Östra station

Vad ska egentligen hända med stationen? Är nedläggning redan på gång? Jag tänkte att jag såg början på slutet när jag tittade in i entréhallen häromdan. Restaurangen stängd. Sen såg jag att man hållit på med renovering, och att man ska öppna igen nu före månadens slut. Det blir tydligen några år till. Men Roslagsbanan ska förlängas in till T-centralen, och Östra station ska läggas ner. Kanske startar bygget redan 2022-2023. Man beräknar att det ska ta tolv år. På platsen för Östra Station ska man bygga bostäder.Restaurangen på Östra station öppnades i oktober 1932 – ”Ett värdigt stationshus för allmänheten”. Plafonden målades av konstnären Evald Dalskog (1899-1950). Här ser man olika yrkesmän från Roslagen. På restaurangens hemsida står: ”Inredningen i restaurangen är original från begynnelsen, förutom glasväggen som tillkom på 50-talet för att man skulle få servera vin. Vin fick nämligen bara serveras i slutna rum.”
Efter vad jag kan komma ihåg har jag bara ätit på restaurangen en enda gång. Det får nog bli nån gång till innan allt försvinner.

Och utanför dansade glada teknologer.
”Bygget av Roslagsbanan till city kan starta tidigare”, artikel i Mitt i  här.

Enkehusparken

Parken ligger innanför det gamla Borgerskapets Enkehus vid Norrtullsgatan i Stockholm. Parken var tidigare en av Norrmalms-Vasastadens mest värdefulla parker, skrev Mats Wickman i SvD för ett par dar sen (länk nedan). Så är det inte längre. ”I dag är Enkehusparken ett mischmasch av omotiverade stödmurar, trappor, många och breda stengångar samt konstgräs. Cirka 25 träd, åtskilliga av dem skyddsvärda gamla lövträd, har fällts, vilket är väldigt många i den lilla kvartersparken.”
Jag gick dit med kameran i dag. Plastgräs är förstås ett otyg, det ser inte alls lika levande ut som riktigt gräs. På det tidigare så charmiga Nytorget har man bytt ut gräsmattan mot plastgräs. Och nåja… all charm med Nytorget är inte borta för det, men plastgräsmattan ser fasligt trist och död ut.
En orsak till bytet är säkert att underhållet förenklas. Men är det verkligen värt det?
I Enkehusparken finns fortfarande riktiga gräsmattor kvar, men den del som vetter mot Viktor Rydbergs skola är belagd med plastgräs. Skillnaden i intryck framgår av bilden ovan, hoppas jag. Klicka för större bild.

Dessvärre vet man nu att miljöfarliga mikroplaster sprids från konstgräsmattor. Det som sprids är s.k. granulat, som ingår i det fyllnadsmaterial man använder. Små små korn som kan innehålla olika typer av farliga ämnen. ”Konstgräsplaner för fotboll sprider mellan 2 300 och 3 900 ton plast i naturen varje år” skriver man i en artikel i tidningen Sveriges Natur.

Och dessa stenmurar och stenkanter? Varför är det så poppis med sånt i Stockholms parker? Är det för att det ska bli mer lättskött eller vadå? Vackert är det inte. Den myckna stenen ger ett hårt intryck.

Vasaparken har också ett stort inslag av stenmurar liksom den lilla parken vid Sankt Eriksplan. Skönhetsrådet skrev 2018 om Enkehusparken: ”parkens kraftiga förändring i form av konstgräsmattor och stödmurar som enligt rådets mening inte har några historiska belägg i parken”.

Wickman skriver att 25 träd tagits ned i Enkehusparken. Det förvånar mig inte alls. Stockholms stads beslutsfattare och planerare verkar inte tycka om träd. Enklare att ta bort dom. Och man kan ju alltid ställa ut mindre träd i stora ”krukor” eller lådor som man gjort på Odenplan. Fiffigt, va?! Fast…hm…vi kanske ska vara glada att utställda träd är levande träd och inte av plast.

Enkehusparken ett offer för bristande ansvar, Mats Wickmans artikel i SvD här. Konstgräsplaners miljöpåverkan hos Naturvårdsverket här.
Konstgräsplaner sprider mikroplast i miljön, artikel i tidningen Sveriges Natur här.

Obehagliga sanningar

Washington Post skrev häromdan att ”Some white people don’t want to hear about slavery at plantations built by slaves” (artikeln ligger bakom betalvägg). Det handlar om vita turister som besöker plantager i USA där slavar jobbat, lidit och dött. En del av dom här turisterna tycker det är obehagligt att höra om hur slavarna levde och hur dom behandlades, man blir ju på dåligt humör, det är deprimerande att höra om osv. Så mycket bättre då med skildringar från slavtiden av typen ”Borta med vinden” med slavägarnas stora fester, vackra kläder, romantik osv – före inbördeskriget på 1860-talet.

Boone Hall Plantation

Vi var en gång på en stor plantage nära Charleston, South Carolina: Boone Hall Plantation. Man kunde besöka den eleganta herrgård där slavägaren och hans familj hade bott och dom enkla hus som slavarna bodde i. På en vägg i herrgården satt ett anslag om köp och försäljning av slavar där man kunde läsa om priser för slavar av olika kön och ålder, en liten flicka m.m. Visst var det beklämmande att se sånt och inse den enorma skillnaden mellan att vara slavägare och slav och försöka förstå något litet av det som drabbade slavarna. Att gå där som svensk innebar ju inte heller att vi kunde slå oss för bröstet i tron att Sverige aldrig varit inblandat i slaveriet, för så var det ju inte.

Men…hm… är man orolig för att få höra obehagliga sanningar kanske man ska undvika att turista på plantager i sydstaterna i USA, liksom man väl också ska låta bli att besöka Auschwitz och andra koncentationsläger i Europa.

Så här bodde slavarna på Boone Hall Plantation.
Guiden sitter framför ett av slavarnas hus.

Slavarnas hus på Boone Hall Plantation förevisades av en guide som när vi frågade hur hon såg på slaveriets historia i USA sa hon ungefär så här: ”det var inte vi som införde slaveriet, det var ju engelsmännen”. Vi var inte imponerade av svaret, men det var liksom ingen idé att inleda nån diskussion. Skygglapparna verkade sitta hårt på.

För ett par år sen skrev Dick Harrison om det svenska slaveriet och hur och när det upphörde: ”Det svenska slaveriets svanesång” här. Och för ett par månader sen hade han en artikel om det slaveri som tyvärr fortfarande finns: ”Vi blundar för vår tids slaveri – barnarbetet” här.

Jag har bloggat om slaveriet ett par gånger tidigare. Sök på slaveri i sökrutan upptill till höger om du vill läsa inläggen.

Salutskröna

När man passerar den här ståtliga byggnaden vid Stockholms inlopp brukar man fnissa lite åt att ett ryskt fartyg på statsbesök sköt salut vid Danvikens dårhus i tron att det var Kungliga slottet. Så korkat av dom! Roligt när nån annan gör bort sig – kanske särskilt ryssar?

Bra historia men troligen fel på några punkter. Byggnaden är inte Danvikens dårhus utan äldreboendet Danvikshem. Händelsen ska ha ägt rum i början av 1920-talet. Enligt vissa ska det inte ha varit ryssar utan italienare som gjorde bort sig genom att avlossa kanonerna när man kom förbi. Enligt en annan variant ska saluten ha gällt den etiopiske kejsaren Haile Selassie på statsbesök, men han kom med tåg så det stämmer inte heller.

Kanske är alltihop en skröna? Eller också måste man börja skjuta i höjd med Danvikshem för att hinna med rätt antal skott osv. Inte vet jag, tycker det låter lite oklart det hela. Hittade några artiklar i DN från 2003 om saken. Läs här (sept 2003) och här (nov 2003).

Fast det är ju roligare med korkade ryssar som skjuter salut för dårhuset…

Vildmannen 7

Tänk så man smyckade ut byggnader förr i tiden. Här ses en kvinna och en man stå på vakt på en fasad, och under dom ser man till vänster två apor och så till höger samma apor spegelvända. Är mannen med klubban Herkules? Och kvinnan – vem är hon? Hon ser ut att ha blivit av med en del av ena armen. Som vanligt: större bild om du klickar på den.

Att figurerna vaktade hjälpte inte, byggnadens inre förstördes i stort sett helt i en stor brand i november 2017. Huset är Vildmannen 7 som ligger i hörnet Biblioteksgatan/Jakobsbergsgatan.

Det var säkert skrämmande för många att läsa om hur förödande denna stora brand mitt inne i Stockholm var. Inte minst den som bor i ett gammalt stenhus från tiden omkring förra sekelskiftet (som jag gör) fick sig en tankeställare. Man skulle ju kunna få för sig att stenhus inte kan brinna. Men men… så är det naturligtvis inte. Material och konstruktion av bjälklag mellan våningarna o.d. spelar förstås in, och är det brännbart och olyckan är framme ordentligt så brinner det.

Byggnaden Vildmannen 7 uppfördes 1895-97 och innehöll från början mest bostäder, bl.a. en paradvåning på 800 kvadratmeter med nio rum. Senare har byggnaden gjorts om och innehållit lokaler för företag, men fortfarande fanns nio lägenheter när huset brann. Som tur var kom inga människor till skada.

Huset har varit täckt med skynken o.d. tidigare, men i dag när jag gick förbi var det mer avklätt, så det fick bli ett par bilder. Vill du läsa mer om Vildmannen 7 kan du titta på Hufvudstadens information här.

Fjäderholmarna

Fjäderholmarnas värdshus. Målning av Henrik Reuterdahl 1889. Stockholmskällan.

För många år sen jobbade jag på ett forskningsråd i Stockholm. En gång varje år var hela personalen på utflykt för att titta på det ena och andra som på nåt sätt rörde dom forskningsområden som vi arbetade med: byggande, förvaltning, miljö m.m. En gång var vi på Fjäderholmarna. Det var nog i början av 1980-talet, efter att marinen lämnat holmarna 1976 men innan Fjäderholmarna öppnades för allmänheten 1985. Som jag minns det fanns det en del byggnader för marinen där när vi var där och annars var det en ganska typisk skärgårdsmiljö med skog och klippor och lite bergigt här och var.

Nu är alltihop väldigt iordningställt, fint och prydligt och med restauranger, rökeri, kaféer, hantverksby, badplats m.m. Gångvägar och tydliga skyltar lite här och var och mycket folk trots att det var en vardag.

Alltihop är nästan lite för prydligt och anpassat för mig som ofta ser mer charm hos sånt som är gammalt och lite lagom slitet. Fast samtidigt är det ju ett lättillgängligt utflyktsmål (ca ½ timmes färjeresa från Slussen eller Nybroviken) och är man (jag) bara beredd på graden av prydlighet kan det ju ändå vara trevligt. En del gamla hus finns faktiskt också kvar.
Läs mer om Fjäderholmarna hos Wikipedia här.

Nynnar om natten

Efter en lång het dag på savannen faller natten. Giraffen hittar en bra plats att sova på, lägger sig ner, sträcker ut sin långa hals och dom långa benen och vilar i det svala nattgräset. Medan mörkret djupnar alltmer nynnar giraffen lugnande till sina kompisar: ”här är jag, allt är bra!”

Man har trott att giraffens hals är så lång att det skulle vara för energikrävande att pressa luft igenom den och åstadkomma andra ljud än fnysningar och grymtningar. Andra djur kan ju kommunicera på olika sätt: hundar skäller, katter jamar, lejon ryter, elefanter trumpetar. Men giraffer har man tänkt är stora och nästan helt tysta djur. Men forskning från senare år visar att giraffer nynnar om natten.

Fast lägger sig ner gör dom inte. Vuxna giraffer sover stående och antagligen bara korta stunder i taget. Giraffbarnen däremot kan sova på marken i alla möjliga konstiga ställningar. Man hittar många bilder om man googlar efter giraff som sover.

Ljudet som åstadkoms är lågfrekvent men går att höra; det är rikt på variation och innehåller en kombination av toner. I nattmörkret kan det vara svårt att se varandra, och kanske nynnar giraffen ”här är jag” till sina kompisar. En annan förklaring kan vara att det inte handlar om språk och meddelanden utan att det är en sorts snarkning som kommer när giraffen sover och drömmer.

Oavsett vilket tycker jag det låter trivsamt att giraffen nynnar om natten. Jag fick den där högst ovetenskapliga bilden i huvudet av en giraff liggande i det svala gräset när jag läste artikeln i SvD ur boken ”Djurens språk” av Eva Meijer. Artikeln där giraffen nämns mycket kort har du här.
Lyssna på giraffens nynnande t.ex. här.