Efterlysning

Har någon sett denne man?
Det är Lars Rolander, framgångsrik grosshandlare i Stockholm under 1800-talets första hälft. Vad han handlade med vet jag inte. Gissar att det går att ta reda på nånstans, men jag har inte gjort det. När Lars Rolander var gammal och sjuk tog han löfte av sonen Martin Leonard att han skulle bränna alla papper som fanns kvar efter honom. Det tycker jag var dumt. Hade gärna tittat i dom där papperen. Lars Rolander verkar ha haft ett intressant liv. Många år äger han det hus på Peter Myndes backe på Söder nära Slussen där han bor. En tid äger han också Westra Ekedahl, en fin gammal gård på Värmdö och senare Kummelnäs gård, också den på Värmdö. Det var väl sommarställen antar jag. Detta var i Karl XIV Johans Sverige. Esaias Tegnér, Erik Gustaf Geijer och Johan Olof Wallin lever och verkar.

Västra Ekedahl på Värmdö. Bild från 2005.

Som ung följer Lars Rolander med ett av Ostindiska Kompaniets skepp till Kanton i Kina. Det är på den s.k. 4:e oktrojen och skeppet var antingen ”Götheborg” eller ”Prins Gustaf”. Kopian av ”Götheborg” skrev jag om i augusti när skeppet var på besök i Stockholm här.

Lars Rolanders resa till Kanton sker 1788-1790. Han är inte tjugo år fyllda när man sätter segel och lättar ankar från Göteborg. Han är inte superkargör (den ämbetsman som bar ansvar för lasten ombord) som det felaktigt står i nåt papper utan troligen betjänt till kaptenen, styrmannen, superkargören eller nån annan uppsatt person i besättningen. Men resan till Kina lade troligen grunden till Lars Rolanders förmögenhet.

Han gifter sig 1794 med Anna Maria Pettersson och tillsammans får de 11 barn, varav 6 dog i tidig ålder. 1815 blir det skilsmässa. Jag har tänkt försöka luska ut varför dom skiljer sig, gissar att skäl till skilsmässan kan finnas noterat nånstans. Men jag har inte undersökt det där närmare än. Men det jag undrar nu är: Var finns porträttet?

På målningen är Lars Rolander 65 år gammal. Porträttet fanns troligen i hans ägo medan han levde, och kanske ärvde sedan sonen Martin Leonard tavlan. Vad som hände med den senare vet jag inte mycket om. Från Svenskt Porträttarkiv fick jag fram ett svartvitt foto av oljemålningen. Dessutom fick jag uppgiften att porträttet målats av C.P. Lehmann 1834 i Ronneby. Målningen är olja på duk. Höjd 63 cm, bredd 52 cm.

Det är troligen en rikt utsirad ram på porträttet för jag har en dålig och hålslagen papperskopia där ramen finns med. Dessutom har jag uppgiften att porträttet sålts på Kvalitetsauktion vid Auktionsverket i Stockholm i november 1958 som nr 855. Så det där ska jag gräva lite vidare i och se om det kan ge nåt.


Lars Rolander var min farfars farmors far. Jag har några saker som min gamle anfader hade med sig från resan till Kina: en linjal i vackert träslag och i ena änden (se bild) märkt med en liten silverplatta och texten: ”Hemtad från Sumatra 1789 af Lars Rolander”, ett rökelsefat i koppar, en snusdosa (tror jag det är) och ytterligare en mindre linjal med utsirade kinesiska bilder. Jag har den stora linjalen hängande på en krok på väggen så det röda sidenbandet är inte från 1789.

Är det nån som sett porträttet på min gamle anfader? Hör av dig i så fall! Det vore så roligt att få se det i original, i färg.

Om böcker igen

Nu har jag läst min första bok av Marguerite Duras, ”En fördämning mot Stilla havet”. Läste den på svenska, inte franska. Känner mig förundrad och nästan lite omskakad. Har aldrig läst nåt liknande.

Det är en historia om en fransk familj, en mor och hennes nästan vuxna barn – Joseph och Suzanne – som bor i en risig bungalow på en slätt i Franska Indokina (nuvarande Vietnam). Sen hon blev änka har modern tidigare arbetat som lärarinna och som pianist på en biograf. Nu lever familjen av vad de kan odla på sin jordlott. Sonen jagar också en del, och en infödd äldre man som är tjänare i familjen kommer med fisk. Odlingarna översvämmas av havet varje år. Modern befinner sig boken igenom i bråk med myndigheterna inne i stan som bestämmer över markanvändningen. Med hjälp av dom fattiga bönderna som bor i närheten vill modern bygga en fördämning mot havet för att skydda familjens odlingar.

Tydligen är det författarens egen uppväxt i Vietnam på 20- och 30-talen som ligger till grund för berättelsen.

I en artikel i DN 2012 skriver Åsa Beckman att ”Få författare kan skruva till en så hård och obeveklig ton som Marguerite Duras. När hon skildrar personer som av någon anledning lider blir det nästan outhärdligt eftersom hon inte för ett ögonblick visar någon medkänsla.” I en annan text om ”En fördämning mot Stilla havet” beskrivs boken som ”en rå gestaltning av kolonialism, passion, raseri, smärta och maktens många språk. En rak knock-out som får en att tappa andan.”

Det där med obeveklig ton, hårdhet och rå gestaltning får mig att tänka på en annan mycket märklig bok:”Den stora skrivboken” av Ágota Kristóf. Kallt och hårt och känslobefriat om två pojkar som bor hos sin mormor, tror jag det var. När jag kommit bara en liten bit in i boken minns jag att jag förundrad tänkte ”vad är det här för nånting? hur kan hon skriva så här?”

Ja, så att efter det här ska jag nog snart ge mig på en till bok av Marguerite Duras. Men jag känner också att det är dags att sticka emellan med en s.k. ”roman dur” av Simenon. Dvs en bok av Simenon som inte handlar om Maigret. Det är ett tag sen jag läste nåt på franska nu. Och jag får ju inte tappa den lilla franska jag lyckats skaka liv i hittills.

Glada fiskare o. ledsen firre

På Strömparterren kan man titta på fiskare och på en stor firre ute i vattnet. Konstnären, som skapat strömmingen, heter Thomas Nordström och syftet med den – tillsammans med en tom talarstol på kajen – är att väcka frågan om klimatet och om den hotade strömmingen i Östersjön.

Strömmingen såg lite ledsen ut. Solig dag med rätt hårda vindbyar. Men ingen kall vind. Mycket folk i stan, nån avmattning för att många skulle ha åkt till landet tycker jag inte märks. En och annan med munskydd ser man. Själv använder jag det fortfarande på bussen och i affärer.

Pierrot le Fou

Jean-Luc Godards film med Jean-Paul Belmondo och Anna Karina såg jag första gången i Frankrike, förstås enbart på franska. Jag blev tagen av den men insåg samtidigt att det var en hel del jag inte förstått. Sen såg jag om den hemma i Sverige, inte bara en gång utan flera. En film jag aldrig glömt. Häromdan såg jag den igen och fascinerades av dess rika innehåll. Kärlek, frihet (typ: strunta i allt, gör vad du vill), politik (Vietnamkriget), kritik mot all ytlighet, och så gangstrar, våld och död – och sång. Absurd, förvirrande, både sorglig och rolig. Vacker också.

Samtidigt tänker jag nu när jag ser om filmen att den visar mannen som en intellektuell som läser om Velasquez och vill ha böcker att läsa hela tiden medan kvinnan målar läpparna, vill gå och dansa och blir urled på mannens eviga läsande. Mannen kommunicerar med ord, kvinnan med känslor. Filmen kom 1965 och ska man säga att den visar nåt av Godards kvinnosyn som den var då kanske? Men för all del, han berättar ju en historia och då får han måla ut karaktärerna som han vill.

Pierrot le Fou (svensk titel: Tokstollen) hör i vilket fall till dom filmer jag skulle nämna om nån bad mig säga fem filmer som betytt nåt särskilt för mig eller som jag tycker om och gärna ser igen. Nu är det ju ingen som frågar mig om det men… Dom andra fyra då: ”Midnight Run”, ”Den tredje mannen”, kanske ”Brända av solen” och… och… jag vet inte. Det tar stopp. Vad säger du själv? Kan du nämna fem filmer som betytt nåt extra för dig?

Jag nämnde Pierrot le Fou tidigare i inlägget om Agnes Vardas sista film ”Visages villages” här.

Där hade jag också med länk till ett av sånginslagen i Pierrot le Fou, där Anna Karina sjunger om sin korta lyckolinje i handen – här.
Bilden är en skärmdump.

Slutseglat för i år

Ja, här ligger dom i väntan på att lyftas upp på land. Bilden tagen vid Husarviken vid gårdagens cykeltur till Stora Skuggan. Körde på hemvägen via den ganska nya gång- och cykelbron över Husarviken längst ut. Kanske var det årets sista cykeltur också. Det var rätt kallt. Men men – cykeln får stå lätt tillgänglig ett tag till. Med lite tur kanske det kommer några mildare dagar. Men hösten kom fort det här året, sommaren försvann i ett nafs. Och nu går vi obevekligt mot mörkare tider.

En rad ur en dikt av Dylan Thomas kommer i min skalle:

”Do not go gentle into that good night,
Old age should burn and rave at close of day;
Rage, rage against the dying of the light.”

Det är bara den välkända första raden jag kan utantill. Hela dikten kan du läsa t.ex. här.

Till Djurgården på cykel

På Djurgården ställer man nu ut skulpturer i vit aluminium skapade av konstnären Alice Aycock. Dom ser ut som stora virvelstormar, cykloner, snurror, naturfenomen… Ja, som vanligt: man får väl tolka in själv vad man tycker att det är. ”Det gemensamma för verken på Djurgården är rörelse och okontrollerbara krafter” står det nånstans.
I dag blev det en cykeltur för att titta på konsten. Trampade min lilla hoj bort över Gärdet till Folke Bernadottes bro och där i närheten finns konstverken. Ett verk står också i Örtagården vid Rosendals trädgårdar. Fin avskild liten del av trädgårdarna, jag har inte varit just där tidigare.
På hemvägen kollade jag in rododendronsnåren nära Djurgårdsbron. Det är Nordiska museet som skymtar i bakgrunden på vänstra bilden ovan.

Nike från Samothrake

Här kommer hon, segergudinnan Nike. Hon går i triumf framåt framåt, och hennes klädedräkt fladdrar i vinden. Eller också kommer hon flygande och landar på stäven till ett skepp. Jag tror det såg så ut när man grävde fram henne på ön Samothrake (Grekland) 1863. Marmorskulpturen lär ha krönt ett monument över en sjöseger vid Samothrake troligen omkring 250 f.Kr. Skulpturen är daterad till den tiden eller kanske omkring 190 f.Kr. och finns nu i Louvren. Nike från Samothrake är ett av världens mest kända konstverk.

På Konstakademien i Stockholm finns en gipsavjutning av Nike direkt när man kommer in, om jag minns rätt.
Och på Waldemarsudde finns en bronsavgjutning som står utomhus.

För mig har skulpturen en särskild laddning eftersom jag vet att min mamma tyckte om den. Hon berättade att hon blev så glad när hon kom in på Louvren för första gången och möttes av denna vackra bevingade kvinnoskulptur. Jag känner likadant. Nike gör mig glad.

Det blev alltså en tur till Waldemarsudde igen. Tulpanerna som var så vackra för en vecka sen börjar sloka en del, men syrenerna är i full gång överallt, stora täta snår av doftande syrener. Och här och var vackra snår av kaprifol. Koltrasten höll igång som vanligt. Men ingen näktergal denna dag.

Piéta

Det är långfredag och jag tänkte att det kunde passa med lite stillsam konst. Den här målningen av Giovanni Bellini har varit med i bloggen en gång tidigare (länk längre ner).

Målningen är en av tre som Bellini målade för ett altare i en kyrka i Pesaro. Den här är den översta och är målad för att ses lite underifrån. Verket är gjort nån gång på 1470-talet.

Personerna är, förutom Jesus, Maria Magdalena, Nicodemus och Josef från Arimataia. Maria Magdalena känner jag ju till, dom andra två får jag googla på om jag vill veta mer.
Vill du se mer gammal vacker konst? Inlägget Gammal konst har du här.
Och ytterligare en Bellini-målning, ett porträtt av Dogen av Venedig har du här. Fin farbror med snygg ”smula”.
Långfredagen när jag var barn var förstås en väldigt stillsam dag: affärer, restauranger, biografer med mera höll stängt. Lite som nu, alltså.
Men solen skiner och det är vår. Ha det gott denna påsk!

Torsdagspromenad

För många år sen var jag med mina arbetskamrater på en visning av Carl Eldhs ateljé i Bellevueparken i Stockholm. En gammal dam satt i en fåtölj i ateljén och berättade om konstnären, skulpturerna och museet. Då och då nickade hon till och slumrade en liten stund medan vi stod tysta omkring henne och väntade. Sen tittade hon upp och berättade vidare lite tills huvudet långsamt föll ner mot bröstet igen. Det har satt sig i minnet det där, och det var rart och berörande på nåt vis. Hon var förstås intressant att lyssna på och hade mycket att berätta eftersom det var Carl Eldhs dotter Brita Eldh. Hon hade byggt upp museet efter faderns död 1954 och drev museet själv i flera år. Jag gick förbi ateljén i dag. Läs mer om Carl Eldhs ateljémuseum här.

Och här en utblick från Bellevuekullen ner mot Brunnsvikens båtklubbar där båtarna ligger inpackade och längtar efter att komma i spat.

Vill du läsa mer om Bellevue och om cognac hos en gammal arkitekturprofessor kan du titta på inlägget ”Strindberg duvor och cognac” från 2012 här.

Gamla fina gubbar

Ännu en målning som finns på National Gallery i Melbourne. Konstnären är Rembrandt och tillkomsttid 1628. Man har funderat en del över vad målningen egentligen handlar om. I ett testamente från 1641 efter en god vän till Rembrandt – Jacques de Gheyn III – beskrivs verket helt enkelt som ”two little old men [who] are seated and disputing”.

Många föremål som hör samman med lärdom och kunskaper finns med, som böcker, gåspennor, en jordglob m.m. och målningen blir som en symbolisk berättelse om hög ålder och visdom. Fina gubbar, tycker jag. Och se på engagemanget i den där gamle mannens blick, och hur han lutar sig framåt och pekar i boken som den andre håller i knäet. Undrar vad dom talade om.