Trädet

Kunde inte låta bli. Det är så vackert. Och snön fortsätter att falla och yra förbi utanför fönstret. Alla tycker säkert inte om vädret, särskilt inte om man fått strömlöst hemma eller om man måste ge sig ut på vägarna.
Hos mig väcker utsikten minnen från när jag var liten. Såna här dagar – och alldeles särskilt om det blåste hårt eller stormade – älskade jag som barn. Runt tomten på Borgmästargården i Söderhamn, där vi bodde, löpte ett staket med horisontell överliggare. När snöstormen drog in över stan balanserade vi så långt vi kunde på staketet och lät oss under skratt och skrik vräkas ner i snödrivorna. (Som vanligt: klicka på bilden, för klarare bild och vitare snö).

Snö

Ja, i morse hade det kommit snö minsann.
Och var det så nödvändigt nu då? frågar man sig lite dumt.
Bilden är arrangerad, som det brukar heta. Den blir större om du klickar på den.

Klifseklafse

Stockholm var i alla fall här och där rätt vackert att titta på i dag – snöfallet klädde in träd, gräsmattor, hus, parkerade cyklar och bilar i vitt ludd. Men på trottoarer och gator var det inte roligt. Snöblafs, brun blötgröt, brungrå sjöar. ”Klifseklafsekli…”, muttrar jag för mig själv när jag tar mig fram i sörjan och blinkar mot blötsnön som kommer i ansiktet och lägger sig på halsduken så jag blir våt om hakan. Var kommer det där konstiga uttrycket ifrån? Jag får för mig att det är ur nån saga. Nån som säger nåt som ”klifseklafse kli, vått ska olja bli…” eller nåt ditåt. Mysko för olja är ju rätt vått redan innan, men kanske är det inte olja alls utan nåt annat. Är det en häxa som ska trolla till nåt? Känner du igen det? Eller har jag hittat på det själv?

Bilden är tagen med mobilen i dag på eftermiddan och det är Observatorielunden du ser. Det gamla Observatoriet skymtar däruppe till vänster. Tänk att kanske redan om 2 månader (bara 2 – ha ha!) kan denna sluttning skifta i blått när scillan brer ut sig där. Jag tittar tillbaka och ser att 2009 hittade jag den första scillan redan den 2 april – dock inte i Observatorielunden utan i en klippskreva vid Engelbrektskyrkan. Ja ja, vi får se. Det kommer en vår i år också!

Vintermorgonsljud

Klockan är knappt 8 på juldagens morgon och jag har just vaknat. Ligger stilla och lyssnar på tystnaden. Fönstret står på glänt och nu hörs nerifrån gården det karakteristiska ljudet av hur någon skyfflar snö. Ett lugnt metodiskt skrapande – inte alls störande utan bara mycket välbekant. Jag är tillbaka i småstaden i Hälsingland och tonåren när vi bodde i ett gammalt trähus inne i stan. Med ljudet av snöskoveln kommer också minnet av doften – doften av snö och kyla och så det där alldeles speciella blå ljuset en vintermorgon utan sol. Och jag tänker på den glädje som steg inom mig när första snön kommit (är man norrlänning så…) . Nu hemma i Vasastan blir jag helt enkelt tvungen att insvept i morgonrocken tassa ut på balkongen och titta på snöskottaren långt därnere. Gården är inte stor och snart är säkert dom gångar som behövs till gårdsdörrarna färdiga.

Det var ju också den tiden nåt speciellt med juldagens morgon. Särskilt som vi aldrig gick i julottan, nån kyrklig familj var vi inte. På juldagens morgon brukade vi äta frukost i morgonrock vid elden i öppna spisen i vardagsrummet. Alltid te och mammas hembakade bröd eller kanske nygräddade varma scones med hemkokt lagom besk pomeransmarmelad. Stillsamt prat framför brasan. Klassisk musik på skivspelaren. Känslan av att titta på julklapparna dagen efter var nåt särskilt också – en lugn glädje och ibland till och med ett uns av ny överraskning fast jag fått klappen kvällen innan.

Julottan har jag bara varit i en enda gång i livet, nån gång i tonåren. Jag blev gruvligt besviken. Hade väntat mig nåt vackert och stämningsfullt med levande ljus och psalmsång. Ok, levande ljus fanns det och psalmer sjöngs förstås, men som jag minns det var kyrkan mycket upplyst i övrigt också – inte särskilt stämningsskapande och alldeles för ljust så där tidigt på morgonen. Och där framme stod en präst klädd i svart och mässade om hur gruvligt syndiga vi var allihop. Verkade som om han ville passa på att läsa lusen av oss när han för en gångs skull hade fullt i kyrkan. Sånt där ville ju inte jag höra… Och inte var jag väl särskilt syndig heller för den delen.

Ja, så där kan tankarna gå när man vaknar till ljudet av snöskottning. Hoppas du haft en trevlig julafton. Nu ska vi jula vidare ända fram till påska.
God fortsättning! – som det brukar heta. Jag tycker uttrycket är lite styltigt på nåt sätt. Undrar hur man säger på andra språk. Letar lite på webben. Weiterhin Alles Gute verkar det heta på tyska. Men engelska och franska då? Merry continuation… Joyeuse continuation…. ? Tala om styltigt! Språkrådet skriver om den svenska användningen av uttrycket God fortsättning här.