Sabbaths syrener maj -20

Härlig söndag. Jag promenerade till min  favoritplats på Sabbatsbergsområdet: Kvarteret Grötlunken med Sabbatsbergs kapell (tidigare Valentin Sabbaths värdshus) och den timrade rödmålade boden. Har skrivit om platsen och haft med bilder i bloggen flera gånger tidigare.

Jag satt och läste där. Lyssnade också på en lång intervju med Anders Tegnell. Den handlade inte alls enbart om Covid-19 utan en hel del om Tegnells bakgrund, ungdomstid och tidigare yrkesverksamhet på olika ställen i världen. Intressant men förstås mycket dystert när dom kom in på corona, om hur läget är i dag, det stora antalet döda i Covid-19, frågor om ansvar, kunde man kanske ha gjort nånting annorlunda osv.

På grinden till Sinnenas trädgård satt en lapp där det stod att man inte ska gå in där, pga risken för smittspridning förstås. Trädgården är ju i första hand till för dom gamla som bor i äldreboendena i närheten. Jag smög bara lite intill och fotograferade en rododendron över staketet. Och i Vasaparken var det fullt med folk på gräsmattorna, på parkbänkarna, fotbollsplanen och lite lagom glest på uteserveringen. Jag blir glad av att se alla barn som leker eller sparkar boll i parken.

Borgström och Birkagården

Mycket sorgligt att läsa att advokaten Claes Borgström är död (i Covid-19). Jag kände honom inte men träffade honom i några sammanhang. Han var en bra person. Vila i frid, Claes Borgström. Anne Ramberg skriver om honom: ”en förebild för försvarsadvokater. Han var en sällsynt engagerad, klok, omdömesgill kollega m stor integritet. Han hade dessutom stor humor och var en äkta humanist som slogs för jämställdhet.”
Hos mig vaknar gamla minnen.

Foto: Brita Olsson

Borgström förde barnens talan mot Stockholms kommun i Birkagårdsmålet för många år sen, en kamp mot buller och avgaser. Våra pojkar var inte med bland dom 14 barn som stämde kommunen, men självklart var vi involverade i kampen mot staden för en bättre miljö för barnen. Båda pojkarna gick på Birkagården den tiden, på dagis och fritids.

1982 föll domen, och barnen vann. Stockholms kommun skulle betala skadestånd till två av barnen och dessutom vidta åtgärder för att förbättra miljön vid Birkagården och skydda boende vid Norra Stationsgatan från buller och avgaser. Men 1987 backade man från kravet att åtgärda miljön. Regeringen beslutade att Stockholms kommun slapp undan med hänvisning till planerna på bygget av Norra Länken. Det kändes bittert. Var inte barnens hälsa värd mer än så? Nu fick man alltså blåsa på med full trafik på Norra Stationsgatan tills Norra Länken var byggd. ”Sträckan mellan Karlberg och Norrtull invigdes 1991 (då genomfartstrafiken upphörde på Norra Stationsgatan i Vasastan)…” skriver Wikipedia.

Fotot ovan finns på omslaget till boken ”Buller och avgaser. Slutplädering i Birkagårdsmålet” av Claes Borgström, Kåre Grebäck, Hasse Hansson. Utg av Rabén&Sjögren 1987. På baksidan finns en barnteckning som vår äldste son gjort. Den får vara med här också. Klicka på bilden för att se den större.

Att vara med i kampen för en bättre miljö och t.o.m. utmana Stockholms kommun satte säkerligen spår i många av barnen. Typ: Säg din mening! Tala om vad du tycker! Låt dom inte sätta sig på dig! Det är rätt att göra uppror …

Gamla hus i Vasastan

Här är en av mina favoritplatser: bänken till vänster. För ett par dar sen när jag var där – och dels ville sitta i solen och läsa en stund, dels fotografera den gamla byggnaden – hade nån satt sig på ”min” plats. Så jag gick vidare och tog några bilder på andra byggnader på det här området i Vasastan i Stockholm. Och sen kom jag ju ihåg att jag redan har en fin bild på just den här platsen. Bilden ovan tog jag i april 2014. Blogginlägget har du här.

Det finns ju inte så gott om äldre hus kvar i Vasastan i Stockholm – byggnader som är ett par hundra år gamla, tänker jag på. Det fina timrade huset är från 1730-talet och var tidigare en s.k. loftbod. En till fin bild på huset finns här. Huset till höger var ursprungligen Valentin Sabbaths utvärdshus men byggdes 1760-61 om till kyrka. Byggnaderna ligger i kvarteret Grötlunken. Trevligt namn, eller hur?

Här ser du kyrkan – det tidigare utvärdshuset – lite bättre. Byggnaden till vänster heter Nicolai-huset och uppfördes 1756 som fattighus. Omkring förra sekelskiftet blev byggnaden ålderdomshem. I dag används huset för olika sociala verksamheter, familjerådgivning m.m. Det här är Katarinahuset. På Wikipedia står det: ”Katarinahuset hör till de äldsta byggnaderna på det historiska Sabbatsbergsområdet och går tillbaka till tiden då det fanns en hälsobrunn på platsen. År 1765 ansökte brunnsgäster hos fattighusdirektionen om ett bekvämare boende än det de dittills hade haft i Valentin Sabbaths före detta värdshus. Ansökan godkändes och ett nytt stort värdshus stod färdigt år 1767.”

Katarinahuset var värdshus för brunnsgäster fram till 1847 då byggnaden först hyrdes ut till sommargäster tills vattnet i hälsobrunnen började bli sämre och mycket av verksamheten försvann. 1865 fungerade Katarinahuset som provisoriskt sjukhus tills Sabbatsbergs sjukhus stod klart 1879. Sen blev byggnaden fattighus. Wikipedia igen: ”I dag (2018) finns i huset bland annat Kafé Katarina, Norrmalms dagliga verksamhet och Svenska byggnadsvårdsföreningen.”

Bilderna tog jag för ett par dar sen. I dag håller mig i absolut helkarantän – går inte ut alls – rätt förskräckt över tråkiga nyheter om den tilltagande smittspridningen här i Stockholm. Usch, dubbel-usch och fy för den lede för Corona/Covid-19!

Meddelanden

Det här meddelandet är uppsatt på ett staket mitt emot Östermalms IP i Stockholm. En bit ifrån sitter ett annat i samma fina utförande men med texten ”Lugn bara lugn”. Det meddelandet har suttit upp betydligt längre och farit lite illa av väder och vind, så det kommer inte med på bild nu. Kanske har jag haft med det tidigare, har bloggat om meddelanden flera gånger tidigare, varje gång med rubriken Meddelanden. Använd sökrutan upptill till höger om du vill se inläggen. Sen blev det verklighetsflykt i form av bio. SF har ju stängt alla sina biografer nu men Svenska Bio kör fortfarande. Så vi gick på Grand på Sveavägen. Filmen var fransk och medverkande var Catherine Deneuve, Juliette Binoche och Ethan Hawke och en alldeles förtjusande liten flicka som spelade dotter till Binoche och Hawke. Filmen var väl inte mer än halvbra men det är alltid roligt att lyssna på franskan. Och i Grands foajé passade jag på att plåta tavlan ovan. Visst är den fin!

I foajén sitter också ett foto på skådespelaren Michael Caine och ett citat som lyder: ”The only alternative to playing elderly people is playing dead people. So I picked elderly people. That’s a better idea.” Michael Caine är född 1933 och hör förstås i dag till dom s.k. riskgrupperna, till vilka också jag hör – om än en del yngre än ”Mikael Kanin”. Jag grips inte av panik, har inte hamstrat toapapper och vågar gå ut varje dag. Bio har inte varit nåt riskabelt val, i dag var vi totalt 4 i salongen och vi sitter spridda i bänkraderna.

Sköt om er allihop ni som tittar in här, tvätta händerna och lyd experternas råd. Och grips inte av panik!

Komplettering: Konstnären som målat tavlan på Grand är Marit Furn. Se fler verk av henne på hemsidan här.