Knausgård – en webbsida

Jag har läst flera av Karl-Ove Knausgårds böcker – även de sex delarna i ”Min kamp”. Dvs det mesta av de sex delarna läste jag, men här och var kroknade jag och tyckte det var tjatigt. Så då bläddrade jag på ett tag tills det blev intressant igen. En del anser nog att ”fy och usch, så får man inte göra”, men jag har inga problem med det. Jag bestämmer ju över min tid.

I den nya sviten böcker av Knausgård, som kommit nyligen, har jag läst ”Morgonstjärnan”, ”Vargarna från evighetens skog” och nu håller jag på med ”Det tredje riket”. Under läsningen av den kom jag att fundera över källor till det han skriver om. Och sist i ”Det tredje riket” hänvisar han till en webbsida för den typen av uppgifter.

Jag gick in på themorningstar.no och blev riktigt tagen, nästan lite skrämd. Rätt hemskt här och var. Titta själv och se vad du tycker. Att han valt bilder och annat material på det här anslående sättet påminner mig om boken ”Lyckad nedfrysning av herr Moro”. Den boken är sammansatt av texter ur världslitteraturen och med omsorgsfullt valda bilder som påverkar läsaren. Jag har bloggat om den tidigare, bl.a. inlägget ”3 maj 1808” här.

Webbsidan The morningstar innehåller bilder, texter, lista över böcker, spellistor för personerna som är med i böckerna m.m. Hm… ja, ett sätt att marknadsföra böckerna är det ju, men nästan också som ett verk i egen rätt.

Lekte med tanken på att göra nåt liknande för min bok om Lars Rolander, ”Från Österland med sjömanskistan full”. Men hur i all sin dar skulle det gå till? Det skulle ju vara konst, kultur, musik m.m. som på olika sätt speglar dels den tid då Rolander levde, dels väcker känslor och berör, och kanske ger en sorts inlevelse i hans levnadsöde. Hm… inte lätt. Nej, nåt sånt fixar jag inte.

Men som sagt, leka med tanken kan jag ju göra. Fantisera är ju alltid roligt. T.ex. vem skulle spela Lars Rolander i filmen som bygger på boken? Vet inte. Får fundera på det när frågan kommer…

Länk till Morningstarsidan har du här.

Frukostdags

Målning av Hanna Pauli från 1887. Måste lägga in den här för att slippa se inlägget om Busch när jag går in på bloggen. Dessutom är det i dag en gråvit dag med lite snö på taken och inte några direkta tecken på en vår och sommar i antågande. Nåja, vi är ju luttrade när det gäller vädret i det här landet.

Vacker målning är det i alla fall. Säkert är det jungfrun som kommer där med en bricka; tjänstefolk hade ju bättre bemedlade familjer förr.

Här en bild från en annan tid där det också kommer en jungfru och passar upp. Det är på ön Sandskär i Söderhamns skärgård och det är sommaren 1921. Familjen Österlund (dom flesta var döttrar och på bilden finns en ingift man med också) har promenerat över ön till den stora stranden på norra sidan. En strand som numera är borta. Jag har en akvarell av stranden innan den försvann. Bild har du på Arundobloggen här.

Det var August Österlund, mörkblå tidningsman i Söderhamn och far till sju döttrar och en son, som lät bygga den gamla stuga vi har på Sandskär. Det var nån gång på 1860-talet. Det finns en hel bok om stugan och skärgården för den som vill veta mer. Läs på Arundobloggen här. Eller titta på sidan om mina båda böcker här.
Vill du ha ett ex av nån av mina böcker eller båda? Lätt fixat. Kolla på Arundo hur man gör.

Apropå Busch

Nej, KD är inte mitt parti. Har aldrig röstat på partiet och tänker inte göra det. För flera år sen när först Alf Svensson och sedan Göran Hägglund var partiledare tyckte jag nog ibland att det åtminstone gick att lyssna på dom. Men i dag? Nä.

”Det var länge sedan medmänsklighet var en del av Kristdemokraternas varumärke” skriver Amanda Sokolnicki i DN apropå hur Busch behandlat sin nyligen avgångne partisekreterare. Läs artikeln här.

Bilden är från National Gallery i Melbourne och den österrikiske konstnären är Erwin Wurm. Verket heter ”Abstract sculptures (Kiss)” och ingår i en serie surrealistiska konstverk där konstnären tar färdiga produkter och objekt från vår samtid och leker med betraktarens uppfattningar. Klart jag tänkte på Busch när jag såg skulpturen.

Om Idus martiae och trompe l’œil

”Friends, Romans, countrymen, lend me your ears…” Vi kom att tala om Shakespeares Julius Caesar och om Marcus Antonius’ tal i dag eftersom det är den 15 mars. Idus martiae, Julius Caesars dödsdag 44 f.Kr. eller BCE (Before Christian Era) som det ibland står numera. Jag bloggade om dagen för många år sen i inlägget ”Den dag som i dag är…”- här.

Den här Idus martiae var en strålande solig dag men med en hel del vind. Hittade man någorlunda lä var det skönt att sitta på en bänk i solen en stund. Vi gjorde det i Bergianska.

Så Julius Caesar poppade upp i dag helt enkelt pga dagens datum. Annars har tankarna en del rört sig om förgänglighet och om att ”this too shall pass”, ett uttryck som både kan upplevas som sorgligt/vemodigt och som trösterikt. Bloggade om det här.

Varför detta nu då? Vet inte riktigt men så blir det ibland. Kanske hänger det ihop med den här trompe l’œil-målningen, som jag nyligen såg på National Gallery i Melbourne.

Målningen är gjord 1706 och den holländske konstnären heter Edwaert Collier. På en skylt bredvid skriver man att den här typen av målningar var vanliga i holländskt måleri på 1600-talet – s.k. Letter rack paintings. Det var modernt helt enkelt.

Syftet var dels att lura ögat (trompe l’œil ) genom att måla så skickligt att det såg ut som om man kunde ta tidningen eller breven och annat som var där, dels att det handlar om ”memento mori”. Motivet skulle påminna om livets korthet och att allt är övergående (this too shall pass). Tidningar, brev och parlamentstal är inaktuella i det ögonblick dom skrivs eller publiceras, skriver man på en skylt bredvid tavlan.

PS
Jag är dåligt inläst på (dvs inte alls!) Shakespeares Julius Caesar och Brutus’ och Marcus Antonius’ tal. Men den som vill fördjupa sig hittar säkert material om det på nätet. Jag hittade t.ex. hittade ett inlägg hos Lars Westerbergs blogg som handlar om talen – här.

Anna-dagen

Grattis alla som heter Anna!
Vi är många Annor i släkten. Som ”ur-Anna” i min släkt brukar jag se Anna Härdelin, född 1857, min morfars mor, som jag skrev en historisk roman om för några år sen. Mer om boken har du här.

Men många andra som hade detta vackra namn fanns också i släkten. Min farfars mor hette Anna Matilda Gabriella. Det är efter henne jag har mitt tilltalsnamn, dock i fransk version med e på slutet. Och den stackars Anna Maria, gift med och sedan skild från Lars Rolander. Anna Maria var min farfars farmors mor. Hon födde 11 barn, bara 5 av dom levde till vuxen ålder. I husförhörslängden noteras Anna Maria vid sin död 1835 som vansinnig.

Varje år brukar jag lägga ut en gratulation till alla som heter Anna. Förra året hade jag med Leonardo da Vincis målning ”Anna-själv-tredje”, en målning han aldrig avslutade men kånkade med sig vart han än flyttade. Inlägget har du här.

En annan Anna är med den här gången: Anna Ancher, en av Skagenmålarna. Hon levde 1859 till 1935. Målningen ”Aftenbøn” gjorde hon 1888. Visst är den fin!

Kyrkligt

Mina envisa efterforskningar efter ”gubben” Lars Rolander tar mig emellanåt till Stadsarkivet på Kungsklippan. Från bussen på Hantverkargatan går jag upp mot arkivet genom kyrkogården vid Kungsholms kyrka. Och där utanför ingången till kyrkan finns den här julkalendern. Några luckor var öppna. Lite barnsligt gulligt alltihop. I varje fall är det en fin färgklick där utanför kyrkan. Gillar särskilt den fåraktiga uppsynen på lammen.

Och jag kommer att tänka på det julbord vi brukade ha hemma när jag var barn. Väldigt fint med många djur – giraffer, lejon, lamm, kameler med mera – och en liten sjö eller damm gjord av en spegel omgiven av palmer. De tre vise männen var där också förstås, och Josef och Maria, böjda i bön över den lilla Jesus som låg i en vagga. Jesus var gjord av gul knådlera. Ja, vi sa så när jag var barn, inte modellera utan knådlera. Undrar vart han tog vägen den där lilla knådlere-Jesus och alla dom fina djuren. Rensades väl ut vid någon flytt.

Dörren till kyrkan stod öppen så jag gick in där och värmde mig lite. Kyrklig är jag ju inte det minsta, men kyrkor har jag inget emot. Vackra gamla lokaler som bär så mycket kultur och historia.

Kungsholms kyrka är ritad av arkitekt Mathias Spieler och invigdes 1688. Därinne finns ett dopkapell, som är rätt fantastiskt. Jag tycker inte det är vackert direkt men det är liksom maffigt, om man nu får säga så om nåt som finns i en kyrka. Det finns inget diskret över utformningen…

På kyrkas webbsida står det: ”Dopkapellet är ett verk av en av den karolinska tidens främste bildhuggare, Caspar Schröder. I de fyra hörnen finns de fyra evangelisterna och deras symboler: Matteus och ängeln, Markus och lejonet, Lukas och oxen samt Johannes och örnen. På dopfuntens lock sitter Kristus omgiven av barn. Dopkapellet skänktes till kyrkan år 1707”. Min bild här tog jag bara med mobilen. Snyggare bild kan du se här.

Det som hänger där uppe på väggen på ömse sidor är epitafier över döda personer, vilka dom var vet jag inte.

Tappat sin stövel

Skulptur av Charlotte Gyllenhammar. ”Sitting giant”. Den här jätteungen sitter nu i parken vid Waldemarsudde. Jag tog mig dit för att ännu en gång plåta bojar, ett gammalt favoritmotiv. Och det är ju fria bojars årstid nu. Men dagen var lite för mörk och det var svårt att få till nån bra bild. Det får bli en annan gång. Vill du bläddra omkring bland bojar på bredden och tvären kan du skriva bojar i sökrutan upptill.

Gyllenhammar är en intressant konstnär. Jag glömmer inte verket ”Dö för dig”. Då hade hon hängt upp en ek upp-och-ner på Drottninggatan i Stockholm nånstans nere utanför Åhléns. ”Dö för dig” hängde där 1993 och innebar Charlotte Gyllenhammars genombrott enligt en artikel i Arbetarbladet som jag hittade. Där finns det bilder på flera verk, bl.a. på ”Sitting Giant”. Artikeln har du här.

3 maj 1808

Inga gråmurriga novemberbilder från Stockholm i dag. Istället kommer den här mycket välkända målningen. Den är ju inte direkt munter den heller i och för sig… Men av nån anledning kom jag att tänka på den i dag.

Målningen heter El 3 de mayo en Madrid o ”Los fusilamientos” och konstnären är Francisco de Goya. Han målade den 1814. Napoleon invaderade Spanien 1808 (var Nappe den tidens Putin?) och avsatte spanske kungen. Men spanjorerna gjorde motstånd. Här är det franska soldater som arkebuserar en grupp spanska motståndsmän på berget Príncipe Pío. En oerhört stark målning. Och jag kan inte låta bli att tänka på en annan händelse som finns förevigad i ett känt fotografi från Andra världskriget.

Jugoslavien den 20 juli 1941. Tyska soldater ska arkebusera en grupp partisaner och civila, som står uppställda med förbundna ögon framför en stor höstack. En ung tysk soldat vägrar skjuta. Han tar av sig hjälmen, lägger ner sitt gevär och går fram och ställer sig i raden av dödsdömda. Han hette Joseph Schultz och en av hans kamrater tog bilden.

Fotot finns med i boken ”Lyckad nedfrysning av herr Moro”, en väldigt speciell bok med texter och fotografier. Jag återvänder till den ibland och läser texter, dikter, tittar på bilderna. Boken kom ut på Ordfront 1992. Läs om den här.

Ja, usch, det här blev väl både våldsamt och väldigt allvarligt. Osäker på om jag ska lägga ut det här inlägget eller ej… Tror du jag blivit en dysterkvist nu? Nejdå, en sån är jag inte. Men ibland kommer såna här tankar – och bilder. Nåja, jag provar att lägga ut det här i alla fall.

Och så passar jag på och skickar en summa till UNHCR för att hjälpa människor i Ukraina. Går fort och lätt via webben och Swish – här.

Fruktträd och rosa fågelnäbbar

Det blev Bergianska trädgården i dag igen. Tog mig dit på cykel, det gick i ett huj. Sen traskar jag runt där, och den här tiden kan jag förstås inte låta bli att tänka på Carl Fredrik Hill, som målade så många blommande fruktträd under sitt liv. Inte minst nere i Frankrike. Sorgligt nog blev han sinnessjuk knappt 30 år gammal. Han fortsatte måla under sin sjukdom men det blev målningar av ett helt annat slag. Han var född 1847. När han blev sjuk togs han först in på hospital i Lund men sen tog familjen hem honom, och hans mor och syster vårdade honom hemma i nästan 28 år innan han dog 1911. Vilket människoöde! Han blev aldrig känd under sin levnad, men det är han ju nu verkligen. Skulle inte ha något emot att ha en Hill på väggen hemma, gärna från hans tid i Frankrike. Den här t.ex.:

Trädet och flodkröken. Carl Fredrik Hill, 1877.

Sedan tänkte jag på flamingos – eller det heter nog flamingoer på svenska, förresten. En rosa magnolia strax utanför Edvard Anderssons växthus såg ut som stora fågelnäbbar som vajade i den envisa vinden.

Så lite mer magnolia fick det bli på bloggen i dag. Därmed gissar jag att årets magnoliaspaning är över. Fast ”man ska aldrig säga aldrig” som Peter Hultqvist sa (apropå sitt tidigare tvärsäkra uttalande om att aldrig gå med i Nato).

Som vanligt: klicka på bilden om du vill se den större.

Caravaggio igen

”Ecce Homo Madrid”

Vilken fröjd för en gammal konstvetare! Läser en understreckare i SvD i dag, skriven av Maj-Britt Andersson, Fil dr i konstvetenskap vid Uppsala universitet. En tavla målad av Caravaggio troligen i början av 1600-talet har hittats i Madrid. Tänk att man kan hitta sånt! Den italienske barockkonstnären Michelangelo Merisi da Caravaggio levde ett våldsamt liv och dog knappt 40 år gammal 1610. Han lämnade inte efter sig nåt stort antal verk. Tänk att det går att säga med ganska stor säkerhet (helt säkert?) att det är han som målat den här, inte en elev eller efterföljare! Visst är det intressant och spännande – i alla fall för den som gillar gammal konst.

Caravaggio har jag skrivit om tidigare i bloggen. Jag tycker om kraften i hans målningar, perspektiven han väljer och hur han målar ljuset. Kanske är det så att det är mer kropp än innerlighet i hans målningar, som sägs i en kommentar till ett av inläggen. Men jag har inget emot det. Tanken glider över på ett annat område: musiken, opera och olika tenorer. Jussi Björling har en fantastisk röst och sjunger väl. Luciano Pavarottis röst är annorlunda, mjukare tycker jag och samtidigt sjunger han med större kraft och inlevelse än Jussi, som nästan är lite för städad för min smak. Så med Pavarotti är det som med Caravaggio – mer kraft, starkare känslor, starkt uttryck. ”En Caravaggiomålning drabbar” som Andersson skriver i sin understreckare.

Men det är förstås en fråga om smak. ”Om tycke och smak ska man inte diskutera” lyder ett gammalt uttryck. Fast det håller jag inte alls med om. Det är väl ofta just sånt man diskuterar.

Artikeln i SvD avslutas med: ”Brutal i sin innebörd bevittnar vi ändock i ”Ecce homo Madrid” en stillhet, ett märkligt stillat ögonblick. Skönhet. Ecce Caravaggio.”

Och så hittar jag en sida hos Circolo Scandinavo, Skandinavisk Förenings Konstnärshus i Rom, och läser om Maj-Britt Andersson där och om hennes forskning om Caravaggio m.m. Vad trevligt det låter! Och vad trevligt hon har det! ”Andersson har också åkt runt i trakterna kring Rom, det är lätt att stiga på tåget och åka ut till mindre städer och landskap. Hon beskriver det som ett smörgåsbord av ställen runt Rom och man kan plocka åt sig de ställen man är mest intresserad av. Det händer saker hela tiden…” – Nu längtar jag till Italien!

Maj-Britt Anderssons understreckare i SvD ”Caravaggios mästerverk höll på att slumpas bort” här.
Artikel på svenska om Maj-Britt Andersson i Circolo Scandinavo här.
Ett tidigare blogginlägg om Caravaggio har du här.