Gotta love tennis

Den som brukar läsa min blogg har nog sett att det varit en del från Melbourne på sistone. Vi var där ett bra tag och hälsade på ”aussiesonen” och hans lilla pojke. Dessutom passade vi på att gå på en del matcher i Australian Open, AO.

Det blev en minnesvärd turnering, flera roliga spännande matcher med väldigt bra tennis. Som kronan på verket fick vi tag på biljetter till herrfinalen mellan Roger Federer och Marin Cilic. Det blev en magisk kväll. Det hade varit en mycket varm dag med temperaturer på nånstans 35-38, och vi undrade hur det skulle gå att spela finalen på kvällen i den värmen. Australian Open är ju en utomhusturnering, det tak som finns till Rod Laver Arena stänger man normalt bara till om det blir regn, annars står arenan öppen mot kvällshimlen. Men den här gången höll man taket stängt pga värmen och hade luftkonditionering igång därinne. Det blev säkert betydligt behagligare både för spelarna nere på banan och för oss i publiken. Men en speciell stämning och en skönhetsupplevelse gick vi miste om på det viset. Vid andra kvällsmatcher med öppet tak ser man den långsamt mörknande kvällshimlen däruppe ovanför,  ibland med en liten månskära som ligger som en liten båt på himlen. Och så stora skaror av måsar som drar fram högt däruppe för att fånga nattfjärilarna som dras till det starka strålkastarljuset.

Federer fick kämpa en hel del i finalen men till slut fixade han det. Publiken var i extas. Han är ju mycket populär och det med rätta. Det var Federers 20:e s.k. Grand Slam-titel och han fick stående applåder förstås. Rod Laver Arena är huvudbanan i AO och är förstås uppkallad efter den legendariske australiensiske spelaren Rod Laver, aktiv på 1960-talet och en del av 1970-talet. Han är själv ofta där och sitter på hedersplats, en liten tunn rödhårig farbror som ser ut att bli mindre och mindre för varje år.

AO är en folkfest, det är verkligen fullkomligt smockat med folk men alla är glada och vänliga. Det verkar som om människor går dit både för att se på tennis och för att träffas och ha roligt ihop. Och dricka öl och vin. I dom korta pauserna i spelet travar många ut för att köpa mer öl, gå på toaletten osv och in igen. Hinner man inte tillbaka till sin plats innan spelet fortsätter får man stå och vänta i trappan där det i alla fall finns en skärm där man kan följa matchen.

Jag har förstått att det finns människor som inte tycker det är roligt att titta på tennis. Konstigt, va?! Men smaken är ju olika. För egen del är jag djupt imponerad av dessa unga män och kvinnor som inför tusentals åskådare ska försöka vinna sin match. Vilken press dom har på sig! Det kan bli rätt mycket folk: Rod Laver Arena rymmer 14 820 åskådare. På området finns fler arenor och dessutom många utomhusbanor. Och tennis är ju både teknik, styrka och i alla högsta grad ett psykologiskt spel. Spelaren ska hålla sig helt inriktad på uppgiften – det är vinna som gäller – inte tappa koncentrationen, jaga varenda boll och försöka placera sina egna bollar så varierande och smart och oförutsägbart att motståndaren får svårt att ta dom. Det kan vara väldigt underhållande att titta på – för den som är intresserad av sporten, förstås.

När vi kom ut från arenan nån gång framåt ½ 12 var det fortfarande lite över 30 grader varmt. Vi tog oss glada och lyckliga hemåt i den varma natten tillsammans med andra glada tennisälskare på sista spårvagnen till Federation Square.

Histrionisk tennis?

Han snubblar till, hoppar lite på ett ben, rullar runt på banan, stapplar, himlar med ögonen, stirrar, slår ut med händerna, skakar på huvudet…

Det handlar om världsettan i tennis Novak Djokovic i finalen i Australian Open i Melbourne häromveckan. Apropå att Djokovic under matchen linkade som om han vrickat foten står det efteråt i en australiensisk tidning: ”At one time his twisted right ankle apparently caused such excruciating pain the only humane course of action was amputation. The next moment Djokovic looked like he could hop up the north face of Mt Everest on the same stricken limb.”

Efteråt lärde jag mig ett nytt ord eller begrepp: histrionisk personlighetsstörning. Därmed inte sagt att Djokovic verkligen har denna personlighetsstörning, men han kan bete sig på banan som om han har det. Media använder ibland uttrycket ”drama queen” om honom, ett epitet som också i vardagligt tal kan användas för personer med histrionisk personlighetsstörning.

Det var i finalen mot Andy Murray som ovanstående hände. Även Andy Murray skakade på huvudet, verkade uppenbart besviken på sig själv, såg minst sagt ledsen och bekymrad ut och slängde sitt racket i banan. Men när det gäller Murray kändes det äkta, inte alls som teaterspel. Att spela teater och försöka verka skadad eller ur balans är förstås ett sätt att påverka sin motståndare. Det är ju så: en spelare blir påverkad om motspelaren är skadad eller ur balans. Kanske ville ”Djockan” också ha mer sympati från publiken?

Varför bloggar jag om det här nu då? Har inte skrivit om tennis tidigare i bloggen. Dels beror det på tennisintresse sen gammalt, dels på att jag av olika skäl intresserat mig för personlighetsstörningar på sistone. Jag spelar inte tennis själv, har bara gjort det på skoj som barn och i tonåren. Men flera i familjen och släkten spelar eller har spelat. Och tennis på tv har jag sett sen den svart-vita tiden, sent 50-tal/tidigt 60-tal. Vad gäller personlighetsstörningar skrev jag nyligen om psykopati i inlägget ”Ruggigt värre”. Och i fråga om histrionisk personlighetsstörning så kan det väl rimligen vara så att man kan ha det i olika hög grad – precis som i fråga om psykopati. En person skulle alltså kunna ha drag av histrionisk personlighetsstörning, gissar jag. Fast jag vet inte mycket om sånt där egentligen, har inte pluggat psykiatri.

Det intressanta med uppträdandet på tennisbanan tycker jag ändå är hur man som tittare kan uppfatta signaler som spelarna ger, att det liksom kan kännas inuti en om nån beter sig på ett genuint sätt eller om han eller hon spelar teater. Man kan känna det på sig – ofta i alla fall, och kanske när det gäller tennis i högre grad om man ser på tv och får närbilder av personen än om man sitter med i publiken. Små små signaler som hjärnan lägger samman och tolkar utan att man riktigt vet hur det går till. Intuition brukar det väl kallas. Och efter att ha läst en del nu om ”drama queens ”- och om Djokovic – får jag en förklaring till varför jag inte riktigt gillar honom.  Jag är i och för sig inte ”förälskad i” Murray heller, men han känns i varje fall mer äkta.

Den som vill läsa om histrionisk personlighetsstörning eller om ”drama queens” hittar förstås massor på nätet. En sida på engelska har du här. Svenska wikipedia skriver så här.