Tankar om sommar

”Mitt i vintern lärde jag mig till slut att det inom mig fanns en oövervinnlig sommar.”

Det är den unge Albert Camus som skriver det, fast på franska:
”Au milieu de l’hiver, j’apprenais enfin qu’il y avait en moi un invincible été.”

Han var på besök i gamla romerska eller bysantinska ruiner i Tipasa i sitt hemland Algeriet. Han var lite över 20 år. Och nog finns det en doft av ungdom och livsglädje över orden. Undrar om han kände den där sommaren inom sig resten av sitt liv? Tänker att riktigt så blev det nog inte.

Tipasa. Foto: Alloutthere English Wikipedia

Camus fick nobelpriset i litteratur 1957, en av dom yngsta som fått det. Ett par år senare omkom han sorgligen i en bilolycka bara 46 år gammal. ”Främlingen”, som kom på svenska 1946 och är den enda Camus-bok jag läst, har inte så mycket av livsglädje i sig efter vad jag minns.

Citatet ovan finns i en essäbok som kom på franska 1938 och är tydligen välkänt (men nytt för mig) och jag förstår att det lätt fastnar eftersom det är vackert. Och sommaren står ju för det mesta för nånting som är bra, nåt som dom flesta tycker om. Om Albert Camus nånsin paddlade kajak vet jag inte.

Det snöar och snöar när jag skriver detta. Blötsnö. Den vår som visade sig med många härliga soldagar under mars har dragit sig tillbaka – tillfälligt.

Jag vill gärna ha en oövervinnlig sommar inom mig.

Favorit i repris

Ja, hörni, nu är jag väl lite motvalls, kanske. En sån här dag kanske man ska visa bilder på levande ljus och hemmagjord glögg och pepparkakor och tindrande julgranar och dito barnaögon. Men jag väljer att ta fram en bild från i somras istället.

Faktiskt tror jag att jag egentligen inte haft den med i den här bloggen tidigare. Däremot i min Hälsingeblogg Arundo (länk till Arundo i spalten till höger). Jag tycker om den här bilden. Det är som nåt njutningsfullt gott och smörigt över den! Högsommar i Hälsingland. Och så visar den ju att jag inte bara slöar när jag är där på ön.
Önskar alla som tittar in här en fortsatt skön jul!

Väder och vind

Det har varit mycket snack om och mycket klagomål på vädret den här sommaren. ”Regn, regn, regn, var ska vi får hägn?” En barnvisa om dom två små trollen som bodde i ett såll. Och så: ”Il pleut dans ma chambre, Il pleut dans mon cœur…” – gammal Charles Trenet-låt som jag haft i skallen ett tag. Fast den handlar i och för sig om ett milt septemberregn. Men i alla fall, väder och vind tänker jag på – inte minst vind. Återkommen till Stockholm efter en tid på Sandskär, ön på Södra Norrlands kustland, tittar jag på väderutsikterna för Stockholm. Inser att här bryr jag mig inte ett skvatt om vindstyrka och vindriktning.

Hur ska det blåsa i dag? Varifrån? Mycket eller lite? Ligger båten bra så där eller behöver jag flytta ut ankaret lite och förlänga förtöjningarna till bryggan? Kan vinden hugga tag i och välta runt kajaken som är uppdragen på stranden? Och om det blir mycket hårda vindar, styv kuling och sånt när jag är på ön undviker jag att ge mig ut i båten och åker in och handlar i stan en annan dag. Och så paddlandet förstås, där föredrar jag ju milda vindar nu för tiden och gärna rätt lugna vatten.

Men i Stockholms innerstad… Blåser det på Odenplan och är det från nord eller syd? Vem bryr sig? Däremot lustigt nog, drömde jag i natt att jag gått över Odenplan och såg att man planterat ett stort träd där. Härligt. Gillar träd och saknar fortfarande dom 18-19 träd man tog ner inför byggandet av Citybanans station. Men nya träd på Odenplan, nej det stämmer inte, K tog svängen förbi torget igår kväll och rapporterade att total trädbrist fortfarande råder.

Men åter till den här regniga och rätt kylslagna sommaren: Visst är det synd om dom som får sin semester förstörd. Själv är jag ju ledig numera och det viktigaste för mig är ändå ljuset, växtligheten och fåglarna och möjligheten att vara ute mycket. Och så vinden då om jag är i skärgården.

Återblickar

En grå spade mot en grå brädvägg och med grå mark nedanför som i förra inlägget. Hm, hur glad blir man av sånt?
Och oktober går mot sitt slut. Färgerna kommer att ”försvinna” alltmer och det stora mörkret bre ut sig. Nåja, fullt så illa är det väl inte. Men i varje fall känner jag för nåt lite färggladare i bloggen. Så här kommer två bilder från den fantastiska sommaren det här året. Den första är från Stora Skuggan i början av juni. Stora Skuggan är ett av mina favoritställen, det är så vackert där och så är det lätt att ta sig dit på cykeln.

Den andra tog jag en dag i början av juli på Sandskär – ön i Söderhamns skärgård. Nyponrosor är ju också en favorit.

Om Sandskär i Söderhamns skärgård och om Hälsingland finns det förresten en helt egen blogg, som du kanske sett: Arundo.

På en brygga, i solen

Visst är den fin! Ganska liten. Säkert ett barn – eller det heter väl unge, kanske. Den ormade sig fram ganska snabbt. Antar att den letade efter nåt ätbart. Den reagerade direkt om jag rörde mig på bryggan. När jag tog den här bilden hade jag smugit ner på en liten bit strand alldeles intill och kunde komma lite närmare utan att den blev rädd. (Som vanligt: lite större om du klickar på bilden).

Skoj på sjön?

Jodå, dom finns i ”min” skärgård också, vattenskotrarna. Vi brukar se tre-fyra stycken som ibland kör tillsammans och drar på för fullt mellan öar, stenrabb och grund. Gissar att det kan vara roligt att fräsa på så där i vildaste fart, men för oss andra är det mest störande. Det känns lite trist, det låter illa och jag kan inte låta bli att tänka på den miljöförstöring det innebär att bränna iväg massor av bensin på sån där ren nöjesåkning. Och så hoppas jag skrakar och svanfamiljer hinner undan när vattenskotrarna kommer i full fart. Stackars fåglar, dom kan ju bli rädda när man kommer glidande i kajaken, vad ska dom då inte tycka när såna här fartvidunder kommer dånande nära så oerhört snabbt?

Här i Stockholm ser man förstås många fler av dom och hur dom ofta roar sig med att köra nära – framför eller bakom – dom stora färjorna. Och så var det den där historien med kvinnan som blev påkörd och svårt skadad när hon var ute och simmade utåt Bromma nånstans. Tack och lov blev hon räddad snabbt och kom under vård. Jag hörde henne berätta på radio om händelsen. Dvs själva påkörningen hade hon absolut inget minne av bara tiden efteråt. Hon var så glad och så tacksam att hon trots en ordentlig smäll i huvudet med en svår huvudskada som följd hade klarat sig ändå, tack vare att hon fick snabb hjälp av rådiga människor i en båt. Hon var fortfarande inte återställd men höll på att hämta sig alltmer. Om dom fått tag i killen som körde vattenskotern eller ej vet jag inte.

Rätt märkligt faktiskt att vem som helst får sätta sig på en sån där snabb och potentiellt farlig farkost och dra på utan nån som helst koll. Krav på sjövana – nä. Nån sorts körkort eller förarbevis – nä. Åldersgräns – nä. Regler om var man får köra – finns kanske delvis men inte tillräckligt, tror jag. Osv.

I skärgården i Hälsingland är det som sagt var inte lika tätt mellan vattenskotrarna som det är på Stockholms vatten, men jag ser mig för och håller undan när jag är ute och paddlar. När jag var i tonåren och var ute med den stora gamla tygklädda kajaken var jag några gånger med om hur ungdomar i snabb motorbåt kom körande i full fart rakt mot mig och så väjde dom undan strax innan. Det var väl menat som nån sorts skämt, kan jag tro. Skrämmas lite – roligt? För mig var det förstås väldigt obehagligt.

Om olyckan i början av sommaren: artikel i SvD här.

Sommar (2)

Vad är ditt förhållande till klädstreck? Tycker du om det? Eller känns det kanske rätt oordnat eller rörigt med tvätt som fladdrar eller för privat om andra ser dina  kläder på tork? För mig är det en speciell tillfredsställelse att hänga upp tvättlinan – klädstrecket –  i början av sommaren ute på ön och sen kunna hänga min sjövatten- + regnvattentvättade tvätt där och så  förstås baddräkten om det varit tillfälle till såna förlustelser. Det är väl helt enkelt så att för den som bor i Stockholms innerstad kan det vara en särskild lycka att hänga tvätt ute. Ännu ett sånt där litet glädjeämne att ta vara på.

I Sydeuropa hänger folk tvätt tvärs över gatorna inne i städerna, i alla fall när det är smala pittoreska gator i gamla kvarter. Sånt har jag aldrig sett i Gamla stan. Men det har väl att göra med klimatet också för all del. I Vasastan har jag inte heller sett det… Men jag har i alla fall nån gång hängt tvätt ute på balkongen i Vasastan och tyckt att det känts lite särskilt trevligt. Lite sommarkänsla kanske.

Sommar

På bussen (3)

Tar 2:ans buss hemåt genom stan och hör avlägsna skrik och ljud av trummor. Vi har tydligen ett lastbilsflak med glada ungdomar nånstans i närheten, ungdomar som firar att dom gått ut skolan – tagit studenten. Trafikbullret runtomkring oss är ganska starkt, och det som ska vara skrik av glädje låter inne i bussen mest som gälla och ödsliga fågelskrik som kommer långt bortifrån. Bussen stannar vid en hållplats och jag ser en baglady som sitter och vilar på en bänk med hela sitt bohag packat i mängder av påsar byggda som ett berg på en shoppingvagn. En ung mamma kliver av bussen med ett litet barn i en sittvagn. Dom ödsliga fågelskriken hörs ännu längre bort nu, lastbilen har väl svängt av nånstans.

Efter tågandet med musikkår genom stan 
 forslades jag hem i riksha. Söderhamn 60-tal.

Det blir som en snabbild av livets gång, livets olika skeden och av hur det kan gå en i livet – man kan bli baglady t.ex. Eller man kan vara en liten pojke i en sittvagn och ha hela skolgången och allt det andra framför sig. Eller man kan vara en ung kille eller tjej som just slutat skolan och ska plugga vidare eller – hej och hå – skaffa sig ett jobb, ta sig in på arbetsmarknaden.

Och där sitter jag själv i bussen och minns min egen studentdag och hur glad jag var. Hela livet låg ju där som en bred och ljus och hittills obeträdd väg framför mig. Det var ju liksom nu det skulle börja. Tänkte man, tänkte jag.

Vad månde nu bliva för dessa unga? Hur ska det gå för alla dom här glada unga människorna? Och för den lilla killen i barnvagnen också som ju kommer igång med sitt lite senare? Bagladyn och jag är ju i en helt annan fas av livet – det är en kortare bit kvar. Vi kan väl ta det lite lugnare numera. Fast, i och för sig, hur slitsamt det är att vara baglady vet ju inte jag.

Hm…så där kan tankarna gå när man åker buss i Stockholm i studenttider.

Önskar dom i alla fall allt gott – alla ungdomar som slutar skolan i dessa dagar!
Och bagladyn och lilla killen med för den delen.

Tillägg 12 juni:  Solig varm dag. Fler studentflak i stan och den här gången var lastbilarna närmare och ungdomarna lät inte längre som ödsligt skrikande fåglar som dom gjorde igår (typ den där australiensiska fågeln som låter som ”a woman being strangled at night” – se Fågelblogg). Det är i alla fall lätt att bli på glatt humör – om man inte redan är det – av glädjen hos dessa hoppande, dansande, vrålande ungdomar där dom drar fram i den täta stockholmstrafiken. Det enda jag passar mig för är att komma så nära att dom kan sprätta öl på mig.

I kajaken

Ja, hörni, tänk så det kan bli. Jag gör ett inlägg om Cook´s Cottage i Melbourne med en riktigt fin bild av huset (Vingslag i Melbourne, häromdan). Jag blir lite glad och nöjd när jag får syn på bilden när jag tittar in i min blogg för att se om det kommit nån kommentar på nåt inlägg. Sen gör jag ett argt inlägg om nåt jag tycker riktigt illa om. Usch usch usch! Då blir jag ju förbannad när jag går in i bloggen och får syn på det.  Så nu ska jag försöka tvätta bort inlägget med dom otrevliga vibbarna med hjälp av en annan bild.

Det här är min lilla pojke och jag i en riktigt gammaldags kajak av typen skrov av träribbor, klätt med tyg. Kolla paddeln – nästan 1800-tal, eller hur? Min pappa hade köpt skrovet av nån gammal man i trakten. Sen klädde han och jag om kajaken med lakansväv och målade den, det var svårt med tyget och vi lyckades väl inte helt får man säga. Kajaken blev draperad på ovansidan, men den funkade ju bra ändå. Det är bra många år sen allt det där. Pojken var väl ungefär 2½ år gammal på den här bilden.

Bilden finns med i boken om Sandskär.