”Det blev fel”

Här kastar vi oss mellan stort och smått:  kärnkraft nyss, potatis nu. Det blir ugnsrostad potatis vid dagens middag. ”Små, noga utvalda potatisar med fast kött som är försvinnande goda att äta nykokta … ” osv står det på påsen. Odlaren/förpackaren måste kanske ”se över sina rutiner”?

PS Det här hör till kategorin onödiga, larviga inlägg i bloggen. 🙂

Blodmåne

Ja, ikväll ska vi ju kunna se blodmånen: jordens skugga faller på månen som får ett rödaktigt sken. Ska titta, absolut. Hoppas vi får klar himmel bara. Mer om blodmånen i Ny Teknik här.

Gillar själva ordet blodmåne. Det ligger skönt i munnen. Ett mjukt ord med det där o:et strax följt av ett mjukt m. Innehållsmässigt då, känns det hotfullt? Blod kan ju förknippas med nåt farligt, sår, skador, våld och död. Sånt som blodstörtning, blodtrycksfall, blodförgiftning, blodfattig, blodsoffer, blodspillan, blodsfejd m.m. Blodtörstig också, det låter ju rätt hotfullt. Sen finns ju positiva ord som blodfull, blodsfrände, blodsbröder/systrar. Kommer inte på fler nu. Några beteckningar på maträtter: blodpudding, blodkorv, blodpalt och blodduva.

Ja, mycket med blod blev det denna dag. Hänger kanske också samman med att jag plockat min femtielfte fästing på mig själv i dag. Den hade inte hunnit suga mitt blod, inte bitit sig fast utan kröp. Fångade den blodtörstiga besten och stoppade den i kuvertet som ska postas till Statens veterinärmedicinska anstalt och det forskningsprojekt som pågår där rörande fästingar norr om Dalälven. Läs om insamlingen här.

Det där med att vitlök skulle göra mig mindre aptitlig för fästingar har jag inte märkt. Muggar i mig vitlökskapslar till frukost och har mycket vitlök i all mat man kan ha vitlök i. Men nädå, jag får dom ändå, fästingarna. Läs mer om vitlök mot fästingar på Arundobloggen i inlägget ”Räddningen?” här.

Som avslutning på detta blodiga inlägg kommer jag att tänka på en politiskt inkorrekt sång på känd melodi som jag sjöng för mitt barnbarn, 9-åringen från Melbourne, när han var på besök. Han skrattade gott åt den. Att sjunga den för klasskamraterna kommer ju inte att funka så jag har inte dåligt samvete för att jag sjöng den för honom. Så här går den:

”Vi går över blodstänkta golv, falukorv,
där spöken dansar hambo klockan tolv, falukorv.
Och skolan ska vi spränga,
och rektorn ska vi hänga,
och fröken ska vi kasta i en sjö, falukorv.”

Scomber scombrus

Dessa mycket vackra fiskar ingick i vår middag häromdan. Mycket gott blev det. Tillagade på grillen och kryddade med bl.a. vitlök, ingefära och citron. Lite örtkryddor också kanske? Det var inte jag som fixade fyllningen av fiskarna. Salt och peppar var det säkert också.

Scomber scombrus är det latinska namnet på makrill. Det lärde jag mig nyss av Wikipedia.

När jag tittar på hur vackra (och döda) dom här fiskarna är kan jag få lite dåligt samvete för att vi anser oss ha rätt att grilla dom och äta upp dom. Å andra sidan var det ju kört för just dom här ändå. Och jag funderar på om jag skulle vilja sluta äta kött och fisk helt och hållet. Alltså bli vegan. Men nej, jag har nog inte tänkt bli det. Fast rött kött äter vi numera sällan. Fisk blir det rätt ofta.

Om vitlök och film

_DSC7672_edJag tycker om vitlök och fick för mig att skriva lite om det här. Vitlök har nog blivit alltmer accepterat även i svensk matlagning. Ja, det där låter kanske lite konstigt, men jag som är så gammal minns ju en tid när folk kunde vara lite ”rädda för” att äta vitlök, typ ”inte vilja lukta som en italienare” om man skulle ut och träffa nån eller om man skulle gå till tandläkarn nästa dag.

Ja, hur det är nu vet jag ju inte förstås. Undviker folk vitlök om dom ska på ”dejt” med nån ny? Inte vet jag. Håller inte på med sånt utan äter så mycket vitlök jag vill – dock ej till frukost.

Nåja från vitlöken leder det ena till det andra och till det tredje…som vanligt när jag sitter och googlar runt lite ”bara på kul” istället för att göra sånt jag borde.
Plötsligt läser jag om att Werner Herzog tillagade och åt upp sin sko efter att ha sagt att han skulle göra det om en viss dokumentärfilm, som han inte trodde på, blev färdig. Filmen det gällde gjordes av en kille som heter Errol Morris. Den skulle handla om en man som ägnade livet åt att ”tillåta husdjur att få en värdig begravning” enl Wikipedia. Det gick inget vidare bra tydligen med den där mannens livsprojekt men filmen blev i alla fall klar och Herzog måste äta upp sin sko.

Werner Herzog lät skon puttra i flera timmar i en buljong tillagad på ankfett, vitlök – förstås – vanlig lök, chili, Tabasco, rosmarin och salt. Själva måltiden skedde sen på en teaterscen på University of California Berkeley där Werner Herzog långsamt åt upp skon medan han småpratade med publiken. Allt dokumenterades av dokumentärfilmaren Les Blank i filmen ”Werner Herzog eats his shoe”.

Och det är här jag kommer runt till vitlöken för Les Blank gjorde 1980 en film om vitlök som heter ”Garlic is as good as ten mothers”. Jag har inte sett den (inte skoätandet heller), men det är tydligen en lovsång till vitlöken, så det är nog nåt för mig. Jag använder ofta vitlök när jag lagar mat. Vitlök och så gärna vin i maten också. Himmelska såser…nåja, det var väl att ta i, jag är ingen stjärnkocka.

Werner Herzog leder mig förresten vidare till filmen ”Fitzcarraldo” med Klaus Kinski, från 1982. En fantastisk film om en gummibaron som ville bygga ett operahus inne i djungeln i Amazonas och få dit Caruso. I filmen ska man släpa en stor ångbåt över ett berg. Gummibaronen spelas av Klaus Kinski, som verkar ha varit minst lika fanatisk som person som den rollfigur han skulle spela.

Les Blank gjorde en dokumentär om inspelningen av ”Fitzcarraldo” som tydligen gick rätt våldsamt till. Klaus Kinski ställde till en massa trassel, bråkade med Herzog och andra i filmteamet, med statisterna, klagade på maten m.m. Jag läste nånstans att Werner Herzog berättat att en av statisterna – ”a native chief” – vid nåt tillfälle erbjudit sig att se till att Kinski blev dödad men Herzog tackade nej eftersom han ju måste göra klart filmen med Kinski. Les Blanks dokumentär heter ”Burden of dreams”. Inte sett den efter vad jag minns.

wrathgodJa ja, så där kan det bli när man börjar googla på vitlök. Kan tipsa om en annan Herzog-film, ”Aguirre – Guds vrede”(1972), också en oförglömlig film. Klaus Kinski igen i huvudrollen som den vansinnige Lope de Aguirre som ska leta guld djupt inne i Amazonas djungler på 1500-talet.
Bilden är från filmaffischen. Hittade den på nätet och hoppas det är ok att använda den.

Les Blank dog häromåret. Jag hittade en sida på webben om hans filmer här.

95:an

IMG_1365_Aclandstreet1502Om du är i St Kilda, Melbourne, nån gång kan du ta en kaffe på 95:an. Det ligger på Acland Street nr 95. Kaffet där är mycket bra. På bilden skönjer man också bakverk, både på kaffestället och på konditorierna på ömse sidor. Det kan vara enorma skapelser med massor av vispgrädde (usch!), maräng och sånt.

På 95:an kan man slå sig ner och beställa en espresso – en double shot kanske? – eller en cappuccino – ska det vara en short, tall eller grande? – och så sitta där på trottoaren och titta på alla aussisar som strövar förbi. Inte dumt. Bilden tog jag i början av februari.

Klassikern

Günters korvkiosk på Karlbergsvägen i Stockholm.
– Hej! Kan jag få en kabanoss med surkål, tack!
– Visst, det går bra. Härligt väder i dag!
– Ja, verkligen, det är fantastiskt. Vad får man den i?
– En bit baguette.
Killen fixar med kabanossen och stoppar ner den i baguetten som han först grillat, lägger i ett par skedar surkål och frågar sen:
– Vill du ha stark eller lite mildare sås?
– Nämen, oj, jag vet inte. Är den mycket stark? (Vill ju helst välja den starka för att inte verka mesig. Här är det ju inte frågan om en Billströmskt ”trevlig blond och blåögd svensk dam i 50-60-årsåldern” utan en världsvan mörk vallonättling som provat på det mesta vid sina många resor i fjärran länder…
Fast – fjompigt! – vad gör det om korvgubben tycker jag är mesig eller inte?)

– Den är rätt stark.
Fortfarande osäker, kan inte riktigt bestämma mig. Då säger han:
– Du kan ta den klassiska.
– Ja, det blir bra. (Lättnad. Alla nöjda och glada. Och att se ut som nån som gillar den klassiska varianten – originalet? – är ju bra, eller hur?)

Betalar och går iväg. Den ungerska kabanossen är kryddstark och brödet varmt och frasigt. Gott alltihop. Det hettar en del i munnen, och det kommer nog en härlig törst efteråt. Fast vilken av såserna jag fick – den starka eller den mildare – vet jag inte.

Kabanoss i baguette
Kabanoss i baguette