Kraftfull konst

Herakles som bågskytt. Skulptur av Antoine Bourdelle, 1909

Den här skulpturen står utanför Waldemarsudde på Djurgården. Vilken kraft och energi den utstrålar! Det är Antoine Bourdelles mest kända skulptur. En god vän till konstnären stod modell för Herakles’ kropp. André Doyen-Parigot, militär och duktig idrottsman, hade muskler så det räckte. Men det är inget porträtt av Doyen-Parigot. Han ville inte bli igenkänd. Skulpturens ansikte är stiliserat, det liknar lite ansikten på skulpturer av Milles, tycker jag. – Doyen-Parigot stupade sen vid Verdun 1916, i Första världskrigets största och blodigaste slag.

Inne på Waldemarsudde visar man en fin utställning med verk av den norske konstnären Nikolai Astrup (1880-1928), välkänd och älskad i Norge men närmast okänd i Sverige. Hans hustru hette Engel (hon var bara 15 när dom gifte sig) och tillsammans fick dom åtta barn. Familjen bodde på en gammal bondgård i Jølster på Vestlandet, mellan Bergen och Ålesund. Det är naturen härifrån som inspirerat konstnären till målningar och träsnitt. Han jobbade mycket med träsnitt, både i svartvitt och i färg. Ett exempel har du här: ett vattenfall forsar nerför bergssidan ner mot dalen där husen ligger. Astrup var skicklig på att få fram ett fantastiskt ljus i sina verk tycker jag.
DN hade en artikel om Astrup och utställningen för ett tag sen – här.

Midsommarbål, oljemålning av Nikolai Astrup, efter 1917.
Foto: Dag Fosse/Kode

Bojpippi

Har du läst min blogg tidigare så vet du att bilder på bojar förekommer rätt ofta…
Vad är det nu då med bojar? Dom är ofta röda (gillar rött), det är vatten omkring dom (gillar vatten), det kan bli vackra speglingar, dom symboliserar väntan på vår och sommar. Så det är väl skäl nog det? Undrar om jag nån gång ska fotografera den ultimata bojen och sen aldrig mer göra det. Fast så blir det nog inte, har man pippi så har man.
Bojarna ovan plåtade jag vid Waldemarsudde igår 11 januari. Ser att jag var där för ett år sen (inlägg 12 januari -21). Det var samma bojar då men bilden ovan är tagen från stranden och utåt. Ser att jag hade problem med kalla fingrar då förra året. Sen har jag skaffat särskilda fotovantar där man kan vika under vanten från fingrar och tumme. Funkar hyggligt. Man får skynda sig lite.

Solägg

Det här är en bastu som är uppställd vid Waldemarsudde. Ingång med trappa är på andra sidan. Byta om gör man i ett stort tält – typ indiantält – i närheten.

En bastu kan uppenbarligen utformas på många olika sätt. En variant visade jag på Arundo-bloggen i augusti: Bastuflotten. Där kunde man doppa sig i Bottenhavets uppfriskande vatten efter bastubadet. Om man hoppar i här vid Waldemarsudde vet jag inte. Gissar att det är rätt sörjigt i vattnet, och kanske är det inte direkt nyttigt att bada där. Ser att man tillhandahåller hinkar med vatten att fräscha upp sig med.

Och ta med sig en starköl in i den vackert guldiga bastun, nä se det får man inte! Det gick däremot alldeles utmärkt på bastuflotten på Sandskär.

Läs mer om ”Solar Egg – Social skulptur och vedeldad bastu” här.

Waldemarsudde en dag i maj

Nyss visade jag bilder från Nordvästra Skåne. Här är vi tillbaka i Stockholmstrakten. Det var den 12 maj jag senast var på Waldemarsudde, en favoritplats verkligen. Gissar att trädens lövverk har spruckit ut ännu mer nu, så här tio dar senare. På Waldemarsudde är det vackert året om. (Klicka på bilden om du vill se den större).

Så här skriver man på Stockholmskällan om kvarnen på bilden, som är en linoljekvarn: ”Kvarnen uppfördes 1784-1785 av grosshandlaren Carl Magnus Fris som hade köpt besittningsrätten till Waldemarsudde av engelsmannen William Maister två år tidigare. Kvarnen, som är en av få bevarade i sitt slag, är en så kallad ”holländare”, vilket innebär att huven med dess vingar kunde vridas efter vindens riktning. Den användes för utvinning av linfröolja som man bland annat impregnerade virke med. Restprodukten användes till foderkakor som levererades till Kungliga Hovstallet. Linoljekvarnen togs ur bruk på 1860-talet och dess vingar monterades ner på 1870-talet.”

Oljemålning av Prins Eugen. 1908. Objekt ID: Prins Eugens Waldemarsudde WE 270.

Prins Eugen (yngste son till kung Oscar II och drottning Sophia och bror till Gustav V) förvärvade besittningsrätten till Waldemarsudde omkring sekelskiftet 1900. Läs mer om Prins Eugen och Waldemarsudde här.

Jag har nog sen jag var liten tyckt om Prins Eugens konst. Två målningar jag tyckte mycket om var Det gamla slottet (målad 1893) och Molnet (målad 1927). Särskilt Molnet.

Långt senare har jag läst om Prins Eugen och hur han stod upp mot nazismen, till skillnad mot storebror Gustav V som verkar ha haft en mer positiv inställning till Hitler och Tyskland. Eller kanske är inte positiv rätt ord? Anpasslig, ryggradslös? Nåja, jag har inte läst så mycket om det där. Känt är hur Gustav V vägrade släppa in norske kungen när denne under ockupationen flydde över gränsen till Sverige. Då var han kanske mest rädd för repressalier från Hitler. Norske kungen besökte aldrig Sverige efter kriget och talade aldrig mer med Gustav V.

För ett par år sen gjordes en mycket bra film om just norske kungens flykt. Filmen heter ”Kungens val” och danske Jesper Christensen hade huvudrollen.

Det finns förstås mycket att säga om Sveriges roll under andra världskriget. Och många böcker om tiden har skrivits. Jag minns hur min pappa, som låg ute i beredskapen, berättade om ilskan över permittenttrafiken genom Sverige, som pågick från juni 1940 till augusti 1943. Och min pappa visste ju att många av officerarna var nazianstuckna. Själv minns jag hur jag som barn på 1960-talet kom på bilresa till Oslo. När vi parkerade inne i stan såg vi hur det på husväggen framför bilen var skrivet med vit krita: ”Alt for Norge, ingenting for Sverige”.

Nej nu får jag sluta med det här, annars börjar jag väl ”ge mig på” SD med sina bruna rottrådar in i nazismen. SD anses ju successivt alltmer ”rumsrent”, men jag har inte alls ändrat min uppfattning om partiet. Tycker fortfarande att det är närmast obegripligt att så många i Sverige röstar på ett rasistiskt parti (alla som stöder SD är väl inte rasister?) och även att så många kvinnor gör det. Nej – stopp nu!

Bojar i blåst

Nu var det länge sen jag rörde mig längre bort än i mina egna kvarter i Vasastan. Men i dag var det för en gångs skull sol och blå himmel och jag tog bussen till Waldemarsudde (jodå, naturligtvis iförd munskydd). Ville plåta ett gammalt favoritmotiv: bojar. Helst skulle det ju vara spegelblankt vatten, men det var helt fel dag för det. Bilden ovan tog jag stående på en lätt gungande brygga.

Många bojar blir det ju efter ett tag. Bojar utan blåst har du t.ex. från Hundudden i slutet av december 2018 här.

Nike från Samothrake

Här kommer hon, segergudinnan Nike. Hon går i triumf framåt framåt, och hennes klädedräkt fladdrar i vinden. Eller också kommer hon flygande och landar på stäven till ett skepp. Jag tror det såg så ut när man grävde fram henne på ön Samothrake (Grekland) 1863. Marmorskulpturen lär ha krönt ett monument över en sjöseger vid Samothrake troligen omkring 250 f.Kr. Skulpturen är daterad till den tiden eller kanske omkring 190 f.Kr. och finns nu i Louvren. Nike från Samothrake är ett av världens mest kända konstverk.

På Konstakademien i Stockholm finns en gipsavjutning av Nike direkt när man kommer in, om jag minns rätt.
Och på Waldemarsudde finns en bronsavgjutning som står utomhus.

För mig har skulpturen en särskild laddning eftersom jag vet att min mamma tyckte om den. Hon berättade att hon blev så glad när hon kom in på Louvren för första gången och möttes av denna vackra bevingade kvinnoskulptur. Jag känner likadant. Nike gör mig glad.

Det blev alltså en tur till Waldemarsudde igen. Tulpanerna som var så vackra för en vecka sen börjar sloka en del, men syrenerna är i full gång överallt, stora täta snår av doftande syrener. Och här och var vackra snår av kaprifol. Koltrasten höll igång som vanligt. Men ingen näktergal denna dag.

Promenad en förfärlig dag

Vilken dag det blev med dom fullkomligt förfärliga händelserna i Trollhättan. Jag gav mig ut på en rätt lång promenad trots gråväder och hårda vindar för att försöka gå bort en del av oron i kroppen. Det gick så där… Men det kändes lite bättre ändå att gå bland stora träd i höstfärger, längs vatten och stränder, sitta på en bänk en stund  och lyssna till vågskvalp, spana på jättestora Finlands- eller Ålandsfärjor m.m.

DSCN4751_151022Jag hamnade borta vid Waldemarsudde och tittade på Per Hasselbergs skulptur Näckrosen. Det finns också en skulptur med en kvinna som blickar bort i fjärran. Under henne ser det ut som en person försöker ta sig upp. Jag tänkte ett tag att kvinnan har klarat sig bra från syndafloden och nu sitter hon tryggt på en sten och spanar lite lojt bort mot Slussen (ha! hon skulle bara veta vad som är på gång därborta!) och så är det nån annan stackare som försöker ta sig upp. Om det är Hasselberg som gjort den skulpturen också vet jag inte. Och min tolkning med syndafloden är nog inte den rätta.

DSCN4757_151022Även under Näckrosen kommer mansansikten fram på båda sidorna om den liggande unga kvinnan. Ansiktena lär föreställa vattennymfer läser jag nånstans.

Per Hasselberg levde 1850 till 1894. Han dog i sviterna av mångårig diabetes skriver Wikipedia. Då hade han fått en liten dotter tillsammans med modellen för Näckrosen, Signe Larsson. Denna lilla dotter adopterades sedan av konstnären Eva Bonnier som tidigare varit förlovad med Per Hasselberg. Den lilla flickan hette Julia. Jag hittade en sida om Eva Bonnier där man får veta lite om hur det gick för Julia. Ett  barnbarn till Julia har kommit in och kommenterat. Text på engelska. Ganska berörande läsning.

DSCN4761_151022Det fanns mer att plåta på min promenad. Nån har vunnit första pris i tävlingen ”Skärgårdens snabbaste båt”, men inte brytt sig om att ta hem priset. Två likadana priser stod på marken borta vid Biskopsudden. Inga små grejer direkt.

Text och bilder av målningar av Eva Bonnier – bl.a. ett porträtt på Julia som flicka – hittade jag alltså på en engelskspråkig sida – Giornale Nuovo – som du kan titta på här.