsting, den lilla kille som långt långt senare blev min morfar, var inte ens fyra år gammal när han förlorade sin mamma.

Bilden visar Skogsvillan, Sanatoriet i Ulricehamn. Det var där hon var dom där veckorna 1892, min gamla anmoder. Huset finns visst inte kvar, jag tror att jag läste nånstans att det är rivet.

Hm…funderar över dessa blogginlägg om gamla papper som jag lagt ut. Det första handlar om en fars förtvivlan över sonen som försvunnit på isen, det andra om en person som är väldigt arg och skäller ut en annan så det osar om det och så nu det här som handlar om sjukdom och död. Vilken dysterkvist jag är! Jag får väl försöka hitta nåt i mina gamla papper som är lite roligare framöver.