Igår sålde jag min lilla fina Nishiki på Blocket. Inte på rull sen förra sommaren och har bidat sin tid i källaren. En liten snabb och lättcyklad hoj, i annonsen beskriven som ”cykel för en liten herre”. Fick den i present för en massa år sen, faktiskt så länge sen som 2007. Kanske ska jag vara glad att jag alls fick en så gammal cykel såld…
Modellen med herram gör att jag inte kan fortsätta använda den. Med stigande ålder blir det allt jobbigare att slänga upp ena benet över ramen. Med min gamla polioskada blir det dessutom allt mer riskabelt att alls cykla på en tvåhjuling. Suck!
”Hej då lilla hoj!” sa jag och klappade cykeln innan killen som köpte den rullade iväg över gården. Sen var cykeln i mina tankar ett bra tag medan jag tittade på Alcaraz’ skakiga väg mot seger över Zverev i Franska öppna. Om jag kunde skriva poesi skulle jag ägna cykeln en dikt. Men det fick bli det här inlägget istället.
Om det är helt slut med cyklande för min del nu vet jag inte än. Kanske vore en trehjuling en god idé. Provade en med ett hjul fram och två bak häromdan, men det verkade svårt. Säkert går det att vänja sig vid om man kan öva mycket. Men jag bor ju i innerstan och övningscyklande på gatorna här omkring vore ingen god idé; och gården är för liten.
Den röda damcykeln på bilden fick ett eget inlägg för flera år sen. Den har en särskild plats i mitt hjärta. Skjutsade barn och fick hem matkassar med den åren vi bodde i Birkastan. Den var från 1930-talet och tidigare ägaren hade tävlingscyklat med den. Då hade den 3 växlar. Läs mer om cykeln i inlägget Hej då, gamla hoj.
Allteftersom åren går och man blir allt äldre måste man kanske sluta med sånt man tyckt om att göra. Det är ju nåt man måste förlika sig med, rätta sig efter, acceptera. Slalom har jag slutat med, och mina inlines sålde jag för ett par år sen. Kanske är det slut med cyklandet också. ”This too shall pass.” Fast inlägget som länken går till handlar mer om SD och faktiskt inte alls om cyklar.
Och så tänker jag på min lilla vita kajak i Hälsingland. Paddlandet ska jag kunna fortsätta med i alla fall. Så det så!
Gabrielles blogg 
Jag hoppas du inte tycker illa vara att jag kommer dragandes med en dikt som jag kom att tänka på. Jacques Werup, en av mina husgudar.
”Vem har tid att älska en rostig spik? Vem tänker på med vilken ömhet en gammal cykelslang kan hänga på den — år ut och år in — i uthusets aldrig upplysta vrå?”
Ur boken Från dörren till hemligheten.
Jag har alltid älskat den, för att jag kommer ur ett sådant uthus.
GillaGilla
Tack för den dikten! Fin. Känner igen känslan i den.
Dessutom roligt att få läsa nåt av Jacques Werup, som jag bara känner till namnet. Nu kommer jag ju att leta fram lite fler dikter av J.W. Det är – som jag brukar säga – lärorikt att blogga. 🙂
GillaGilla