Grattis, USA!

Ja, äntligen. Grattis Joe Biden, Kamala Harris och USA!
Långt, segt, men nu är det klart. Och Biden vinner och det med många fler röster än en presidentkandidat fått i något amerikanskt val tidigare. Han blir USA:s 46:e president. Måtte han mäkta med att vända på det som under Trumps tid gått riktigt ordentligt snett i USA.

Nog är det roligt att få känna sig glad åt det här resultatet. Och jag tänker på andra världshändelser som fått mitt hjärta att klappa lite extra – som Berlinmurens fall och slutet på apartheid i Sydafrika. Glädje, hoppfullhet … Även detta att Bidens vicepresident blir en svart kvinna. Hur kan man inte vara glad en sån här kväll?

Vi tittade på CNN och öppnade en flaska vin före middag.
Och obs, jag är inte alls 100% för USA men jag inser ju hur viktigt det är med bra människor som styr det landet. Skål!

Bilden är från första gången jag var i USA i mars 1991. Blev positivt överraskad över hur mycket vildmark och orörd natur det fanns.

Indianer och vita

Lekte du sånt när du var barn? Det gjorde vi under nån period. Vi gjorde pilbågar (kanske var det grenar av rönn vi använde?) och sköt på tallarna. Och så byggde vi oss en ”tipi” ute i skogen, av långa störar och med trasmattor och andra skynken som tältduk. Men om några vita var med i leken kommer jag inte ihåg. Vi nöjde oss nog med indianerna. Några indianböcker minns jag som ”Skinnstrumpa”, ”Hjortfot”, ”Den siste mohikanen” om Chingachgook, Uncas och dom andra.

Funderar på indianer – native americans – efter att ha läst boken ”Dagar utan slut” av Sebastian Barry. Irländsk författare som skrivit om två unga vita mäns liv omkring 1800-talets mitt i Amerika. Den ena, invandrad från Irland, den andre född i Amerika. Dom tar sig fram ur elände och fattigdom och försöker skapa sig ett drägligt liv, åtminstone få ihop till mat för dagen. Dom skriver på för det militära också, och är inblandade i strider mot indianer, och dom deltar som soldater i inbördeskriget (på rätt sida, dvs mot slaveriet).

”Dagar utan slut” är en fängslande berättelse. Stilen eller sättet att berätta är verkligen annorlunda mot dom två Julian Barnes-böcker jag just läst (se Boktips 10 juni -20). ”Dagar utan slut” är en jagberättelse och skriven på talspråk, får man väl säga. (t.ex. ‘dom’ istället för ‘de’, som ju jag gör också här i bloggen, och ‘nån’ i stället för ‘någon’).  Livfullt, ganska spännande och många fina och ibland lite överraskande naturskildringar och en del djärva metaforer. Intressant läsning. Det är nästan nåt lite rart och kärleksfullt över berättelsen även om den handlar om en hel del våldsamheter, tycker jag. Kanske lite av en naiv ton. Och så fick boken mig att börja tänka på indianer, ursprungsamerikanerna.

På en språksida står det: ”Ordet indian håller i svenskan på att förändras från ett accepterat ord till ett ord som kan uppfattas som stötande. Ordet är ursprungligen skapat av kolonisatörer och är inte en benämning som de människor som kallats indianer valt själva.
Som allmän benämning för olika folk eller enskilda personer kan man i stället tala om ursprungsamerikaner eller urfolksamerikaner (jämför det vanliga engelska uttrycket native americans). Även andra former förekommer, som amerikansk urbefolkning, urfolk på den amerikanska kontinenten, infödda amerikaner osv.”(länk nedan).

Jag hade aldrig nån längtan till USA, men så for jag dit ändå för nu många år sen när min man skulle dit i jobbet och vi i familjen kunde följa med. Till Santa Barbara i Kalifornien. Där fanns en hel del spanska- eller mexikanska inslag i arkitektur, namn på vägar m.m. som El Camino Real. Kyrkan, The Mission, såg mexikansk ut osv.

Men påminnelser om urbefolkningen fanns också, t.ex. indianska ortsnamn. Ojai ligger inte långt från Santa Barbara. Namnet lär ha sitt ursprung i Chumash-ordet ‘Awha’y som betyder måne. Det var oerhört hett i Ojai när vi var där, drygt 40 grader tror jag. Bokhandeln, ett antikvariat, i Ojai minns jag. När affären var stängd hade man lagt ut böcker på några bord utanför. Ville man köpa en bok var det bara att ta den och sen kasta in pengarna över ett plank intill.

Den där första gången i USA tänkte jag mycket på hur ursprungsbefolkningen i Nordamerika tvingats lämna ifrån sig landet till dom vita kolonisatörerna som drog in där, det kändes som ett stulet land. Och visst, jag vet: det finns ju fler såna ”stulna länder”, Australien och Nya Zeeland t.ex. Nånstans under det där besöket i USA skaffade jag en tjock bok med titeln ”Bury my heart at Wounded Knee”, dock inte i Ojai. Jag har bara bläddrat i boken, inte läst den. Men nu, efter ”Dagar utan slut”, tänkte jag läsa lite mer i den. Fast det är väl nedslående läsning antar jag.

”Wounded Knee” var namnet på en bäck nånstans i South Dakota och där i närheten hade indianer samlats för att genomföra en andedans. Myndigheterna blev rädda för oroligheter och militär tillkallades. Kavalleriet slog till. Det här var i december 1890. Närmare 300 indianer dog, mest kvinnor och barn.

Språksidan jag citerade ur har du här.

Obehagliga sanningar

Washington Post skrev häromdan att ”Some white people don’t want to hear about slavery at plantations built by slaves” (artikeln ligger bakom betalvägg). Det handlar om vita turister som besöker plantager i USA där slavar jobbat, lidit och dött. En del av dom här turisterna tycker det är obehagligt att höra om hur slavarna levde och hur dom behandlades, man blir ju på dåligt humör, det är deprimerande att höra om osv. Så mycket bättre då med skildringar från slavtiden av typen ”Borta med vinden” med slavägarnas stora fester, vackra kläder, romantik osv – före inbördeskriget på 1860-talet.

Boone Hall Plantation

Vi var en gång på en stor plantage nära Charleston, South Carolina: Boone Hall Plantation. Man kunde besöka den eleganta herrgård där slavägaren och hans familj hade bott och dom enkla hus som slavarna bodde i. På en vägg i herrgården satt ett anslag om köp och försäljning av slavar där man kunde läsa om priser för slavar av olika kön och ålder, en liten flicka m.m. Visst var det beklämmande att se sånt och inse den enorma skillnaden mellan att vara slavägare och slav och försöka förstå något litet av det som drabbade slavarna. Att gå där som svensk innebar ju inte heller att vi kunde slå oss för bröstet i tron att Sverige aldrig varit inblandat i slaveriet, för så var det ju inte.

Men…hm… är man orolig för att få höra obehagliga sanningar kanske man ska undvika att turista på plantager i sydstaterna i USA, liksom man väl också ska låta bli att besöka Auschwitz och andra koncentrationsläger i Europa.

Så här bodde slavarna på Boone Hall Plantation.

Guiden sitter framför ett av slavarnas hus.

Slavarnas hus på Boone Hall Plantation förevisades av en guide som när vi frågade hur hon såg på slaveriets historia i USA sa hon ungefär så här: ”det var inte vi som införde slaveriet, det var ju engelsmännen”. Vi var inte imponerade av svaret, men det var liksom ingen idé att inleda nån diskussion. Skygglapparna verkade sitta hårt på.

För ett par år sen skrev Dick Harrison om det svenska slaveriet och hur och när det upphörde: ”Det svenska slaveriets svanesång” här. Och för ett par månader sen hade han en artikel om det slaveri som tyvärr fortfarande finns: ”Vi blundar för vår tids slaveri – barnarbetet” här.

Jag har bloggat om slaveriet ett par gånger tidigare. Sök på slaveri i sökrutan upptill till höger om du vill läsa inläggen.

Get out!

Usch så ruggigt hemskt det är med ovädret Harvey i USA. Regnandet, dammar som brister och översvämningarna i Texas och Louisiana. Människor flyr för sina liv. Såg nyss i DN meddelandet från Brazoria County strax söder om Houston. Man skriver att en vall brustit vid Columbia Lakes och så uppmaningen till alla som bor där: GET OUT NOW!!
Jag ryser. Stackars människor. DN här.

Det blir såna kontraster ibland. Eller inte ibland, snarare ofta. Mellan livet nån annanstans i världen och livet här som trallar på med lite skandaler hit och dit, ministrar, statssekreterare m.fl. , som gör bort sig, partiledare som avgår, Migrationsverket som klantar sig, diverse idiotiska planer för Stockholm m.m. Nyss skrev jag om den malliga gallerian i Solna och sen tittade jag in på DN och blev omskakad och så måste jag skriva lite om det… Suck! Därav detta förstås onödiga inlägg. Nyheter från USA får ni ju ändå.

Hårdkokt

”När jag till slut kom ifatt Abraham Trahearne satt han på en fallfärdig sylta strax utanför Sonoma i Kalifornien och drack öl med en alkoholiserad bulldog som hette Fireball Roberts, satt och drack själva hjärtat ur en vacker våreftermiddag.”

Deckare/kriminalromaner läser jag sällan, men den här slank med för en tid sen. Raderna här ovan är inledningen till James Crumleys ”En sista riktig kyss” (fjompig titel men den funkar väl som en sorts varudeklaration kanske). Pocketupplaga, på omslaget  ser man en stor amerikanare och en kvinna i en kort vit klänning som ser ut att långsamt vara på väg från bilen. Bilen verkar stå på en regnvåt parkering eller kanske är det en flack strand med pölar av vatten.

Boken handlar om en sliten privatdeckare C.W. Sughrue som dricker en hel del öl (känns typen igen?) och som får uppdraget att leta reda på en känd, försupen författare. En hel del förvecklingar tillkommer.

Jag hade en del nöje av att läsa boken, mest för att den kändes så väldigt amerikansk – hög igenkänningsfaktor från amerikanska filmer. Och det var som att höra en berättarröst (inte riktigt Humphrey Bogart men nåt liknande) som drog historien. Kanske är den lite typ ”film noir” eller à la roadmovie om man nu kan säga det om en bok, det finns väl nåt liknande uttryck för böcker antar jag. En del roliga formuleringar finns. När privatdeckaren talar i telefon med uppdragsgivaren – den förrymde författarens f.d. fru som tydligen är rätt förmögen – skrattar hon vid ett tillfälle ”djupt och raffinerat, som det fylliga suset från en minkpäls som släpas ner för en marmortrappa”.

Ja, så lite roligt – underhållande – var det tills jag så småningom tröttnade på krogslagsmålen, allt våld. Det är nog en riktig ”killbok”, och det blev ”bara för mycket” våld och macho och sånt till slut. Dessutom, trots en del bra formuleringar så tyckte jag inte översättningen var riktigt lyckad i alla delar.

Boken kom ut 1978 och är enligt baksidestexten ”en våldsam och poetisk berättelse om borttappade själar och överlevande blomsterbarn under ett kallt amerikanskt sjuttiotal”. Crumley levde 1939-2008 och hör till den hårdkokta skolan med författare som Dashiell Hammet (en av hans ”hjältar” heter Sam Spade), Raymond Chandler (Philip Marlowe) och Mickey Spillane (Mike Hammer). Huvudpersonerna är väl alla tuffa, cyniska killar. Jag har inte läst nån bok av dom där herrarna men gissar att jag sett nån filmatisering på nån av deras böcker.

Efter denna hårdkokta utflykt ska jag fortsätta med Vallgrens ”Kunzelmann & Kunzelmann”. Där hör jag ingen Humphrey Bogart-berättare.

Torsdagstankar 23/2

På radions nyheter i morse berättar man några saker jag funderar vidare på. Det ena är förstås det som uppmärksammats hela dan sen, med flaggor på bussarna, flaggning lite överallt i stan osv. Prinsesstårtorna lär ha haft stor åtgång i dag också. Det nya lilla barnet. Jag säger Grattis till Victoria och Daniel och önskar dom allt väl med sin lilla familj.

”Det blev en prinsessa” hojtar löpsedeln för en av aftonblaskorna.  Ja ja, stackars lilla flicka – prinsessa, tronföljare så småningom. Hon föds in i en roll, får inte välja sitt liv själv. Eller får i varje fall svårt att göra det. Och nu verkar man tro på ett uppsving för monarkin. Suck! säger jag bara.

Och så talade man på nyheterna om att en presidentkandidat till republikanska partiet i USA är mot preventivmedel (eller kanske t.o.m. flera av dom är det? Jag hänger inte riktigt med i detaljerna där).  Hur har dom tänkt sig att det ska fungera då? Hur många barn har Rick Santorum? ……  Ja, det tar jag förstås reda på: 7 barn har han och hustrun. Och han är tydligen kritisk till att kvinnor ska vara yrkesverksamma (Vilket århundrade är han från?) Nej, det är klart kvinnorna ska väl vara hemma och ta hand om alla dom där barnen som dom ska föda.

Och så tänker jag på en bekant med 10 syskon. Jag tyckte det lät roligt – en syskonskara på 11 barn! Roligt också för att man ju kan ha en speciell kontakt även som vuxen med syskon på ett sätt som man inte alls har med andra människor. Men, nej, hon slog ifrån sig. Det var inte alls bra, det var snarare förfärligt. Hon önskade inte något barn att växa upp med så många syskon. Det var inte bra när hon var liten – konkurrensen om föräldrarna fanns där hela tiden och var stenhård. Och tala om svårigheterna att synas i en sån krets (”syns du inte, finns du inte”). Inte ens som vuxen verkade hon vara särskilt glad åt alla sina syskon. Hm, så kan det alltså vara. Kommer att tänka på Anna Wahlgrens stora familj också nu. Hoppas Victoria och Daniel tar råd av nån annan än Wahlgren förresten.

Inga preventivmedel och förbud mot aborter…vad är det för tänkande? Hur är dom funtade i det där landet där personer med såna åsikter kan komma fram? Santorum lär inte tro på evolutionen heller utan på skapelseberättelsen i bibeln antar jag.

Hur har dom tänkt sig att människor ska ha det?  Tonårsgraviditeter, oönskade barn osv.  Men det hela handlar förstås inte om att få ett väl fungerande samhälle där människor kan leva bra liv utan om Gud och vad som anses lämpligt i Bibeln. Kommer att tänka på den där scenen ur ”Meningen med livet” med Monty Python-gänget där dom sjunger: ”Every sperm is sacred. Every sperm is great. If a sperm is wasted, God gets quite irate” osv.
Titta och lyssna på Michael Palin och alla barnen på You Tube här.

Ja, så gick tankarna denna torsdag. Har hunnit fundera på en hel del annat också, men det får vi ta en annan gång.