Smakprov ur ”Anna-boken”

Efter det uppehåll i utskicken som varit under jul och nyår är det nu fritt fram att beställa mina böcker igen: ”En flicka som heter Anna” (utg. 2017) och ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu” (utg. 2013). Om hur du beställer hittar du på min hälsingeblogg Arundo för Anna-boken här och för Sandskärsboken här.

Det sena 1800-talet var en blomstringstid för Söderhamn med dom många sågverken. Folk sökte sig till stan eftersom det fanns gott om arbetstillfällen. I ett inlägg på Arundobloggen har jag ett smakprov ur Anna-boken och en karta över sågverk och hamnar i Söderhamnsfjärden här.

Bilderna jag inte tog

Kameran har jag ofta med mig och tar bilder när andan faller på. Men men…att ta bilder på människor kan vara knepigt, och nu tänkte jag just på det, på bilder jag gärna velat ha på några människor men aldrig tog. Det finns förstås många exempel, men jag väljer tre stycken här. Har rätt tydliga minnen av dom på näthinnan men inte en enda bild i kameran. Det handlar om Floyd, den gamle mannen vid Farmen och en liten brungrå gubbe i Söderhamn. Vi börjar med Floyd.

Floyd bodde (bor? vet inte – det här är ett par år sen) i Atherton, North Queensland, långt uppe i nordöstra Australien. Atherton ligger på det som kallas Tablelands,  dvs i inlandet men nära kusten. Från Cairns på kusten kör man på vindlande och branta bergsvägar mot inlandet och när man kommit upp och förbi bergen som går längs kusten öppnar sig vackra böljande jordbrukslandskap däruppe. Där ligger Atherton, en ort där det finns en gammal historisk järnväg. Ett gammalt ånglok och ett par vagnar går att beskåda och klättra upp på för den som vill. I stationshuset har Floyd fått sin bostad mot att han håller ett öga på loket och vagnarna.

Floyd är en kraftigt byggd man i 70-årsåldern med oklippt grått hår, några grå skäggtestar och en väldigt stor och rund mage. Han klär sig ledigt i vida kortbyxor och skjorta och har hatt på skallen. Floyd kommer gärna ut och pratar lite med besökarna, dom som vill titta på tåget. Det var han som berättade för mig om fågeln vi kunde se stå blick stilla en bit bort på spåret. Den har ett skri som låter som ”a woman being strangled at night in the woods” sa Floyd. En målande beskrivning, tänkte jag – och hm…hur kunde han veta det där med kvinnan?

En bit nedanför stationshuset finns en ganska stor damm och en inhägnad lekplats med rutschkana, klätterställning och sånt. I dammen bor näbbdjuret Platypus, berättade Floyd. Vi spanade länge men såg ingen, men säkert var dom där. Floyd visste sånt.

Åh, Floyd! Bor du där fortfarande och vaktar det gamla tåget? Och lyssnar på fågeln som skriker om nätterna?

Sen förflyttar vi oss långt söderut till Melbourne, strax utanför själva stan. Där finns ett ställe som heter Collingwood Children’s Farm, en stor bondgård med flera byggnader, gröna ägor, kafé m.m. Här kan barn få titta på och på olika sätt uppleva djur som man kan ha på en farm. Vi var där med sonen, barnbarnet och några kompisar en gång för ett par år sen. Det tar sin lilla tid att gå runt där, titta på dom stora kossorna (prova att mjölka för dom som vågar), stora svarta grisar, höns, får m.m. Och så finns ett ställe där man kan få hålla i marsvin eller en kanin. Roligt. Sen tar det ju sin tid att gå därifrån också när det är varmt och man har med sig små barn som blir trötta i benen.

Jag drog på i förväg när vi skulle därifrån och strax utanför entrén träffade jag en gammal man, säkert en hel del äldre än Floyd. Han såg ut att vara rätt orörlig, kanske märkt av reumatism eller nåt. Han bara stod där i solen med sin käpp och lutad mot ett staket. Kanske väntade han också på någon eller också stod han bara och vilade sig lite för att orka gå vidare om en stund. Jag stannade för att vänta in dom andra i mitt sällskap, och vi började prata. Det blev om allt möjligt, jämförelser mellan Sverige och Australien, politik, olika sätt att leva osv. Han var inte alltid helt lätt att förstå. Dels pratade han utpräglad aussie-engelska, dels saknade han en del tänder. Men nåja, rätt hyggligt gick det ändå. Mot slutet kom vi in på religion, och det visade sig att vi tyckte nog rätt lika där. ”When it’s over, it’s over” sa han och så den avslutande kommentaren med en glimt i ögat och en gest mot himlen: ”There’s no one up there, you know!”

Och så minnesbilder från Sverige…och en man som jag kan se tydligt framför mig när som helst men alltså inte heller har nåt foto av. Till skillnad från dom andra två är det här en person jag aldrig bytt ett ord med. Men jag minns väl hans bekymrade ansikte med ett mörkt drag över ögonen, den lilla mustaschen, det stripiga gråbruna håret, den gamla kepsen, den slitna kavajen och byxorna. Hans lite hasande gång där han rör sig i köpcentret strax utanför Söderhamn. Jag såg honom aldrig nånsin prata med nån, men han var ofta där och rörde sig långsamt och lite dröjande i närheten av kaféet eller tidningsdisken. Kanske höll han på med tips eller nåt. Varje gång jag kommer dit spanar jag fortfarande efter honom men nu har jag inte sett honom på ett par år. Det finns en möjlig förhistoria som faktiskt kanske handlar om den här mannen, och du kan läsa den i ett tidigare inlägg, länk nedan.

Ja, det var det. Tre gubbar som aldrig fick vara med på bild hos mig. I dessa könsmaktsordningens tider och alla krav på att vara pk kanske nån tycker att ”varför är det bara karlar med?”. Men se sånt struntar jag helt i. Exempel på kvinnor som inte hamnat på bild hos mig kommer kanske en annan gång, eller också gör det inte det.

Är det nån som ev får en känsla av déjà-vue av det här inlägget så är det rätt: dom här gubbarna har jag skrivit om i bloggen tidigare. Länk till ”En liten brungrå gubbe” har du här.
Athertons historiska järnväg här.
Collingwood Children’s Farm här.
Fågeln som skriker så ruskigt heter Bush stone-curlew här.

Om min bok

När jag publicerade min bok ”Sandskär i mitt hjärta” startade jag en blogg där syftet till att börja med var att marknadsföra boken: bloggen Arundo. Sen har den bloggen utvecklats till att handla om mycket mer än bara boken:
Jag skriver om Söderhamn, om skärgården, om Hälsingland, jag fotograferar fåglar och vackra utsikter, lägger ut gamla svart-vita bilder från förr i tiden m.m. I Arundo-bloggen är jag nog snällare än i den här bloggen, inte lika arg på SD (även om anledning till det förstås kan finnas i Söderhamn…) och förstås inte heller på Stockholmsföreteelser eller -ämnen som SL, Nya Slussen, Nobel Center och sånt.

Just nu har jag gjort oförblommerad reklam för boken på Arundo.  Men jag skriver också i inlägget lite om hur det var att jobba med boken, inte minst med bilderna. Titta här.

Glad författare

För vissa verkar det gå lätt som en plätt att skriva böcker. Såg du artikeln om Christoffer Carlsson i DN häromdan? Han är kriminolog 28 år gammal och har gett ut tre böcker – kriminalromaner. En av romanerna går som följetong i DN nu. Rolig artikel, tycker jag. Lite inspirerande faktiskt. Han verkar så glad och han verkar ha så lätt för att skriva. Varför är jag inte sån? grumsar jag lite för mig själv. Glad? Jodå, det är jag men det här med skrivandet blir ju mest lite sporadiskt bloggande – förutom ”Sandskärsboken” då (se högerspalten).

Om Christoffer Carlsson skriver bra vet jag inte – eller snarare: om jag tycker om hans sätt att skriva vet jag inte. Har inte läst avsnitten i DN. Kanske jag borde.

I förra veckan framträdde jag själv i alla fall som författare på Söderhamns bibliotek och berättade om min bok. Det gick bra. Åhörarna verkade intresserade, och dom var ganska många med tanke på att ämnet var smalt och stan är liten. 35 pers räknade bibliotekarien till. Dom såg glada och vänliga ut och ställde lite frågor efteråt. Några bidrog också med egna minnen från skärgården och med kunskaper om skeppsbyggeriet och om sågverksepoken, en blomstringstid för Söderhamn. I området fanns inte mindre än 13 sågverk och kusten kallades Guldkusten för det fanns så mycket jobb i trakten. Those were the days…

Men åter till Christoffer Carlsson: artikeln om honom, ”Succéförfattare av bara farten” , kan du läsa här.
Och så en snabbis om sågverksepoken: en kväll om sågverksindustrin i Söderhamnstrakten ordnades förra sommaren, läs i Hela Hälsingland här.

Arundo-bloggen

Arundo donax. Bild från Wikipedia
Arundo donax. Bild från Wikipedia

Flera av mina läsare har säkert sett att jag har två bloggar: den här och så bloggen Arundo. I början var Arundo mest tänkt som marknadsföring av min bok, men successivt har den utvecklats mer mot att rätt ofta handla om den lilla staden Söderhamn där jag växte upp. Inte minst om hur staden förändrats genom tiderna. Man kanske kan säga att bloggen fått en mer kulturhistorisk inriktning istället för att vara en blogg om en bok. Lite mer allmänt om Hälsingland och Norrland i övrigt förekommer också.

Kulturhistoria ja, och inte så mycket politiskt som det emellanåt kan vara här i Gabrielles blogg (är nog inte lika arg av mig i Arundo som här). Fast i och för sig snuddade jag vid dagsaktuell politik i inlägget ”Om ryssen kommer” häromdan på Arundo. Men det utmynnade mer i 1700-talshistoria.

En del personliga minnen är det också i Arundo-bloggen, och mycket bilder kan det vara. Senast la jag ut en bild från tidigt 50-tal där min syster sitter och ritar i en gammal roddbåt.

Arundo-bloggen når du enklast genom att klicka på bilden av boken upptill i högerspalten. Du är mycket välkommen att titta in där. Hoppas du hittar nåt som du tycker är intressant!

Uppdatering 1 april: Nytt inlägg daterat 1 april finns nu på Arundo-bloggen. Handlar om att det numera finns romska tiggare även i Hälsinglands städer och tätorter.
Uppdatering 7 april: Ja, sen bloggade jag på Arundo om en gammal maläten tiger på läroverket, Staffansskolan, i Söderhamn.
Obs att jag sen har gjort om lite så att upptill i högerspalten i Gabrielles blogg finns nu uppgift om vilket inlägg som är det ”Senaste på Arundo”.
Därmed gör jag inga fler uppdateringar av den här bloggposten om Arundo.

En liten brungrå gubbe

I köpcentret slår jag mig ner på en bänk för att vänta på K som är inne i en av affärerna. Där jag sitter är det som en stor hall med mycket högt i tak. Människor rör sig fram och tillbaka mellan ICA på ena sidan och Coop på den andra. Jag spanar efter den lilla gubben som brukar vara där men ser honom inte nånstans. En gammal ganska kortväxt magerlagd man, alltid klädd i brungrå udda kavaj, mörka byxor och med en brungrå keps på huvudet. Hela gubben är liksom brungrå, ansiktet också. Han har som ett mörkt och mycket bekymrat drag över ögonen,  och han ser inte ut att ha det särskilt väl ställt i livet.

Varje sommar brukar jag se honom i köpcentret, ibland inne i Söderhamn också. Han är en av stans gamla original. Jag har aldrig sett honom vara i sällskap med nån eller tala med nån. I köpcentret brukar han förekomma vid tidningsdisken utanför Coop och ibland utanför kaféet. Kanske spelar han på Lotto eller nåt. Men nu – varför är han borta? Är han sjuk? Är han död?

Så får jag syn på honom till slut på en stol borta vid utgången till den stora parkeringsplatsen. Där är han ju, den lilla brungrå gubben! Jag märker att jag sitter där och ler stort för mig själv, och kanske folk tittar på mig och undrar. Men det bryr jag mig inte om: gubben finns kvar! Han strävar på med sitt liv precis som vi alla måste göra. Innan K kommer ut ur affären har gubben rest sig från stolen och gått ut. Troligen har han suttit där och spanat efter bussen som han ska åka tillbaks in till stan med. Köpcentret ligger en bit utanför centrum.

Det här var förra sommaren. Jag minns så väl det där tillfället och hur glad jag blev – till min egen förvåning – när jag fick syn på gubben igen. Men den här sommaren såg jag honom inte en enda gång. Varje gång vi var och handlade i köpcentret spanade jag – men förgäves. Det kändes lite vemodigt. Är gubben borta?

Ibland har jag tänkt att när den här lilla gubben var ung på 1950-talet stod han och kysstes med sin flickvän bakom en hög vedstapel vid den gamla teatern inne i stan. Det finns en viss likhet med en ung kille som fanns då, men det behöver ju inte alls vara han. Dom brukade ses där i alla fall, en ung kille med liten mustasch och en flicka med blont hår. En av dom kom alltid först och så efter ett tag den andra. I skydd av vedstaplarna kysstes dom av bara den. Mina systrar och jag som bodde i närheten brukade smygtitta på dom. När dom var färdiga med kyssandet skildes dom åt på samma sätt som dom kommit: den ena gick först, den andra väntade en stund och gick sen åt ett annat håll.

På gamla bilder från 40-talets Stockholm ser man ibland ved staplad utanför hyreshusen. Om vedstaplarna där kärleksparet gömde sig var kvar efter beredskapen under kriget eller om dom ändå låg där för att teatern eldades med ved vet jag inte.

Ja, så där kan tankarna gå och minnena röra sig. Och vem vet, nästa sommar när jag kommer att handla i köpcentret lite då och då kanske jag får se den lilla brungrå gubben igen. Jag kommer i varje fall att titta efter honom.