Engelbrektskyrkan

Den här kyrkan i Lärkstaden i Stockholm är resultatet av en arkitekturtävling, som utlystes 1905-06. Vinnare blev arkitekten Lars Israel Wahlman från Hedemora, då 36 år gammal. Kyrkan kom att bli Wahlmans främsta verk. Det är en häftig kyrka med mycket inslag av jugend och nationalromantik, och byggnaden liksom växer upp ur det gamla kvarnberg den står på.

Så här såg kyrkan på berget ut 1914, det år som kyrkan invigdes. Bilden är från Stockholmskällan. Foto: Okänd. Fotonummer Fa 5125 ; Fotonummer C 1797. Klicka på bilden för att se den större.

Lars Israel Wahlman och jag är avlägset släkt. Det är väl därför jag har lite särskilt varma känslor för honom. När jag sitter på bussen över Lidingöbron brukar jag vrida på huvudet och titta på ett annat av hans byggnadsverk: det Cedergrenska tornet. ”Hej, Lars Israel!” säger jag tyst för mig själv.

Släktskapet är så här: Lars Israel Wahlmans mamma hette Emma och var född Berg. Hon var moster till Anna Härdelin Hjelmström, min morfars mor, som jag skrivit en hel bok om. Lars Israel Wahlman och Anna Härdelin var alltså kusiner.

Det är moster Emma som råder Anna att bära bärnsten om halsen,  ett fåfängt försök att bota den tbc som drabbat systerdottern. ”Från Moster Emma hade jag bref igår och går nu med becktråd och bärnstenshalsband om halsen efter hennes önskan.” (ur brev till Helfrid, kusin och bästa vän, i okt 1893).  Mer om Anna och om boken om henne hittar du på Arundo här (startsidan) eller direkt till boken här.

Vill du se bilder från Engelbrektskyrkans interiör kan jag tipsa dig om ett inlägg från 2010 hos min gamla bloggkompis Mira i ”Miras mirakel” här.

Leonardo – In memoriam

Ja, i dag den 2 maj 2019 är det precis 500 år sen Leonardo da Vinci dog. Synd det, han hade gärna fått leva lite längre… Han blev inte ens 70 år, men han hann ju ändå med mycket under sitt liv.

Han var verkligen en mångsysslare och ett riktigt universalgeni. Bildkonstnär, arkitekt, ingenjör, uppfinnare. Dessutom djupt kunnig om hur människors och djurs kroppar fungerar. Han gjorde egna dissektioner på sjukhus i Italien eller ritade av när läkare eller medicinstuderande dissekerade. Han lärde sig om muskler, senor och blodomlopp och sånt långt innan den medicinska vetenskapen kommit så långt. Teckningen av ett litet barn i livmodern är välkänd. Han var oerhört vetgirig och ville veta mer om det mesta. Han simmade under vattnet för att kolla hur fiskarna rör sina fenor för att kunna jämföra med hur fåglar rör sina vingar när dom flyger. En känd anteckning i marginalen på en av hans många bevarade anteckningsböcker är en att-göra-lista som innehöll uppgiften: ”Undersök hur en hackspetts tunga fungerar.”

Det är lustigt hur påverkad jag blir av att läsa om Leonardo. Han var så besatt av att skaffa sig kunskaper. Han mätte bl.a. upp människors utseende, hur olika avstånd i kroppen förhåller sig till andra avstånd. Han fick mäta på dom unga män som var i hans tjänst, hans studenter eller älskare.  Och sen, efter att ha läst om hur Leonardo mätte upp avstånd i ansiktet hos dom unga männen, går jag ut på stan och märker att jag tittar extra mycket på andras ansikten, t.ex. hur olika näsor kan se ut, hur avståndet till hakan eller hårfästet förhåller sig till andra avstånd osv.  Men mest var det näsorna häromdan.
– Bilden ovan är en anteckningssida som visar den s.k. Vitruvianske mannen, tecknad av Leonardo. Mannens ansikte kan mycket väl vara ett självporträtt av honom, i åldern 38 år.

Efter Leonardo finns nu mer än 7 200 sidor av anteckningar kvar (skrivna med vänster hand i spegelskrift), och man tror att det utgör ungefär en fjärdedel av allt sånt han skrev. Resten har förkommit om man nu inte hittar några fler samlingar nånstans i nåt arkiv kanske… Vem vet.

Det här har jag från en utförlig bok om hans liv: ”Leonardo da Vinci. The Biography” av Walter Isaacson (utg. 2017). Isaacson har tidigare skrivit biografier om Steve Jobs, Albert Einstein och Benjamin Franklin. Dom har jag inte läst, men boken om Leonardo slukar jag. Känner ju till en hel del om honom sen tidigare eftersom jag läste  konstvetenskap för länge sen och dessutom är allmänt intresserad av konst och historia. Boken är tjock men lättläst om man är hygglig på engelska. Fast jag slår upp en del svåra ord på mobilen, ids inte hämta lexikon.

Isaacson har gjort gedigen research och citerar också många andra som skrivit om Leonardo. Kenneth Clark, känd konsthistoriker verksam under 1900-talet, beklagade bl.a. att Leonardo så ofta lämnade påbörjade målningar oavslutade och istället ägnade en massa tid åt annat som sen inte finns kvar till eftervärlden. Han ordnade festspel och tillfälliga förnöjelser för furstar, franske kungen m.fl. Sånt tog förstås tid från målandet och därmed har alla vi som kommit senare gått miste om en massa fantastisk konst, menar Clark. Isaacson skriver att det kan Clark ha rätt i, men samtidigt fick Leonardo på så sätt ett rikare liv genom att hoppa på sånt han tyckte var roligt istället för att kämpa vidare med muralmålningar och annat som han inte blev riktigt nöjd med. Sympatiskt sätt att se det, tycker jag.

En gång var jag i slottet Amboise i Loiredalen i Frankrike – många år sen. Plötsligt står jag framför en minnesplatta över Leonardo da Vinci; inte en grav som jag minns det utan namnet och uppgifter om levnadstid på en vägg. Jag blev alldeles varm om hjärtat. Visste inte att det var i Amboise han dog. Han slutade sina dagar där under franske kungens beskydd den 2 maj 1519, lite drygt 67 år gammal. Han var sjuk. På den sida man tror är den allra sista bland hans anteckningar har han ritat trianglar och undersökt hur storleken ändrar sig med vinklar och sidornas längder. Det slutar med ett ”et cetera” och sen ”Perché la minestra si fredda” – ”Eftersom soppan börjar bli kall.”

Utanför KTH Arkitekturskolan i Stockholm (kaféet på bilden har adressen Rådmansgatan 12) finns en rätt märklig version av Leonardos den Vitruvianske mannen. Har den alltid sett ut så där liksom i flera upplagor och rödmålad? Eller fanns den i svart och i ett inte lika tillkrånglat utförande tidigare på den här platsen? Nån som minns?

Ja, detta långa inlägg får bli min hyllning till Leonardo da Vinci. Jag hade kunnat skriva mycket längre kan jag försäkra. T.ex. om hans målade verk och om hur han revolutionerade målarkonsten med verk som ”Nattvarden”, ”Anna själv tredje”, ”Mona Lisa” m.fl. Just den sidan av honom, alltså som målande konstnär, är nog den många mest förknippar honom med i dag, tror jag. Men han var så väldigt mycket mer, en riktig renässansmänniska och en oerhört fascinerande person.

DN skrev häromdan att man ska undersöka en hårlock som anses komma från Leonardo och därmed få bekräftat att det är benresterna av honom som ligger i en grav i Saint-Hubert-kapellet i Amboise. Eftersom det finns många släktingar kvar till honom (dock inte genom egna barn) hoppas man även kunna få fram mer kunskaper om honom. DN här. Och en artikel till i dagens DN här.

PS Boken av Isaacson finns på svenska också, ser jag nu. Hade ju varit lite lättare ändå.
Nåja, nu har jag läst ut boken och känner viss ”leonardoabstinens”.

Nôtre Dame de Paris

Oj vilken kväll det blev igår! Jag visste inget om den stora branden i Nôtre Dame förrän jag lyssnade på radio kl 10 på kvällen. Blev verkligen bestört och ledsen. Jag är ju inte det minsta kyrklig av mig men jag bryr mig mycket om konst och kultur och historia.

I Notre Dame har jag varit många gånger. Första gången var jag 17 år. Men ett annat senare minne är när en av mina systerdöttrar just väntade sitt första barn. Jag traskade omkring i Paris då. Hade ingen mobil. Jag gick in på nåt ställe där man kunde beställa ett telefonsamtal som man fick ta sen i en liten hytt. Det låter som 1800-tal kanske, men det här var den 4 juli 1992.

Jag ringde till mina föräldrar och dom berättade att en liten pojke fötts den dan, och jag blev så glad. Jag gick på en liten restaurang på Île Saint-Louis och åt lunch. Tog ett glas vin och skålade med mig själv för den lilla nyfödde pojken. Sen gick jag till Notre Dame och tände ett stearinljus i ett kapell tillägnat Jeanne d’Arc och med en staty föreställande henne där. – Trevligt minne.
Bilden hittade jag på webben. Foto: Tristan Nitot. 11 april 2005.

Om skrivande (4)

Jag är intresserad av skrivande och lyssnar och tittar ofta full av beundran på författarintervjuer i Babel, ett av dom bättre programmen på SVT. Kan imponeras av dom jag möter där, som Jonas Hassen Khemiri, ”Pappaklausulen” (läst, tyckte om) eller Johanna Frid, född 1988, som skrivit ”Nora eller Brinn Oslo brinn!” Johanna Frids bok läste jag helt nyligen. Så ung, så ung – och så många år kvar att fortsätta att skriva, tänker jag. Och boken är bra, välskriven, berörande. Den handlar om svartsjuka och smärta, bokens jag har endometrios.

Oj oj, tänker jag som är så gammal att jag gott och väl kunde vara mamma till Johanna Frid, t.o.m. mormor om jag fött barn lite tidigare än jag gjorde. Nåja, i alla fall har jag ju skrivit två böcker, utgivna på eget förlag för ett par år sen. Provade inte ens med nåt etablerat förlag. Har testat tidigare med ett manus till en ren ”hitte-på”-roman men fick nej från några olika förlag. Det manuset ligger fortfarande ”i byrålådan”. Mer om mina två böcker hittar du på bloggen Arundo: ”Sandskär i mitt hjärta” (utg. 2013) här och ”En flicka som heter Anna” (utg. 2017) här.

Lusten att skriva, behovet eller t.o.m. driften att skriva är intressant – att det kliar i fingrarna av önskan att uttrycka sig i ord. Det är ju också därför jag håller liv i mina bloggar, även om det kan gå ett tag mellan inläggen ibland beroende på vad som händer i övrigt i mitt liv.

Kreativitet och hur hjärnan funkar är fascinerande i sammanhanget. När jag är inne i ett skrivprojekt kan tankar och formuleringar som rör texten dyka upp var som helst, när som helst. Jag minns hur jag satt på en buss i Stockholm och funderade på några rader i det som skulle bli boken ”En flicka som heter Anna”. Några ord dök upp och jag letade efter ett papper att skriva upp dom på. Hade inte med mig nåt, men hittade några knöliga kvitton i handväskan och rafsade ner lite på baksidan. Och visst, jag vet, man ska alltid ha en liten anteckningsbok med sig vart man än går.

Vill man författa måste man också tycka om att läsa och det gör jag ju. Just nu håller jag på med Philip Roths  novellsamling ”Goodbye, Columbus”, hans första bok, tror jag. Härlig författare. Känns gott att läsa – njutbart!  Särskilt efter ”Haggan” av Aase Berg som var ”something completely different” verkligen. Det tog mig ett tag att ta mig igenom den. Så mycket ilska och så mycket upprepande av tankar (ofta arga och särskilt på en man och hans hustru), den underliggande berättelsen om vad personerna i boken gör kommer igenom ibland och berättelsen förs långsamt framåt. Men dessemellan dessa sjok av ilska och arga formuleringar om män och kvinnor. Ibland välfunnet och t.o.m. roligt. Ofta talspråk, ibland riktat rakt till läsaren – om den bok hon skriver och som jag sen läser. Det är väl sånt som kallas ett metaperspektiv. Men nej, i det stora hela blev jag trött på boken. Sorry, Aase Berg!

Vad ska man annars läsa då om man vill bli författare? Böcker om skrivande finns det ju gott om, men i övrigt? Hemingway gjorde en lista med boktips till en ung man som besökte honom i Key West 1934. Jag hittade det på nätet häromdan. Så här inleder Hemingway listan:
”Here’s a list of books any writer should have read as a part of his education… If you haven’t read these, you just aren’t educated. They represent different types of writing. Some may bore you, others might inspire you and others are so beautifully written they’ll make you feel it’s hopeless for you to try to write.”

Ok då, Ernest. Några av dom har jag läst men långt ifrån alla. Madame Bovary, Of Human Bondage, Brothers Karamazoff, Wuthering Heights – det blir fyra av sexton. Hm… måste nog skärpa mig. Fast det är klart, det har hunnit komma ut en hel del fler intressanta författare sen 1934.  Som Philip Roth. – Ernest Hemingways boktips hittade jag här.

Fniss och svärta

Ett besök på Fotografiska museet igår fick mig att sen plocka fram två gamla nummer av Blandaren som jag har kvar efter mina föräldrar: Gåsblandaren och Vårblandaren, båda med utgivningsår 1946.

Jesper Waldersten på Fotografiska:
Det var den stora utställningen med verk av Jesper Waldersten som fick mig att associera till Blandaren. Men Waldersten är förstås helt egen och så väldigt likt teckningarna i mina gamla nummer av Blandaren var det ju inte alls; jag mindes fel, helt enkelt.
Vi går runt där på utställningen på Fotografiska och ser mycket som känns som rätt svarta tankar. Fast samtidigt finns både humor och värme i många av Walderstens verk. Intressant konstnär. Gå och se utställningen om du har möjlighet!

Men eftersom jag nu plockat fram mina gamla nummer av Blandaren visar jag två bilder ur dom här. Nedan från en genomgång av inälvorna i kroppen. Dit räknas bl.a. huvudet. Klicka för tydligare och mer lättläst bild.
Alison Jackson på Fotografiska:
Både fnissa och fundera över sin egen reaktion gör man också när man går runt på Fotografiskas utställning med verk av Alison Jackson, engelsk konstnär och fotograf. Utställningen heter ”Truth is dead”. Oj oj oj! Här får man se drottningen Elisabeth sitta och läsa en tidning på toaletten eller vara ute och rasta sina corgis, president Trump sikta på måltavlor med ansikten av Michele och Barack Obama, Hilary Clinton m.fl.

SvD om Jesper Walderstens utställning på Fotografiska, artikel med bilder här.
SvD om Alison Jacksons utställning på Fotografiska, artikel med bilder här.
Blandaren har varit med i bloggen tidigare. Två inlägg till finns med här.

Den skapande människan

I dag fick jag via DN på nätet tips om en intressant programserie som ligger på Kunskapskanalen. Det var Johan Hilton, som skrev den lilla artikeln ”Ett civiliserat alternativ till mello”. Ja, sen blev jag ju sittande och tittade på två av programmen. Mycket välgjorda program från BBC.

Jag är ju faktiskt väldigt ointresserad av mello. Den enda fördelen med att mello väl pågår nu – i nåt för mig okänt skede – är att jag kan tjäna lite tid genom att hoppa över några sidor i morgontidningarna. Snobbigt? Inte menat så, dom som gillar mello får gärna för mig göra det, hålla på och läsa och lyssna och lägga tid på att ha åsikter om den eller den. Bara jag slipper är jag glad. Hellre ägnar jag mig då åt gammal konst och kultur från ”människans gryning” och vidare framåt, antagligen mot vår egen tid, gissar jag.

BBC-serien handlar om människan och konsten, om hur vi till skillnad från andra djur har velat berätta om oss själva i konsten. Det börjar förstås långt bakåt i tiden med grottmålningar och sånt. Mycket tidig konst utförd av människor har jag skrivit om nån gång förut, t.ex. om en vägg med avtryck av människohänder i en grotta i Argentina. Titta på inlägget ”Händerna på väggen” här.

Johan Hiltons artikel i DN har du här. Han nämner också en artikel i TV-dags (vad nu det är för nåt) där skribenten frågar ”Varför gömmer SVT undan ett BBC-mästerverk i tablån?” här.

Bilden ovan är en fresk föreställande en fiskare, eller kanske rör det sig om en offerhandling, målad nån gång 1 600-1 500 f.Kr. Den finns i Akrotiri, Santorini, Grekland. (Klicka för större bild).

Systerskryt

”God morgon, herr Florimand. Jag tror visst sommaren är på väg.”
Den här målningen fick en av mina systersöner på sin 25-årsdag av sin mamma. Konstnären är min syster Jeanne. Jag tycker den är så fin så jag frågade om jag fick visa den på bloggen och det fick jag. Målad i gouache. Texten ovan står på baksidan.
Roligt att få skryta lite med min konstnärliga syster!
(Lite bättre skärpa och klarare färger om du klickar på bilden).