”Mitt i vintern lärde jag mig till slut att det inom mig fanns en oövervinnlig sommar.”
Det är den unge Albert Camus som skriver det, fast på franska:
”Au milieu de l’hiver, j’apprenais enfin qu’il y avait en moi un invincible été.”
Han var på besök i gamla romerska eller bysantinska ruiner i Tipasa i sitt hemland Algeriet. Han var lite över 20 år. Och nog finns det en doft av ungdom och livsglädje över orden. Undrar om han kände den där sommaren inom sig resten av sitt liv? Tänker att riktigt så blev det nog inte.
Camus fick nobelpriset i litteratur 1957, en av dom yngsta som fått det. Ett par år senare omkom han sorgligen i en bilolycka bara 46 år gammal. ”Främlingen”, som kom på svenska 1946 och är den enda Camus-bok jag läst, har inte så mycket av livsglädje i sig efter vad jag minns.
Citatet ovan finns i en essäbok som kom på franska 1938 och är tydligen välkänt (men nytt för mig) och jag förstår att det lätt fastnar eftersom det är vackert. Och sommaren står ju för det mesta för nånting som är bra, nåt som dom flesta tycker om. Om Albert Camus nånsin paddlade kajak vet jag inte.
Det snöar och snöar när jag skriver detta. Blötsnö. Den vår som visade sig med många härliga soldagar under mars har dragit sig tillbaka – tillfälligt.
Jag vill gärna ha en oövervinnlig sommar inom mig.