Ombyggnadsnostalgi

Ja, nu ska det bli lite gamla svartvita bilder här. För en tid sen var jag på spaning i min lilla hemstad – inlägget Tillbaka – och nu har jag spanat lite i min Stockholmshistoria.
I slutet av 1970-talet var vi med om en ombyggnad från omodern till modern standard i en gammal fastighet i Birkastan i Stockholm. Vi bodde kvar under tiden i rök och damm och smuts och buller med våra två små pojkar. Det var en på många sätt oförglömlig tid. Oerhört tungt och jobbigt många gånger men samtidigt väldigt spännande och ”livaktigt” –  alltid hände det nåt! Och verkligen en ny erfarenhet.

Vi som bodde där jobbade mycket själva för att hålla kostnaderna nere. Vi byggstädade och mörka vinterkvällar var vi ute och vinschade tegel så att det skulle ligga i beredskap på våningsplanen när ”gubbarna” kom nästa dag för att fortsätta mura de tre hisschakten (huset har tre trappuppgångar). Det var roligt att lära känna dom som jobbade med ombyggnaden – bossen för byggfirman, murarna, snickarna, målarna, rörmokaren, elektrikerna, hissmontören, grovarbetarna. Jag letade nyss i mina lådor och hittade en del gamla bilder på några av dom som var med.

Sven, chefen för byggfirman, drar en spader i byggfutten, och ”grovisen” Lasse-med-hatten är gärna med. Det fanns två som hette Lasse, förresten. Den andre kallades Orm-Lasse men honom har jag ingen bild på. Roligt med dessa namn: dom två som satte kakel i det som skulle bli badrum i lägenheterna var en äldre och en yngre man, dom kallades Farsan och Cyklisten. Inte heller dom har jag på bild tyvärr. Och så fanns Snickar-Rolle, en glad mörk kille med pigga ögon, och Murar-Rolle, fast Murar-Rolle var inte anlitad i bygget utan bodde granne med oss.

På nästa bild vinschar Lennart nåt byggmaterial utanför det som skulle bli tvättstugan. Vajern drog snett så han fick hålla emot med nåt.
Jojjen tar igen sig lite. Han var murare.

Grovisen Bengt i byggfutten på rasten.

Det var förstås mest killar, karlar, ”gubbar” som jobbade i ombyggnaden men även några kvinnor var med: en av våra två arkitekter var tjej och två tjejer jobbade också ett tag som grovisar. Här är den ena, Barbro:

Huset har en speciell historia. När fastighetsägaren ville sälja utnyttjade Stockholms stad sin förköpsrätt och köpte fastigheten framför näsan på alla oss som bodde där. Men vi gav oss inte så lätt. Vi hängde upp banderoller på fasaden (”vi vill bo kvar”, ”socialdemokraterna tvingar oss flytta” osv) delade ut flygblad på stan, gick i demonstrationståg till Stadshuset m.m. Det blev en hel del artiklar i pressen. Vi ”fick tillbaka” huset i samband med valet 1976 och kunde ett par år senare börja bygga om i egen regi. Och det var ingen lyxsanering.

Våren 1980 stod huset klart. Jag minns hur jag satt med stora ögon och bara tittade och tittade på vår nya diskbänk, i blänkande rostfritt och med två hoar och rinnande kallt och varmt vatten med modern blandare. Det var lyx! I vårt gamla kök hade vi bara en diskbänk med en liten vask och en ensam kran med kallt vatten. En liten varmvattenberedare fanns bredvid. Diskade gjorde man i en gammal bucklig balja som man tömde ut i vasken – eller två baljor var det ju, en för disk och en för skölj. Badrum hade vi inte heller före ombyggnaden. Härligt med ett badkar med varmt och kallt rinnande vatten och dusch. Och vilken helt ny lekmöjlighet för pojkarna. Dom kunde leka i badkaret timvis när badrummet var nytt. Huset blev väldigt fint och vi bodde kvar där i hela 18 år. Hm, tanken svindlar… alla dessa år…