Anna-dagen

Grattis alla som heter Anna!
Vi är många Annor i släkten. Som ”ur-Anna” i min släkt brukar jag se Anna Härdelin, född 1857, min morfars mor, som jag skrev en historisk roman om för några år sen. Mer om boken har du här.

Men många andra som hade detta vackra namn fanns också i släkten. Min farfars mor hette Anna Matilda Gabriella. Det är efter henne jag har mitt tilltalsnamn, dock i fransk version med e på slutet. Och den stackars Anna Maria, gift med och sedan skild från Lars Rolander. Anna Maria var min farfars farmors mor. Hon födde 11 barn, bara 5 av dom levde till vuxen ålder. I husförhörslängden noteras Anna Maria vid sin död 1835 som vansinnig.

Varje år brukar jag lägga ut en gratulation till alla som heter Anna. Förra året hade jag med Leonardo da Vincis målning ”Anna-själv-tredje”, en målning han aldrig avslutade men kånkade med sig vart han än flyttade. Inlägget har du här.

En annan Anna är med den här gången: Anna Ancher, en av Skagenmålarna. Hon levde 1859 till 1935. Målningen ”Aftenbøn” gjorde hon 1888. Visst är den fin!

Kyrkligt

Mina envisa efterforskningar efter ”gubben” Lars Rolander tar mig emellanåt till Stadsarkivet på Kungsklippan. Från bussen på Hantverkargatan går jag upp mot arkivet genom kyrkogården vid Kungsholms kyrka. Och där utanför ingången till kyrkan finns den här julkalendern. Några luckor var öppna. Lite barnsligt gulligt alltihop. I varje fall är det en fin färgklick där utanför kyrkan. Gillar särskilt den fåraktiga uppsynen på lammen.

Och jag kommer att tänka på det julbord vi brukade ha hemma när jag var barn. Väldigt fint med många djur – giraffer, lejon, lamm, kameler med mera – och en liten sjö eller damm gjord av en spegel omgiven av palmer. De tre vise männen var där också förstås, och Josef och Maria, böjda i bön över den lilla Jesus som låg i en vagga. Jesus var gjord av gul knådlera. Ja, vi sa så när jag var barn, inte modellera utan knådlera. Undrar vart han tog vägen den där lilla knådlere-Jesus och alla dom fina djuren. Rensades väl ut vid någon flytt.

Dörren till kyrkan stod öppen så jag gick in där och värmde mig lite. Kyrklig är jag ju inte det minsta, men kyrkor har jag inget emot. Vackra gamla lokaler som bär så mycket kultur och historia.

Kungsholms kyrka är ritad av arkitekt Mathias Spieler och invigdes 1688. Därinne finns ett dopkapell, som är rätt fantastiskt. Jag tycker inte det är vackert direkt men det är liksom maffigt, om man nu får säga så om nåt som finns i en kyrka. Det finns inget diskret över utformningen…

På kyrkas webbsida står det: ”Dopkapellet är ett verk av en av den karolinska tidens främste bildhuggare, Caspar Schröder. I de fyra hörnen finns de fyra evangelisterna och deras symboler: Matteus och ängeln, Markus och lejonet, Lukas och oxen samt Johannes och örnen. På dopfuntens lock sitter Kristus omgiven av barn. Dopkapellet skänktes till kyrkan år 1707”. Min bild här tog jag bara med mobilen. Snyggare bild kan du se här.

Det som hänger där uppe på väggen på ömse sidor är epitafier över döda personer, vilka dom var vet jag inte.

Tappat sin stövel

Skulptur av Charlotte Gyllenhammar. ”Sitting giant”. Den här jätteungen sitter nu i parken vid Waldemarsudde. Jag tog mig dit för att ännu en gång plåta bojar, ett gammalt favoritmotiv. Och det är ju fria bojars årstid nu. Men dagen var lite för mörk och det var svårt att få till nån bra bild. Det får bli en annan gång. Vill du bläddra omkring bland bojar på bredden och tvären kan du skriva bojar i sökrutan upptill.

Gyllenhammar är en intressant konstnär. Jag glömmer inte verket ”Dö för dig”. Då hade hon hängt upp en ek upp-och-ner på Drottninggatan i Stockholm nånstans nere utanför Åhléns. ”Dö för dig” hängde där 1993 och innebar Charlotte Gyllenhammars genombrott enligt en artikel i Arbetarbladet som jag hittade. Där finns det bilder på flera verk, bl.a. på ”Sitting Giant”. Artikeln har du här.

3 maj 1808

Inga gråmurriga novemberbilder från Stockholm i dag. Istället kommer den här mycket välkända målningen. Den är ju inte direkt munter den heller i och för sig… Men av nån anledning kom jag att tänka på den i dag.

Målningen heter El 3 de mayo en Madrid o ”Los fusilamientos” och konstnären är Francisco de Goya. Han målade den 1814. Napoleon invaderade Spanien 1808 (var Nappe den tidens Putin?) och avsatte spanske kungen. Men spanjorerna gjorde motstånd. Här är det franska soldater som arkebuserar en grupp spanska motståndsmän på berget Príncipe Pío. En oerhört stark målning. Och jag kan inte låta bli att tänka på en annan händelse som finns förevigad i ett känt fotografi från Andra världskriget.

Jugoslavien den 20 juli 1941. Tyska soldater ska arkebusera en grupp partisaner och civila, som står uppställda med förbundna ögon framför en stor höstack. En ung tysk soldat vägrar skjuta. Han tar av sig hjälmen, lägger ner sitt gevär och går fram och ställer sig i raden av dödsdömda. Han hette Joseph Schultz och en av hans kamrater tog bilden.

Fotot finns med i boken ”Lyckad nedfrysning av herr Moro”, en väldigt speciell bok med texter och fotografier. Jag återvänder till den ibland och läser texter, dikter, tittar på bilderna. Boken kom ut på Ordfront 1992. Läs om den här.

Ja, usch, det här blev väl både våldsamt och väldigt allvarligt. Osäker på om jag ska lägga ut det här inlägget eller ej… Tror du jag blivit en dysterkvist nu? Nejdå, en sån är jag inte. Men ibland kommer såna här tankar – och bilder. Nåja, jag provar att lägga ut det här i alla fall.

Och så passar jag på och skickar en summa till UNHCR för att hjälpa människor i Ukraina. Går fort och lätt via webben och Swish – här.

Fruktträd och rosa fågelnäbbar

Det blev Bergianska trädgården i dag igen. Tog mig dit på cykel, det gick i ett huj. Sen traskar jag runt där, och den här tiden kan jag förstås inte låta bli att tänka på Carl Fredrik Hill, som målade så många blommande fruktträd under sitt liv. Inte minst nere i Frankrike. Sorgligt nog blev han sinnessjuk knappt 30 år gammal. Han fortsatte måla under sin sjukdom men det blev målningar av ett helt annat slag. Han var född 1847. När han blev sjuk togs han först in på hospital i Lund men sen tog familjen hem honom, och hans mor och syster vårdade honom hemma i nästan 28 år innan han dog 1911. Vilket människoöde! Han blev aldrig känd under sin levnad, men det är han ju nu verkligen. Skulle inte ha något emot att ha en Hill på väggen hemma, gärna från hans tid i Frankrike. Den här t.ex.:

Trädet och flodkröken. Carl Fredrik Hill, 1877.

Sedan tänkte jag på flamingos – eller det heter nog flamingoer på svenska, förresten. En rosa magnolia strax utanför Edvard Anderssons växthus såg ut som stora fågelnäbbar som vajade i den envisa vinden.

Så lite mer magnolia fick det bli på bloggen i dag. Därmed gissar jag att årets magnoliaspaning är över. Fast ”man ska aldrig säga aldrig” som Peter Hultqvist sa (apropå sitt tidigare tvärsäkra uttalande om att aldrig gå med i Nato).

Som vanligt: klicka på bilden om du vill se den större.

Caravaggio igen

”Ecce Homo Madrid”

Vilken fröjd för en gammal konstvetare! Läser en understreckare i SvD i dag, skriven av Maj-Britt Andersson, Fil dr i konstvetenskap vid Uppsala universitet. En tavla målad av Caravaggio troligen i början av 1600-talet har hittats i Madrid. Tänk att man kan hitta sånt! Den italienske barockkonstnären Michelangelo Merisi da Caravaggio levde ett våldsamt liv och dog knappt 40 år gammal 1610. Han lämnade inte efter sig nåt stort antal verk. Tänk att det går att säga med ganska stor säkerhet (helt säkert?) att det är han som målat den här, inte en elev eller efterföljare! Visst är det intressant och spännande – i alla fall för den som gillar gammal konst.

Caravaggio har jag skrivit om tidigare i bloggen. Jag tycker om kraften i hans målningar, perspektiven han väljer och hur han målar ljuset. Kanske är det så att det är mer kropp än innerlighet i hans målningar, som sägs i en kommentar till ett av inläggen. Men jag har inget emot det. Tanken glider över på ett annat område: musiken, opera och olika tenorer. Jussi Björling har en fantastisk röst och sjunger väl. Luciano Pavarottis röst är annorlunda, mjukare tycker jag och samtidigt sjunger han med större kraft och inlevelse än Jussi, som nästan är lite för städad för min smak. Så med Pavarotti är det som med Caravaggio – mer kraft, starkare känslor, starkt uttryck. ”En Caravaggiomålning drabbar” som Andersson skriver i sin understreckare.

Men det är förstås en fråga om smak. ”Om tycke och smak ska man inte diskutera” lyder ett gammalt uttryck. Fast det håller jag inte alls med om. Det är väl ofta just sånt man diskuterar.

Artikeln i SvD avslutas med: ”Brutal i sin innebörd bevittnar vi ändock i ”Ecce homo Madrid” en stillhet, ett märkligt stillat ögonblick. Skönhet. Ecce Caravaggio.”

Och så hittar jag en sida hos Circolo Scandinavo, Skandinavisk Förenings Konstnärshus i Rom, och läser om Maj-Britt Andersson där och om hennes forskning om Caravaggio m.m. Vad trevligt det låter! Och vad trevligt hon har det! ”Andersson har också åkt runt i trakterna kring Rom, det är lätt att stiga på tåget och åka ut till mindre städer och landskap. Hon beskriver det som ett smörgåsbord av ställen runt Rom och man kan plocka åt sig de ställen man är mest intresserad av. Det händer saker hela tiden…” – Nu längtar jag till Italien!

Maj-Britt Anderssons understreckare i SvD ”Caravaggios mästerverk höll på att slumpas bort” här.
Artikel på svenska om Maj-Britt Andersson i Circolo Scandinavo här.
Ett tidigare blogginlägg om Caravaggio har du här.

Kraftfull konst

Herakles som bågskytt. Skulptur av Antoine Bourdelle, 1909

Den här skulpturen står utanför Waldemarsudde på Djurgården. Vilken kraft och energi den utstrålar! Det är Antoine Bourdelles mest kända skulptur. En god vän till konstnären stod modell för Herakles’ kropp. André Doyen-Parigot, militär och duktig idrottsman, hade muskler så det räckte. Men det är inget porträtt av Doyen-Parigot. Han ville inte bli igenkänd. Skulpturens ansikte är stiliserat, det liknar lite ansikten på skulpturer av Milles, tycker jag. – Doyen-Parigot stupade sen vid Verdun 1916, i Första världskrigets största och blodigaste slag.

Inne på Waldemarsudde visar man en fin utställning med verk av den norske konstnären Nikolai Astrup (1880-1928), välkänd och älskad i Norge men närmast okänd i Sverige. Hans hustru hette Engel (hon var bara 15 när dom gifte sig) och tillsammans fick dom åtta barn. Familjen bodde på en gammal bondgård i Jølster på Vestlandet, mellan Bergen och Ålesund. Det är naturen härifrån som inspirerat konstnären till målningar och träsnitt. Han jobbade mycket med träsnitt, både i svartvitt och i färg. Ett exempel har du här: ett vattenfall forsar nerför bergssidan ner mot dalen där husen ligger. Astrup var skicklig på att få fram ett fantastiskt ljus i sina verk tycker jag.
DN hade en artikel om Astrup och utställningen för ett tag sen – här.

Midsommarbål, oljemålning av Nikolai Astrup, efter 1917.
Foto: Dag Fosse/Kode

Blått

Målning av Jan Vermeer van Delft, omkring 1660.

I SvD skriver Alexandra Borg om färger och framför allt om den blå färgen. Förr i tiden var det svårt att få fram blå färg i konsten. ”Blått pigment som indigo och lapis lazuli importerades från Orienten och var kostsamma, varpå de bara förekom i exklusiva sammanhang”, skriver hon i artikeln.

Vilken färg är mest omtyckt då, blått eller rött? Jag skulle ha gissat på rött men enligt ”en omfattande internationell studie pekade nästan hälften av de tillfrågade ut blå som favoritfärg, vilket gjorde den fyra gånger mer attraktiv än till exempel röd.” Jaha, där ser man.

Tankarna på blått ger en hel massa associationer. Observatoriekullens sluttning mot Norrtullsgatan är vackert blå av scilla nån gång fram i april. Och så kommer förstås några filmer upp t.ex. Krzysztof Kieślowskis ”Den blå filmen”, ”Det stora blå” om fridykaren Jacques Mayol, den franska ”Betty Blue – 37,2 på morgonen”. Blått i många konstverk också förstås, som det ovan och Van Goghs kraftigt blå himlar i många verk. Musik då? Finns säkert massor. Kom att tänka på en fransk schlager ”Bleu, bleu, l’amour est bleu” från 1967. Provade den på Youtube. Gräsligt tjatig låt. Så nån länk till den blir det inte. Men sen har vi ju förstås George Gershwins ”Rhapsody in Blue” som vi fick måla till när jag gick på läroverket i Söderhamn. Vi hade en uppfinningsrik teckningslärare, Gunnar Österström, som inspirerade oss att prova nya vägar i bildskapandet. Roligt. Länk till Gershwins stycke på Youtube har du här. Och vill du lyssna på ”Ol’Blue Eyes” så finns det förstås massor av Sinatra-låtar att leta fram på Youtube.

Jag läser Merlin Sheldrakes bok om svampar nu och har huvet fullt av mycel, hyfer och lavar… och annat sånt svampartat. När Sheldrake ska berätta om hur svampar sprider sig genom att skicka ut långa tunna rörformade trådar (hyfer) som bildar stora nätverk (mycel) berättar han om hur konstnären Francis Alÿs gick omkring i Sao Paolo med en burk blå färg med ett hål i botten på burken. Under flera dar rörde sig konstnären runt i staden och en ström av färg rann ned på marken och lämnade spår efter honom. Alÿs skriver om att hans vandring efteråt lästes som en sorts poetisk gest. I svampboken skriver Sheldrake: ”Linjen med blå färg skapade en karta över hans rörelser, som ett tidsporträtt. Alÿs konstprojekt illustrerar hyfernas tillväxtsätt. Alÿs själv är den växande spetsen. Det slingrande spår han lämnar efter sig är hyfens kropp.”

Naturligtvis blev jag nyfiken på Francis Alÿs. Det visar sig att Alÿs gått runt i andra städer med andra läckande färgburkar. Rolig idé. Undrar om dom blev arga på honom. Jag antar att det var vattenlöslig färg så den regnade väl bort sen, annars skulle han väl ha åkt dit för skadegörelse eller nåt. Läs mer om Alÿs och hans färglinjer i olika städer här.

Artikeln i SvD ”Färg förbinder vår hjärna med universum” här.

Efterlysning

Har någon sett denne man?
Det är Lars Rolander, framgångsrik grosshandlare i Stockholm under 1800-talets första hälft. Vad han handlade med vet jag inte. Gissar att det går att ta reda på nånstans, men jag har inte gjort det. När Lars Rolander var gammal och sjuk tog han löfte av sonen Martin Leonard att han skulle bränna alla papper som fanns kvar efter honom. Det tycker jag var dumt. Hade gärna tittat i dom där papperen. Lars Rolander verkar ha haft ett intressant liv. Många år äger han det hus på Peter Myndes backe på Söder nära Slussen där han bor. En tid äger han också Westra Ekedahl, en fin gammal gård på Värmdö och senare Kummelnäs gård, också den på Värmdö. Det var väl sommarställen antar jag. Detta var i Karl XIV Johans Sverige. Esaias Tegnér, Erik Gustaf Geijer och Johan Olof Wallin lever och verkar.

Västra Ekedahl på Värmdö. Bild från 2005.

Som ung följer Lars Rolander med ett av Ostindiska Kompaniets skepp till Kanton i Kina. Det är på den s.k. 4:e oktrojen och skeppet var antingen ”Götheborg” eller ”Prins Gustaf”. Kopian av ”Götheborg” skrev jag om i augusti när skeppet var på besök i Stockholm här.

Lars Rolanders resa till Kanton sker 1788-1790. Han är inte tjugo år fyllda när man sätter segel och lättar ankar från Göteborg. Han är inte superkargör (den ämbetsman som bar ansvar för lasten ombord) som det felaktigt står i nåt papper utan troligen betjänt till kaptenen, styrmannen, superkargören eller nån annan uppsatt person i besättningen. Men resan till Kina lade troligen grunden till Lars Rolanders förmögenhet.

Han gifter sig 1794 med Anna Maria Pettersson och tillsammans får de 11 barn, varav 6 dog i tidig ålder. 1815 blir det skilsmässa. Jag har tänkt försöka luska ut varför dom skiljer sig, gissar att skäl till skilsmässan kan finnas noterat nånstans. Men jag har inte undersökt det där närmare än. Men det jag undrar nu är: Var finns porträttet?

På målningen är Lars Rolander 65 år gammal. Porträttet fanns troligen i hans ägo medan han levde, och kanske ärvde sedan sonen Martin Leonard tavlan. Vad som hände med den senare vet jag inte mycket om. Från Svenskt Porträttarkiv fick jag fram ett svartvitt foto av oljemålningen. Dessutom fick jag uppgiften att porträttet målats av C.P. Lehmann 1834 i Ronneby. Målningen är olja på duk. Höjd 63 cm, bredd 52 cm.

Det är troligen en rikt utsirad ram på porträttet för jag har en dålig och hålslagen papperskopia där ramen finns med. Dessutom har jag uppgiften att porträttet sålts på Kvalitetsauktion vid Auktionsverket i Stockholm i november 1958 som nr 855. Så det där ska jag gräva lite vidare i och se om det kan ge nåt.


Lars Rolander var min farfars farmors far. Jag har några saker som min gamle anfader hade med sig från resan till Kina: en linjal i vackert träslag och i ena änden (se bild) märkt med en liten silverplatta och texten: ”Hemtad från Sumatra 1789 af Lars Rolander”, ett rökelsefat i koppar, en snusdosa (tror jag det är) och ytterligare en mindre linjal med utsirade kinesiska bilder. Jag har den stora linjalen hängande på en krok på väggen så det röda sidenbandet är inte från 1789.

Är det nån som sett porträttet på min gamle anfader? Hör av dig i så fall! Det vore så roligt att få se det i original, i färg.

Om böcker igen

Nu har jag läst min första bok av Marguerite Duras, ”En fördämning mot Stilla havet”. Läste den på svenska, inte franska. Känner mig förundrad och nästan lite omskakad. Har aldrig läst nåt liknande.

Det är en historia om en fransk familj, en mor och hennes nästan vuxna barn – Joseph och Suzanne – som bor i en risig bungalow på en slätt i Franska Indokina (nuvarande Vietnam). Sen hon blev änka har modern tidigare arbetat som lärarinna och som pianist på en biograf. Nu lever familjen av vad de kan odla på sin jordlott. Sonen jagar också en del, och en infödd äldre man som är tjänare i familjen kommer med fisk. Odlingarna översvämmas av havet varje år. Modern befinner sig boken igenom i bråk med myndigheterna inne i stan som bestämmer över markanvändningen. Med hjälp av dom fattiga bönderna som bor i närheten vill modern bygga en fördämning mot havet för att skydda familjens odlingar.

Tydligen är det författarens egen uppväxt i Vietnam på 20- och 30-talen som ligger till grund för berättelsen.

I en artikel i DN 2012 skriver Åsa Beckman att ”Få författare kan skruva till en så hård och obeveklig ton som Marguerite Duras. När hon skildrar personer som av någon anledning lider blir det nästan outhärdligt eftersom hon inte för ett ögonblick visar någon medkänsla.” I en annan text om ”En fördämning mot Stilla havet” beskrivs boken som ”en rå gestaltning av kolonialism, passion, raseri, smärta och maktens många språk. En rak knock-out som får en att tappa andan.”

Det där med obeveklig ton, hårdhet och rå gestaltning får mig att tänka på en annan mycket märklig bok:”Den stora skrivboken” av Ágota Kristóf. Kallt och hårt och känslobefriat om två pojkar som bor hos sin mormor, tror jag det var. När jag kommit bara en liten bit in i boken minns jag att jag förundrad tänkte ”vad är det här för nånting? hur kan hon skriva så här?”

Ja, så att efter det här ska jag nog snart ge mig på en till bok av Marguerite Duras. Men jag känner också att det är dags att sticka emellan med en s.k. ”roman dur” av Simenon. Dvs en bok av Simenon som inte handlar om Maigret. Det är ett tag sen jag läste nåt på franska nu. Och jag får ju inte tappa den lilla franska jag lyckats skaka liv i hittills.