Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Svartvitt

Promenad på Djurgården i dag. Mycket går i svartvitt men färg finns kvar här och var.

Många obebodda lägenheter däruppe i träden. Nu övervintrar hägrarna nog vid Råstasjön och en del andra ställen. Fram i vår är dom tillbaka vid Isbladskärret och fixar och donar med sina bon. Hägrarna vid Isbladskärret har varit med många gånger tidigare i bloggen. Titta t.ex. på inlägget Häger-Dags här.

Om gamla ord med mera

»Det andra är, att han i dag morse, då vi efter böndernas avresa blevo ensamma, tilltalade mig på ett språk, som, ehuru det skulle vara förblommerat, tämligen tydligt påpekade vissa beräknade framtidsförhållanden.«
»Aha – supponerar han har ett hjärta.”
»Det är mer än jag supponerar, och just därför….«
Klipp ur ”Ett köpmanshus i skärgården” av Emilie Flygare-Carlén. Boken kom ut 1860. Författaren levde 1807-1892. Jag har inte läst boken. – Vadan detta nu då?

Jo, eftersom jag i min blogg Arundo – och på Arundos Facebook-sida – oförblommerat pushar för mina två böcker kom jag att fundera över att, om det finns nåt som är oförblommerat, så finns det väl nåt som är förblommerat också. Då dök Emilie Flygare-Carléns rader upp ur historiens djup (=jag googlade).

Oförblommerat är ett ord jag kan använda ibland men förblommerat har jag inte tagit in i mitt ordförråd. Supponerar gör jag inte heller. Eller snarare, jag har inte tänkt på att det är det jag gör när jag antar eller förmodar nåt. Är supponera gammalsvengelska av suppose? Ehuru låter fint men det använder jag inte heller.

Böckerna då? Jag supponerar att det inte är det minsta oförhappandes utan snarare oförblommerat att här tipsa dig om mina böcker på Arundo: ”En flicka som heter Anna” och ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu”. (…ehuru det där ju blev rätt krystat språkmässigt, tvingas jag tillstå).
Ett kort smakprov ur ”Anna-boken” finns förresten i inlägget Söderhamn omkr 1880.

Och apropå ord: oförhappandes finns ju, men hur är det med förhappandes?

Stilleben i köket

Sitter och surfar runt bland gamla bilder och hittade den här. Funderar på vad den säger om hur vi levde våren 2004. Råsocker, olivolja av olika slag, rödvin, lök och vitlök, citroner… ja, så har det nog fortsatt när det gäller sånt man behöver ha hemma fast det oftare är vitt vin numera. Och råsocker använder jag nog sällan numera, minns inte vad jag hade det till då. Basmati inköpt i stor tygpåse från Taj Mahal på Kammakargatan anar jag också. Känner igen färgerna på påsen upptill i högra hörnet.

Anledningen till denna samling av grejer på köksbordet var byggarbete i köket: balkong mot gården skulle byggas. Ett köksfönster gjordes om till balkongdörr. Del av köket var avskärmat med träreglar och byggplast. Vi levde väl på prickiga bananer, rödvin och linfrö den tiden…och basmatiris kanske.

Stockholms Filmfestival

Ja, mycket springande på bio är det dessa dagar. Festivalen pågår ju och bjuder på ömsom vin, ömsom vatten. Bland dom filmer jag blivit besviken på finns Polanskis ”Based on a true story”. Bra skådespelare men en icke trovärdig story och mest ett riktigt misch-masch. Trodde nog Polanski skulle lyckas bättre. ”Amant double” av François Ozon var inget vidare den heller. Engagerade inte. Synd det, Ozon har gjort bra filmer tidigare. ”Bakom stängda dörrar”, ”Under sanden” m.fl.

Det hittills värsta bottennappet tycker jag är ”Gemini”, en riktig B-film med B-skådisar. Jodå, visst finns här vackra bilder, eleganta interiörer i flotta hus i Los Angeles, fina färger, häftig musik och mycket motorcykelkörande på vindlande bergsvägar ovanför LA. Men historien är minst sagt tunn och dessutom illa spelad. Jag fick lust att gå ut innan filmen var slut men ändrade mig och satt kvar. Filmen fick mig att fundera över hur dom som arrangerar filmfestivalen gör urvalet av filmer. ”Gemini” var verkligen inget bra val, tycker jag.

”The workshop”, fransk film med originaltiteln ”L´atelier” (fjompigt att en fransk film ska få en titel på engelska när den visas här), var en riktigt bra och ganska skrämmande historia om hur en ung man kan komma på glid ordentligt. Det handlar om en skrivarkurs med ungdomar och ledd av en kvinnlig författare. Platsen är La Ciotat, en stad vid kusten en bit öster om Marseilles. Pratfilm med många vackra bilder från en kust jag känner väl igen.

”En fantastisk kvinna” med originaltiteln ”Una Mujer Fantástica” är en chilensk film om en annorlunda kvinna, som försöker stå upp för den hon är. Ovanligt ämne. En otrevlig scen med kränkande behandling av kvinnan fick mig att minnas sameflickan i den svenska filmen ”Sameblod”. En annan sydamerikansk film är den chilenska ”Los perros”. Den handlar om en inte särskilt sympatisk kvinna i 40-årsåldern som verkar allmänt osäker på vad hon vill egentligen. Hon blir intresserad av en f.d. militär som är hennes ridlärare. Mannen har ett mörkt förflutet under Pinochet-tiden och inte bara han. Andra personer i filmen försöker också dölja och sopa under mattan vad dom gjorde dom där åren. Titeln betyder ”Hundarna”.

En vacker och berörande film är den polska ”Wild roses”, som handlar om en ung kvinna som bor med sina barn ute på polska landsbygden. Mannen arbetar borta långa tider och kommer bara hem nån enstaka gång emellanåt. Kvinnan vantrivs med sitt liv, känner sig ensam. Huset dom bor i är under ombyggnad men blir väl aldrig klart eftersom mannen är borta på jobb så mycket. Kvinnans mamma är hos henne ibland och hjälper henne med barnen men nån nära kärleksfull kontakt mellan mor och dotter är det inte. Här finns också ett starkt inslag av religion och hur människorna förtrycks av den,  i alla fall uppfattar jag det så. Den unga mammans dotter konfirmeras. Väldigt bra liten flicka, en liten revoltör verkligen som ena stunden springer iväg och håller sig undan för att hon är arg på mamman, andra gånger kommer och kramar om henne. När flickan vid konfirmationen får en vit bibel av sin mormor slänger hon den i golvet. Hon ville ha en dator.

”Three billboards outside Ebbing, Missouri”, är en mycket underhållande rolig och stundtals gräslig film med bra skådisar. En svart komedi. Det handlar om människor på den amerikanska landsbygden. Frances McDormand spelar en kvinna som inte tvekar att demonstrera och ge sig på polisen som inte lyckats lösa mordet på hennes dotter. Woody Harrelson gör ett varmt och mycket berörande porträtt av sheriffen på polisstationen. Filmen är gjord av Martin McDonagh, han som gjorde ”In Bruges”, också en mycket bra film för flera år sen. Colin Farrel, Ralph Fiennes och Brendan Gleeson var med i den. Den kom redan 2008 ser jag. Hå hå ja ja, åren går.

Nej, nu ids jag inte skriva mer om filmerna. Det är ju inte slut än förresten. Jag ska se 6 filmer till innan festivalen är slut nu på söndag kväll.

Liten novemberbetraktelse

Visst är det lustigt det där att en melodi kan fastna i skallen. Vad det blir vet man aldrig. Igår var det Dan Anderssons ”Hej och hå, Jungman Jansson, redan friskar morgonvinden…”

Och när jag står med mina matkassar och väntar på bussen på Sankt Eriksgatan i den grå grå novembereftermiddagen, omgiven av jäktade stockholmare på väg hem från jobbet, sjunger Jungman Jansson i min skalle. Jag tänker att det är ju så det är; det vet alla som bott eller vistats mycket vid havet. Morgonen kan vara solig och nästan helt vindstilla och vattnet kan ligga som en spegel eller kanske bara lätt vattrat på ytan. Och sen börjar det blåsa.”Redan friskar morgonvinden…” Vilken vacker versrad det är i all sin enkelhet.

Det börjar dugga lite och jag flyttar in under tak på hållplatsen. Jag står där och försöker komma på nästa rad: ”Sista – – rullat undan och Constantia ska gå…” Men vad är det för ord som ska in där? Kan jag fråga nån i kön kanske? Den där lilla buttra farbrorn? Den böjda kvinnan som släpar på en ”dramaten” och går runt hela kön för att ta sig in framifrån och sno en sittplats? Eller damen i brun kappa som står bredvid mig? Hon kastar en kritisk blick (tycker jag) på dom två glada tonårstjejerna som står en bit ifrån klädda i hijab och långa kjolar (Somalia?). Flickorna pratar och skojar med varandra, helt obekymrade om  alla andra som står där. Dom där tjejerna är det enda livaktiga i den här trötta kön.

Särskilt svårt var det ju inte. Lätt som en plätt. Jag kom förstås på det på bussen. ”Sista natten rullat undan och Constantia ska gå…” Ser på Wikipedia att Jungman Jansson är en av de få dikter som Dan Andersson själv tonsatt. Texten har varit utsatt för pk-redigering när man vid skivinspelningar bl.a. bytt ut ordet fnask mot sup: ”Kanske glömmer du din Stina för ett fnask i Yokohama – det är slarvigt men mänskligt, så sjung hej och hå.”
Constantia var i verkligheten Dan Anderssons grannes roddbåt står det också. Wikipedia här.

Gammalt och nytt

Igår tog jag en promenad i Lilljansskogen och Norra Djurgårdsstaden. Här är väldigt mycket på gång. Gasverkets område med alla de gamla tegelbyggnaderna och gasklockorna  rustas och alldeles intill byggs för fullt i området som kallas Norra Djurgårdsstaden. Många hus är klara och folk har flyttat in. Affärer, apotek, restauranger finns på sina ställen. Samtidigt pågår nybyggandet för fullt. Stor variation i den arkitektoniska utformningen. Ett exempel har du här.

Skulle gärna ha gått runt och plåtat mer men eftermiddagarna kommer snabbt så här års, kylan kändes alltmer och ljuset blev allt sämre. Men en rätt trist fasad med exempel på växtkraft fick jag med. Klicka för större bild så du ser växtligheten.

Fler bilder på Norra Djurgårdsstaden finns hos Wikipedia här.

Och så gick jag en bit längs Husarviken och spanade på den gamla röda träladan på andra sidan där jag en lycklig dag i juli köpte mig en ny kajak, som jag sen förstås fick god användning av i Söderhamns skärgård. Trevligt minne. Vi forslade upp den på biltaket och jag premiärpaddlade ut den från fastlandet till ön.
Du kanske vill se kajaken också?
Lite av fören kan jag bjuda på här.  Bilden tog jag i mitten av augusti. Ön du ser där heter Sandskär. Den kan du läsa om i boken ”Sandskär i mitt hjärta”. Titta här.

Om #metoo

Visst. Jag har också varit med om det. Minns tillfällen, vad som hände och vem som gjorde det. Förstås för länge sen, jag var ju ung då och hade inte alls samma egna säkerhet och skinn på näsan som jag har nu, och har haft länge. Det är det som är så sorgligt med dessa Metoo-berättelser, tycker jag. Oavsett om det handlar om en kvinna som står i beroendeställning eller ej till en man som tar sig friheter mot henne så handlar det ju oftast om en ung kvinna som kanske är för osäker för att våga slå ifrån sig ordentligt – bli öppet förbannad, skrika och stampa och lämna tafsaren på dansgolvet osv.

Att vissa män gör så här mot kvinnor är ju nåt som alla kvinnor vet att så är det bara. Som Åsa Beckman sa i ett samtal på DN:s sajt att ”det är en självklar beståndsdel i alla kvinnors liv”. Och visst är det sorgligt. Kvinnors frihet begränsas genom detta och har alltid begränsats av det. Metoo-kampanjen bidrar säkert till att det blir bättre. Så att många av dom män som tafsar och trakasserar äntligen förstår det dom inte fattat tidigare. Och unga kvinnor lär sig och vågar säga ifrån ordentligt när nån tar sig friheter mot dom. Och jag tror också, som många berättat om, att unga kvinnor av i dag är bättre på att försvara sig mot den här typen av kränkningar än som det var när jag var ung. Bra det!

Många artiklar om störtfloden av berättelser under #metoo har det varit denna tid. Jag fäste mig särskilt vid vad Malin Ullgren skrev i DN. En kvinna får ”inte reagera för starkt, eftersom du inte är hysterisk, inte humorlös, inte frigid. Tre viktiga saker du sköter om i din personlighet, i din kvinnoroll, och därför har du alltid reagerat med måtta, om alls.” Och vidare: ”Du har fått lära dig att acceptera det mesta utom våldtäkt, det är så världen har ordnat sin syn på kvinnors kroppar…” (länk nedan)

Men det här med anklagelserna som yr omkring nu är rätt otäckt, tycker jag. Ena dagen en journalist på nån aftonblaska, sen nån programledare i tv och så en känd komiker som ofta förekommer i tv osv. Vem? Vem? Kan det vara XX? Eller YY? Det kletar liksom av sig omkring. Hur ska man egentligen komma runt det där?

Män som gör sånt här är skitstövlar, och jag tycker inte att det är fel att dom får ta ansvar för sitt handlande. Men ibland tänker jag på möjligheten att kanske dra ett streck snart och säga nånting som: ”Nog nu. Vi hoppas att ni män som tar er friheter mot kvinnor nu äntligen fattat vad det handlar om och ändrar ert beteende. Nu går vi vidare. Fler Metoo-berättelser kan komma men utan rena utpekanden och uthängning av människor.” Vad skulle det innebära? En massa män skulle väl dra en lättnadens suck (puh! jag klarade mig!). Samtidigt skulle dom förhoppningsvis ändra sitt beteende. Många kvinnor som varit utsatta för sexuella trakasserier skulle väl känna att dom inte får den upprättelse dom vill ha. Och det är klart att man kan ju tycka att varför ska vissa skitstövlar avslöjas medan andra slipper undan? Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det här. Tanken att det ska rulla vidare med ständigt nya avslöjanden, anklagelser och uthängning av människor är ju inte heller särskilt trevlig.

Malin Ullgrens artikel i DN här.

MOLLES BILDER

Välkommna skriv gärna en kommentar

norbergianblue

Tankar,åsikter,nojor,livet

Gabrielles blogg

Om filmer jag ser, böcker jag läser och saker som händer med mera!

inte fan gör det det

Alla säger:det ordnar sig....inte fan gör det det..

Alirfakta

Fakta om Söderhamns kommun

Författartipsbloggen

om skrivande i alla dess former

Gabis Annex

Om filmer jag ser, böcker jag läser och saker som händer med mera!

VideoPress Plugin for WordPress

Easily upload and share videos on your WordPress blog or any site, even in full HD.

The WordPress.com Blog

The latest news on WordPress.com and the WordPress community.