Titta vilken fin muralmålning! Inte sett den tidigare, men i dag gick jag på Surbrunnsgatan på den del som går mellan Norrtullsgatan och Sveavägen och där finns den. Konstnären heter Frida Hård af Segerstad. Du kan nog t.o.m. se det själv om du förstorar bilden genom att klicka på den.
På skylten till vänster står det: ”Artur Hazelius föddes år 1833 i det hus som muralmålningen visar och som tidigare stod här. Artur Hazelius grundade världens första friluftsmuseum Skansen år 1881. Han ville visa hur människor bott och verkat i olika delar av Sverige i äldre tid. År 1912, i samband med att Sveavägen breddades, flyttades huset till stadskvarteren på Skansen. Där fick det namnet Hazeliushuset”.
Jag som gillar gamla hus och gärna läser om hur Stockholm såg ut förr uppskattar att man gör så här, visar stadens historia i staden av i dag. Särskilt trevligt när det görs så fint som här.
Parken vid Centralbadet är verkligen en oas mitt i stan. Jag går gärna in där när jag är i närheten.
Enligt grekisk mytologi var Triton son till havsguden Poseidon och havsgudinnan Amfitrite och var till hälften människa till hälften fisk. Här är han omgiven av ett stort gäng vackra fiskar. Skulpturen heter ”Triton på delfin” och finns i dammen vid Centralbadet där en massa vackra fiskar simmar omkring.
Ännu en dag med en hel del blå himmel och sol. Det blev en sväng till Slussen för att titta närmare på hur det ser ut i dag på den plats som Sevenbom målade av på 1770-talet (se förra inlägget). Svårt att få till rätt vinkel, och bättre än så här fick jag inte till det – översta bilden.
Det går ju inte att gå överallt heller pga avspärrningar med plank för byggplatsen, trafik m.m. Byggnaden som skymtar till höger på första bilden ovan är förstås det som i dag är Stadsmuseet. Det ser ut som om huset sjunkit ner en del och fönsterraden med luckor ser inte ut så längre.
Sen kollade jag in Gamla stan tvärs över den röriga byggplatsen. Den stora fastigheten med tidningsreklam på taket i korsningen Triewalds gränd och Kornhamnstorg har varit med tidigare i inlägget Spaning i Gamla stan. Slut på dagens spaning.
Tog en liten vända ner på stan och råkade komma nära slottet när det var vaktavlösning på gång och lite marschmusik och sånt där. Jag gick in på slottsgården, men det var alldeles för mycket folk och jag är för kort så jag såg inte mycket alls. Jag kunde bara se vad som hände genom att spana på mobilerna som folk höll upp och filmade med. Det får bli en bild på Vasaparkens isbana istället som jag passerade på vägen hem. Skridskobanan i parken har jag haft med tidigare – då kompletterad med Pieter Brueghel d.ä. Titta här.
Flera år följde jag silltrutarna som varje vår envist valde taket tvärs över gatan sex våningar ovanför asfalten att häcka på. Ungarna levde farligt och klarade sig inte alltid. Var föräldrarna nu lägger ägg och föder upp sina små vet jag inte. Dom blev slutligen bortkörda när man byggde vindsvåning i huset.
Vill du se fler bilder på trutar på taket kan du söka på silltrut i sökrutan upptill.
Nya kupor på nytt tak. Nu har man också renoverat fasaden från nån sorts gulbeige till gräddvit. Fint. Och vi får vackrare utsikt från oss.
Fina höstfärger finns det fortfarande här och var, men nog börjar dagarna murra till sig alltmer nu. Tilltagande mörker… Jag borde helt enkelt ha gått ut tidigare på dan. Bilden tog jag från Barnhusbron mot S:t Eriksområdet på Kungsholmen.
Varm fin dag i Stockholm. Jag gick inte på restaurang själv men gick förbi en på Djurgården där kockarna satt och åt på en terrass mot vattnet. Dom passade väl på mellan lunch- och kvällspasset, antar jag. Kockar förresten, det vet jag ju inte, några kanske är servitörer, nån är nisse (eller nissa?), kökspersonal av olika slag osv. Restaurangen heter Oaxen Krog & Slip och ligger vid Nya Djurgårdsvarvet alldeles nära bron till Beckholmen.
Nyligen hörde jag ett begrepp jag inte hört tidigare: Halvsnödagen. En meteorolog på SMHI hade använt uttrycket berättade Helen, som jag satt och pratade med i solen strax utanför Stadshuset för ett tag sen. Vi har inte träffats tidigare men hamnade i ett trevligt samtal om det ena och det andra en bra stund. Det fanns kuddar att sitta på och filtar att ha över benen så det gick att sitta där ett tag.
Halvsnödagen betecknade i det gamla bondesamhället den dag då hälften av den snö som skulle falla den vintern hade fallit. Har förstås googlat på det sen. ”I det gamla bondesamhället fanns det många dagar som hade liknande betydelser. Både Paulusdagen och Henriksdagen påminner om Halvsnödagen och delar till stor del innebörd. Förr i tiden skiljde ibland namnen beroende på var i landet man bodde, men hade egentligen samma betydelse.— Utöver detta påminde dagen även bönderna om att hälften av allt djurfoder måste finnas kvar för att det skulle räcka hela säsongen.” Läs mer här. I dag har förstås såna där kom-ihåg-dagar nog i stor utsträckning släppt sin innebörd med tanke på klimatförändringarna och att vi inte lever i bondesamhället längre.
Rejäla vintrar med mycket snö är jag uppvuxen med i Hälsingland. Vid besök i Söderhamn vintertid för ett par år sen blev jag riktigt nostalgisk när jag såg dom enorma snöhögarna i stan. Bloggade om det här. Har många härliga vinterminnen från Söderhamn. Även från besök i Härjedalsfjällen. Där upplevde jag en gång den lägsta utetemperatur jag varit med om: -38 grader. Fast till bilden hör att det var på natten. Barnen låg och sov och vi satt i stugvärmen, spelade kort och drack rödvin och såg hur utetemperaturen föll. Sen måste vi förstås ut och känna på kylan.
Kanske spökar han härinne.”Vem har tagit min skalle? Vem har tagit min skalle?”
Nu ett snabbt kast till filosofen och matematikern René Descartes. Han blev i september 1649 inbjuden av drottning Christina att bli hennes lärare. Hon lär ha fått Descartes att infinna sig på slottet klockan 5 om morgnarna för filosofiska samtal. Det var säkerligen inte särskilt varmt och ombonat där vintertid. Det slutade illa. Descartes blev sjuk. I februari 1650 dog han. Rykten om förgiftning förekom.
”I början av Västerlånggatan i Gamla Stan i Stockholm ligger en röd fyravåningsbyggnad i barockstil, som kallas von der Lindeska huset, uppkallat efter köpmannen Erik von der Linde som lät bygga det år 1630. Man lägger märke till huset, därför att det sticker upp två kanonrör från gatan på bägge sidorna om porten. Men betydligt märkvärdigare med detta hus är det som utspelade sig högst upp en vinternatt år 1650. En man, 54 år fyllda, låg döende i lunginflammation. Till hans bädd kom en holländsk läkare vid namn Wullens för att göra åderlåtning. Men patienten vägrade. Han betraktade doktorn som en bedragare. Patienten var René Descartes, som inbjudits av drottning Kristina att undervisa henne i filosofi klockan fem varje morgon på Stockholm slott.” Läkartidningen här.
Descartes begravdes i Stockholm men på 1660-talet flyttade man hans kvarlevor till en kyrka i Paris. Hans kranium hade kommit på avvägar och återförenades inte med resten av honom förrän på 1820-talet, berättar man i Läkartidningen.
Varför bloggar jag om gamla Descartes nu då? Jag tänkte på hur kallt man hade inomhus förr i tiden i detta kalla land och så kom Descartes och hans olyckliga öde upp. Har också nyligen läst om honom i boken ”The Patterning Instict” av Jeremy Lent.
Descartes ville utforska verkligheten, söka sanningen om livet och existensen och han ville börja ”from scratch”, helt fri och opåverkad av alla andra tidigare tänkare, filosofer, bibeln m.m. – säkert innan han kom hit upp till Norden. Han skriver nåt sånt här: ”Nu ska jag sluta ögonen och stänga öronen, vända mig bort från alla mina sinnen, sudda ut alla tankar på något kroppsligt eller i varje fall betrakta allt kroppsligt som något falskt. På så sätt ska jag kommunicera bara med mig själv och undersöka mitt inre jag. Lite i taget kommer jag att förstå mig själv bättre. —- Sen reflekterade jag över vad jag var. Jag kunde låtsas att jag inte hade nån kropp, att världen inte fanns och att det inte fanns nån plats för mig i den, men jag kunde inte låtsas att jag inte fanns.”
Det var så han kom fram till sitt ”Je pense, donc je suis” (Cogito, ergo sum). Jag tänker, alltså finns jag. Jeremy Lent kommenterar i boken att ironiskt nog kom Descartes ändå fram till liknande tankar som tidigare tänkare och filosofer (Platon m.fl.) hade gjort, nämligen en tydlig dualism mellan kropp och själ, mellan känslor och intellekt. Descartes satt som alla andra fast i tänket om förnuftet å ena sidan, kroppen å den andra. ”The Patterning Instinct” bloggade jag om tidigare här.
Gabrielles blogg 