Till Djurgården på cykel

På Djurgården ställer man nu ut skulpturer i vit aluminium skapade av konstnären Alice Aycock. Dom ser ut som stora virvelstormar, cykloner, snurror, naturfenomen… Ja, som vanligt: man får väl tolka in själv vad man tycker att det är. ”Det gemensamma för verken på Djurgården är rörelse och okontrollerbara krafter” står det nånstans.
I dag blev det en cykeltur för att titta på konsten. Trampade min lilla hoj bort över Gärdet till Folke Bernadottes bro och där i närheten finns konstverken. Ett verk står också i Örtagården vid Rosendals trädgårdar. Fin avskild liten del av trädgårdarna, jag har inte varit just där tidigare.
På hemvägen kollade jag in rododendronsnåren nära Djurgårdsbron. Det är Nordiska museet som skymtar i bakgrunden på vänstra bilden ovan.

Nike från Samothrake

Här kommer hon, segergudinnan Nike. Hon går i triumf framåt framåt, och hennes klädedräkt fladdrar i vinden. Eller också kommer hon flygande och landar på stäven till ett skepp. Jag tror det såg så ut när man grävde fram henne på ön Samothrake (Grekland) 1863. Marmorskulpturen lär ha krönt ett monument över en sjöseger vid Samothrake troligen omkring 250 f.Kr. Skulpturen är daterad till den tiden eller kanske omkring 190 f.Kr. och finns nu i Louvren. Nike från Samothrake är ett av världens mest kända konstverk.

På Konstakademien i Stockholm finns en gipsavjutning av Nike direkt när man kommer in, om jag minns rätt.
Och på Waldemarsudde finns en bronsavgjutning som står utomhus.

För mig har skulpturen en särskild laddning eftersom jag vet att min mamma tyckte om den. Hon berättade att hon blev så glad när hon kom in på Louvren för första gången och möttes av denna vackra bevingade kvinnoskulptur. Jag känner likadant. Nike gör mig glad.

Det blev alltså en tur till Waldemarsudde igen. Tulpanerna som var så vackra för en vecka sen börjar sloka en del, men syrenerna är i full gång överallt, stora täta snår av doftande syrener. Och här och var vackra snår av kaprifol. Koltrasten höll igång som vanligt. Men ingen näktergal denna dag.

Piéta

Det är långfredag och jag tänkte att det kunde passa med lite stillsam konst. Den här målningen av Giovanni Bellini har varit med i bloggen en gång tidigare (länk längre ner).

Målningen är en av tre som Bellini målade för ett altare i en kyrka i Pesaro. Den här är den översta och är målad för att ses lite underifrån. Verket är gjort nån gång på 1470-talet.

Personerna är, förutom Jesus, Maria Magdalena, Nicodemus och Josef från Arimataia. Maria Magdalena känner jag ju till, dom andra två får jag googla på om jag vill veta mer.
Vill du se mer gammal vacker konst? Inlägget Gammal konst har du här.
Och ytterligare en Bellini-målning, ett porträtt av Dogen av Venedig har du här. Fin farbror med snygg ”smula”.
Långfredagen när jag var barn var förstås en väldigt stillsam dag: affärer, restauranger, biografer med mera höll stängt. Lite som nu, alltså.
Men solen skiner och det är vår. Ha det gott denna påsk!

Torsdagspromenad

För många år sen var jag med mina arbetskamrater på en visning av Carl Eldhs ateljé i Bellevueparken i Stockholm. En gammal dam satt i en fåtölj i ateljén och berättade om konstnären, skulpturerna och museet. Då och då nickade hon till och slumrade en liten stund medan vi stod tysta omkring henne och väntade. Sen tittade hon upp och berättade vidare lite tills huvudet långsamt föll ner mot bröstet igen. Det har satt sig i minnet det där, och det var rart och berörande på nåt vis. Hon var förstås intressant att lyssna på och hade mycket att berätta eftersom det var Carl Eldhs dotter Brita Eldh. Hon hade byggt upp museet efter faderns död 1954 och drev museet själv i flera år. Jag gick förbi ateljén i dag. Läs mer om Carl Eldhs ateljémuseum här.

Och här en utblick från Bellevuekullen ner mot Brunnsvikens båtklubbar där båtarna ligger inpackade och längtar efter att komma i spat.

Vill du läsa mer om Bellevue och om cognac hos en gammal arkitekturprofessor kan du titta på inlägget ”Strindberg duvor och cognac” från 2012 här.

Gamla fina gubbar

Ännu en målning som finns på National Gallery i Melbourne. Konstnären är Rembrandt och tillkomsttid 1628. Man har funderat en del över vad målningen egentligen handlar om. I ett testamente från 1641 efter en god vän till Rembrandt – Jacques de Gheyn III – beskrivs verket helt enkelt som ”two little old men [who] are seated and disputing”.

Många föremål som hör samman med lärdom och kunskaper finns med, som böcker, gåspennor, en jordglob m.m. och målningen blir som en symbolisk berättelse om hög ålder och visdom. Fina gubbar, tycker jag. Och se på engagemanget i den där gamle mannens blick, och hur han lutar sig framåt och pekar i boken som den andre håller i knäet. Undrar vad dom talade om.

Älskad saknad

Mera konst… Det här är ett porträtt av Anastasija Ivanovna Trubetskaja, rysk hovdam, furstinna av Moldavien och lantgrevinna av Hessen-Homburg. Porträttet målades 1757, två år efter hennes död. Den svenske konstnären Alexander Roslin, som gjort sig en strålande karriär i Paris, hade aldrig träffat grevinnan men målade ändå porträttet på uppdrag av en djupt sörjande halvbror till grevinnan. Halvbrodern bodde i Paris.

Några foton fanns förstås inte för Roslin att använda och måla av. Gissar att han hade tillgång till ett miniatyrporträtt, såna var ju så populära den där tiden.

Grevinnan var dotter till fältmarskalken furst Ivan Trubetskoj, som togs som krigsfånge av svenskarna efter slaget vid Narva år 1700. Ivan Trubetskoj satt i fångenskap i Sverige (i Stockholm, i Örebro, i Jönköping och på Visingsborg) ända till oktober 1718. Hustrun Aina reste till Sverige 1711 med Anastasija och hennes två syskon och delade sin makes fångenskap tiden ut.

Porträttet finns på National Gallery i Melbourne, och där finns ytterligare något porträtt målat av Roslin. När vi gick runt där i salarna med konst från 1700- och 1800-talet, kändes det lite som en hälsning hemifrån att stöta på Roslin.

Sikta högt…

Ja, nu blir det mera konst. Det här är Pauli omvändelse, målad av Caravaggio 1604.
När jag pluggade konstvetenskap i Rom för många år sen fick jag i uppgift att berätta om och analysera några målningar av Caravaggio inför mina kurskompisar. Bl.a. den här målningen var med, minns jag. Den hänger i Santa Maria del Popolo. Vad jag sa minns jag förstås inte, och säkert har jag inga anteckningar kvar hemma. Det är en häftig målning, kraftfullheten i hästens och mannens kropp, närheten, kompositionen och det mystiska ljuset. Saulus, som han hette först, träffas av det gudomliga ljuset och faller av sin häst. Sen bytte han namn och blev aposteln Paulus. En gammal man håller i hästen. Historien berättas förstås i bibeln.

Jag intresserade mig lite extra för Caravaggio då, pga dels hans sätt att måla – kraften och realismen i målningarna som bröt av mot hur andra målade vid samma tid – dels hans våldsamma livsöde.

Blev påmind om konstnären när jag gick på den stora Swanston street här i Melbourne häromdan, en gata där det alltid är mycket på gång, mimare, gatumusikanter m.m. Den här dan råkade jag på en gatumålare. I får man ta… och visst, varför inte träna sin teknik just på en av konsthistoriens riktigt stora? Undrar om han eller hon fick målningen klar sen. Ska kolla nästa gång jag är inne i stan.

Kleopatras pärlor

Enligt Plinius (gammal romare, författare, Naturalis Historia från år 77) slog Kleopatra och Marcus Antonius vad om vem som kunde ställa till med den mest överdådiga festen. Målningen visar hur Kleopatra vann genom att plocka fram sitt trumfkort. Hon tog av sig sina ovärderliga örhängen med äkta pärlor och släppte ner dom i ett glas vin (vinäger? ättiksblandning? eller vad det nu var). Pärlorna löstes upp och så tömde hon bägaren. Det kunde Marcus Antonius inte överträffa, och han fick erkänna sig besegrad.

Målningen är gjord av den italienske konstnären Giambattista Tiepolo 1744, och i dag finns den på National Gallery Victoria i Melbourne. Jag tror att den anses vara ett av Tiepolos bästa verk. Målningen är vacker, snygg komposition, fina färger, vackert ljus och det blir en rolig effekt av mönstret på golvet när man rör sig framför den.

Ska jag komma med lite kritik så tycker jag att han målar väldigt små huvuden på personerna. Det ser inte riktigt naturligt ut. Titta på dom där som står till höger i bilden, lång kropp och litet huvud på dom förutom på dvärgen längst till höger. Och så kan man notera att Kleopatra mer ser ut som en festklädd förmögen dam i feststass från 1700-talet än en egyptisk drottning, som levde 69 f.Kr. till 30 f.Kr. Det är ju inget direkt egyptiskt över henne. Modernisering av motivet. Lite som när dom förflyttar handlingen i nån 1800-talsopera, typ Carmen, från den tiden till våra dagar, moderna kläder, modern dekor osv.

Vill du läsa mer om målningen kan du titta här.

Munk vid havet

”Munken vid havet” målning av Caspar David Friedrich gjord 1808/1810. Vilken fantastisk målning det är! Den känns nästan modern. Lite åt Turner-hållet. Vid undersökning av målningen har man sett att konstnären ett tag provade att ha med två segelfartyg ute till havs långt borta vid horisonten, men den slutliga versionen blev som ovan.

Vet inte varför jag fått Caspar David Friedrich i skallen dessa dagar. Han poppade upp. Kanske är det kylan och dom höstmörka kvällarna nu dom första dagarna i oktober. Ljuset och värmen försvann så snabbt. Fick rapport om blötsnö i södra Norrlands kustland redan i dag. Huvaligen! – Läs mer om målningen på engelska Wikipedia här.

Engelbrektskyrkan

Den här kyrkan i Lärkstaden i Stockholm är resultatet av en arkitekturtävling, som utlystes 1905-06. Vinnare blev arkitekten Lars Israel Wahlman från Hedemora, då 36 år gammal. Kyrkan kom att bli Wahlmans främsta verk. Det är en häftig kyrka med mycket inslag av jugend och nationalromantik, och byggnaden liksom växer upp ur det gamla kvarnberg den står på.

Så här såg kyrkan på berget ut 1914, det år som kyrkan invigdes. Bilden är från Stockholmskällan. Foto: Okänd. Fotonummer Fa 5125 ; Fotonummer C 1797. Klicka på bilden för att se den större.

Lars Israel Wahlman och jag är avlägset släkt. Det är väl därför jag har lite särskilt varma känslor för honom. När jag sitter på bussen över Lidingöbron brukar jag vrida på huvudet och titta på ett annat av hans byggnadsverk: det Cedergrenska tornet. ”Hej, Lars Israel!” säger jag tyst för mig själv.

Släktskapet är så här: Lars Israel Wahlmans mamma hette Emma och var född Berg. Hon var moster till Anna Härdelin Hjelmström, min morfars mor, som jag skrivit en hel bok om. Lars Israel Wahlman och Anna Härdelin var alltså kusiner.

Det är moster Emma som råder Anna att bära bärnsten om halsen,  ett fåfängt försök att bota den tbc som drabbat systerdottern. ”Från Moster Emma hade jag bref igår och går nu med becktråd och bärnstenshalsband om halsen efter hennes önskan.” (ur brev till Helfrid, kusin och bästa vän, i okt 1893).  Mer om Anna och om boken om henne hittar du på Arundo här (startsidan) eller direkt till boken här.

Vill du se bilder från Engelbrektskyrkans interiör kan jag tipsa dig om ett inlägg från 2010 hos min gamla bloggkompis Mira i ”Miras mirakel” här.