Vinter och Descartes

Nyligen hörde jag ett begrepp jag inte hört tidigare: Halvsnödagen. En meteorolog på SMHI hade använt uttrycket berättade Helen, som jag satt och pratade med i solen strax utanför Stadshuset för ett tag sen. Vi har inte träffats tidigare men hamnade i ett trevligt samtal om det ena och det andra en bra stund. Det fanns kuddar att sitta på och filtar att ha över benen så det gick att sitta där ett tag.

Halvsnödagen betecknade i det gamla bondesamhället den dag då hälften av den snö som skulle falla den vintern hade fallit. Har förstås googlat på det sen. ”I det gamla bondesamhället fanns det många dagar som hade liknande betydelser. Både Paulusdagen och Henriksdagen påminner om Halvsnödagen och delar till stor del innebörd. Förr i tiden skiljde ibland namnen beroende på var i landet man bodde, men hade egentligen samma betydelse.— Utöver detta påminde dagen även bönderna om att hälften av allt djurfoder måste finnas kvar för att det skulle räcka hela säsongen.” Läs mer här. I dag har förstås såna där kom-ihåg-dagar nog i stor utsträckning släppt sin innebörd med tanke på klimatförändringarna och att vi inte lever i bondesamhället längre.

Rejäla vintrar med mycket snö är jag uppvuxen med i Hälsingland. Vid besök i Söderhamn vintertid för ett par år sen blev jag riktigt nostalgisk när jag såg dom enorma snöhögarna i stan. Bloggade om det här.
Har många härliga vinterminnen från Söderhamn. Även från besök i Härjedalsfjällen. Där upplevde jag en gång den lägsta utetemperatur jag varit med om: -38 grader. Fast till bilden hör att det var på natten. Barnen låg och sov och vi satt i stugvärmen, spelade kort och drack rödvin och såg hur utetemperaturen föll. Sen måste vi förstås ut och känna på kylan.

Kanske spökar han härinne.”Vem har tagit min skalle? Vem har tagit min skalle?”

Nu ett snabbt kast till filosofen och matematikern René Descartes. Han blev i september 1649 inbjuden av drottning Christina att bli hennes lärare. Hon lär ha fått Descartes att infinna sig på slottet klockan 5 om morgnarna för filosofiska samtal. Det var säkerligen inte särskilt varmt och ombonat där vintertid. Det slutade illa. Descartes blev sjuk. I februari 1650 dog han. Rykten om förgiftning förekom.

”I början av Västerlånggatan i Gamla Stan i Stockholm ligger en röd fyra­våningsbyggnad i barockstil, som kallas von der Lindeska huset, uppkallat efter köpmannen Erik von der Linde som lät bygga det år 1630. Man lägger märke till huset, därför att det sticker upp två kanonrör från gatan på bägge sidorna om porten. Men betydligt märkvärdigare med detta hus är det som utspelade sig högst upp en vinternatt år 1650. En man, 54 år fyllda, låg döende i lunginflammation. Till hans bädd kom en holländsk läkare vid namn Wullens för att göra åderlåtning. Men patienten vägrade. Han betraktade doktorn som en bedragare. Patienten var René Descartes, som inbjudits av drottning Kristina att undervisa henne i filosofi klockan fem varje morgon på Stockholm slott.” Läkartidningen här.

Descartes begravdes i Stockholm men på 1660-talet flyttade man hans kvarlevor till en kyrka i Paris. Hans kranium hade kommit på avvägar och återförenades inte med resten av honom förrän på 1820-talet, berättar man i Läkartidningen.

Varför bloggar jag om gamla Descartes nu då? Jag tänkte på hur kallt man hade inomhus förr i tiden i detta kalla land och så kom Descartes och hans olyckliga öde upp. Har också nyligen läst om honom i boken ”The Patterning Instict” av Jeremy Lent.

Descartes ville utforska verkligheten, söka sanningen om livet och existensen och han ville börja ”from scratch”, helt fri och opåverkad av alla andra tidigare tänkare, filosofer, bibeln m.m. – säkert innan han kom hit upp till Norden. Han skriver nåt sånt här: ”Nu ska jag sluta ögonen och stänga öronen, vända mig bort från alla mina sinnen, sudda ut alla tankar på något kroppsligt eller i varje fall betrakta allt kroppsligt som något falskt. På så sätt ska jag kommunicera bara med mig själv och undersöka mitt inre jag. Lite i taget kommer jag att förstå mig själv bättre. —- Sen reflekterade jag över vad jag var. Jag kunde låtsas att jag inte hade nån kropp, att världen inte fanns och att det inte fanns nån plats för mig i den, men jag kunde inte låtsas att jag inte fanns.”

Det var så han kom fram till sitt ”Je pense, donc je suis” (Cogito, ergo sum). Jag tänker, alltså finns jag. Jeremy Lent kommenterar i boken att ironiskt nog kom Descartes ändå fram till liknande tankar som tidigare tänkare och filosofer (Platon m.fl.) hade gjort, nämligen en tydlig dualism mellan kropp och själ, mellan känslor och intellekt. Descartes satt som alla andra fast i tänket om förnuftet å ena sidan, kroppen å den andra.
”The Patterning Instinct” bloggade jag om tidigare här.

Solig dag

Ännu en solig dag. Spår i snön på isen. Vem har vågat gå där med öppet vatten bara en bit utanför?
Lite stökigt motiv, det medges, men jag måste ju prova ditt och datt. Bilden tog jag stående en bit bortom Spritmuseet på Djurgården. Det är alltså Skeppsholmen jag tittar mot och vars träd avtecknar sig mot himlen, och det är Katarina kyrka på Söder man ser silhuetten av.

Promenad en torsdag

Nu håller vintern Stockholm i sitt grepp. Stora snöhögar här och var som man inte är riktigt van vid att se i den här stan. Snömodd att halka runt i på trottoarer och gator. Bilar och bussar har ibland svårt att ta sig fram. En liten promenadvända på Norr Mälarstrand blev det för mig i alla fall. Ganska kallt och en envis isig vind. Sen hem och värma upp sig med lite glögg som fanns kvar efter jul och sätta sig i soffan med Guy de Maupassants ”La Maison Tellier”. På franska, lexikon på Ipad i knäet. Fort går det inte, men jag fattar mer och mer. (Maffigt stor bild om du klickar på den).

Haloeffekt

Kall dag med lite blek sol av och till. Det blev bara en kort vända till Vasaparken. Inga skridskoåkare, banan var inte plogad. Kom att tänka på Vädersolstavlan. Men himlen över Vasaparken var ju inte mycket att komma med jämfört med hur det såg ut den där aprildagen i Stockholm 1535.

Vädersolstavlan hänger i Storkyrkan. Konstnären har avbildat ett himlafenomen som man kunde se över stan den 20 april 1535. Det här lär vara en av dom äldsta avbildningarna av Stockholm. En text på tavlan lyder: ”Anno Domini 1535. Tiughunde daghen i aprlis måna sijntes i Stocholm på himmeln sådana tekn så nær i från siv in til nio förmidda. Renoverat anno 1636.” På Stockholmskällan skriver man om tavlan: ”Vintern 1998/99 rengjordes och konserverades den. Efter olika tekniska analyser visade det sig att det i själva verket är en kopia från 1636. Vanligtvis tillskrivs originalet från 1535 Urban Målare, kopian är utförd av Jacob Elbfas.”
Var originalet tagit vägen vet man inte.

Ungefärlig vy för Vädersolstavlan från Monteliusvägen år 2009. Foto: Holger Elgaard.

Läs mer om Vädersolstavlan på Wikipedia här.

Trädet

Kunde inte låta bli. Det är så vackert. Och snön fortsätter att falla och yra förbi utanför fönstret. Alla tycker säkert inte om vädret, särskilt inte om man fått strömlöst hemma eller om man måste ge sig ut på vägarna.
Hos mig väcker utsikten minnen från när jag var liten. Såna här dagar – och alldeles särskilt om det blåste hårt eller stormade – älskade jag som barn. Runt tomten på Borgmästargården i Söderhamn, där vi bodde, löpte ett staket med horisontell överliggare. När snöstormen drog in över stan balanserade vi så långt vi kunde på staketet och lät oss under skratt och skrik vräkas ner i snödrivorna. (Som vanligt: klicka på bilden, för klarare bild och vitare snö).