På restaurangen

Varm fin dag i Stockholm. Jag gick inte på restaurang själv men gick förbi en på Djurgården där kockarna satt och åt på en terrass mot vattnet. Dom passade väl på mellan lunch- och kvällspasset, antar jag. Kockar förresten, det vet jag ju inte, några kanske är servitörer, nån är nisse (eller nissa?), kökspersonal av olika slag osv. Restaurangen heter Oaxen Krog & Slip och ligger vid Nya Djurgårdsvarvet alldeles nära bron till Beckholmen.

Vinter och Descartes

Nyligen hörde jag ett begrepp jag inte hört tidigare: Halvsnödagen. En meteorolog på SMHI hade använt uttrycket berättade Helen, som jag satt och pratade med i solen strax utanför Stadshuset för ett tag sen. Vi har inte träffats tidigare men hamnade i ett trevligt samtal om det ena och det andra en bra stund. Det fanns kuddar att sitta på och filtar att ha över benen så det gick att sitta där ett tag.

Halvsnödagen betecknade i det gamla bondesamhället den dag då hälften av den snö som skulle falla den vintern hade fallit. Har förstås googlat på det sen. ”I det gamla bondesamhället fanns det många dagar som hade liknande betydelser. Både Paulusdagen och Henriksdagen påminner om Halvsnödagen och delar till stor del innebörd. Förr i tiden skiljde ibland namnen beroende på var i landet man bodde, men hade egentligen samma betydelse.— Utöver detta påminde dagen även bönderna om att hälften av allt djurfoder måste finnas kvar för att det skulle räcka hela säsongen.” Läs mer här. I dag har förstås såna där kom-ihåg-dagar nog i stor utsträckning släppt sin innebörd med tanke på klimatförändringarna och att vi inte lever i bondesamhället längre.

Rejäla vintrar med mycket snö är jag uppvuxen med i Hälsingland. Vid besök i Söderhamn vintertid för ett par år sen blev jag riktigt nostalgisk när jag såg dom enorma snöhögarna i stan. Bloggade om det här.
Har många härliga vinterminnen från Söderhamn. Även från besök i Härjedalsfjällen. Där upplevde jag en gång den lägsta utetemperatur jag varit med om: -38 grader. Fast till bilden hör att det var på natten. Barnen låg och sov och vi satt i stugvärmen, spelade kort och drack rödvin och såg hur utetemperaturen föll. Sen måste vi förstås ut och känna på kylan.

Kanske spökar han härinne.”Vem har tagit min skalle? Vem har tagit min skalle?”

Nu ett snabbt kast till filosofen och matematikern René Descartes. Han blev i september 1649 inbjuden av drottning Christina att bli hennes lärare. Hon lär ha fått Descartes att infinna sig på slottet klockan 5 om morgnarna för filosofiska samtal. Det var säkerligen inte särskilt varmt och ombonat där vintertid. Det slutade illa. Descartes blev sjuk. I februari 1650 dog han. Rykten om förgiftning förekom.

”I början av Västerlånggatan i Gamla Stan i Stockholm ligger en röd fyra­våningsbyggnad i barockstil, som kallas von der Lindeska huset, uppkallat efter köpmannen Erik von der Linde som lät bygga det år 1630. Man lägger märke till huset, därför att det sticker upp två kanonrör från gatan på bägge sidorna om porten. Men betydligt märkvärdigare med detta hus är det som utspelade sig högst upp en vinternatt år 1650. En man, 54 år fyllda, låg döende i lunginflammation. Till hans bädd kom en holländsk läkare vid namn Wullens för att göra åderlåtning. Men patienten vägrade. Han betraktade doktorn som en bedragare. Patienten var René Descartes, som inbjudits av drottning Kristina att undervisa henne i filosofi klockan fem varje morgon på Stockholm slott.” Läkartidningen här.

Descartes begravdes i Stockholm men på 1660-talet flyttade man hans kvarlevor till en kyrka i Paris. Hans kranium hade kommit på avvägar och återförenades inte med resten av honom förrän på 1820-talet, berättar man i Läkartidningen.

Varför bloggar jag om gamla Descartes nu då? Jag tänkte på hur kallt man hade inomhus förr i tiden i detta kalla land och så kom Descartes och hans olyckliga öde upp. Har också nyligen läst om honom i boken ”The Patterning Instict” av Jeremy Lent.

Descartes ville utforska verkligheten, söka sanningen om livet och existensen och han ville börja ”from scratch”, helt fri och opåverkad av alla andra tidigare tänkare, filosofer, bibeln m.m. – säkert innan han kom hit upp till Norden. Han skriver nåt sånt här: ”Nu ska jag sluta ögonen och stänga öronen, vända mig bort från alla mina sinnen, sudda ut alla tankar på något kroppsligt eller i varje fall betrakta allt kroppsligt som något falskt. På så sätt ska jag kommunicera bara med mig själv och undersöka mitt inre jag. Lite i taget kommer jag att förstå mig själv bättre. —- Sen reflekterade jag över vad jag var. Jag kunde låtsas att jag inte hade nån kropp, att världen inte fanns och att det inte fanns nån plats för mig i den, men jag kunde inte låtsas att jag inte fanns.”

Det var så han kom fram till sitt ”Je pense, donc je suis” (Cogito, ergo sum). Jag tänker, alltså finns jag. Jeremy Lent kommenterar i boken att ironiskt nog kom Descartes ändå fram till liknande tankar som tidigare tänkare och filosofer (Platon m.fl.) hade gjort, nämligen en tydlig dualism mellan kropp och själ, mellan känslor och intellekt. Descartes satt som alla andra fast i tänket om förnuftet å ena sidan, kroppen å den andra.
”The Patterning Instinct” bloggade jag om tidigare här.

Från Kastellholmen

Igår fick vi sol igen, och det blev promenad på öarna: Skeppsholmen och Kastellholmen. Så här såg Slussen med den s.k. guldbron ut från Kastellholmen. Särskilt guldig är den verkligen inte.

I dag grått och regnigt igen. Så det blev tennis på Australian Open istället för promenad.
Grattis Ash Barty och Australien! Flaggan är aboriginernas flagga. Genom sin pappa hör Barty till folkgruppen Ngarigo.

Till bokens lov

Jag gillar ju att läsa. Har ofta två böcker på gång: en bok för soffan om jag läser på dagen (gärna nåt på franska med lexikon på Ipad nära till hands), en bok till kvällen så jag kan läsa ett antal sidor innan det är dags att sova.

Dom här ”tegelstenarna” har jag inte sett tidigare. Men Årstadal är ett ställe jag sällan kommer till. Igår tog jag mig dit för att gå på Stadsarkivet Liljeholmskajen. Fint arkiv, snyggt inrett. Det är rätt nytt, invigdes i juni 2019 och ligger i två av Vin & Sprits gamla bergrum. Här finns mycket som rör Stockholms bebyggelsehistoria, byggnadsritningar, tomtböcker och kartor. Andra arkiv som förvaras här är tekniska verksamheters arkiv, sjukhusarkiv och arkiv efter föreningar och organisationer. Det arkiv som jag var intresserad av var den s.k. Grosshandlarsocieteten. Jag letade uppgifter om grosshandlaren Lars Rolander, min gamle anfader, se inlägget ”Efterlysning”. Fast tyvärr, jag hittade honom inte, bara en son till honom. Kanske får jag ta mig dit igen.

När jag var klar gick jag ut och tog en hiss upp till Årstabron och promenerade i mörka kvällen mot Södermalm. Vacker utsikt över den stora mörka vattenspegeln och bort mot den upplysta bebyggelsen i Marievik. Det mesta (eller allt?) där är nog nybyggt. Inser att jag förstås passerade över Årsta Holmar, men jag såg dom inte i mörkret. Belysning fanns längs broräcket och i min ljusa vinterjacka var jag nog rätt väl synlig för dom cyklister som kom svischande förbi. Särskilt fridfullt var det inte att gå där eftersom det kom pendeltåg dundrande förbi lite då och då. Men ska jag till arkivet igen tar jag nog den vägen – över bron och ner med hissen.

Astoria

I februari 2017 skrev jag om planerna på renovering av Astoriahuset (där biografen Astoria låg) på Nybrogatan, rivning av ett gårdshus och planerna på ett nytt hus mot gården, ett kontorshus mot det som tydligen heter Sofi Almquists plan. På en affisch upplyste man om att visionen för helheten var ”Astoria – våra drömmars stadskvarter”. Hm… vem ligger och drömmer om stadskvarter? Ja ja, mycket floskler var det. För att nu citera ur inlägget 2017:

”En plats där livets bästa delar möts” (vadå? vilka delar då?) och ”För oss är inte frågan om vi ska bevara eller modernisera. Vi vill skapa våra drömmars stadskvarter genom att kombinera det bästa från nu och då”. Hå hå ja ja.

I dag gick jag förbi platsen för första gången sen denna s.k. omvandling/ny utformning (=renovering+rivning+nybygge). Så här ser det nya gårdshuset ut, det där rödaktiga till vänster. Riktigt snyggt faktiskt tycker jag. Rolig arkitektur. Blev i alla fall bättre än jag hade väntat mig.

Hur det hus som låg där innan såg ut kan du se på bilden i inlägget från 2017 – ”Om drömmar och floskler” – som du har här.

Den gamla byggnaden var ett av dom få hus från 1870-talet som då fortfarande fanns kvar i stan. Nu ”gone and lost forever” – och för den som gillar gamla hus känns det lite synd förstås. Utseendemässigt var det absolut inget fel på det. Men det lönar sig väl bättre med ett nytt kontorshus utformat efter tidens krav. Och människor ska väl fortsätta att jobba på kontor, även om många kanske nu vant sig vid att jobba hemifrån.

Söndagspromenad i mina trakter

Blåsig men mild dag med ett kort och misslyckat försök till regn. Det var eftermiddag och är inte solen framme så märks det verkligen att dagarna långsamt blir mörkare. Det blev en vända i Vasastan bara. Dammen vid Stadsbiblioteket är numera torrlagd och skejtarna har återtagit makten över den. Stadsbiblioteket syns ju inte alls på bilden ovan som är tagen uppifrån Observatoriekullen. Hittade en bild hos Stockholmskällan på hur dammen såg ut 1938. Här ser man lite av Observatoriekullens sluttning till vänster i bild. Till höger löper Sveavägen med träd på ömse sidor.

Okänd fotograf. 1938. Stockholms stadsmuseum Fotonummer Fa 1456

Mellan broarna

Dom här bilderna är tagna på en”skärgårdsö” mitt i stan.

Jag var igår med en god vän på Årsta holmar dit man i augusti och september kan åka med en gratis färja från Tanto. Färjan går två dar i veckan varje heltimme.

Holmarna blev tillsammans med Årstaskogen naturreservat i januari 2018. Tidigare kom nån stockholmspolitiker med förslaget att öppna ett kasino på holmarna. Det blev inte av, klokt nog. Sen hade man funderingar på att bygga bro mellan holmarna och Södermalm men även det förslaget ratades till förmån för att ordna tillgång till öarna med färjan. På det viset kan man värna naturen och djurlivet på holmarna och se till att slitaget inte blir för stort.

Fint, vackert, omväxlande och lite sällsamt att vandra på dessa tre holmar – Alholmen, Bergsholmen och Lillholmen – som tidigare var separata öar men nu är förbundna med små broar.

Man glömmer inte bort att storstaden är nära: Då och då dundrar fjärrtåg eller pendeltåg fram på broarna ovanför. Ofta har man också utblick mot Marievik, ett nybyggt område som tydligen hör till stadsdelen Liljeholmen.

Huset på första bilden är från 1740-talet. Där har varit sommarställe under vissa tider, sedan bostad åt en familj som odlade grönsaker som dom sålde på Kornhamnstorg. I dag finns där annan verksamhet.

Naturen på holmarna är omväxlande. Här finns ängsmark, mycket lövträd, gamla fruktträd, skogsmark med tallar och blommande ljung, bergknaggar m.m. För inte så länge sen gick det får på ön. I dag kan man få se rådjur och bäver där, men det enda djurliv vi såg var hägern på bilden ovan. Klicka på bilden om du vill se hägern lite större.

Lämningar från tidigare verksamhet på Alholmen. Kanske grund till växthus?

Man hittar mycket på webben om Årsta Holmar.
Läs t.ex. hos Lena i Kista: ”Om Årsta Holmar och dem som bodde där” här. Eller en artikel i Mitt i: ”Årsta Holmar var deras trädgård” här. En fin bild på gården har du här (så där nära var inte jag). Information om färjan har du t.ex. här.

Sabbaths syrener maj -20

Härlig söndag. Jag promenerade till min  favoritplats på Sabbatsbergsområdet: Kvarteret Grötlunken med Sabbatsbergs kapell (tidigare Valentin Sabbaths värdshus) och den timrade rödmålade boden. Har skrivit om platsen och haft med bilder i bloggen flera gånger tidigare.

Jag satt och läste där. Lyssnade också på en lång intervju med Anders Tegnell. Den handlade inte alls enbart om Covid-19 utan en hel del om Tegnells bakgrund, ungdomstid och tidigare yrkesverksamhet på olika ställen i världen. Intressant men förstås mycket dystert när dom kom in på corona, om hur läget är i dag, det stora antalet döda i Covid-19, frågor om ansvar, kunde man kanske ha gjort nånting annorlunda osv.

På grinden till Sinnenas trädgård satt en lapp där det stod att man inte ska gå in där, pga risken för smittspridning förstås. Trädgården är ju i första hand till för dom gamla som bor i äldreboendena i närheten. Jag smög bara lite intill och fotograferade en rododendron över staketet. Och i Vasaparken var det fullt med folk på gräsmattorna, på parkbänkarna, fotbollsplanen och lite lagom glest på uteserveringen. Jag blir glad av att se alla barn som leker eller sparkar boll i parken.