Fruktträd och rosa fågelnäbbar

Det blev Bergianska trädgården i dag igen. Tog mig dit på cykel, det gick i ett huj. Sen traskar jag runt där, och den här tiden kan jag förstås inte låta bli att tänka på Carl Fredrik Hill, som målade så många blommande fruktträd under sitt liv. Inte minst nere i Frankrike. Sorgligt nog blev han sinnessjuk knappt 30 år gammal. Han fortsatte måla under sin sjukdom men det blev målningar av ett helt annat slag. Han var född 1847. När han blev sjuk togs han först in på hospital i Lund men sen tog familjen hem honom, och hans mor och syster vårdade honom hemma i nästan 28 år innan han dog 1911. Vilket människoöde! Han blev aldrig känd under sin levnad, men det är han ju nu verkligen. Skulle inte ha något emot att ha en Hill på väggen hemma, gärna från hans tid i Frankrike. Den här t.ex.:

Trädet och flodkröken. Carl Fredrik Hill, 1877.

Sedan tänkte jag på flamingos – eller det heter nog flamingoer på svenska, förresten. En rosa magnolia strax utanför Edvard Anderssons växthus såg ut som stora fågelnäbbar som vajade i den envisa vinden.

Så lite mer magnolia fick det bli på bloggen i dag. Därmed gissar jag att årets magnoliaspaning är över. Fast ”man ska aldrig säga aldrig” som Peter Hultqvist sa (apropå sitt tidigare tvärsäkra uttalande om att aldrig gå med i Nato).

Som vanligt: klicka på bilden om du vill se den större.

Caravaggio igen

”Ecce Homo Madrid”

Vilken fröjd för en gammal konstvetare! Läser en understreckare i SvD i dag, skriven av Maj-Britt Andersson, Fil dr i konstvetenskap vid Uppsala universitet. En tavla målad av Caravaggio troligen i början av 1600-talet har hittats i Madrid. Tänk att man kan hitta sånt! Den italienske barockkonstnären Michelangelo Merisi da Caravaggio levde ett våldsamt liv och dog knappt 40 år gammal 1610. Han lämnade inte efter sig nåt stort antal verk. Tänk att det går att säga med ganska stor säkerhet (helt säkert?) att det är han som målat den här, inte en elev eller efterföljare! Visst är det intressant och spännande – i alla fall för den som gillar gammal konst.

Caravaggio har jag skrivit om tidigare i bloggen. Jag tycker om kraften i hans målningar, perspektiven han väljer och hur han målar ljuset. Kanske är det så att det är mer kropp än innerlighet i hans målningar, som sägs i en kommentar till ett av inläggen. Men jag har inget emot det. Tanken glider över på ett annat område: musiken, opera och olika tenorer. Jussi Björling har en fantastisk röst och sjunger väl. Luciano Pavarottis röst är annorlunda, mjukare tycker jag och samtidigt sjunger han med större kraft och inlevelse än Jussi, som nästan är lite för städad för min smak. Så med Pavarotti är det som med Caravaggio – mer kraft, starkare känslor, starkt uttryck. ”En Caravaggiomålning drabbar” som Andersson skriver i sin understreckare.

Men det är förstås en fråga om smak. ”Om tycke och smak ska man inte diskutera” lyder ett gammalt uttryck. Fast det håller jag inte alls med om. Det är väl ofta just sånt man diskuterar.

Artikeln i SvD avslutas med: ”Brutal i sin innebörd bevittnar vi ändock i ”Ecce homo Madrid” en stillhet, ett märkligt stillat ögonblick. Skönhet. Ecce Caravaggio.”

Och så hittar jag en sida hos Circolo Scandinavo, Skandinavisk Förenings Konstnärshus i Rom, och läser om Maj-Britt Andersson där och om hennes forskning om Caravaggio m.m. Vad trevligt det låter! Och vad trevligt hon har det! ”Andersson har också åkt runt i trakterna kring Rom, det är lätt att stiga på tåget och åka ut till mindre städer och landskap. Hon beskriver det som ett smörgåsbord av ställen runt Rom och man kan plocka åt sig de ställen man är mest intresserad av. Det händer saker hela tiden…” – Nu längtar jag till Italien!

Maj-Britt Anderssons understreckare i SvD ”Caravaggios mästerverk höll på att slumpas bort” här.
Artikel på svenska om Maj-Britt Andersson i Circolo Scandinavo här.
Ett tidigare blogginlägg om Caravaggio har du här.

Kraftfull konst

Herakles som bågskytt. Skulptur av Antoine Bourdelle, 1909

Den här skulpturen står utanför Waldemarsudde på Djurgården. Vilken kraft och energi den utstrålar! Det är Antoine Bourdelles mest kända skulptur. En god vän till konstnären stod modell för Herakles’ kropp. André Doyen-Parigot, militär och duktig idrottsman, hade muskler så det räckte. Men det är inget porträtt av Doyen-Parigot. Han ville inte bli igenkänd. Skulpturens ansikte är stiliserat, det liknar lite ansikten på skulpturer av Milles, tycker jag. – Doyen-Parigot stupade sen vid Verdun 1916, i Första världskrigets största och blodigaste slag.

Inne på Waldemarsudde visar man en fin utställning med verk av den norske konstnären Nikolai Astrup (1880-1928), välkänd och älskad i Norge men närmast okänd i Sverige. Hans hustru hette Engel (hon var bara 15 när dom gifte sig) och tillsammans fick dom åtta barn. Familjen bodde på en gammal bondgård i Jølster på Vestlandet, mellan Bergen och Ålesund. Det är naturen härifrån som inspirerat konstnären till målningar och träsnitt. Han jobbade mycket med träsnitt, både i svartvitt och i färg. Ett exempel har du här: ett vattenfall forsar nerför bergssidan ner mot dalen där husen ligger. Astrup var skicklig på att få fram ett fantastiskt ljus i sina verk tycker jag.
DN hade en artikel om Astrup och utställningen för ett tag sen – här.

Midsommarbål, oljemålning av Nikolai Astrup, efter 1917.
Foto: Dag Fosse/Kode

Blått

Målning av Jan Vermeer van Delft, omkring 1660.

I SvD skriver Alexandra Borg om färger och framför allt om den blå färgen. Förr i tiden var det svårt att få fram blå färg i konsten. ”Blått pigment som indigo och lapis lazuli importerades från Orienten och var kostsamma, varpå de bara förekom i exklusiva sammanhang”, skriver hon i artikeln.

Vilken färg är mest omtyckt då, blått eller rött? Jag skulle ha gissat på rött men enligt ”en omfattande internationell studie pekade nästan hälften av de tillfrågade ut blå som favoritfärg, vilket gjorde den fyra gånger mer attraktiv än till exempel röd.” Jaha, där ser man.

Tankarna på blått ger en hel massa associationer. Observatoriekullens sluttning mot Norrtullsgatan är vackert blå av scilla nån gång fram i april. Och så kommer förstås några filmer upp t.ex. Krzysztof Kieślowskis ”Den blå filmen”, ”Det stora blå” om fridykaren Jacques Mayol, den franska ”Betty Blue – 37,2 på morgonen”. Blått i många konstverk också förstås, som det ovan och Van Goghs kraftigt blå himlar i många verk. Musik då? Finns säkert massor. Kom att tänka på en fransk schlager ”Bleu, bleu, l’amour est bleu” från 1967. Provade den på Youtube. Gräsligt tjatig låt. Så nån länk till den blir det inte. Men sen har vi ju förstås George Gershwins ”Rhapsody in Blue” som vi fick måla till när jag gick på läroverket i Söderhamn. Vi hade en uppfinningsrik teckningslärare, Gunnar Österström, som inspirerade oss att prova nya vägar i bildskapandet. Roligt. Länk till Gershwins stycke på Youtube har du här. Och vill du lyssna på ”Ol’Blue Eyes” så finns det förstås massor av Sinatra-låtar att leta fram på Youtube.

Jag läser Merlin Sheldrakes bok om svampar nu och har huvet fullt av mycel, hyfer och lavar… och annat sånt svampartat. När Sheldrake ska berätta om hur svampar sprider sig genom att skicka ut långa tunna rörformade trådar (hyfer) som bildar stora nätverk (mycel) berättar han om hur konstnären Francis Alÿs gick omkring i Sao Paolo med en burk blå färg med ett hål i botten på burken. Under flera dar rörde sig konstnären runt i staden och en ström av färg rann ned på marken och lämnade spår efter honom. Alÿs skriver om att hans vandring efteråt lästes som en sorts poetisk gest. I svampboken skriver Sheldrake: ”Linjen med blå färg skapade en karta över hans rörelser, som ett tidsporträtt. Alÿs konstprojekt illustrerar hyfernas tillväxtsätt. Alÿs själv är den växande spetsen. Det slingrande spår han lämnar efter sig är hyfens kropp.”

Naturligtvis blev jag nyfiken på Francis Alÿs. Det visar sig att Alÿs gått runt i andra städer med andra läckande färgburkar. Rolig idé. Undrar om dom blev arga på honom. Jag antar att det var vattenlöslig färg så den regnade väl bort sen, annars skulle han väl ha åkt dit för skadegörelse eller nåt. Läs mer om Alÿs och hans färglinjer i olika städer här.

Artikeln i SvD ”Färg förbinder vår hjärna med universum” här.

Efterlysning

Har någon sett denne man?
Det är Lars Rolander, framgångsrik grosshandlare i Stockholm under 1800-talets första hälft. Vad han handlade med vet jag inte. Gissar att det går att ta reda på nånstans, men jag har inte gjort det. När Lars Rolander var gammal och sjuk tog han löfte av sonen Martin Leonard att han skulle bränna alla papper som fanns kvar efter honom. Det tycker jag var dumt. Hade gärna tittat i dom där papperen. Lars Rolander verkar ha haft ett intressant liv. Många år äger han det hus på Peter Myndes backe på Söder nära Slussen där han bor. En tid äger han också Westra Ekedahl, en fin gammal gård på Värmdö och senare Kummelnäs gård, också den på Värmdö. Det var väl sommarställen antar jag. Detta var i Karl XIV Johans Sverige. Esaias Tegnér, Erik Gustaf Geijer och Johan Olof Wallin lever och verkar.

Västra Ekedahl på Värmdö. Bild från 2005.

Som ung följer Lars Rolander med ett av Ostindiska Kompaniets skepp till Kanton i Kina. Det är på den s.k. 4:e oktrojen och skeppet var antingen ”Götheborg” eller ”Prins Gustaf”. Kopian av ”Götheborg” skrev jag om i augusti när skeppet var på besök i Stockholm här.

Lars Rolanders resa till Kanton sker 1788-1790. Han är inte tjugo år fyllda när man sätter segel och lättar ankar från Göteborg. Han är inte superkargör (den ämbetsman som bar ansvar för lasten ombord) som det felaktigt står i nåt papper utan troligen betjänt till kaptenen, styrmannen, superkargören eller nån annan uppsatt person i besättningen. Men resan till Kina lade troligen grunden till Lars Rolanders förmögenhet.

Han gifter sig 1794 med Anna Maria Pettersson och tillsammans får de 11 barn, varav 6 dog i tidig ålder. 1815 blir det skilsmässa. Jag har tänkt försöka luska ut varför dom skiljer sig, gissar att skäl till skilsmässan kan finnas noterat nånstans. Men jag har inte undersökt det där närmare än. Men det jag undrar nu är: Var finns porträttet?

På målningen är Lars Rolander 65 år gammal. Porträttet fanns troligen i hans ägo medan han levde, och kanske ärvde sedan sonen Martin Leonard tavlan. Vad som hände med den senare vet jag inte mycket om. Från Svenskt Porträttarkiv fick jag fram ett svartvitt foto av oljemålningen. Dessutom fick jag uppgiften att porträttet målats av C.P. Lehmann 1834 i Ronneby. Målningen är olja på duk. Höjd 63 cm, bredd 52 cm.

Det är troligen en rikt utsirad ram på porträttet för jag har en dålig och hålslagen papperskopia där ramen finns med. Dessutom har jag uppgiften att porträttet sålts på Kvalitetsauktion vid Auktionsverket i Stockholm i november 1958 som nr 855. Så det där ska jag gräva lite vidare i och se om det kan ge nåt.


Lars Rolander var min farfars farmors far. Jag har några saker som min gamle anfader hade med sig från resan till Kina: en linjal i vackert träslag och i ena änden (se bild) märkt med en liten silverplatta och texten: ”Hemtad från Sumatra 1789 af Lars Rolander”, ett rökelsefat i koppar, en snusdosa (tror jag det är) och ytterligare en mindre linjal med utsirade kinesiska bilder. Jag har den stora linjalen hängande på en krok på väggen så det röda sidenbandet är inte från 1789.

Är det nån som sett porträttet på min gamle anfader? Hör av dig i så fall! Det vore så roligt att få se det i original, i färg.

Om böcker igen

Nu har jag läst min första bok av Marguerite Duras, ”En fördämning mot Stilla havet”. Läste den på svenska, inte franska. Känner mig förundrad och nästan lite omskakad. Har aldrig läst nåt liknande.

Det är en historia om en fransk familj, en mor och hennes nästan vuxna barn – Joseph och Suzanne – som bor i en risig bungalow på en slätt i Franska Indokina (nuvarande Vietnam). Sen hon blev änka har modern tidigare arbetat som lärarinna och som pianist på en biograf. Nu lever familjen av vad de kan odla på sin jordlott. Sonen jagar också en del, och en infödd äldre man som är tjänare i familjen kommer med fisk. Odlingarna översvämmas av havet varje år. Modern befinner sig boken igenom i bråk med myndigheterna inne i stan som bestämmer över markanvändningen. Med hjälp av dom fattiga bönderna som bor i närheten vill modern bygga en fördämning mot havet för att skydda familjens odlingar.

Tydligen är det författarens egen uppväxt i Vietnam på 20- och 30-talen som ligger till grund för berättelsen.

I en artikel i DN 2012 skriver Åsa Beckman att ”Få författare kan skruva till en så hård och obeveklig ton som Marguerite Duras. När hon skildrar personer som av någon anledning lider blir det nästan outhärdligt eftersom hon inte för ett ögonblick visar någon medkänsla.” I en annan text om ”En fördämning mot Stilla havet” beskrivs boken som ”en rå gestaltning av kolonialism, passion, raseri, smärta och maktens många språk. En rak knock-out som får en att tappa andan.”

Det där med obeveklig ton, hårdhet och rå gestaltning får mig att tänka på en annan mycket märklig bok:”Den stora skrivboken” av Ágota Kristóf. Kallt och hårt och känslobefriat om två pojkar som bor hos sin mormor, tror jag det var. När jag kommit bara en liten bit in i boken minns jag att jag förundrad tänkte ”vad är det här för nånting? hur kan hon skriva så här?”

Ja, så att efter det här ska jag nog snart ge mig på en till bok av Marguerite Duras. Men jag känner också att det är dags att sticka emellan med en s.k. ”roman dur” av Simenon. Dvs en bok av Simenon som inte handlar om Maigret. Det är ett tag sen jag läste nåt på franska nu. Och jag får ju inte tappa den lilla franska jag lyckats skaka liv i hittills.

Glada fiskare o. ledsen firre

På Strömparterren kan man titta på fiskare och på en stor firre ute i vattnet. Konstnären, som skapat strömmingen, heter Thomas Nordström och syftet med den – tillsammans med en tom talarstol på kajen – är att väcka frågan om klimatet och om den hotade strömmingen i Östersjön.

Strömmingen såg lite ledsen ut. Solig dag med rätt hårda vindbyar. Men ingen kall vind. Mycket folk i stan, nån avmattning för att många skulle ha åkt till landet tycker jag inte märks. En och annan med munskydd ser man. Själv använder jag det fortfarande på bussen och i affärer.

Pierrot le Fou

Jean-Luc Godards film med Jean-Paul Belmondo och Anna Karina såg jag första gången i Frankrike, förstås enbart på franska. Jag blev tagen av den men insåg samtidigt att det var en hel del jag inte förstått. Sen såg jag om den hemma i Sverige, inte bara en gång utan flera. En film jag aldrig glömt. Häromdan såg jag den igen och fascinerades av dess rika innehåll. Kärlek, frihet (typ: strunta i allt, gör vad du vill), politik (Vietnamkriget), kritik mot all ytlighet, och så gangstrar, våld och död – och sång. Absurd, förvirrande, både sorglig och rolig. Vacker också.

Samtidigt tänker jag nu när jag ser om filmen att den visar mannen som en intellektuell som läser om Velasquez och vill ha böcker att läsa hela tiden medan kvinnan målar läpparna, vill gå och dansa och blir urled på mannens eviga läsande. Mannen kommunicerar med ord, kvinnan med känslor. Filmen kom 1965 och ska man säga att den visar nåt av Godards kvinnosyn som den var då kanske? Men för all del, han berättar ju en historia och då får han måla ut karaktärerna som han vill.

Pierrot le Fou (svensk titel: Tokstollen) hör i vilket fall till dom filmer jag skulle nämna om nån bad mig säga fem filmer som betytt nåt särskilt för mig eller som jag tycker om och gärna ser igen. Nu är det ju ingen som frågar mig om det men… Dom andra fyra då: ”Midnight Run”, ”Den tredje mannen”, kanske ”Brända av solen” och… och… jag vet inte. Det tar stopp. Vad säger du själv? Kan du nämna fem filmer som betytt nåt extra för dig?

Jag nämnde Pierrot le Fou tidigare i inlägget om Agnes Vardas sista film ”Visages villages” här.

Där hade jag också med länk till ett av sånginslagen i Pierrot le Fou, där Anna Karina sjunger om sin korta lyckolinje i handen – här.
Bilden är en skärmdump.

Slutseglat för i år

Ja, här ligger dom i väntan på att lyftas upp på land. Bilden tagen vid Husarviken vid gårdagens cykeltur till Stora Skuggan. Körde på hemvägen via den ganska nya gång- och cykelbron över Husarviken längst ut. Kanske var det årets sista cykeltur också. Det var rätt kallt. Men men – cykeln får stå lätt tillgänglig ett tag till. Med lite tur kanske det kommer några mildare dagar. Men hösten kom fort det här året, sommaren försvann i ett nafs. Och nu går vi obevekligt mot mörkare tider.

En rad ur en dikt av Dylan Thomas kommer i min skalle:

”Do not go gentle into that good night,
Old age should burn and rave at close of day;
Rage, rage against the dying of the light.”

Det är bara den välkända första raden jag kan utantill. Hela dikten kan du läsa t.ex. här.

Till Djurgården på cykel

På Djurgården ställer man nu ut skulpturer i vit aluminium skapade av konstnären Alice Aycock. Dom ser ut som stora virvelstormar, cykloner, snurror, naturfenomen… Ja, som vanligt: man får väl tolka in själv vad man tycker att det är. ”Det gemensamma för verken på Djurgården är rörelse och okontrollerbara krafter” står det nånstans.
I dag blev det en cykeltur för att titta på konsten. Trampade min lilla hoj bort över Gärdet till Folke Bernadottes bro och där i närheten finns konstverken. Ett verk står också i Örtagården vid Rosendals trädgårdar. Fin avskild liten del av trädgårdarna, jag har inte varit just där tidigare.
På hemvägen kollade jag in rododendronsnåren nära Djurgårdsbron. Det är Nordiska museet som skymtar i bakgrunden på vänstra bilden ovan.