Fransksurr

”Jag hade en gång en båt…. ”
Två kvinnor och en man för länge sen, så länge sen. Mannen vid årorna är Guy de Maupassant, fransk författare, som levde 1850 till 1893. Damerna i aktern är inte lika kända men för fullständighetens skull: Mme Straus i vitt och Mme Lippman i svart (vill du veta mer om damerna: titta på Wikipedia på fr., länk nedan). Bilden är från 1889.

Guy de Maupassant var min pappas favoritförfattare. Jag tror han hade alla hans verk på franska. Och i hög ålder läste han Maupassant. Själv var jag duktig i franska som ung. Efter studenten pluggade jag språket en höst på Institut de Touraine i Tours. Blev väldigt mycket frankofil. Men successivt under alla år som gått har jag glömt väldigt mycket. Tyvärr. Min franska har vittrat iväg nånstans eftersom jag inte hållit den igång.

Men minsann, här pågår ett experiment. Ska jag kunna väcka min gamla skalle och hitta franska därinne nånstans? Jag försöker, bl.a. med hjälp av Guy de Maupassant. Har läst en novellsamling av honom nu med hjälp av en lätthanterlig ordbok på min Ipad. Funkar fint. Lämplig sysselsättning under karantänen. Och när jag är ute och promenerar i snösörjan har jag dom senaste dagarna märkt att jag talar lite tyst på franska för mig själv innanför andningsskyddet.

Guy de Maupassant var produktiv. Han gav ut sex romaner och ett mycket stort antal noveller och hade framgång med sitt författande. Han var vän med Gustave Flaubert som t.o.m. undervisade honom i skrivande. Flaubert grälade på honom ibland och sa ungefär så här: ”Alldeles för många kvinnor, alldeles för mycket rodd, all den där träningen! Du föddes för att skriva!” Maupassant var seglare, ägnade sig åt utomhussport som rodd m.m. Och han ägnade sig åt kvinnor – älskarinnor och prostituerade. Han var nog sexmissbrukare. Redan som ung fick han syfilis som så många andra den där tiden. Förfärlig sjukdom som man ju inte kunde behandla på den tiden, långt innan penicillinet kom.

Det mesta Maupassant skrev gjorde han under bara tio år, 1880-1890. Sen blev han allt sämre, fick kramper och hallucinationer och började se så dåligt att han inte kunde skriva. Han måste ha lidit väldigt, och han försökte ta livet av sig. Han blev alltmer påverkad mentalt, och det slutade med att han togs in på sinnessjukhus. Han dog där bara 43 år gammal. Usch ett sånt hemskt slut han fick, stackars Maupassant!

Men en fantastisk författare var han, verkligen en novellernas mästare. Jag håller med min pappa.
Bilden ovan tog jag från den franska Wikipediasidan här.

Mäklarfjomp

I tidningen fastnar blicken på en mäklarannons (nej, jag letar inte lägenhet, råkade bara se det där). Det gäller en våning i Stockholm, som den som kan hosta upp ett stort antal miljoner kan flytta in i. Annonsen börjar: ”Högst upp i huskroppen återfinns detta spektakulära och konceptuella boende av högsta klass med sagolik takterrass… osv…”

Det börjar klia lite när jag ser sånt där, för vad betyder det? Vad är ett konceptuellt boende? Är det här gamla huset där jag bor i Vasastan ett konceptuellt boende? Letar man efter synonymer på webben får man förklaringen att konceptuell betyder begreppslig. Synonymer för koncept är t.ex. begrepp, grundtanke, bärande idé. Hm…

I dagens tidning läser jag om konceptkaféer. Det innebär tydligen att det finns en särskild idé med kaféet (katter t.ex.). Är det det som menas med konceptuellt boende – en särskild idé med boendet? ”Konceptuellt boende. En studie av konsumenters köpbeteende” (uppsats, Luleå tekniska universitet) har en förklaring: ”Konceptuellt boende innebär att boendet har tillförts ett mervärde jämfört med traditionellt boende, det kan handla om en livsstilsanpassning av boendet eller attribut i form av bekvämligheter och service utöver det vanliga.”

Det finns ju konceptbutiker också, eller som det numera förstås heter Concept stores. Hittar den här förklaringen i ”Konceptbutiken – Ett Kinderägg i stor skala!” (kandidatuppsats, Lunds universitet): ”Konceptbutiker handlar om att ge kunden något utöver det vanliga, där upplevelser och aktiviteter står i centrum. Genom de fem sinnena kan man involvera kunden och ge den en upplevelse.” Jag har bloggat om modeordet konceptuell tidigare i inlägget ”Konceptuell åtstramning” här.

Läser vidare i mäklarannonsen, och man talar om ”tillgång till gym, städ, restaurang och givetvis absolut närhet till alla kommunikationer”. Aha, det är det som är det konceptuella – livsstilsgrejen… Nåja, där jag bor finns i alla fall en restaurang i huset, och närheten till kommunikationer kan jag inte klaga på. Gym finns tvärs över Odenplan.
Jag förstår att min bostad nog ändå inte kan kallas konceptuellt boende. Och jag envisas med att tycka att rubriken Mäklarfjomp fortfarande stämmer rätt bra.

I faggorna

När jag skrev om filmen ”Act Up Paris” för några dar sen använde jag uttrycket ”vara i faggorna”, dvs att något var nära förestående. Men vad är dom där faggorna för nånting?

Ordet fagga betydde i äldre svenska tygtrasa och bylte, men i dag används ordet bara just i uttrycket ”vara i faggorna”. Det kan ha sitt ursprung i att man misstänker att nån man möter har nånting dolt i faggorna, dvs paltorna. Eller att personen bär på nåt bylte som kan innehålla nåt man har anledning att se upp med. Nåt sånt kanske?

Funderingar om faggorna hittade jag på sidan Språkbruk här. Det låter ju som om uttrycket ursprungligen mest använts när man sett nåt kommande som ett hot, en fara. I dag kan ju även bra saker vara i faggorna, som t.ex. att julen är i faggorna. Om man nu gillar julen.

Varför skriver jag om sånt här nu då? Hm…vet inte. Är väl lite av språk- eller ord-nörd.  Och så vill jag förstås dela med mig av nyvunnen kunskap till resten av världen. Snällt, va?! Kanske dessutom nån annan vet nåt mer om uttrycket och kan bidra med en mer initierad förklaring. Vi får se.

Språkfjomp igen…

Hörde på radions P1 i morse att kommunstyrelsen i Uppsala tagit upp frågan om man ska byta ut ordet ‘tjänsteman’ mot ‘tjänsteperson’. Man vill ha ett könsneutralt ord. Motionen lades fram av FI.

Hm…hur viktigt är sånt där? Jag förstår ju att det handlar om att man vill främja jämställdheten och göra kvinnor mer synliga. Men till det kommer ju sen att man vill att beteckningen inte ska låsa fast något kön, varken kvinnligt eller manligt.

Själv måste jag säga att jag – trots att jag är kvinna – inte störs av, eller känner mig utanför, för att vi har ord som tjänsteman, brandman, ombudsman, rådman, talman, styrman osv, men det är jag det… Att börja säga tjänsteperson, brandperson, ombudsperson, rådperson, talperson, styrperson istället känns krystat. Och i vilken utsträckning skulle man i så fall, i sin strävan efter könsneutralitet, ta bort ord som yrkesman/yrkeskvinna, skådespelare/skådespelerska, sångare/sångerska m.fl.

Trams och fjomp tänker jag. Och ser att jag för ett par år sen gjorde ett långt inlägg om såna här frågor. Det var apropå påfundet att börja använda ‘hen’ istället för att skriva ‘hon eller han’. Rysligt. Och det gör dom tyvärr i min favoritmorgontidning DN. Usch! Jag har inte vant mig fast det gått några år. Det kom flera intressanta kommentarer på inlägget som hade rubriken ”Hon/han/hen och man/en”. Det finns här.

FI:s motion gick inte igenom. Om förslaget i Uppsala kommun kan du läsa här och här.

Hon/han/hen och man/en

Jag har inte tänkt börja använda ordet ‘hen’. Jag tycker helt enkelt inte om det och skriver hellre han eller hon eller skriver om på annat sätt om jag tycker det behövs. En användning av hen som annars kanske kunde vara motiverad är att ordet får beteckna personer som är könsneutrala, könsöverskridande. Personer som inte vill beteckna sig som varken det ena eller det andra. Personer med oklar könstillhörighet. Transpersoner kanske, fast hur är det med dom, brukar dom…? Hm, nu vet jag att jag är inne på ett område jag känner till väldigt lite – eller inte alls. Bäst att vara försiktig. Och hur är det egentligen: om ordet hen ska användas i dom fall där man annars skulle skriva hon eller han behöver vi då ytterligare ett ord för dom som är varken det ena eller det andra? Eller det kanske är så att hen står för han + hon + könsneutrala. Dvs inbegriper alla oavsett kön. Det är nog så man menar.

Och så läser jag Moa Matthis i dagens DN, en artikel med rubriken ”Inte bara vänstern har en blodig historia av dubbel bokföring”. Jag tänker inte kommentera innehållet här utan jag tänker vara petig och kommentera hennes ordval: hon skriver ‘en’ istället för ‘man’. Vad 17 då för? En mening lyder: ”När en läser historikern Yvonne Hirdmans ”Med kluven tunga. LO och genusordningen” där Greta citeras förstår en varför hon inte vågade eftersom det lätt blir obekvämt när någon tar orden på allvar.” En annan börjar ”Det är därför en inte kan skilja en ”fördomsfull kultur” från förtryckets strukturer, som Åsa Linderborg vill, och det är därför…” För mig låter det där ‘en’ både lite gammaldags och lite dialektalt. Och är det inte lite överkänsligt att känna att man inte kan använda ordet man när man menar nån som kan vara man, kvinna eller nåt-annat-icke-könsbestämt?

Vad händer med ord som människa, mänsklig, mänskligheten? Är det inte en klar ”lutning” åt det manliga hållet där? Nog kan man tycka att orden låter som om dom har mer med män att göra än med kvinnor. Vad ska man säga istället? Person funkar ju neutralt för människa, men personlig, personligheten går ju inte. Henlig, henligheten? Engelskans ”mankind” skulle det bli ”personkind”? Tramsigt. Fjomp fjomp! Kan man (en?) inte sluta krångla till språket och använda vedertagna ord och begrepp? Liksom sluta ha så himla ömma tår, typ. Tycker jag.

Artikeln i DN kan du läsa här.

Paraprosdokianer

Ja, nu har jag lärt mig ett nytt ord på engelska av en god vän: paraprosdokians. Det betecknar meningar eller fraser där den avslutande delen innehåller nåt lite överraskande. Kanske är det egentligen samma sak som s.k. ”one liners”? Finns det ett svenskt ord för det? ”En-radingar”?

Några exempel på paraprosdokians på engelska:
– Where there’s a will, I want to be in it.
– I used to be indecisive. Now I’m not so sure.
– He taught me housekeeping; when I divorce I keep the house.(Zsa Zsa Gabor)
– Evening news is where they begin with ”Good Evening” and then proceed to tell you why it isn’t.
– Before you criticize a man, walk a mile in his shoes. That way, you will be a mile away and he won’t have any shoes.
– I never forget a face, but in your case I’ll be glad to make an exception. (Groucho Marx)

Några av dom där har du säkert hört  förut.
Hm…lite halvroligt, kanske? Inspirationen tryter i dag. Ännu en grå novemberdag.

Det finns ju förresten dagar utnämnda till allt möjligt, som under hösten t.ex. Kanelbullens dag eller Världstoalettdagen. Lite olika tyngd i dom där dagarna får man väl säga. Den sistnämnda uppmärksammar att var tredje människa i världen saknar tillgång till en toalett. ”I Indien saknar svindlande 600 miljoner tillgång till toalett” som DN skrev häromdan inför Världstoalettdagen den 19 november. Ok, nu for jag iväg från dom här paraprosdokianerna, men så kan det bli ibland.
Igår var det förresten Transgender Remembrance Day. La du märke till det? Du kan läsa om dagen på Arundo här.

Trögfattad

I en reklamfilm för en hamburgerkedja som visas på bio nu får man se en värmländsk bonde på sin gård. Han talar om vilken fördel han har som är bonde för att han kan få jobba precis hur mycket som helst. Han sitter och dricker kaffe i köket och talar om hur tråkigt det skulle vara om han inte hade djuren, särskilt korna tycker han om. Sen går han ut och man hör honom säga att dom nån gång räknat ut att han böjt sig si och så många tusen gånger i sitt liv ”och en går ju som en spatti anke”. Och bonden ser rätt hjulbent ut där han vaggar fram. Och så säger han nåt mer innan han rundar av med att det gäller att stå ut och att allting ordnar sig till slut ”för de’ gör de'”. Varje gång det där som jag inte fattar ska komma tänker jag att ”Nu, den här gången, ska polletten trilla ner och jag ska förstå vad karln säger” men nej då. Och jag går på bio ofta – verkligen ofta – så jag har haft många chanser. Egentligen är det ju inte alls viktigt för mig att få reda på vad bonden säger (trevligt med bönder; men hamburgerkedjan gillar jag inte) men det är lite retfullt ändå att inte snappa all den där värmländskan. Och så väcker det ett minne från för länge sen – i England på 60-talet.

Ely är en liten stad en bit nordväst om Cambridge. Stan har gamla anor: ursprunget är tydligen ett kloster som grundades år 673 av Ethelreda, dotter till Kung Anna av East Anglia. När jag läste det där om Kung Anna tänkte jag att ”aha, en kung kunde heta Anna, var det en kvinna som var kung, kanske?” och så mindes jag det där jag lärde mig om drottning Kristina när det var en utställning om henne på Livrustkammaren häromåret. I utställningen beskrev man hur Kristina fostrades till kung av Sverige, inte drottning. Hade hon varit drottning och sen gift sig hade maken blivit kung och därmed stått över henne och så ville man inte ha det. Så jag tänkte att det var kanske så med den engelska Kung Anna också, men nu visade det sig vara fel: Kung Anna var man, inte kvinna. Ok, det där var egentligen ”beside the point” i det här inlägget. Tillbaka till Ely:

Det finns en fin katedral i Ely som jag inte har sett. Det enda jag sett i Ely är järnvägsstationen där jag skulle byta tåg en gång för väldigt länge sen. Jag måste ha kommit i god tid före avgångstid för flera andra tåg passerade när jag stod där på perrongen och väntade. Varje gång annonserades det ankommande tåget i högtalaren och den kvinnliga rösten rabblade snabbt ur sig en tirad om vagnar och sånt som alltid avslutades med ”The train carries a hum-hum-hum hum-hum”, dvs hum-hum sa hon ju inte utan nåt annat som jag inte kunde urskilja. Jag vet inte hur många tåg som passerat innan jag till slut snappade att hon sa: ”The train carries a miniature buffet” – alltså att det fanns en liten byffévagn på tåget. Jag tänker på det där ibland när det är nåt meddelande som upprepas och upprepas och jag ändå inte fattar precis allt som sägs. ”Knäck i lurarna”? Men nej då, jag var väl 22 år eller så och det var absolut inget fel på min hörsel, jag kunde bara inte dechiffrera det engelska uttrycket.

Det är lustigt med såna där språkliga fenomen, och det finns förstås fler närliggande exempel när man först inte fattar. Har du t.ex. tänkt på det där mycket korta ögonblicket när man faktiskt kan höra sitt eget modersmål som ett främmande språk? Alltså när man utomlands nånstans eller kanske på en flygplats hör några personer prata och man tror att dom talar på ett främmande språk och man försöker höra vad det är för språk när man efter ett mycket kort ögonblick plötsligt inser  att dom talar svenska. Då har man mycket kort fått höra svenska som främmande språk.

Ja ja, det där var lite om att att höra utan att fatta – några funderingar om ord och språk. Annars finns det ju mycket annat språkligt som är aktuellt dessa dagar  – inte minst eufemismer. Som att när försvaret låter marinens fartyg dom avslutande dagarna av den där ”ubåtsjakten” (som inte skulle kallas ubåtsjakt) så vill man absolut inte tala om det som en neddragning utan kallar det omprioritering eller vad det nu var (hittar inte artikeln just nu). Och när nya regeringen höjer marginalskatten så säger Magdalena Andersson att människor ”får möjlighet att bidra mer till välfärden”. Hm…

Om Kristinas uppfostran till kung i Populär historia här.

Språkklåda

Ett citat ur en bok kommer strax. Huvudpersonen funderar på om han ska smyga på den man som tydligen smyger på hans styvdotter. Han gillar tanken att smyga på den som smyger, och så att ha med sig revolvern i fickan. Sen står det så här: ”Men bestämde sig för att inte göra det, det är inte värt, du är en aktad medborgare med två miljoner på fickan och den jäveln är bara skit på dina skor, om du skjuter honom, har åklagaren inget annat val än…” osv.

Det jag undrar över är det där ”skit på dina skor”. Det förekommer på flera ställen i boken. Det måste vara dålig översättning. Inte är det ett svenskt uttryck! Vad skulle man skriva på svenska? ”…den jäveln är bara en fluglort på väggen”? eller ”…inte värd ett ruttet lingon”? Sånt där som ”skit på skorna” kan reta mig. Det känns som om det börjar klia nånstans.

Ett exempel till. Jag har en bok om fotografering skriven av en amerikansk fotograf. Jag köpte den – tyvärr – i svensk översättning. Boken innehåller fina bilder och fotograferingstips. Men den visade sig vara så erbarmligt dåligt översatt att jag nästan inte kunde läsa den alls. Som inledning till ett avsnitt om ljussättning står det t.ex.: ”Saker att komma ihåg när du är på plats och flygande exkrement träffar de roterande bladen i takfläkten”. Det är väl för sjutton hakar inte svenska! Och dessutom väldigt klumpigt formulerat. Usch! Vad hade varit en bättre översättning? ”…när hela helvetet brakar loss…när allting trasslar till sig…när allting brakar ihop…när allting ”skiter sig”…när allting går åt helvete…” Jag vet inte, men inte ska det stå så där i alla fall. Vet inte om översättaren tror att det är bra översatt eller om det t.o.m. kan vara så att man ser det som ett skämt att skriva så där. Det finns en del mer eller mindre skämtsamma formuleringar i boken, den är liksom skriven i en lite lättsinnig jargong – vilket väl ger mig viss klåda det med.

Nånstans såg jag en kommentar om just den här  fotoboken där nån funderade på om den var översatt med Googles översättningsprogram. Fullt så tokigt är det inte ändå, men nästan. I alla fall knappt läsbart, ger klåda. Knasiga översättningar av engelska ser man ju i tidningarna ofta också förresten, fast just nu kommer jag inte på nåt exempel.

Vad är det för böcker jag talar om då? Jo, citatet i början kommer från den första bok jag läser av Joyce Carol Oates: ”Vad jag levde för”. Skriven på ett rätt speciellt sätt: berättelsen sker i tredje person, vi får läsa om vad huvudpersonen gör, vilka han träffar osv, men samtidigt är det som om vi läser hans tankar och känslor – rakt ut inne i texten utan nåt ”pratminus” eller annan markering. Berättarens text är s.a.s. sammantvinnad med huvudpersonens tankar och reaktioner.  Tror inte jag läst nån bok med detta sätt att berätta tidigare, eller i varje fall inte lika konsekvent genomfört…eller också har jag bara glömt. En rätt vanlig förklaring nu för tiden.
Fotoboken jag citerade ur heter ”Fotografens ögonblick” och författaren är Joe McNally. Vad översättaren heter hoppar jag över av finkänslighet. Har du tänkt skaffa boken och funkar det för dig att läsa sånt på engelska så köp den inte på svenska!

Auf den Bus warten

Nu kommer en betraktelse från huvudstaden om kollektivtrafik, bussresenärers vedermödor och om att göra sig förstådd.

Häromdan stod jag och väntade på 2:ans buss på Birger Jarlsgatan nära t-banenedgången till Östermalms station. 2 min stod det på den där tavlan som visar när bussen ska komma. Det lät ju finemang. Men strax ändrades detta till 9 min, sedan 4 min, sedan 6 min, sedan Nu och så 1 min, Nu, 6 min…och så fortsatte det – dock utan minsta skymt av nån buss. Tiden gick. Jag kunde förstås ha gått ner i t-banan och tagit den istället men jag tycker det är roligare att åka buss. Så där stod jag bland andra människor, och vi tittade lite uppgivet på varandra och skakade på huvet. Eftersom jag har en app i mobilen som visar info från SL kollade jag förstås deras Störningsinfo. Där borde ju stå om det var stopp i trafiken. Inte minsta pip om några förseningar på den linjen. Tänk att dom inte använder den teknik som finns, muttrade jag lätt förgrymmad (klaga klaga klaga!). Sen började ryktet gå bland mina medväntande om att stoppet i trafiken berodde på zombies! Det var ”Zombie walk 2013” i stan, och vi såg också flera blekmålade med svärtade ögon, blodiga trasiga kläder osv som traskade förbi. Zombisarna förlamade trafiken tydligen. Huga huga…

När jag stod där kom en kvinna fram till mig och sa nånting på ett språk jag inte kan. Det enda ord jag förstod var Kungsgatan. Do you speak English? frågade jag förstås – Francais? – och fick en huvudskakning och nåt som troligen var ”jag talar polska” till svar. Nu var det ju inte så långt till Kungsgatan så jag pekade och viftade och hade mig och jag tror hon förstod för hon gick i alla fall åt rätt håll sen. Efteråt tänkte jag att jag inte frågat om hon kunde tyska, som kanske skulle vara närmare till hands för en person från Polen. Och hon kunde ju ha föreslagit det själv, förresten, om hon nu kunde språket. Men det var nog lika bra att vi inte försökte oss på tyska eftersom mina kunskaper i detta språk (skolan för väldigt många år sen) verkar så sorgligt verschwunden. När hon gått iväg mot Kungsgatan stod jag där och  försökte komma på vad ”fortsätt rakt fram åt det hållet och ta sen åt vänster” skulle heta på tyska. Det gick trögt. Just då kom jag inte ens ihåg vad vänster och höger heter auf Deutsch.
Och bussen den kom inte och kom inte och kom inte och så till slut började jag gå istället – muntert svärande (på svenska) över SL. Men vad 17, det är ju nyttigt att röra på sig.

I går stod jag och väntade på en annan buss. Där hade man inte lagt ut nån info alls om ankomsttider för säkerhets skull. I stället stod det ”Information saknas på grund av uppdatering”, en till intet förpliktigande upplysning som vi som bor på ”min” gata känner väl igen. En hållplats här hade denna text dag ut och dag in i flera månader, kanske upptill ett halvår, tidigare i år. Det är knepigt med uppdateringar tydligen, det tar tid helt enkelt. Uppdateringar och att använda tillgängliga informationskanaler är så svårt så svårt. Man får försöka förstå det bara.

Senaste nytt på ”auf den Bus warten”-fronten: I dag skulle jag ta bussen igen från den där hållplatsen på Birger Jarlsgatan. Ingen annan stod där. På informationstavlan stod det ”Hållplatsen indragen, se sl.se” så dom som hoppats kunna ta bussen hade väl gått därifrån och tagit t-banan istället. Jag halade upp mobilen för att ”se sl.se” men si då kom bussen – snabbt som ögat!  Indragningen gällde tydligen senare på dan och orsaken var inte zombies utan statsbesök från Portugal. Informationen om indragna hållplatser hade man lagt ut för tidigt. En eller annan hållplats där bussen stannade på min väg hem var också ”indragen”. Men jag kom hem utan problem. Hå hå ja ja. Dom har det inte lätt, SL.

Slutgnällt för i dag.

Lite borta

Hm, ja, ibland känner jag mig lite utanför, passé, hänger inte med, förstår inte, kanske har tiden sprungit om mig. Det händer bl.a. när jag läser dagens tidning och stöter på ord som hipster, indie, groupie och liknande. Och så finns det tydligen hipster-groupies och indie-groupies också. Groupie-groupie finns nog inte. Kanske. Utgår från att inget av dom där begreppen passar på mig – nej visst, ha ha! ”Var det skäl det!?” som vi säger i familjen.

Häromdan var jag inne på en färgaffärs sida och såg där att man kunde klippa in bilder för att lägga på sin mood board. Oj då, intressant, har jag en sån? tänkte jag. ”Gå till din moodboard” stod det så jag klickade in mig.  Och si, där hittade jag Min mood board. Men den var tom, vilket förstås inte förvånade mig. ”Du har inget i din moodboard” stod det. Lät lite ledsamt. Kanske lite som meddelandet jag får i min lilla kamera – ”Minnet saknar bilder” – när jag tankat över bildskörden till datorn. Minnet saknar bilder – jo jo…

Bloggade förresten för nåt år sen om minnet i inlägget Minnet saknar bilder.

PS Färgaffärens Mood board är till för att testa olika färger, tapeter och sånt genom att klicka dit bilder. Du kan printa ut din Mood board och ta med till färgshoppen ”så kan personalen hjälpa dig att skapa ditt drömhem”. Obs jag raljerar inte om det, tvärtom tycker jag det är en bra service. Det är mer det här med engelska ord och uttryck i svenskan jag retar mig på – lite i alla fall.