Stockholms skyline – en bild

Stadens silhuett – eller som det väl heter i dag: skyline – på en bild tagen från Katarinahissens gångbro under min lilla Söder-promenad häromdan. Några nya byggnader har tillkommit under senare år.

Stockholm Waterfront, som du ser där bakom Riddarholmskyrkans torn och spira till vänster, får klart underkänt. Fult, klunsigt och alldeles för stort lådbygge som dessutom ligger för nära Stadshuset (en bit till vänster utanför bild här). Framför Stockholm Waterfront ligger den kongressbyggnad som hör till (inte i bild den heller), ett märkligt bygge där man hällt ut en massa grå armeringsjärn lätt lutande över fasaden. Det ligger kloss intill Stadshuset och är lika underkänt som dom andra byggnaderna i Stockholm Waterfront, eller ännu värre eftersom det ligger där och är fult nära Stadshuset.

Tors torn, långt därborta i diset i fjärran, ligger vid Torsplan. Ett tvillingtorn ska dyka upp till vänster. Vackert är det inte, klunsigt och trist och det kunde gott ha räckt med ett sånt där brunt klunsetorn. Scandic Continental, det där svartvitrutiga huset vid Vasagatan en bit till höger i bild, fördrar jag lite bättre i alla fall. Inte vackert men får i alla fall inte helt underkänt.

Ja, där hör du mitt hjärtas och mitt skönhetssinnes mening om några av nykomlingarna i stans skyline. Dom som säger emot såna här åsikter om nybyggen i stan brukar komma med ett riktigt idiotargument som lyder så här (sägs med upprörd röst, närmast förorättat): Ska Stockholm bli ett museum?! Jag vet inte hur många gånger jag hört/läst det. Korkat, tycker jag. Som allt annat är det inte bara antingen svart eller vitt, det finns mellanvägar att gå. Skickliga arkitekter med god känsla för Stockholms övriga bebyggelse (äldre och nyare), för den miljö där en ny byggnad ska ligga, för stadens geografi m.m., dom vet det och klarar det.

Kungsgatan

Nu ska det handla om en välkänd gata i Stockholm, som jag har lite särskilda minnen ifrån. På Bergsgatan på Kungsholmen bodde mina morföräldrar och där hälsade vi på ibland förstås under alla år som dom levde. Trakterna kring Rådhuset, Kungsholmstorg och promenaden längs Norrmälarstrand kände jag därför väl till redan som barn och tonåring, flera år innan jag själv kom till Stockholm från Söderhamn för att plugga på universitetet. Resten av stan kunde jag dåligt. När mina systrar och jag kom upp i tonåren och var på besök ansågs vi så småningom stora nog att släppas ut på promenad tillsammans i stan, och då var det Kungsgatan som gällde. Där drog vi ner mot Stureplan och tillbaka, tre söderhamnsflickor, och tittade storögt i butiksfönster, på folk och bilar. Spännande var det.

Första tiden som student i den stora staden var det också Kungsgatan som gällde. Vart jag skulle i stan orienterade jag mig utifrån Kungsgatan. En gång minns jag att jag hade gått bort mig och då gick jag till en korvkiosk och frågade: ”Var är jag nånstans? Och var är Kungsgatan!?” Detta var ju långt före mobilernas och GPS:ens tid. Och nån karta tänkte jag väl aldrig på att ha med mig.

Successivt lärde jag känna stan. Inte minst genom promenader med barnvagn när mitt första barn var litet. Hemma i soffan i lägenheten i Birkastan läste jag Per Anders Fogelströms romaner. Sen promenerade jag runt i stan med det lilla barnet i vagnen och tittade på dom platser där Fogelströms romanfigurer rörde sig. Ibland konsulterade jag Svenska Turistföreningens guidebok om Stockholm, ett gammalt slitet ex från 1929 som jag lånat av morföräldrarna och hade liggande i barnvagnen.

Sidan om Kungsgatan börjar så här: ”Storstadsmässigt och hänsynslöst banar sig Kungsgatan, en huvudpulsåder i Stockholms trafiksystem, fram genom den mäktiga Brunkebergsåsen.” Och lite längre fram: ”Vackert är också att en vårskymningskväll uppifrån viadukten under tornen blicka ned på gatans djupa ravin, där den i en båge böjer av mot en flammande västerhimmel, avslutad av rådhustornets vackra silhuett, medan lyktornas och ljusreklamens brokiga fyrverkeri sprakar längs hela den brusande moderna gatan”.

Bilden på Kungsgatan är inte tagen en vårskymningskväll utan en eftermiddag i september. Men rådhusets vackra silhuett kan man i alla fall se i fonden och lite ljusreklamsfyrverkeri syns ju också.

”Fattar inte…”

När det gäller Nobel Center tycker jag det är rätt märkligt att politikerna i Stadshuset inte alls verkar förstå att det på väldigt många sätt vore bättre att bygga Nobel Center på annan plats utanför innerstan. Många har uppmärksammat just den aspekten i artiklar i pressen.

”Det vore ett stort misstag att nu missa möjligheten att lokalisera en värdeskapande verksamhet som Nobelcenter till någon av de nya stadsdelar som är under utbyggnad – som till exempel Hagastaden, Gullmarsplan eller Liljeholmen. Det gäller såväl företagande, skatteintäkter, fastighetsvärden, integration och kanske främst de boendes livskvalitet och känsla för platsen” skriver man i en av dessa artiklar.
Läs artikeln ”Därför bör Nobelcentret ligga i en nybyggd stadsdel” i Dagens samhälle här.

Och glöm inte demonstrationen måndag 25 april, kl 16.30 vid Stadshuset!

Slukhål Slussen

På måndag 28 september ska Nya Slussen upp i kommunfullmäktige. Politikerna väntas ge klartecken till projektet. Man ska ”kasta goda pengar efter dåliga” som det brukar kallas. Och pengarna (våra pengar!) hamnar i slukhålet. Ingen vet hur mycket slukhålet rymmer…men det är säkert mycket. SLURP säger det. Och det kommer nog att säga slurp många gånger innan Nya Slussen ska stå klar 2022.

2007 bedömdes kostnaden till 4,3 miljarder. 2011 till 8 miljarder. I dag bedöms slutnotan bli nånstans på drygt 12 miljarder. Men i själva verket finns ingen som vet vad det kommer att kosta. Skanskas uppdrag i projektet går på löpande räkning. Löpande räkning – med våra pengar.

Och vad får vi för den okända slutsumman på lägst 12,1 miljarder kr? Många års trafiktrassel och sen en lösning som väldigt många är mycket starkt kritiska till. Arrogans igen från stadens sida. Man bryr sig inte om vad folk tycker. Politikerna anser väl att det är dags att ”sätta ner foten” och att det är viktigt att bygget äntligen kommer igång nästan oavsett om det blir bra eller dåligt. Arrogans som sagt,  och prestige igen, antar jag. Etik och moral ska vi nog inte prata om alls i sammanhanget… Hur upphandling gått till m.m. Nån revision av projektet och dess skenande kostnader har ju inte heller skett.

”Det här med kostnadsöverskridanden tycks vara något som vi bara tyst accepterar. Det förstår jag inte riktigt, det är ju skattepengar. Jag tycker att folk borde bli mer förbannade” säger Fredrik Brunes, forskare i stadsbyggnadsekonomi på KTH i en av dom många artiklar som publicerats på sistone.

Men jag accepterar inte tyst, jag är förbannad. Jag vill inte ha Nya Slussen och jag vill inte betala för den.

Som sagt, mycket finns skrivet om detta. Här är några länkar:
”Jättebygge på löpande räkning” här.
”Extern granskning avbröts” här.
”Hur kunde det gå så fel?” här.
”Miljardrullning kräver nytt beslut” här.
”Vid Slussens ändstation” här.

Komplettering:
Läs också det inlägg Bengt O. gjort på sin egen blogg:
Skandal och missbruk passerar ostraffat rakt framför våra ögon – här.
Hm…varför kommer jag att tänka på maffian?

Komplettering 28 september:
Ja, så blev det. Kommunfullmäktige sa som väntat ja till att bygga Nya Slussen. Trist förstås, minst sagt.
SvD skriver om beslutet här.

Åh, Nat Mus!

Igår sällade jag mig efter viss tvekan till dom som valde att gå och titta på det tömda Nationalmuseum, som höll öppet för allmänheten på lördagen och söndagen. Tvekade eftersom jag tänkte att istället för att få se vackra tomma salar skulle jag få se en massa stockholmare trängas där. Fullt så illa var det inte faktiskt. Det var intressant att se och gav också viss förståelse för att renoveringen tar lång tid: museet ska inte öppna igen förrän 2018 (ett år efter Citybanan).

Det gamla huset, som inte varit tomt sen det byggdes för 148 år sen, ska byggas om ordentligt, förses med moderna installationer för bättre inomhusklimat (för att skydda konsten och även göra det trevligare för besökarna). Över 300 ytterfönster ska renoveras och förses med högteknologiska innanfönster för hög energieffektivitet och effektiv ljusreglering. Dom flesta fönstren (alla?) har ju varit förtäckta så länge jag kan minnas, men nu ska huset alltså öppnas upp och dagsljus släppas in. Jag tror det kommer att bli jättefint. Men det känns som alldeles för många år till 2018! – Läs mer om renoveringen via länken nedan.

I DN skriver Dan Wolgers roligt och tänkvärt om stadsplanering och om hur man hanterat Nya Slussen m.m. DW jämför processens olika steg och hur bristerna behandlats med ryska dockor: ”…brister som kan liknas vid ryska dockor – den senaste bristen är tillfogad för att dölja den förra i en så småningom obegripligt stor och närmast episkt vittförgrenad dockfamilj.” Han har också med en passus om huset med klocktornet på Norra Station.

Klockhuset revs ju trots att man tidigare lovat behålla det. Sen blev många upprörda – jag med – och så har Kevius och Nordin och dom andra beslutsfattarna ändrat sig så nu ska Klockhuset byggas upp igen för jag minns inte hur många miljoner. Byggas upp som ”konstverk”. Jag tycker tanken att det gamla Klockhuset ska finnas kvar därinne i den nya bebyggelsen Hagastaden är bra, man borde förstås ha haft vett att bevara det som man sagt att man skulle. Men nu då? Nu får man tydligen köpa in tegelstenarna för att bygga upp det igen från rivningsfirman kanske? Vad är det för töntar som styr i stan egentligen? Och vad har dom för ordning på pengarna?

Och just vad gäller pengar: om dom kan lägga miljoner för att bygga upp Klockhuset igen och om dom kan tjäna miljarder på att skrota planerna på Nya Slussen och renovera Slussen istället då skulle dom ju ha en del kulor att pytsa in i renoveringen av Nationalmuseum och snabba upp det så att det blir färdigt tidigare än 2018. Ha! Vad sägs om det? Då skulle i alla fall jag bli glad och det är ju värt en del… (och vad gäller Slussen vet jag många andra som skulle bli glada). Det är kanske mossigt att gilla Nationalmuseum men så mossig är jag. Och apropå det gamla museet så kunde dom ge fanken i att förstöra tullhuset och hamnmagasinen som ligger där bakom och bygga sitt Nobelmuseum (om ett sånt verkligen behövs) nån annanstans.

Och visst, jag förstår att det är mer komplicerat än så här. Man kan inte hösta pengar hitan och ditan, det är olika portmonnäer för det ena och det andra och så måste man väl ta dom där episka ryska dockfamiljerna i nån sorts vettig ordning. Kanske.

Läs Dan Wolgers artikel i DN här.
Mer info om renoveringen av Nat Mus hos Sv Fastighetsverk finns här.
Båda bilderna ovan är från Nat Mus, den första från stora trappan upp och den andra titt-in över en ljusgård.

Vill inte!

Nu har dom gjort det igen! Rivit det man skulle försöka bevara enligt vad dom sagt tidigare. Ja, så gick det med det gamla stationshuset med klocktornet uppe vid Norra station. I varje fall själva klocktornet har man tidigare sagt att man skulle försöka bevara och att det skulle få en plats nånstans i den nya Hagastaden. Men alltihop blev en tegelhög häromdan. Historielöst, okänsligt och rent ut sagt korkat!

Enligt en artikel i DN säger Regina Kevius att hon inte var med (”jag tvår mina händer!”) när detaljplanen antogs, och att eftersom klocktornet inte var med i den där detaljplanen och ingen förvaltning ville ta ansvar för det kunde man inte spara det. Varför då? Är en detaljplan huggen i sten? Om man av nån anledning missade att rita in det klocktorn man sagt sig vilja bevara varför i all sin dar kan man inte revidera detaljplanen då?

Yimby – där skribenter ofta talar sig varma för förtätningar och riktigt höga hus i innerstan, nånting som jag inte håller med dom om – har här gjort ett riktigt bra inlägg om den gamla stationsbyggnaden med fina bilder (och en sorglig liten videosnutt där man ser hur tornet raseras). Länk nedan.

Hm, floskler som upprepas om att det och det i stadsbilden ”representerar viktiga värden och ska försöka bevaras” hör vi lite då och då. Men sen struntar man totalt i det och efteråt säger man i stället: ”det gick inte”. Fast det betyder egentligen ”vi ville inte”. Visst påminner det om en del annat som hänt i stan. Ett för mig närliggande exempel är träden på Odenplan, där Trafikverket vid det stora bygget av Citybanans pendeltågstation skulle göra vad dom kunde för att bevara åtminstone en del av dom stora uppväxta träd som fanns på torget. Bl.a. en över 100 år gammal stor och friskt levande kastanj. Representanter för Trafikverket står på informationsmöten med Vasastadsbor och kommer med luddiga ”löften” om att försöka skydda träd. Men hur gick det? Vartenda träd på torget tog man ner. Vad var det Ingela Thalén sa i ett minnesvärt uttalande för många år sen? Nånting sånt här: ”Det är ett löfte att det är en målsättning som vi lovar att vi har som mål att arbeta för.”

Sippans kiosk (Odenplan) som också är borta har man tidigare (dåvarande beslutsfattare i stan, Kristina Alvendal) sagt ska bevaras – dvs att den ska byggas upp igen. Vi får se hur det går med den. För många kanske det skulle vara ett trevligt gammaldags inslag i det nya moderna Odenplan. För egen del bryr jag mig inte så mycket om kiosken längre faktiskt. Men att dom tog ner alla träden förlåter jag dom inte.

Det finns trots allt exempel på platser där man inte varit så här korkad utan till slut förstått att bevara en del av det gamla när man bygger nytt. Inne på Sankt Eriksområdet på Kungsholmen finns ett gammalt kapell kvar. Det byggdes för hundra år sen och användes först som begravningskapell för Grubbens försörjningsinrättning som låg här och senare som kapell till Sankt Eriks sjukhus. När det nya bostadsområdet skulle byggas på 1990-talet tänkte man först riva kapellet men dåvarande kyrkoherden C-M Magnusson engagerade sig för bevarande av kapellet och så blev det också till slut.

Enligt Wikipedia restaurerades kapellet och flyttades några hundra meter västerut – faktiskt genom att rulla det istället för att riva och bygga upp på nytt. Jag känner ingen i området och vet inte vad byggnaden betyder för folk som bor runt omkring men min gissning är att många (även icke troende) uppskattar att kapellet finns kvar. Det är ju som en länk bakåt i historien.

Ett annat lyckat exempel där man bevarat ett gammalt hus alldeles intill nybebyggelse finns vid Lilla Bantorget i Stockholm, se bild här.

Ett gammalt tullhus och några hamnmagasin bakom Nationalmuseum hotas nu av rivning eftersom man vill förlägga en mycket stor byggnad för Nobelmuseet på denna plats. Jag har skrivit om det tidigare (här) och nu hittade jag (via Yimbys inlägg) en namninsamling som man kan skriva under om man vill trycka på för bevarande av dessa gamla byggnader: här.

Mer om klocktornet vid Norra Station i Lars Epsteins blogg på DN här.
Inlägget hos Yimby här.
Uppdatering 20 febr: Även bloggen Stockholm Skyline skriver om klocktornet och frågar sig ”Får det gå till så här?” Läs här.

Kritiker ska tystas

Vart är vi på väg? Så här kan det inte fortsätta. Vi måste ju för fasiken ”sätta Stockholm på kartan”! Hålan Stockholm måste bli ”en riktig storstad”. Så brukar det låta bland dom som förespråkar rivningar och byggandet av fler och allt högre hus inne i innerstan. Fast här börjar vi nu med Sundsvall istället. Där finns ”en riksunik sammanhållen miljö av grosshandlarvillor från tiden runt förra sekelskiftet”. Nu vill man riva villorna och bygga en containerhamn istället. En containerhamn – låter det trevligt? Alla som är för detta förslag, räck upp en hand!

Kulturhistorikern Magnus Wickman har skrivit en artikel i SvD där han bl.a. tar upp exemplet Petersvik i Sundsvall. Men alltså även Stockholm.

Artikeln handlar om synen på dom som vågar motsätta sig rivningar och nybyggen i känsliga områden och om hur etablissemanget försöker styra utvecklingen mot en allt högre grad av exploatering. Ordet ”nimby” – not in my backyard – har blivit ett skällsord och vidgats till att inbegripa alla som kritiserar förslag till nybyggen i stan, inte alls enbart om det gäller den egna närmiljön. Och nu försöker man minska möjligheten för medborgarna att tycka till om förslag till nybyggen och därmed bredda vägen för ökad grad av exploatering. Det är förstås pengar pengar pengar som styr som vanligt. Så kan dom tysta oss och lura oss och för alltid förstöra värdefulla miljöer i stället för att utveckla och förnya stan på ett varsamt sätt.

Wickman skriver om den smutskastning som dom som protesterar utsätts för. ”Människor som kämpar för att inte få sin närmiljö sönderexploaterad, för att rädda värdefulla byggnadsverk från rivning eller från okänsliga tillbyggnader får höra att de är sådant som nej-sägare, antiurbana, bakåtsträvare, gnällspikar, museala stofiler, överklassradikaler eller bostadsegoister.”

Just det, så är det. Vanliga saker man får höra om man protesterar mot fula okänsliga nybyggen i innerstan (t.ex. Slussen eller området bakom Nationalmuseum) är sånt som ”inte ska väl Stockholm vara ett museum!” eller ”man kan ju inte bevara allting!” Ett annat dumt argument är att dom som är över 50 eller 60 helst ska hålla käft helt i frågan om hur stan ska se ut framöver eftersom dom i alla fall inte ska vara med utan dö snart.

Borgarrådet Per Ankersjö och många andra vill gärna bygga höghus i innerstan bl.a. för att ”sätta Stockholm på kartan”. Wickman skriver: ”Vi stockholmare ska tydligen invaggas i en falsk föreställning om att vi internationellt sett är kusinerna från landet, något som inte stämmer. Europeiska storstäder ser i regel till att vårda sin traditionella stadskärna, eftersom de vet att den representerar starka immateriella värden som bland annat knyter medborgarna känslomässigt och intellektuellt till sin stad, och lockar turister som vill känna historiens vingslag. Bland annat har våra nordiska grannar Helsingfors och Köpenhamn beslutat att behålla femvåningsskalan i innerstaden.”

Läs artikeln här.
Läs om Petersvik i Sundsvall här.