Ja, nu är den klar, ”Från Österland med sjömanskistan full”, min nya bok. Den handlar om Lars Rolander, förmögen grosshandlare i Stockholm under första hälften av 1800-talet. Nitton år gammal var han med i besättningen på Svenska Ostindiska Kompaniets fartyg på resa till Kina 1788-90. Han fyllde sin sjömanskista med kinesiska varor att sälja efter hemkomsten.
Lars Rolander, en ”selfmade man”, målmedvetet inriktad på att hjälpa sina många barn till så bra liv som möjligt. Framgångsrik blev han, men stora sorger och svårigheter drabbade honom. Och tiden han levde i var orolig. Sverige förlorade Finland, kolera utbröt, folkliga uppror skedde i Stockholm, mordet på Axel von Fersen med mera. De stora segelfartygens tid skulle snart vara slut. Ångdriften började ta över. Sverige var på väg in i industrialismen.
Rolander är en gammal anfader; mitt efternamn Roland har jag efter honom. Dessutom några saker från Kina-resan som en gammal linjal från Sumatra och nåt annat. Bild på linjalen och anfadern hittar du här. Har bloggat om Lars Rolander flera gånger tidigare. Använd sökrutan upptill till höger så hittar du inläggen.
Det var för den här boken som jag var på tryckeriet med de gamla Heidelbergpressarna för ett tag sen – inlägget ”Brigitte Bardot” här.
”Från Österland med sjömanskistan full” beställs från GML Förlag och finns även hos Bokus och Adlibris.
Titta vilken fin muralmålning! Inte sett den tidigare, men i dag gick jag på Surbrunnsgatan på den del som går mellan Norrtullsgatan och Sveavägen och där finns den. Konstnären heter Frida Hård af Segerstad. Du kan nog t.o.m. se det själv om du förstorar bilden genom att klicka på den.
På skylten till vänster står det: ”Artur Hazelius föddes år 1833 i det hus som muralmålningen visar och som tidigare stod här. Artur Hazelius grundade världens första friluftsmuseum Skansen år 1881. Han ville visa hur människor bott och verkat i olika delar av Sverige i äldre tid. År 1912, i samband med att Sveavägen breddades, flyttades huset till stadskvarteren på Skansen. Där fick det namnet Hazeliushuset”.
Jag som gillar gamla hus och gärna läser om hur Stockholm såg ut förr uppskattar att man gör så här, visar stadens historia i staden av i dag. Särskilt trevligt när det görs så fint som här.
Utsikt från Brunnsbacken över Saltsjön. Oljemålning av Johan Sevenbom från 1770-talet.
Brunnsbacken motsvaras i dag av Hornsgatans mynning ut mot Slussen. Gatan låg i västra delen av Södermalmstorg i kvarteret Järngraven som inte finns längre. Gatan och kvarteret försvann när Slussen gjordes om på 1930-talet. Visst är det en fin målning. Många intressanta detaljer (klicka på bilden för att se den större) som kvinnan och mannen som står och språkar vid staketet där det hänger tvätt (eller i varje fall några vita skynken), vattenhämtning vid brunnen och så alla segelfartygen som ligger där längs kajerna.
I Stockholm fanns det 21 offentliga brunnar och pumpar år 1771 ser jag på en sida hos Wikipedia här. Det var här man hämtade sitt dricksvatten. Vatten till tvätt och disk tog man ur Mälaren. Det var först i samband med koleraepidemierna i Stockholm under 1800-talet som man började ana att det kunde finnas ett samband med dåliga dricksvattenbrunnar. Jag googlar vidare och hamnar hos en halländsk konstnär som hette Severin Nilson och levde 1846-1918. Han var också en av dom första dokumentärfotograferna i Sverige. Hos Digitalt Museum och Hallands kulturhistoriska museum hittar jag en utförlig text om Nilson och om hans målningar och fotografier – här. Intressant.
Vattenpump i Eriksbergsområdet, Stockholm. Foto: Severin Nilson 1880-90. Nordiska Museet. NMA.0052575(här lite beskuren)
Till vänster: Hornsgatan 9, Kv. Jupiter Mindre. Larssons Ateljé, 27 juli 1908. Stockholms stadsmuseum Fotonummer Fa 50996. Till höger: Repslagargatan söderut från Hornsgatan. Larssons Ateljé, 27 juli 1908. Stockholms stadsmuseum Fotonummer Fa50616.
Ett gammalt hus på Hornsgatans södra sida i korsningen mot Repslagargatan 1908. I dag finns det inte kvar. Jag blev glad när jag hittade det hos Stockholmskällan igår för i det här huset bodde Lars Rolander, min farfars farmors far, stor del av sitt liv. Han hade även kontor där, och troligen försäljning i gatuplanet, kanske i lokalen som på bilderna är Sybehörs- och kortvaruaffär. Två bodbetjänter står med i listan över hans hushåll 1824. Jag tror att huset var byggt 1730-40 nån gång.
Rolander lägger ut annonser i tidningar om att man kan köpa te hos honom i hörnet Hornsgatan/Repslagargatan. Här har du annons införd i Post- och Inrikes tidningar 1829-06-05. Är du bra på att tyda sån här stil kan du nog också förstå vad tesorterna heter.
Kvarteret Jupiter Mindre finns kvar men delar av det har blivit Söderleden. Utfart till Hornsgatan på ena sidan, infart på den andra. Och den delen av Repslagargatan, som syns på dom två första bilderna är helt borta; gatan finns kvar först på andra sidan om Sankt Paulsgatan.
Tog en tur till Hornsgatan i dag för att ta bild. Kallt – brrrrh! Men jag har äntligen plockat fram vinterkappan. På den här bilden ser du hur det ser ut i dag på platsen för ”Rolanders hus”. Hm… det gamla huset var finare. Den ljusa kontorsbyggnaden till höger om utfarten är det som i dag återstår av Kv. Jupiter Mindre. Tyrénshuset har byggår 1997 enl Fastighetskalendern.
Det här är Triewaldsgränd i Gamla stan. I kvarteret till höger, Medusa, ägde ankarsmeden och hovslagaren Mårten Triewald d.ä. en tomt på 1700-talet. I det kvarteret bodde också Lars Rolander, en gammal släkting som ger upphov till vandringar här och var i stan allteftersom jag får fram uppgifter om var han bott. För några dar sen försökte jag ana spåren efter honom på Sillpackargatan (i dag en del av Åsögatan) på Söder. Där bodde han med sin familj 1808. Inlägget har du här.
År 1806 bodde familjen på Triewaldsgränd 48. Det finns absolut inte några 48 nummer på den här korta gatan, men på en karta hos Stadsarkivet ser jag att det handlar om husnummer på den tiden. Nr 48 var hörnhuset mot Kornhamnstorg. Huset skymtar längst till höger på bilden ovan. Och fasaden mot Triewaldsgränd har du på bilden nedan. Adressen i dag är Triewaldsgränd 5.
När jag stod där och fipplade med min kamera kom en kvinna med ett barn och sittvagn. Hon undrade över mitt plåtande och jag berättade. Och sen guidade hon mig lite. Hon bodde själv i nr 3, dvs huset till vänster på bild 2 och strax till höger om mitten på bild 1. Hon sa att det huset var från 1600-talet, och att många av husen här förstås var gamla men påbyggda och ändrade under historiens gång. Nr 3 har byggår 1692 och ombyggnadsår 1965 enligt Fastighetskalender ser jag sen.
På Triewaldsgränd nr 5, hörnhuset mot Kornhamnstorg, där ”min gubbe” ska ha bott står det byggår 1781 och ombyggnadsår 1991 i Fastighetskalendern. Stod jag här inför ett hus där Lars Rolander bott med sin familj? Hade hans fötter trampat denna gränd? Fladdrade inte historiens vingslag lite extra om mina öron? Och slog inte mitt hjärta några extraslag där?
Fast nej, jag vet inte. Nån annanstans hittar jag att Medusa 1, som fastigheten heter, är byggd 1878 och hopslagen av tre tidigare fastigheter. Och det ser ju mer ut som ett hus från 1870-talet, medan huset till vänster ser en del äldre ut. Fast kanske det där 1878 gäller den del av huset som vetter mot Kornhamnstorg. Hur ska jag veta? Jag får gräva runt vidare.
Och så kommer ett citat i skallen: ”They seek him here. They seek him there. Those Frenchies seek him everywhere. Is he in Heaven? Or is he in Hell? That damned, elusive, pimpernel.” Det gäller alltså Röda Nejlikan, inte min farfars farmors far Lars Rolander. Jakten på den undflyende Lars Rolander går vidare.
PS På andra sidan gatan hittar jag en skylt om läkaren Ada Nilsson, som bodde här och som levde 1872-1964. Låter som en intressant kvinna. Skylten får vara med här också. Enligt Christina, sentida släkting, hade man efter hennes död inte förstånd på att ta vara på all hennes korrespondens och hennes gamla papper utan slängde allting. Huga huga… säger jag, fast jag ju ibland tycker att jag dignar under papper och foton från gamla släktingar.
En dag för en tid sen packade jag ner en stor tung bok i min lilla ryggsäck, klev på en buss på Odenplan (iförd munskydd förstås) och tog mig sedan till Skeppsholmen och Kastellholmen. Det var en varm och solig dag med lite lagom mycket vind. På Kastellholmens sydsida hittade jag en bänk att sitta och läsa på. Bakom mig hade jag det s.k. Flaggkonstapelbostället och en bit till vänster hade jag Kolskjulet och briggen Tre Kronor – en mycket lämplig plats för just den här stora fina boken.
Boken jag hade med mig var ”Mannen som försvann. Märkliga upptäckter i Fredrik Hippolyte von Schantz kölvatten”, skriven av Gerhard Schönbeck. Framsidan pryds av en bild på en mycket liten akvarell, inte större än ca 9×5 cm. Kunde det vara Kastellholmen man såg där till vänster på akvarellen?
Den här lilla målningen hängde i Gerhard Schönbecks mormors lägenhet i Stockholm och kom så småningom i hans ägo genom arv. Namnet på den som målat tavlan visste han (en avlägsen släkting) men inte mycket mer. Vad var motivet? Vad var det för utsikt över öar, byggnader, vatten, fartyg som man såg? Var kunde konstnären ha stått för att fånga detta motiv? Och vem var han? Vad fick han för sorts liv?
Gerhard Schönbeck bestämde sig för att försöka lista ut vad man ser på akvarellen. Det leder till så väldigt mycket mer. Det blir som en resa över hav och öar, över Stockholm och t.o.m. över kontinenter. En djupdykning i en släkthistoria och en ung mans liv under 1800-talet, om hans familj, om var han bodde, var han gick i skolan, om hans resor med mera, mycket stockholmiana och sjöfartshistoria.
Författaren berättar inte bara vad han kommit fram till i sina efterforskningar utan också om hur arbetet gått till. Ett idogt sökande i arkiv, både på nätet och på plats i arkiv – sjöhistoriska och andra – i Sverige och utomlands. Brevkontakter med förfrågningar runt om i världen och så ett detaljerat granskande av gamla kartor och målningar och många fotografier för att utröna vad det är man ser på akvarellen, var konstnären stått när han fångat motivet, kanske först genom att teckna av det och sen gå hem och plocka fram akvarellfärgerna.
För mig som är intresserad av gamla tider – och inte minst gamla tiders Stockholm – är det fascinerande läsning, verkligen. Och sen tycker jag att det är häftigt när nån s.a.s. ”grottar ner sig” i nåt riktigt litet (akvarellen) som sen blir till något mycket större och vidare – kunskaper om 1800-talets Stockholm, om hur människor levde då, om fartygshistoria, sjömanskläder, handel över haven med segelfartyg m.m. Och om författarens avlägsne släkting Fredrik Hippolyte von Schantz, i boken kallad FH, och om hans korta liv.
Mannen som försvann… FH var förste styrman på ett av svenska handelsflottans största fartyg, fullriggaren ”L.A.Bång”, då han bara 35 år gammal föll över bord strax utanför Godahoppsudden en novemberdag 1864. Det var inte ens dåligt väder. ”Det har icke varit storm, men en frisk bris, och skeppet gjorde stark fart. Allt gjordes för att rädda honom, men förgäfves” som man skrev i en notis i Post- och Inrikes Tidningar efteråt. Stackars FH! ”Hr v Schantz var en af våra mest bildade sjömän, hade ett älskligt, blygsamt och intagande väsende samt var en särdeles vacker man” (ur samma notis).
Vill du veta mer om boken så kontakta Gerhard Schönbeck på gerhard@schonbeck.eu.
Uppdatering 2 oktober: Mycket mer information om boken hittar du på den nyligen startade Hippolytes blogg. Titta där!
Det blev en kortis – bara i mina hemmakvarter. När solen var framme gick det t.o.m. att sitta stilla i lä en stund. Sen kom moln och rätt isiga vindar igen. Bilderna visar Norrtulls sjukhus i dag och som Allmänna Barnhuset, bild från 1898-1902.
Allmänna Barnhuset, Norrtullsgatan 14. 1898-1902. Foto: Anton Blomberg. Stockholms stadsmuseum Fotonummer Fa 50385
Riktigt stilig byggnad – och stor. Byggnadskomplexet uppfördes som Allmänna Barnhuset åren 1883-85. Hit flyttade barn som dittills bott och vårdats på Stora Barnhuset vid Drottninggatan.
Wikipedia skriver: ”Mellan åren 1880 och 1922 skrevs 20 000 barn in på Allmänna Barnhuset. Om modern själv inte kunde betala underhållet för det inskrivna barnet så kunde hon lämna det utan kostnad mot att hon bodde på Barnhuset i åtta månader och ammade sitt eget och ytterligare ett barn. Därutöver skulle hon deltaga i det dagliga arbetet på Barnhuset. Vid 1902 års ingång var 4 315 barn utackorderade. Samtidigt vårdades 242 barn på själva inrättningen, där även 125 ammor fanns.”
Och vidare: ”På 1920-talet omvandlades det till barnsjukhus för att från 1950-talet fungera som åldrings- och mentalvård under namnet Norrtulls sjukhus. I dag bedrivs olika former av utbildningsverksamhet i de kulturhistoriskt värdefulla lokalerna.”
Här finns bl.a. Viktor Rydbergs gymnasium. Slut på dagens rapport.
Några enstaka krokus hittade jag igår på den sluttning nedanför Timmermansordens hus som brukar vara blå av scilla när våren hunnit lite längre. Även scillan är faktiskt på gång här som synes. Förra året hade det kommit betydligt längre i början av april. Titta här.
Timmermansordens hus är en riktigt stilig borgliknande byggnad som har något hemlighetsfullt över sig – något förborgat. Och nu när jag var där och letade krokus och andra vårtecken funderade jag förstås över vad man håller på med därinne. Så det blev till att googla när jag kom hem. ”Den kristna religionen är grunden för Ordens verksamhet med mottot ”Gudsfruktan och människokärlek”. Orden bedriver en omfattande social hjälpverksamhet både externt och internt med hjälp av fonder, donationer och insamlade medel. Hjälpverksamheten är och förblir en av Timmermansordens viktigaste uppgifter. Utdelade bidrag uppgår f.n. årligen till drygt 5 miljoner kr och under åren 1980-2010 utdelades totalt bidrag till ett värde av ca 90 miljoner kr.” Så står det på Timmermansordens hemsida. Ordensbyggnaden påbörjades 1914 men bygget försenades under första världskriget och huset invigdes inte förrän 1923.
I det här området såg det tidigare mycket annorlunda ut. Här nedanför låg för länge sen det s.k. Träsket, en grund insjö som sedan genom landhöjning och igenfyllningar så småningom blev allt mindre och till slut mer eller mindre torrlagd. Sen växte en kåkbebyggelse upp här. Hittade den här bilden på Stockholmskällan.Så här skriver man om bilden på Stockholmskällan: ”Fotografiet är från 1909. I förgrunden syns en kåkbebyggelse som hade snabbt växt upp på det tidigare träskområdet. Liknande kåkstäder fanns även på andra obebyggda platser i staden. Bostadsbristen var enorm. Stockholms befolkning ökade från ca 250 000 till ca 320 000 personer under 1800-talets sista decennium. Till vänster på fotot syns det nya stora skolpalatset Norra Real på Roslagsgatan, som stod färdigt 1891. Vanadislundens vattenreservoar kan anas bakom de nybyggda hyreskasernerna.”
Uppgifter om fotot: Fotograf Heimer, Oscar (1858-1927). Skapad 1909. Objekt-ID Fotonummer E29466.
Klicka för större bild!
Ja, här har vi ett välkänt motiv i bloggen, fast det brukar vara vår, och sluttningar nedanför det gamla observatoriet brukar lysa blå av scilla. Observatoriet byggdes vid mitten av 1700-talet. Arkitekt var Carl Hårleman. Vid en ombyggnad på 1870-talet byggdes det gröna trätornet. Innan dess såg tornet annorlunda ut som man kan se på gamla bilder som den här från 1784.
Sveriges första ballonguppstigning skedde från observatoriets gård den 17 september 1784. Gustav III och drottning Sofia Magdalena var närvarande. Drottningen klippte av bandet till ballongen som for till väders med en katt som enda passagerare. Ballongen hittades senare på Värmdö utan katt. Det läste jag på en sida om Observatoriet hos Historiska Norrmalm här.
På sajten finns mycket att läsa för den som är intresserad av Norrmalms historia. Det är en grupp som kallar sig Adolf Fredriks historiegrupp som studerat stadsdelens historia och skapat sajten. Innehållsförteckningen har du här. Sånt här kan jag bli lite tosig av. Måste sitta och läsa och titta på det ena och det andra om ”min” gamla stadsdel, leta på gamla kartor osv. Roligt.
Den här målningen plåtade jag med mobilen i dag. Den finns i en korridor utanför en mottagning på Serafen på Kungsholmen. Tavlan är signerad Lennart Olausson 82-83. Tyvärr har man ställt en soffa framför, och det är ryggstödet på den som täcker nedre delen av tavlan.
Motivet måste vara från Kungsholmen. Kanske från den anlagda holme som fanns tidigare långt österut på Kungsholmen och som kallades Glasbruksholmen. En glasblåsare står där till vänster och en bit längre bort sitter en spinnerska. En murare håller på och murar nånting uppe på taket till vänster. Lite oklart vad det är han håller på med. En skorsten, nån sorts stödmurar eller väggar på ett nytt hus som ska klämmas in där?
Långt till höger och en bit längre in i bild syns en man som jag gissar är garvare. Det är nog ett skinn han har spänt upp där och ett skinn han håller i handen. Hittade följande på en sida som heter Stockholm Stories: En av de första yrkesgrupper som flyttade sina verksamheter till Kungsholmen när stadsdelen började bebyggas på 1640-talet var garvare. Redan 1669 hade Garvargatan fått sitt namn. Under 1800-talet hade två stora garvardynastier – Westin och Lundin – etablerat sig på Kungsholmen som båda har fått gator uppkallade efter sig – Jakob Westinsgatan och Garvar Lundins gränd.
I bakgrunden skymtar Kungsholms kyrka och en väderkvarn. Jag googlade lite och ser att det fanns en väderkvarn som hette Lilla Munkan och som låg på Kungsklippan. Kvarnen byggdes på 1640-talet och fanns kvar till mitten av 1800-talet.
Riktig var platsen som avbildas tänks ligga vet jag inte riktigt. Kanske är det längst ut på Kungsholmens östra del, kanske på den s.k. Glasbruksholmen. Uppenbarligen är det alldeles vid Riddarfjärden eftersom man ser delar av ett segelfartyg bakom husgaveln. Dom ljusa byggnaderna som skymtar långt borta på andra sidan vattnet är nog Münchenbryggeriet på Söder Mälarstrand. Fin tavla tycker jag!
Mer om Lennart Olaussons konst kan du se här.
Om garvarkungarna på Kungsholmen kan du läsa på Stockholm Stories här.
Gabrielles blogg 