Prova på nåt nytt

Häromdan var jag inne i en fotoaffär (lite folk där och jag hade munskydd och glasögon på, förstås!). Jag hade sett bilder och video tagna med en mycket liten och smidig kamera som jag blev sugen på att skaffa som komplement till min systemkamera och kameran i mobilen. Killen i affären visade den nyinkomna kameran för mig och beskrev funktioner m.m. Efter att ha hört om varför jag var intresserad av den och hur jag ville använda den sa han att den nog inte skulle ge mig så värst mycket nytt. Den skulle inte innebära nåt stort steg från mobilkameran, i fotokvalitet skulle den inte kunna konkurrera med vare sig mobilen eller med min stora kamera. ”Du får nog ingen wow-känsla” som han sa. Istället visade han mig en ganska liten systemkamera av ett annat märke än det jag haft dom senaste ca 20 åren. Om min nuvarande systemkamera sa han ”Du har ju en gammal kamera.” Hm… kände mig smått förolämpad å dess vägnar. Men visst, modellen lanserades 2008 så det har ju gått några år. Kameratekniken har inte stått still dom där tolv åren.

Det blev inget köp nu, jag måste ju vänja mig vid tanken först. Bland annat tanken på att byta märke.

”Nyhetens behag” och ”omväxling förnöjer” sägs det. Men samtidigt ligger det en trygghet i att ha nåt man känner till väl sen tidigare. Man slipper lära sig en ny pryl. Istället travar man lugnt på ”i gamla hjulspår”, ”satsar på säkra kort”, ”tar det säkra före det osäkra” osv. Man håller sig till visst märke på tandkräm och shampoo, man fortsätter köpa hem en viss sorts kaffe (rätt märke, rätt blandning arabica och robusta), rätt sorts juice till frukosten, rätt märke på yoghurten osv. Kort sagt, det ska vara på ett visst sätt. I smått som stort. När man ska köpa ny bil väljer många ju helst samma märke som det man haft tidigare.

Tänkaren. Auguste Rodin.

Efter besöket i fotoaffären har jag tänkt vidare på beteendet att vara trogen vissa märken mot att prova på nåt nytt. Uttryck om sånt har snurrat i skallen. Några har jag redan använt ovan. ”Man vet vad man har men inte vad man kan få” är ytterligare ett och brukar vara argument för att hålla fast vid det man tyckt eller valt tidigare. Prova på nåt nytt gör man om man ”byter spår” eller väljer ”the road less traveled” (Robert Frost, dikten ”The road not taken”). Och det kan ju vara stimulerade att byta till nåt man inte alls är van vid, lära sig nya tekniska funktioner m.m. eller bara ändra ett vardagligt hela tiden återkommande beteende (låsa ytterdörren med vänster hand istället för med höger) för att kanske skapa nya spår i hjärnan – eller vad det nu kan leda till.

Andra uttryck som rör gammalt och nytt är mer diffusa än dom jag citerat ovan. T.ex. ”same same, but different” och ”plus ça change, plus c’est la même chose” (ju mer saker och ting förändras, desto mer förblir dom som dom var). Om det är så där som ”plus ça change…” kan jag ju lika gärna behålla min gamla kamera och spara pengarna.

Jag har fortfarande inte bestämt mig. Det där med att gå från funderande hitan och ditan till att slutligen sätta ner foten och fatta ett beslut skulle jag ju kunna fundera vidare på i ett ännu längre inlägg. Men nu får det vara slut på dagens betraktelse. Ska ta och googla efter mer info om den där nya kameran istället.

Om att glädjas

Alex Honnold free solo climbing on El Capitan’s Freerider in Yosemite National Park. (National geographic/Jimmy Chin)

Det tog Alex Honnold 3 timmar och 56 minuter att klättra uppför El Capitan, och han gjorde det utan hjälp av rep. Honnold är den första människa i världen, och hittills enda, som klarat att klättra upp där utan rep. Minsta misstag när han letade skrevor och ojämnheter på klippväggen att ta tag i för klättringen hade lett till att han rasat till sin död. El Capitan är drygt 900 m hög och ligger i  nationalparken Yosemite i USA.

Efteråt, när han är däruppe sitter han och pustar ut och säger ”I’m so delighted!” om och om igen, ”I’m so delighted!” Det är en berörande scen i ”Free solo”, filmen som gjordes om bedriften och som jag såg för nåt år sen. Han är så lättad och så fantastiskt glad, nästan som om han är lite överraskad själv över att han klarade det.

Jag kom att tänka på Alex Honnold och hans ”I’m so delighted!” när jag läste om den amerikanske poeten Ross Gays årslånga experiment att för varje dag lägga märke till något som gjort honom glad den dagen och skriva ner ett kort stycke om det. Miniessäer eller ”essayettes” kallar han det. Det resulterade i ”The Book of Delights”.

Ross Gay skriver: ”It didn’t take me long to learn that the discipline or practice of writing these essays occasioned a kind of delight radar. Or maybe it was more like the development of a delight muscle. Something that implies that the more you study delight, the more delight there is to study… I felt my life to be more full of delight. Not without sorrow or fear or pain or loss. But more full of delight.”

Kanske nåt att ta efter? Skriva ner händelser, stora som små, upplevelser man haft under dagen som man blivit glad av eller förtjust över. Inte långt alls, ett litet stycke text bara gissar jag. Och så göra detta varje dag i ett år. Tanken är alltså att man skulle öva upp sin glädjeradar eller glädjemuskel så att man är gladare när året är över. Hm, tål att tänka på. Tips inför årsskiftet, kanske. Läs mer om Ross Gay på Brain Pickings här.

(PS Nån bergsklättrare är jag verkligen inte! Glömmer inte en gång för många år sen då vi hela familjen klättrat lodrätt uppför en stege och in i en mörk hålighet i en bergvägg i Norditalien. Bara för att det såg spännande ut. Nedanför strömmade en liten fors med vassa stenar i. Det gick hur fint som helst att klättra upp och gå in i där, men när jag skulle ner var det helstopp. Ville inte. Kunde inte. Pinsamt – upp ok, ner absolut inte ok. Föreslog att vi skulle kalla på brandbil med stege och brandmän som skulle rycka ut från närmsta stad, Bolzano om jag minns rätt. Nåja, ner kom jag ju så småningom i alla fall och utan att kalla på brandkåren.)

Sova – mer och bättre

Har just läst boken ”Sömngåtan” av Matthew Walker, professor i neurovetenskap och psykologi vid Berkeley University i USA. I boken berättar han om dom senaste årens banbrytande forskning om sömnens betydelse för hälsan och för våra liv.

”Sömngåtan” är mycket intressant och ger verkligen värdefull kunskap om den hälsobringande sömnen. Forskarna ser mycket i vårt samhälle och vårt sätt att leva som är skadligt för oss – för barn, unga och vuxna. Där finns sånt som faran med vaknätter och för lite sömn för dom som jobbar inom sjukvården, faran med alltför tidiga skoldagar, bilkörning om man är trött, faran med sömnmedel osv. Kunskapen som förmedlas är baserad på forskningsprojekt och Walker berättar utförligt om hur projekten gått till. Efter att ha läst boken känner man sig lite omskakad och tänker på hur fel vi på många sätt lever. Och det handlar ändå om saker som skulle gå att ändra på om man bara inser vikten av det. Kanske inte utan följdverkningar och problem åt olika håll men med lite god vilja kan man nog hitta lösningar bara man verkligen inser den stora potentialen till förbättringar genom bättre sömn.

Har man på Skolverket läst boken ”Sömngåtan”? I så fall borde man direkt arbeta för en förändring av våra barns och ungdomars skola: Börja skoldagen lite senare så barnen får tillräckligt med sömn!

Walkers bok behandlar förstås i första hand amerikanska förhållanden men dom är nog ganska lika dom svenska. ”För 100 år sedan inleddes den amerikanska skoldagen vid nio”, skriver han bl.a. Sen har tiden förskjutits mot tidigare på morgonen vilket forskarna visat är skadligt för barns och tonåringars intellektuella utveckling.

Forskning har visat att ju längre ett barn fick sova – oavsett ålder – desto större var barnets intellektuella förmåga. Barnets totala sömntid var starkt beroende av att skoldagen kunde börja vid en rimlig (det vill säga senare) tid, som bättre harmonierade med den inneboende biologiska rytmen hos dessa unga hjärnor i utveckling.

Vad tänker man göra åt det här i den svenska skolan?
Ser på Skolverkets sida att det är skolans rektor som bestämmer när skoldagen ska börja och sluta. Alla rektorer i hela landet borde läsa ”Sömngåtan”- och särskilt fördjupa sig i avsnittet om Sömn och skola.

Här får man läsa om REM-sömnens betydelse (Rapid Eye Movement) och NREM-sömnen (Non-Rapid Eye Movement), om sömnspindlar (inte visste jag att jag har såna…), olika kemiska processer i hjärnan med mera. Sambandet mellan för lite sömn och sjukdomar och olyckor behandlas. Boken innehåller också många enkla tips för bättre sömn.

Walker tar död på myter om sömn. Som sånt att ”när man blir äldre behöver man inte lika mycket sömn”. Fel! Eller ”vissa människor klarar sig fint på 4-5 timmars sömn per natt. Tänk bara på Margaret Thatcher och Ronald Reagan”. Båda fick Alzheimer och Walker och andra forskare ser ett samband mellan sjukdomen och deras sömnbrist.

Läs boken! Lättläst populärvetenskap av nytta för alla som vill leva i god hälsa – och helst också ett långt liv. Boken publicerades kapitelvis i något förkortad form i SvD tidigare i år. Avsnittet om Sömn och skola ur SvD finns här.

Krampaktigt

Det var så här: Jag sover och drömmer. Drömmen avslutas med att jag snabbt som attan springer utför en trappa, en rundad stentrappa i ett trapphus. Jag har så bråttom att jag längst ner är lite oförberedd på att trappan tar slut. Jag snubblar ner från nedersta trappsteget ut på golvet. Och vaknar av en hård kramp i vaden! Krampen är inte med i drömmen utan högst verklig. Jag ligger där och försöker vrida, vända och stretcha för att få den att släppa.

Funderingar: Är det drömmen om rusandet i trappan och att jag nästan snavar längst ner som utlöser den högst verkliga krampen som jag vaknar av? Eller är det så här: under drömmen får min kropp en signal om att en kramp är på väg – fast jag inte fattar det där jag rusar nerför trappan – och det är därför snavandet längst ner är med i drömmen? Ett slags drömt förebådande om den kramp som ska komma och som jag vaknar av. Mysko! Själv tror jag mest på förklaring 2.

Tack och lov är det inte särskilt ofta jag får kramp. Jag gör en del för att slippa få det: promenerar, stretchar, dricker vatten, äter magnesiumtablett morgon och kväll (när jag inte glömmer bort) m.m. Det här är nog förresten första gången jag bloggar om nåt som rör min hälsa. Gumman börjar väl bli gammal…
Och visst, kramp i benen kan ju tyckas vara ett väldigt prosaiskt och trist ämne för ett blogginlägg. Det tycker jag med. Men nu har jag skrivit om det i alla fall. Det som intresserar mig i det här är förstås det nära sambandet mellan kropp och själ. Nån som varit med om liknande?

Komplettering 27 febr: Har läst mera här och var om problemen med kramp och ser att man talar om saltbalansen ibland. Har nu provat att varje kväll innan jag går till sängs ta ett glas kallt vatten med ett kryddmått vanligt salt i. På mig funkar det alldeles utmärkt! Ingen kramp sen jag började med detta och dom ofrivilliga små muskelrörelser som ofta stört min nattsömn (och varit förebud till kramp) har minskat betydligt och är ibland nästan helt borta. Obs jag är inte läkare! Säger bara att det här har funkat bra på mig.

Lögn och faktaresistens

”Det börjar med en knappnål och slutar med en silverskål”, sägs det om människor som tar saker. Det blir lättare och lättare att stjäla; man blir avtrubbad. Jag har inte provat så jag vet inte om det är sant. Kanske kan man sno nåt litet och sen fortsätta med det? Men med lögn är det nog så, dvs att människor som ljuger mycket (Donald Trump m.fl.) får allt lättare att ljuga. Och nu har forskningen visat att förändringarna hos personer som ljuger t.o.m. syns i hjärnan – i den del som kallas amygdala. Dom pratade om det på P1 häromdan. Dr Neil Garret vid University College of London, UCL, är forskaren som publicerat resultat om detta.

När nån tar till en lögn för egen vinning producerar amygdala negativa känslor som sätter gränser för hur långt man går i ljugandet. Men denna reaktion hos amygdala avtar om man fortsätter att ljuga, och ju mer effekten i amygdala avtar desto större kan lögnerna bli. Ett sluttande plan där små oärliga handlingar eskalerar och blir till allt större och mer betydande lögner. Man talar ju om att nån kan vara en förhärdad lögnare. Att den som ljuger mycket får lättare och lättare att göra det är ju inte svårt att förstå. Men att det t.o.m. skulle gå att se förändringar i amygdala var nytt för mig.

En effekt hos den som ljuger mycket borde rimligen vara att personen tror att andra ljuger. Vilket hemskt liv! Att inte kunna lita på folk. Kan amygdala skrumpna ihop totalt hos förhärdade lögnare, tro? Kanske den skramlar omkring därinne nånstans.

Det här som betecknas med det nya ordet faktaresistens och att man inte tycker det är viktigt med kunskap och kompetens är ju något av det värsta i dagens utveckling. Det plus förstås strömningarna mot rasism och fascism. Otäckt.

En liten ljusglimt denna mörka novemberdag fanns i en artikel av David Brooks i dagens DN. Han avslutar sin artikel, där han skrivit om Trump, med följande: ”Hur som helst avgår han förmodligen eller ställs inför riksrätt inom ett år. Framtiden är närmare än ni tror”. Ska man våga hoppas på det? Vad händer i så fall? Blir det Pence? Han är väl kanske i alla fall inte fullt lika galen som Trump.

Artikel på engelska om hjärnforskning, spår av lögner i amygdala m.m. från UCL här.
Ett av mina tidigare blogginlägg om lögnare här.
”Nu måste besvikelsen övervinnas”, artikel av David Brooks i DN här.

”Jag kommer ihåg”

Peter Englund har just kommit ut med en bok med kortfattat formulerade hågkomster från sin barndom. Alla är numrerade och varje litet stycke börjar med orden ”Jag kommer ihåg”.  Det är 658 sådana minnen i boken. Minnena är från barndomen fram till 13-14-årsåldern.

Själva modellen har han inte hittat på själv. På tidigt 1970-tal kom den amerikanske konstnären och författaren Joe Brainard ut med boken ”I remember” och ett par år senare skrev den franske författaren Georges Perec boken ”Je me souviens”, med samma typ av upplägg. Perecs bok behandlar åren från omkring 10 års ålder till 25. Brainards greppar över en längre del av livet: barndomen på 40- och 50-talet och fortsätter med minnen från hans liv under 1960- och 70-talet i New York. Paul Auster har sagt om Brainards bok:”a masterpiece…one of the few totally original books I have ever read”. Jag har inte läst nån av dom där böckerna. Och om jag ska skaffa Peter Englunds bok eller ej vet jag inte än.

Men det jag funderar över är formen, det här att mycket kort skriva ner minnen, det ena efter det andra, i ett flöde. Vad händer med en under en sån skrivprocess? Jag gissar att man kommer ihåg mer och mer men jag undrar om det händer nåt mer. Peter Englund skriver att ”det var minnets associativa karaktär som fick styra, i ett svindlande fall bakåt i tiden. Att inte försöka tvinga in dessa minnesskärvor i någon typ av personlig berättelse var också en del av poängen.” Intressant. Och jag inser förstås att frågan ”vad händer med den som skriver om man gör så här?” har ett självklart svar: Prova! Hm…jag får se. Ska fundera på saken.

Johan Croneman har intervjuat Peter Englund i DN. Artikeln avslutas med några citat som Peter Englund gillar. Bl.a. från filmen ”The Blues Brothers”: ”There’s 106 miles to Chicago, we’ve got a full tank of gas, half a pack of cigarettes, it’s dark, and we’re wearing sunglasses. Hit it!”
Trevligt att bli påmind om det! Vi såg filmen en mörk kväll på en utomhusbiograf högst upp i ett hus i Melbourne.

Artikeln i DN kan du läsa här.
Biokvällen i Melbourne bloggade jag om i inlägget ”Magisk biokväll” här.

Ansiktet (2)

Läste du i DN häromdan om det dom i artikeln kallade ”facekini”? Att kvinnor i Kina använder en heltäckande ansiktsmask – med små öppningar för ögon, näsa och mun – när dom är på stranden för att inte bli solbrända? På kinesiska heter masken/plagget tydligen lianjini. (Länk till artikeln med bild nedan.)

Absurt! tycker jag. Varför är dom på stranden då överhuvudtaget? Med täckt ansikte och kanske heltäckande kläder? Ja, okejdå för all del, dom vill väl bada och umgås med andra, ägna sig åt strandliv helt enkelt men inte bli bruna.  Här handlar det alltså om solskydd, inte vilken religion man bekänner sig till.

Min grundinställning är att människor i stort sett ska få klä sig som dom vill. Burkini på badstranden tycker jag är ok. Och är det förresten just burkinin som är förbjuden, eller skulle det vara ok att bada i klänning och med en sjalett om håret? Jag minns ett tillfälle för väldigt många år sen på en badstrand på Korsika, långt före burkinins tid. En ganska mullig ung engelsk mamma med flera små barn badade iförd blommig bomullsklänning. Hon gick ut en liten bit i vattnet och satte sig ner i klänningen, och sen klättrade och klängde dom små barnen på henne. Min syster gick ut i vattnet iförd sin lilla bikini alldeles intill, och den engelska mamman sa i amper ton: ”In Britain, my dear, we don’t show that bit!” Det var då det…

Hur skulle man hantera en person klädd i vid bomullsklänning som badplagg på dom franska förbudsstränderna? Är det bomber man är rädd för kan dölja sig under en burkini så borde man ju vara minst lika rädd för en rymlig klänning. Och tillåter dom kinesisk lianjini?

Men visst ska man få klä sig som man vill på badstranden och andra platser. Samtidigt finns ju uppföranderegler i samhället som vi gör klokt i att rätta oss efter. Man går inte som gäst på ett bröllop klädd  i trasiga jeans om det står ”Smoking” på inbjudan, och inte annars heller, antar jag. Det behöver vi inte ens Magdalena Ribbing för att förstå. Att män sitter med bar och kanske svettig överkropp på utomhusserveringar (eller inomhus för den delen!) är ju inte heller särskilt trevligt. Fler exempel finns förstås. Men i fråga om burkinin handlar det förstås om kläder som visar grupp- och religionstillhörighet.

Vad gäller religiösa symboler i klädedräkten störs jag inte av att judar går i kippa eller har svart hatt och långa lockar vid öronen (det senare syns betydligt oftare i Melbourne än i Stockholm), jag retar mig inte på sikher med håret insvept i turban, kvinnor i hijab eller munkar i fotsida ”klänningar”. Men det där att dölja ansiktet helt med en niqab (eller en lianjini fast dom syns ju inte här) tycker jag är värre. Jag ser kvinnor i niqab i Stockholm lite då och då, klädda i fotsida svarta kläder med dok över huvudet och bara en smal strimma öppen för ögonen. Att sitta mitt emot en sådan kvinna på t-banan känns faktiskt aningen obehagligt, tycker jag.  Att sitta mitt emot nån i balaklava/rånarluva är säkert också obehagligt. Hm, undrar om det skulle gå att träna bort obehagskänslan genom att oftare vara i Akalla, eller börja umgås med folk i rånarluvor…  Men jag gissar att det här med möjligheten att avläsa andra människors ansikten är nåt som sitter ganska djupt i dom flesta människor.

Bloggade om det här för ett par år sedan och fick en del intressanta kommentarer. Läs här.
Artikeln i DN om ”facekini” här.

Om levnadsregler

Läser en artikel om Laurie Anderson i SvD i dag. Och nej, jag kände inte alls till henne tidigare. Kanske borde jag det? Men vad 17 det finns ju så mycket man ska känna till. Hon verkar i alla fall vara en intressant person. Hon har pluggat konsthistoria, lärt sig skulptera och skriver musik. I artikeln beskrivs hon som ”kompositör, skulptör, poet, filmare, målare, instrumentbyggare, performanceartist, elektropopstjärna”.

Nu är Laurie Anderson aktuell eftersom hon skrivit musiken till koreografen Deborah Hays och Cullbergbalettens ”Figure a sea”, som har urpremiär på Dansens hus på torsdag. Dessutom har hon gjort filmen ”Heart of a dog” som ska komma på biograferna snart.

I artikeln om Laurie Anderson fastnar jag särskilt för det som står på slutet om dom tre levnadsregler som hon och hennes man Lou Reed (dog 2013) levde efter. Här är dom:

1) Var inte rädd för någon
2) Ha en bra bullshit-detektor
3) Var ömsint

Bra levnadsregler, tycker jag. Jag försöker nog leva efter dom också även om jag inte direkt formulerat det så.

Jag skulle kunna lägga till en 4:e som kanske skulle formuleras:
4) Var sann.
Eller kan det ingå i det man upptäcker med bullshit-detektorn? I alla fall, det jag far efter är dels att tala sanning – att aldrig ljuga (om det nu inte är en ”ömsint vit lögn”) – dels en äkthet, att vara så sann mot sig själv som man kan.  Det här med sanning och lögn har jag bloggat om tidigare; det är viktigt för mig. Hm, stora frågor att ta upp så här på en måndag kanske… Men så kan det bli ibland. Fler bra levnadsregler går förstås att formulera – alla har väl sina egna, kanske? – men jag nöjer mig med det här nu.
Artikeln om Laurie Anderson kan du läsa – här.

Histrionisk tennis?

Han snubblar till, hoppar lite på ett ben, rullar runt på banan, stapplar, himlar med ögonen, stirrar, slår ut med händerna, skakar på huvudet…

Det handlar om världsettan i tennis Novak Djokovic i finalen i Australian Open i Melbourne häromveckan. Apropå att Djokovic under matchen linkade som om han vrickat foten står det efteråt i en australiensisk tidning: ”At one time his twisted right ankle apparently caused such excruciating pain the only humane course of action was amputation. The next moment Djokovic looked like he could hop up the north face of Mt Everest on the same stricken limb.”

Efteråt lärde jag mig ett nytt ord eller begrepp: histrionisk personlighetsstörning. Därmed inte sagt att Djokovic verkligen har denna personlighetsstörning, men han kan bete sig på banan som om han har det. Media använder ibland uttrycket ”drama queen” om honom, ett epitet som också i vardagligt tal kan användas för personer med histrionisk personlighetsstörning.

Det var i finalen mot Andy Murray som ovanstående hände. Även Andy Murray skakade på huvudet, verkade uppenbart besviken på sig själv, såg minst sagt ledsen och bekymrad ut och slängde sitt racket i banan. Men när det gäller Murray kändes det äkta, inte alls som teaterspel. Att spela teater och försöka verka skadad eller ur balans är förstås ett sätt att påverka sin motståndare. Det är ju så: en spelare blir påverkad om motspelaren är skadad eller ur balans. Kanske ville ”Djockan” också ha mer sympati från publiken?

Varför bloggar jag om det här nu då? Har inte skrivit om tennis tidigare i bloggen. Dels beror det på tennisintresse sen gammalt, dels på att jag av olika skäl intresserat mig för personlighetsstörningar på sistone. Jag spelar inte tennis själv, har bara gjort det på skoj som barn och i tonåren. Men flera i familjen och släkten spelar eller har spelat. Och tennis på tv har jag sett sen den svart-vita tiden, sent 50-tal/tidigt 60-tal. Vad gäller personlighetsstörningar skrev jag nyligen om psykopati i inlägget ”Ruggigt värre”. Och i fråga om histrionisk personlighetsstörning så kan det väl rimligen vara så att man kan ha det i olika hög grad – precis som i fråga om psykopati. En person skulle alltså kunna ha drag av histrionisk personlighetsstörning, gissar jag. Fast jag vet inte mycket om sånt där egentligen, har inte pluggat psykiatri.

Det intressanta med uppträdandet på tennisbanan tycker jag ändå är hur man som tittare kan uppfatta signaler som spelarna ger, att det liksom kan kännas inuti en om nån beter sig på ett genuint sätt eller om han eller hon spelar teater. Man kan känna det på sig – ofta i alla fall, och kanske när det gäller tennis i högre grad om man ser på tv och får närbilder av personen än om man sitter med i publiken. Små små signaler som hjärnan lägger samman och tolkar utan att man riktigt vet hur det går till. Intuition brukar det väl kallas. Och efter att ha läst en del nu om ”drama queens ”- och om Djokovic – får jag en förklaring till varför jag inte riktigt gillar honom.  Jag är i och för sig inte ”förälskad i” Murray heller, men han känns i varje fall mer äkta.

Den som vill läsa om histrionisk personlighetsstörning eller om ”drama queens” hittar förstås massor på nätet. En sida på engelska har du här. Svenska wikipedia skriver så här.