Kameran har jag ofta med mig och tar bilder när andan faller på. Men men…att ta bilder på människor kan vara knepigt, och nu tänkte jag just på det, på bilder jag gärna velat ha på några människor men aldrig tog. Det finns förstås många exempel, men jag väljer tre stycken här. Har rätt tydliga minnen av dom på näthinnan men inte en enda bild i kameran. Det handlar om Floyd, den gamle mannen vid Farmen och en liten brungrå gubbe i Söderhamn. Vi börjar med Floyd.
Floyd bodde (bor? vet inte – det här är ett par år sen) i Atherton, North Queensland, långt uppe i nordöstra Australien. Atherton ligger på det som kallas Tablelands, dvs i inlandet men nära kusten. Från Cairns på kusten kör man på vindlande och branta bergsvägar mot inlandet och när man kommit upp och förbi bergen som går längs kusten öppnar sig vackra böljande jordbrukslandskap däruppe. Där ligger Atherton, en ort där det finns en gammal historisk järnväg. Ett gammalt ånglok och ett par vagnar går att beskåda och klättra upp på för den som vill. I stationshuset har Floyd fått sin bostad mot att han håller ett öga på loket och vagnarna.
Floyd är en kraftigt byggd man i 70-årsåldern med oklippt grått hår, några grå skäggtestar och en väldigt stor och rund mage. Han klär sig ledigt i vida kortbyxor och skjorta och har hatt på skallen. Floyd kommer gärna ut och pratar lite med besökarna, dom som vill titta på tåget. Det var han som berättade för mig om fågeln vi kunde se stå blick stilla en bit bort på spåret. Den har ett skri som låter som ”a woman being strangled at night in the woods” sa Floyd. En målande beskrivning, tänkte jag – och hm…hur kunde han veta det där med kvinnan?
En bit nedanför stationshuset finns en ganska stor damm och en inhägnad lekplats med rutschkana, klätterställning och sånt. I dammen bor näbbdjuret Platypus, berättade Floyd. Vi spanade länge men såg ingen, men säkert var dom där. Floyd visste sånt.
Åh, Floyd! Bor du där fortfarande och vaktar det gamla tåget? Och lyssnar på fågeln som skriker om nätterna?
Sen förflyttar vi oss långt söderut till Melbourne, strax utanför själva stan. Där finns ett ställe som heter Collingwood Children’s Farm, en stor bondgård med flera byggnader, gröna ägor, kafé m.m. Här kan barn få titta på och på olika sätt uppleva djur som man kan ha på en farm. Vi var där med sonen, barnbarnet och några kompisar en gång för ett par år sen. Det tar sin lilla tid att gå runt där, titta på dom stora kossorna (prova att mjölka för dom som vågar), stora svarta grisar, höns, får m.m. Och så finns ett ställe där man kan få hålla i marsvin eller en kanin. Roligt. Sen tar det ju sin tid att gå därifrån också när det är varmt och man har med sig små barn som blir trötta i benen.
Jag drog på i förväg när vi skulle därifrån och strax utanför entrén träffade jag en gammal man, säkert en hel del äldre än Floyd. Han såg ut att vara rätt orörlig, kanske märkt av reumatism eller nåt. Han bara stod där i solen med sin käpp och lutad mot ett staket. Kanske väntade han också på någon eller också stod han bara och vilade sig lite för att orka gå vidare om en stund. Jag stannade för att vänta in dom andra i mitt sällskap, och vi började prata. Det blev om allt möjligt, jämförelser mellan Sverige och Australien, politik, olika sätt att leva osv. Han var inte alltid helt lätt att förstå. Dels pratade han utpräglad aussie-engelska, dels saknade han en del tänder. Men nåja, rätt hyggligt gick det ändå. Mot slutet kom vi in på religion, och det visade sig att vi tyckte nog rätt lika där. ”When it’s over, it’s over” sa han och så den avslutande kommentaren med en glimt i ögat och en gest mot himlen: ”There’s no one up there, you know!”
Och så minnesbilder från Sverige…och en man som jag kan se tydligt framför mig när som helst men alltså inte heller har nåt foto av. Till skillnad från dom andra två är det här en person jag aldrig bytt ett ord med. Men jag minns väl hans bekymrade ansikte med ett mörkt drag över ögonen, den lilla mustaschen, det stripiga gråbruna håret, den gamla kepsen, den slitna kavajen och byxorna. Hans lite hasande gång där han rör sig i köpcentret strax utanför Söderhamn. Jag såg honom aldrig nånsin prata med nån, men han var ofta där och rörde sig långsamt och lite dröjande i närheten av kaféet eller tidningsdisken. Kanske höll han på med tips eller nåt. Varje gång jag kommer dit spanar jag fortfarande efter honom men nu har jag inte sett honom på ett par år. Det finns en möjlig förhistoria som faktiskt kanske handlar om den här mannen, och du kan läsa den i ett tidigare inlägg, länk nedan.
Ja, det var det. Tre gubbar som aldrig fick vara med på bild hos mig. I dessa könsmaktsordningens tider och alla krav på att vara pk kanske nån tycker att ”varför är det bara karlar med?”. Men se sånt struntar jag helt i. Exempel på kvinnor som inte hamnat på bild hos mig kommer kanske en annan gång, eller också gör det inte det.
Är det nån som ev får en känsla av déjà-vue av det här inlägget så är det rätt: dom här gubbarna har jag skrivit om i bloggen tidigare. Länk till ”En liten brungrå gubbe” har du här.
Athertons historiska järnväg här.
Collingwood Children’s Farm här.
Fågeln som skriker så ruskigt heter Bush stone-curlew här.
Gabrielles blogg 