Spelaren

Nej, det handlar inte om roulette eller spel på hästar utan jag tänker på spelaren jag har inne i skallen. Den väljer musik – klassiskt, låtar, melodislingor osv – utan att jag gör nåt. Ibland är det inte musik ens utan ett uttryck eller citat som snurrar där.

Igår gick jag omkring med en låt där texten börjar så här:
”Det började som en skakning på nedre däck.
Det fyllde oss väl mer med häpnad än med skräck.”
Mikael Wiehes ”Titanic” (länk nedan).

Kanske kom det igång efter att jag läst nån skribent använda just den där första meningen om känslan i början av mars 2020 – ”en skakning på nedre däck”. Pandemin hade börjat då men vi anade inte alls vad vi hade framför oss. Smittan spred sig ju alltmer. Allting blev vara värre och värre. En mening från min bok ”En flicka som heter Anna” dyker upp i skallen nu: ”Smittan spred sig som en ondsint vind över Dellenbygden”. Den gången handlade det inte om Covid-19 utan om difteri och scharlakansfeber. Fyra av Annas småsyskon dog. Man klarade inte såna sjukdomar den tiden på 1800-talet. Just den där meningen kom upp när jag satt på bussen på väg nånstans minns jag. Jag hittade ett gammalt kvitto i handväskan som jag skrev ner den på.
Men tillbaka till ”spelaren”:

I dag vaknar jag med en helt annan låt/bit i skallen: ”Goggles” av Nils Ferlin. Tonsatt av Olle Adolphsson. Så här lyder texten:

”Det tar ni fel, min fru,
att det var för snobberi
jag köpte mina goggles
— nej, kloka lilla ni.

Men nätterna de vita
och dagarna de gula
de lekte mina ögon
så ruggiga och fula.

Då handlade jag dessa
hornbågade ni ser.
— En artighet min fru
emot sommaren och er!”

Varför i all sin dar poppar ”Goggles” upp så där? Hittar inte nån anledning eller association. Nåja, det kan ju vara roligt att bli överraskad själv.

”Goggles” finns med Olle Adolphsson (inte Sven-Bertil Taube, som jag skrev först) på Youtube här.
Mikael Wiehe ”Titanic” på Youtube här.

Avslutar med en bild från en strand nära Melbourne i januari för ett par år sen. Half Moon Bay.
Och vill du veta mer om boken ”En flicka som heter Anna” kan du läsa här.

Sång till kärleken

”Ju mer passionerad man är desto starkare upplever man allt vackert och desto mer vill man tro på det och dela det med andra”, säger den franske låtskrivaren och sångaren Charles Dumont. Fast han sa det på franska, svenska kunde han nog inte gissar jag. Citatet kommer från en dokumentär om Edith Piaf som jag såg på SVT Play häromdan. Dumont talar här inte bara om Piafs många passionerade kärlekshistorier utan också om hennes förhållande till religionen under senare delen av hennes korta liv. Hon dog när hon bara var 47 år (okt 1963).

En av Ediths Piaf många kärlekar hette Marcel Cerdan. Han var boxare, gift och far till tre barn. Kärlekshistorien mellan honom och Edith Piaf fick ett plötsligt och tragiskt slut i oktober 1949 genom en flygolycka. Cerdan var på väg till New York för en returmatch med Jake LaMotta då planet störtade på Azorerna. Alla ombord dog.

”L´Hymne à l´amour” (musik Marguerite Monnot, text Edith Piaf) skrev Piaf till Marcel Cedran och efter hans död sjöng hon den vid varje scenframträdande.

Vilken röst hon hade, denna lilla kvinna. Liten och späd var hon, 147 cm lång. Piaf betyder sparv.

Så dra på volymen nu och lyssna på Piafs framförande av den här fantastiska kärlekssången. Finns på Youtube här. Man kan träna sin franska på den också.
Dokumentären om Edith Piaf och kretsen omkring henne har du här. Kan ses till 25 mars 2021.

Sjostakovitj ”The Gadfly”

Ja, jag kan inte låta bli. Sitter här i den mörknande julikvällen och lyssnar på mer av Sjostakovitj (på min laptop). Det är slut med dom ljusa kvällarna, tyvärr. Vi missade en hel del av dom hälsingska ljusa sommarkvällarna pga coronan, kom till ön ovanligt sent denna sommar. Och snart är vi inne i augustimörkret. Man får trösta sig med Sjostakovitj.

Musiken skrev Sjostakovitj till den sovjetiska filmen Ovod – the Gadfly – från 1955. Sen användes den i en tv-serie inspelad på 1980-talet där Sam Neill spelade spionen Sidney Reilly. Jag såg den då och musiken fastnade. Vacker musik som nog här bidrar till vemod över att sommaren snart är inne på slutvarvet. Musik som lätt går rakt in i hjärtat – i alla fall på den här bloggerskan.
Eftersom jag inte kan bestämma mig för vilken jag tycker bäst om får du två versioner här:
Med violinisten Nicola Benedetti från Last night of the Proms 2012 här.
Från tv-serien Ace of Spies med Sam Neill här.