Jag gick en sväng på stan och hade Olle Adolphsons taktfasta låt ”Fördärvad av ännu en vinter…” i skallen. Den passade rätt bra för på trottoarerna var det gråblöt snögröt, stora pölar, slaskigt och halkigt. Riktigt bläh-väder. Men sen kom jag hit till Kungsan och stod nästan som förtrollad för att det var så vackert. Och då kom jag ju ihåg att jag ju egentligen tycker om vintern. Bara det är friskt och lagom kallt och snön får vara vit.
Vegeholms slott i december. Här bor Nisse, som var med på förra bilden, fast inte i slottet utan i en villa på området. En liknande bild tog jag i januari i år, men med sol och en hel del blå himmel och ingen snö. Titta här. ”Det är skillnad på olika” som dom sa i Hälsingland.
(Som vanligt: klicka på bilden om du vill se den större.)
När vi kom ut från bion (festivalfilm på Skandia på Drottninggatan, inte Sergel) snöade det. Blötsnö. Det fick bli tunnelbana hem så vi slapp halka omkring i blötan. Buss var inte att tänka på. SL fegade ur och ställde in all busstrafik i innerstan ”pga rådande väderlek” som dom skrev. Så förskräckligt mycket snö var det faktiskt inte.
Riktigt bra film i alla fall: ”Empire of Light” med Olivia Colman, Micheal Ward, Colin Firth, Toby Jones m.fl. Regi Sam Mendes. Handlar om människor som jobbar på en biograf i sydöstra England under tidigt 1980-tal. Filmen är också lite av en hyllning till filmkonsten och biografer. Och på filmen får vi vara med uppe i projektorrummet. Själv var jag en eller annan gång uppe i projektorrummet på Teater Bio i Söderhamn och kunde titta ut över salongen och se lite av filmen därifrån. Trevligt minne. Det fanns tre biografer i Söderhamn på den tiden: Teater Bio, Stora Bio (brann ned 1967) och Svea Bio. Om Söderhamns biografer har jag skrivit på min andra blogg Arundo här. Svea Bio pryder förresten omslaget till en bok om svenska biografer, bild på boken finns i ett annat inlägg på Arundo här.
Nyligen hörde jag ett begrepp jag inte hört tidigare: Halvsnödagen. En meteorolog på SMHI hade använt uttrycket berättade Helen, som jag satt och pratade med i solen strax utanför Stadshuset för ett tag sen. Vi har inte träffats tidigare men hamnade i ett trevligt samtal om det ena och det andra en bra stund. Det fanns kuddar att sitta på och filtar att ha över benen så det gick att sitta där ett tag.
Halvsnödagen betecknade i det gamla bondesamhället den dag då hälften av den snö som skulle falla den vintern hade fallit. Har förstås googlat på det sen. ”I det gamla bondesamhället fanns det många dagar som hade liknande betydelser. Både Paulusdagen och Henriksdagen påminner om Halvsnödagen och delar till stor del innebörd. Förr i tiden skiljde ibland namnen beroende på var i landet man bodde, men hade egentligen samma betydelse.— Utöver detta påminde dagen även bönderna om att hälften av allt djurfoder måste finnas kvar för att det skulle räcka hela säsongen.” Läs mer här. I dag har förstås såna där kom-ihåg-dagar nog i stor utsträckning släppt sin innebörd med tanke på klimatförändringarna och att vi inte lever i bondesamhället längre.
Rejäla vintrar med mycket snö är jag uppvuxen med i Hälsingland. Vid besök i Söderhamn vintertid för ett par år sen blev jag riktigt nostalgisk när jag såg dom enorma snöhögarna i stan. Bloggade om det här.
Har många härliga vinterminnen från Söderhamn. Även från besök i Härjedalsfjällen. Där upplevde jag en gång den lägsta utetemperatur jag varit med om: -38 grader. Fast till bilden hör att det var på natten. Barnen låg och sov och vi satt i stugvärmen, spelade kort och drack rödvin och såg hur utetemperaturen föll. Sen måste vi förstås ut och känna på kylan.
Nu ett snabbt kast till filosofen och matematikern René Descartes. Han blev i september 1649 inbjuden av drottning Christina att bli hennes lärare. Hon lär ha fått Descartes att infinna sig på slottet klockan 5 om morgnarna för filosofiska samtal. Det var säkerligen inte särskilt varmt och ombonat där vintertid. Det slutade illa. Descartes blev sjuk. I februari 1650 dog han. Rykten om förgiftning förekom.
”I början av Västerlånggatan i Gamla Stan i Stockholm ligger en röd fyravåningsbyggnad i barockstil, som kallas von der Lindeska huset, uppkallat efter köpmannen Erik von der Linde som lät bygga det år 1630. Man lägger märke till huset, därför att det sticker upp två kanonrör från gatan på bägge sidorna om porten. Men betydligt märkvärdigare med detta hus är det som utspelade sig högst upp en vinternatt år 1650. En man, 54 år fyllda, låg döende i lunginflammation. Till hans bädd kom en holländsk läkare vid namn Wullens för att göra åderlåtning. Men patienten vägrade. Han betraktade doktorn som en bedragare. Patienten var René Descartes, som inbjudits av drottning Kristina att undervisa henne i filosofi klockan fem varje morgon på Stockholm slott.” Läkartidningen här.
Descartes begravdes i Stockholm men på 1660-talet flyttade man hans kvarlevor till en kyrka i Paris. Hans kranium hade kommit på avvägar och återförenades inte med resten av honom förrän på 1820-talet, berättar man i Läkartidningen.
Varför bloggar jag om gamla Descartes nu då? Jag tänkte på hur kallt man hade inomhus förr i tiden i detta kalla land och så kom Descartes och hans olyckliga öde upp. Har också nyligen läst om honom i boken ”The Patterning Instict” av Jeremy Lent.
Descartes ville utforska verkligheten, söka sanningen om livet och existensen och han ville börja ”from scratch”, helt fri och opåverkad av alla andra tidigare tänkare, filosofer, bibeln m.m. – säkert innan han kom hit upp till Norden. Han skriver nåt sånt här: ”Nu ska jag sluta ögonen och stänga öronen, vända mig bort från alla mina sinnen, sudda ut alla tankar på något kroppsligt eller i varje fall betrakta allt kroppsligt som något falskt. På så sätt ska jag kommunicera bara med mig själv och undersöka mitt inre jag. Lite i taget kommer jag att förstå mig själv bättre. —- Sen reflekterade jag över vad jag var. Jag kunde låtsas att jag inte hade nån kropp, att världen inte fanns och att det inte fanns nån plats för mig i den, men jag kunde inte låtsas att jag inte fanns.”
Det var så han kom fram till sitt ”Je pense, donc je suis” (Cogito, ergo sum). Jag tänker, alltså finns jag. Jeremy Lent kommenterar i boken att ironiskt nog kom Descartes ändå fram till liknande tankar som tidigare tänkare och filosofer (Platon m.fl.) hade gjort, nämligen en tydlig dualism mellan kropp och själ, mellan känslor och intellekt. Descartes satt som alla andra fast i tänket om förnuftet å ena sidan, kroppen å den andra.
”The Patterning Instinct” bloggade jag om tidigare här.
Igår på söndagen fick vi en del sol, lite januariblek sol men alltid något. Folk satt t.o.m. på bänkar och soffor och njöt av den. Det blev en promenad längs Norr Mälarstrand. ”Vykortsbilden” ovan tog jag därifrån. Som vanligt: större bild om du klickar på den.
Några längre promenader blev det inte i dag. Bara upp på Observatoriekullen och hem igen. Kunde värma upp mig med en mugg glögg (egen blandning) när jag kom hem igen. Heja våren!
Ännu en solig dag. Spår i snön på isen. Vem har vågat gå där med öppet vatten bara en bit utanför?
Lite stökigt motiv, det medges, men jag måste ju prova ditt och datt. Bilden tog jag stående en bit bortom Spritmuseet på Djurgården. Det är alltså Skeppsholmen jag tittar mot och vars träd avtecknar sig mot himlen, och det är Katarina kyrka på Söder man ser silhuetten av.
Nu håller vintern Stockholm i sitt grepp. Stora snöhögar här och var som man inte är riktigt van vid att se i den här stan. Snömodd att halka runt i på trottoarer och gator. Bilar och bussar har ibland svårt att ta sig fram. En liten promenadvända på Norr Mälarstrand blev det för mig i alla fall. Ganska kallt och en envis isig vind. Sen hem och värma upp sig med lite glögg som fanns kvar efter jul och sätta sig i soffan med Guy de Maupassants ”La Maison Tellier”. På franska, lexikon på Ipad i knäet. Fort går det inte, men jag fattar mer och mer. (Maffigt stor bild om du klickar på den).
Det blev en kall men för en gångs skull riktigt solig dag. Och jag gav mig iväg bort från innerstan för att få se vacker vit snö på marken och snötäckta stora ekar och andra träd fulla av snö. Skönt för själen, men kallt om fingrarna trots mina nya ”fotovantar”.
Det har kommit en del mer snö dessa dagar, men så här vackert och vitt – och kallt – är det inte alls, tyvärr.
Bilderna är från en annan vinter då jag kunde promenera på Brunnsviken. Man hade kört upp en bana att gå på, och jag kände mig säker på att inte plurra. Om jag hade isdubbarna på mig den gången minns jag inte. Bilder från januari 2013.
Gabrielles blogg 