Stig in och slå dig ner. Förrätten kommer strax in, och till den får vi en god Chablis. Här kan vi sitta länge och samtala, och den kyliga vårvinden kommer inte åt oss. Vi har Brunnsvikens blå åt ena hållet, det gamla värdhuset (1600- och 1700-tal) och tingshuset (1800-tal) åt andra hållet. Det här är en unik miljö. Strofer av Bellman dyker lätt upp i skallen.
Men visst, här i närheten kliver den nya tiden på med dunder och brak. En stor tillbyggnad i grön plåt planeras mellan tingshuset och järnvägen. Arkitekt Gert Wingårdh. Ingen blir väl förvånad?

Bilden från Solna stad är alltså tagen från Brunnsvikens is. Till höger i bild det gamla värdshuset med en tillbyggnad, mitt emot det tingshuset och däremellan ser du det lilla lusthuset, som tydligen kallas Kristinapaviljongen. Att den planerade tillbyggnaden ligger åt järnvägen till och inte mot parken får man väl vara tacksam för.
Volymen är ok, tycker jag, ingen hög bunkerliknande låda denna gång utan en byggnad som i höjd ansluter till dom äldre byggnaderna. Svängda former är också ok.
Men materialet! Nej tack!
Varför i all sin dar välja plåt? Ett fult, okänsligt, hårt och kallt material. Wingårdh talar om inspiration från Koppartälten inne i parken, men där tar utformning och dekor bort det mesta av den där trista känslan av stelt och kallt. Så icke med dessa gröna plåtribbor. Vi har ju gott om trä i det här landet, Gert W! Använd trä och gör utformningen så att den knyter an till dom gamla byggnaderna. Vill du ha vissa rundade former så går det också bra. Har du nån erfarenhet av limträ? Fina exempel på sånt finns det gott om.
Mats Wickman skrev om Wingårdhs tillbyggnad i SvD i april här. Det var därför jag gick dit och tog lite bilder då, bl.a. den på Kristinapaviljongen ovan. I dag har SvD en ledare med rubriken Ännu ett sår i stadsmiljön signerat Wingårdh.