Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Stockholm’

Den här målningen plåtade jag med mobilen i dag. Den finns i en korridor utanför en mottagning på Serafen på Kungsholmen. Tavlan är signerad Lennart Olausson 82-83. Tyvärr har man ställt en soffa framför, och det är ryggstödet på den som täcker nedre delen av tavlan.

Motivet måste vara från Kungsholmen. Kanske från den anlagda holme som fanns tidigare långt österut på Kungsholmen och som kallades Glasbruksholmen. En glasblåsare står där till vänster och en bit längre bort sitter en spinnerska. En murare håller på och murar nånting uppe på taket till vänster. Lite oklart vad det är han håller på med. En skorsten, nån sorts stödmurar eller väggar på ett nytt hus som ska klämmas in där?

Långt till höger och en bit längre in i bild syns en man som jag gissar är garvare. Det är nog ett skinn han har spänt upp där och ett skinn han håller i handen. Hittade följande på en sida som heter Stockholm Stories: En av de första yrkesgrupper som flyttade sina verksamheter till Kungsholmen när stadsdelen började bebyggas på 1640-talet var garvare. Redan 1669 hade Garvargatan fått sitt namn. Under 1800-talet hade två stora garvardynastier – Westin och Lundin – etablerat sig på Kungsholmen som båda har fått gator uppkallade efter sig – Jakob Westinsgatan och Garvar Lundins gränd.

I bakgrunden skymtar Kungsholms kyrka och en väderkvarn. Jag googlade lite och ser att det fanns en väderkvarn som hette Lilla Munkan och som låg på Kungsklippan. Kvarnen byggdes på 1640-talet och fanns kvar till mitten av 1800-talet.

Riktig var platsen som avbildas tänks ligga vet jag inte riktigt. Kanske är det längst ut på Kungsholmens östra del, kanske på den s.k. Glasbruksholmen. Uppenbarligen är det alldeles vid Riddarfjärden eftersom man ser delar av ett segelfartyg bakom husgaveln. Dom ljusa byggnaderna som skymtar långt borta på andra sidan vattnet är nog Münchenbryggeriet på Söder Mälarstrand.  Fin tavla tycker jag!

Mer om Lennart Olaussons konst kan du se här.
Om garvarkungarna på Kungsholmen kan du läsa på Stockholm Stories här.

Read Full Post »

I dag gick jag förbi huset där Raoul Wallenberg bodde några år på 1940-talet på Bragevägen 12. Innanför altanen på bilden låg hans tvårummare. Jag tänker mig hur han bjöd hem sina vänner till sin lilla ungkarlslägenhet och hur dom efter middagen stod ute på altanen med sina vinglas i handen, eller cognacsglas kanske, och samtalade och tittade på trafiken som flöt förbi på Odengatan. Det här var Wallenbergs sista hem i Sverige. I början av 1944 åkte han till Budapest. Resten vet vi en hel del om, men fortfarande vet vi inte allt.

Jag läste Ingrid Carlbergs bok ”Det står ett rum här och väntar på dig…” för ett par år sen. Det var sommar. Jag satt i solen utanför sjöboden på Sandskär och läste och läste och läste (tjock bok!). Tårarna rann ibland, för att jag blev så gripen och andra gånger för att jag blev så arg. Historien om vad som hände Wallenberg sen ryssarna tagit honom och fört honom med sig från Budapest är så förfärligt upprörande. Både det ständiga ljugandet, manipulerandet och sopandet under mattan som skedde från sovjetiskt håll och den erbarmligt klantiga hanteringen från svensk sida, av svenska regeringen och svenska diplomater. Jag får låta bli att tänka på det för att inte bli arg igen.

I dag blev jag annars mest smått irriterad över att det satt en banderoll med ett företagsnamn på räcket till altanen och även vid ett fönster högre upp på huset. Huset har nyligen renoverats, och det ser väldigt snyggt ut. Och nåja, kanske är namnet på banderollen helt enkelt byggföretagets namn, och det kanske tas bort så småningom.

Har haft huset med på bild tidigare i inlägget ”En altan i Lärkstan” här. Och i samband med det fick jag i en kommentar tips om att Hermann Göring bott med sin fru Karin på Odengatan nåt kvarter ifrån Wallenbergs bostad. Men det var en del år tidigare: från våren 1925 och ett par år framåt. När herr och fru Göring bodde där var adressen Odengatan 23, i dag är det tydligen nummer 27 (enl Wikipedia).

Om böckerna om Wallenberg kan du läsa i inlägget ”Sommarläsning” här.

Read Full Post »

Visst är det lustigt det där att en melodi kan fastna i skallen. Vad det blir vet man aldrig. Igår var det Dan Anderssons ”Hej och hå, Jungman Jansson, redan friskar morgonvinden…”

Och när jag står med mina matkassar och väntar på bussen på Sankt Eriksgatan i den grå grå novembereftermiddagen, omgiven av jäktade stockholmare på väg hem från jobbet, sjunger Jungman Jansson i min skalle. Jag tänker att det är ju så det är; det vet alla som bott eller vistats mycket vid havet. Morgonen kan vara solig och nästan helt vindstilla och vattnet kan ligga som en spegel eller kanske bara lätt vattrat på ytan. Och sen börjar det blåsa.”Redan friskar morgonvinden…” Vilken vacker versrad det är i all sin enkelhet.

Det börjar dugga lite och jag flyttar in under tak på hållplatsen. Jag står där och försöker komma på nästa rad: ”Sista – – rullat undan och Constantia ska gå…” Men vad är det för ord som ska in där? Kan jag fråga nån i kön kanske? Den där lilla buttra farbrorn? Den böjda kvinnan som släpar på en ”dramaten” och går runt hela kön för att ta sig in framifrån och sno en sittplats? Eller damen i brun kappa som står bredvid mig? Hon kastar en kritisk blick (tycker jag) på dom två glada tonårstjejerna som står en bit ifrån klädda i hijab och långa kjolar (Somalia?). Flickorna pratar och skojar med varandra, helt obekymrade om  alla andra som står där. Dom där tjejerna är det enda livaktiga i den här trötta kön.

Särskilt svårt var det ju inte. Lätt som en plätt. Jag kom förstås på det på bussen. ”Sista natten rullat undan och Constantia ska gå…” Ser på Wikipedia att Jungman Jansson är en av de få dikter som Dan Andersson själv tonsatt. Texten har varit utsatt för pk-redigering när man vid skivinspelningar bl.a. bytt ut ordet fnask mot sup: ”Kanske glömmer du din Stina för ett fnask i Yokohama – det är slarvigt men mänskligt, så sjung hej och hå.”
Constantia var i verkligheten Dan Anderssons grannes roddbåt står det också. Wikipedia här.

Read Full Post »

I morse var en ganska stor och mycket vacker fågel på vår balkong ett litet tag. Balkongen vetter mot gården och där står fortfarande några krukor med pelargonier som fågeln tydligen hittade nåt ätbart i. Det var en nötskrika, minsann. Inte sett såna i innerstan tidigare. Jag spanade på den en liten stund men att ta bild på den gick inte. Den var skygg.

Nötskrikan verkar i folktron i vissa landsändar ha setts som lyckobringande, i andra som olycksfågel. Så mycket folktro finns väl inte kvar i Stockholms innerstad kan jag tro. Så jag kan väl välja själv då istället. Bestämmer mig för lyckofågel.

Hittade väldigt fina bilder på nötskrika hos en annan bloggare. Men så är det också en yrkesfotograf som tagit bilderna. Roffe Andersson heter han. Hoppas Roffe tycker det är ok att jag länkar. Titta på hans läckra bilder på nötskrika här.

Read Full Post »

Häromdan tog jag en promenad på Söder och travade uppför alla trapporna från Slussen till Katarinahissen. Tog några bilder på utsikten. Stolta Stad…eller ska det vara Stökiga Stad nu kanske? Det rivs och byggs om och byggs nytt på många platser i Stockholm i dag. Byggen som tar åratal att få klara. Slussen är väl inte klart förrän framåt 2030 eller så. Det är i full gång. Vi får bara hoppas att det blir någorlunda bra till slut. Anledning till oro finns förstås. Det är inte alltid man lyckas särskilt bra tyvärr.

Bilden nedan är utsikt från Katarinahissen 1904. När jag ser bilden tänker jag att kanske såg det ut ungefär så även några år tidigare när min morfars mor Anna Härdelin Hjelmström var på genomresa i stan med sin dotter. Dom kom med ångbåt norrifrån och hade ett par timmar på sig innan dom skulle ta kanalbåten till Linköping. Dom började med att gå och äta en bastant frukost på Tysta Marie, som då låg på Regeringsgatan. Sen tittade dom på stan och var bl.a. uppe i Katarinahissen för att se utsikten. Klockan 6 på eftermiddagen avgick ångbåten från kajen på Riddarholmen.

Jag har skrivit om Anna i boken ”En flicka som heter Anna”. Beskrivs närmare på min andra blogg Arundo här.

Bilden är från Stockholmskällan. Fotograf Okänd, Skapad 1904, Objekt ID Fotonummer C 3471.
Klicka på bilderna för större och tydligare återgivning.

Read Full Post »

Det är en sån där dag när vi ska gå på bio igen, på biografen Sture på Birger Jarlsgatan. Bion börjar 17.50 och som vanligt ska vi ta 2:ans buss från Upplandsgatan (buss alltid trevligare än t-bana). När vi kommer till hållplatsen visar den digitala skylten att bussen ska komma om 18 min! Buss 2 en fredagseftermiddag: 18 min! Jag kollar i mobilen på SL:s sida om det är några störningar i trafiken i stan. Nej då, inte alls.

Men hoppsan: nu ska bussen komma om 4 min! Ok, då kan vi vänta på den och hinner i alla fall till bion. Attans! Nu blev dom där 4 min istället 22 min! SL, vad håller ni på med? Varför funkar det där med tiderna vid hållplatserna så erbarmligt dåligt?

Nej, det här går inte. Vi knatar på snabbt till t-banan, åker till Rådmansgatan och jagar vidare bort mot bion via Tegnérgatan. På vägen ska jag posta en försändelse i vadderat kuvert (har ju en del bokutskick att göra dessa dagar, se förra inlägget) och hittar en brevlåda. Enligt texten på brevlådan töms den varje dag kl 17. Klockan är nu 17.40. Brevlådan är proppfull! Det går inte att pressa in nåt vadderat kuvert där. Det är den mest proppfulla brevlåda jag nånsin sett. Känns faktiskt som något av en säkerhetsrisk att man inte tömt den. Vem som helst skulle lätt kunna plocka ut en hel packe brev ur brevlådan bara man inte har för tjocka händer. Vi snabbar på vidare. Utanför bion finns en brevlåda till. Bra! Nu är klockan 17.45 och den brevlådan är lika proppfull den. Suck!

Inte tror jag att PostNord tömde dom där brevlådorna kl 17! I så fall har folk i massor rusat dit efter 17 och pressat in drösar av post av olika slag.

Filmen är rätt lång. Klockan är ungefär 20 när vi kommer ut från bion. Kollar brevlådan – och jodå, nu faktiskt har dom fixat den där 17.00-tömningen. Snabba ryck, PostNord!

Ja, så där kan livet te sig i den stora staden en fredagseftermiddag. Ingen idé att reta upp sig över SL och PostNord som sköter sina åtaganden så dåligt. Det är bara som det är. ”This is water”, säger jag för mig själv, ”this is water”.

Filmen var bra (Marion Cotillard i berörande rolltolkning) men hade man velat kunde man ju ha retat upp sig på filmtiteln: På franska heter filmen ”Mal de pierres”, vilket tydligen betyder njursten. Filmen bygger på en fransk roman som på svenska heter ”Onda stenar”. Men den svenska filmtiteln är ”Brev från månen”. Fjomp! Som i andra fall har man tydligen kokat ihop den svenska titeln utifrån den titel filmen fått på engelska ”From the Land of the Moon”. Hm…det förekommer brev i filmen, visst, men dom har ingenting med månen att göra. This is water.

PS
David Foster Wallace anförande ”This is water” som han höll vid Kenyon College 2005 finns som pdf här.

Read Full Post »

Kall dag, vinterjackan åkte på igen. Blå himmel och sol fick man spana förgäves efter, i alla fall när jag var ute. På Observatoriekullens sluttningar hukade scillan och kröp ihop i isvindarna, men det fick bli en bild i alla fall.  Är det tradition så är det. Fast att jag inte klarat det varje år ser jag – till min förtrytelse. Förra året missade jag, hur det nu kom sig. Och det gäller ju att passa på; det kan vara fort över. ”Underbart är kort…”

Read Full Post »

Older Posts »

MOLLES BILDER

Välkommna skriv gärna en kommentar

norbergianblue

Tankar,åsikter,nojor,livet

Gabrielles blogg

Om filmer jag ser, böcker jag läser och saker som händer med mera!

inte fan gör det det

Alla säger:det ordnar sig....inte fan gör det det..

Alirfakta

Fakta om Söderhamns kommun

Författartipsbloggen

om skrivande i alla dess former

Gabis Annex

Om filmer jag ser, böcker jag läser och saker som händer med mera!

VideoPress Plugin for WordPress

Easily upload and share videos on your WordPress blog or any site, even in full HD.

The WordPress.com Blog

The latest news on WordPress.com and the WordPress community.