Väntan

När jag läser artikeln i SvD i dag ”Att ha tråkigt är att misslyckas som människa” kommer jag att tänka på en reklamfilm som går på bio nu och som jag tycker väldigt illa om. Kanske körs den på tv också men vi ser aldrig reklam i tv (spelar in sånt vi eventuellt vill se och spolar över reklamen sen). Reklamen på bio som jag retar mig på kommer från en leverantör av bredband. Det börjar med en mansröst som på ett försåtligt förledande sätt talar illa om väntan, om ”pausfågeln” och om ”stunderna när tiden nästan stod stilla” med mera. Han undrar vart dom tog vägen, och sen skryter han med att företaget han företräder begravde väntan, slog sönder den osv (bild: Big Ben eller nåt sånt som faller sönder). Usch usch usch! säger jag. Jag vrider mig i biofåtöljen. Vadå ”begrava” väntan? Vad är det för fel på väntan? Vad är det för fel på stunder då tiden nästan står stilla?

Jag har slutat springa efter bussen, jag väntar på nästa istället och medan jag står där och väntar så tänker jag. Det är inte dumt… Jag tar inte upp mobilen i ett och kollar på den. Nån gång ibland, men för det mesta inte. På tunnelbanan har jag oftast en bok att läsa i och har jag inte det så tänker jag och roar mig med det ena och det andra. Och jag tittar på folk och funderar över vilka dom är och vart dom ska. Ett tag hade jag för vana att fundera över vilka av dom som hade passat som 1700-talsmänniskor om man (jag) klädde dom så, ordnade frisyren à la 1700-tal osv. Det finns ju många andra århundraden att fantisera om ifall man är på det humöret. Ibland kan jag tänka på likhet med andra personer, kändisar kanske, eller – förlåt! – om det finns nån likhet med nåt djur. Minns fortfarande en kvinna som var väldigt lik en räv. Inte på nåt otrevligt sätt, och jag har inget emot rävar. Det där med att inte sitta och kolla på mobilen på tunnelbanan är nog förresten också en motvalls-grej: jag vill inte göra som alla andra. Det är väl barnsligt kanske med sånt ”trots” (och vem bryr sig?) men då är jag väl barnslig då.

Ord som ”tidsfördriv” – eller värre: att ”slå ihjäl tiden” och ”dötid” – tycker jag inte heller om. Man kan väl alltid använda den tid man har till nåt, den är ju där i alla fall och rullar och går och försvinner. ”Tråkighetsforskaren” som SvD har talat med i artikeln talar om ”kontemplationsrum”: stunder då ”man kan reflektera över vad man faktiskt gör med sitt liv”. Eller också kan man leka lite, tänker jag. På väg in mot Stockholm fastnar vi i långa bilköer, kanske har en olycka hänt, ibland står det helt stilla. Tråååkigt! Men sen börjar vi med gissningslekar. ”Jag tänker på en person” säger en av oss och sen är det igång. Så kan man också använda väntan – och ta vara på tiden.

Ja, om väntan kan man skriva mer – fast det får nog räcka nu. Och om förväntan, kanske. Förväntan – det låter ju som nåt bra man väntar på, inte nåt dåligt. Och så har vi gamle Karlfeldt förstås:

Intet är som väntanstider,
vårflodsveckor, knoppningstider,
ingen maj en dager sprider
som den klarnande april.
Kom på stigens sista halka,
skogen ger sin dävna svalka
och sitt djupa sus därtill.

Och så vidare. Läs hela här. Om du har tid.
Artikeln om att ha tråkigt: SvD här.

Om tre systrar och om tid

Tänker på Charlotte, Emily och Anne Brontë – dom tre författande systrarna under 1800-talets första hälft i England. Vi var nämligen och såg filmen ”Jane Eyre” häromdan. Mycket vacker och  välspelad och utan alltför romantiska överdrifter – eller andra överdrifter för den delen. Bra dialog. Rekommenderas!

Och så är den njutbart långsam utan att vara det minsta tråkig. Man har tack och lov inte gjort om den till action som man gjort i en del filmatiseringar av andra gamla böcker. T.ex. den där förfärliga andfått flåsiga (tårta på tårta) och trista varianten av Sherlock Holmes med Robert Dudley Junior, Jude Law m.fl., som kom för nåt år sen och där jag tror dom också hotat med en uppföljare (eller har den redan kommit kanske?). Jag vet att en del ansåg att Sherlock Holmes-filmen var bra. Men jag tyckte  att man hade lyckats förstöra precis allt av stämning i Conan Doyles böcker. Det var verkligen nåt helt annat. Man borde ha gett personerna andra namn och inte låtsats att det skulle handla om Sherlock Holmes och doktor Watson. Det är en av dom få filmer där jag faktiskt tänkt gå ut mitt under föreställningen. Men jag gjorde inte det utan ansträngde mig för att stå ut med smörjan till slutet. Och ok då, mitt eget fel var det kanske: jag kunde ju ha läst på innan om filmen och förstått vad det var för typ av rulle och aldrig gått dit.

Nåja, systrarna Brontë var det… Jag läste ”Jane Eyre” för många år sen. Gun-Britt Sundströms nyöversättning som kommit senare har jag inte läst, men den lär vara bra. Bilden här är ett ”idealiserat porträtt, 1873, efter skiss av George Richmond, 1850” står det i Wikipedia. Charlotte dog 1855 ett par veckor före sin 39-årsdag. Det var tydligen en graviditet som slutade illa. Den teckning som porträttet gjorts efter kan man se på engelska Wikipedia här.

”Svindlande höjder” av en annan syster – Emily Brontë – läste jag också för länge sen. Minns den som mörkare och mer vildsint romantisk än Jane Eyre. Kommer du ihåg den? Heathcliff – den där svarthårige passionerade mannen – och Catherine, hans älskade… Jisses så romantiskt det var! Fast ändå som sagt med mycket svärta.

En gång när jag var 19 eller så bodde jag ett par dar hemma hos en jämnårig släkting. Hon höll just på med ”Svindlande höjder” men blev så less och irriterad på boken att hon gick och slängde den i sopnedkastet! Riktigt vad det var som gjorde henne så arg minns jag inte. Kanske tyckte hon den var överromantisk. Det är inte omöjligt. Jag tyckte då som nu inte om att slänga böcker. Så jag tog mig in i soprummet och hämtade boken igen. Jag undrar om hon har den kvar. Jag ska fråga henne nån gång.

Det fanns ju en tredje syster Brontë också: Anne. Men jag har inte läst nåt av henne.

Hur ska jag hinna läsa allt jag vill läsa? Häromdan skrev jag ju att jag skulle läsa Montaigne när jag var klar med Joyce Carol Oates-boken jag håller på med. Finns det nån liten lagom tunn Montaigne jag kan sätta tänderna i och göra undan på ett par timmar? Och så finns det ju så många andra böcker – och författare – som pockar på att läsas.

Förresten, det där med att hinna gäller ju inte bara böcker utan en massa annat också. Lära sig, göra, umgås, träffa, uppleva, resa… osv.  Allt sånt + ”bara vara”. Kan känna mig lätt andfådd vid tanken. Tiden räcker ju inte till. Men kanske är det just det den gör: man hinner det man hinner och det är det tiden räcker till och sen är den slut. ”Det är en fråga om prioriteringar” brukar folk säga så där lite lagom förnumstigt när man pratar om sånt här. Har aldrig gillat det uttrycket.

DN:s recension av ”Jane Eyre” här och SvD:s här.

Om tid och färger

På t-banan sitter en kvinna framför mig iförd en täckjacka i en vacker rosa färg. Modellen är lite typ Michelingubbe (fast inte riktigt så illa, lite mindre bullig) men färgen är riktigt härlig. Den är inte det jag kallar chockrosa dvs en nyans som stöter lite åt blått (tuggummiskärt eller bubbelgumsskärt skulle jag också kunna säga) och den är inte alls så ljust skär som nyponrosen här i högerspalten – utan nåt mitt emellan. Mycket vackert. Dessutom skimrar tyget en aning men inte alls för mycket. Jag ser mig omkring. Alla är iförda mörkare kläder i dova färger – jag med. Mina blickar dras hela tiden till kvinnans jacka. Den är som en magnet. Det är en fröjd att titta på den. Jag kommer att tänka på en gång när jag en annan vinter med allt mörkt och svart omkring mig såg en ung tjej med en rosa ryggsäck på en t-baneperrong. Bloggade om den här.

Mörka, dova i färgen är för det mesta dom ytterkläder jag själv använder vintertid.  Äger en ljus kappa och en helt vit dunväst, men jag har inte använt dom hittills denna vinter i alla fall. Men annars har jag känt ett starkt behov denna tid av att klä mig i ljusare kläder för inomhusbruk. Mina svarta och mörkblå tröjor ligger oanvända sen många månader. Jag tar mycket hellre nåt ljust och gärna helt vitt. Har känt ett behov av att liksom hålla mörkret ifrån mig lite mer än vanligt detta år. Orsaken är nog att inslaget av tjosanhejsan i livet – tjosanhejsanfaktorn – nog varit lite lägre än vanligt av olika anledningar. Livet har ju sina ”ups and downs”. Och visst, jag lovar: jag vet att jag inte kan påverka det som händer mig privat (eller om och när Khadaffi ska avgå eller inte) genom att välja ljusare kläder. Så tossig är jag inte.

I dag var förresten en rätt färglös dag – inte svart men gråvitmulen. Trist. Det blev bara en innerstadspromenad i gråvädret. Stannade till när jag fick syn på den här:
Den är förstås inte oval egentligen, ser bara så ut eftersom fotot är taget nerifrån. Ett gammalt citat började surra i skallen:

”Ur led är tiden, ve! att jag är den som föddes att den vrida rätt igen.”

Den här hade han inte klarat heller, gamle Hamlet.
Var klockan sitter? Ja den hittar du på Klara Norra kyrkogata i Stockholm.