Frukostdags

Målning av Hanna Pauli från 1887. Måste lägga in den här för att slippa se inlägget om Busch när jag går in på bloggen. Dessutom är det i dag en gråvit dag med lite snö på taken och inte några direkta tecken på en vår och sommar i antågande. Nåja, vi är ju luttrade när det gäller vädret i det här landet.

Vacker målning är det i alla fall. Säkert är det jungfrun som kommer där med en bricka; tjänstefolk hade ju bättre bemedlade familjer förr.

Här en bild från en annan tid där det också kommer en jungfru och passar upp. Det är på ön Sandskär i Söderhamns skärgård och det är sommaren 1921. Familjen Österlund (dom flesta var döttrar och på bilden finns en ingift man med också) har promenerat över ön till den stora stranden på norra sidan. En strand som numera är borta. Jag har en akvarell av stranden innan den försvann. Bild har du på Arundobloggen här.

Det var August Österlund, mörkblå tidningsman i Söderhamn och far till sju döttrar och en son, som lät bygga den gamla stuga vi har på Sandskär. Det var nån gång på 1860-talet. Det finns en hel bok om stugan och skärgården för den som vill veta mer. Läs på Arundobloggen här. Eller titta på sidan om mina båda böcker här.
Vill du ha ett ex av nån av mina böcker eller båda? Lätt fixat. Kolla på Arundo hur man gör.

Apropå Busch

Nej, KD är inte mitt parti. Har aldrig röstat på partiet och tänker inte göra det. För flera år sen när först Alf Svensson och sedan Göran Hägglund var partiledare tyckte jag nog ibland att det åtminstone gick att lyssna på dom. Men i dag? Nä.

”Det var länge sedan medmänsklighet var en del av Kristdemokraternas varumärke” skriver Amanda Sokolnicki i DN apropå hur Busch behandlat sin nyligen avgångne partisekreterare. Läs artikeln här.

Bilden är från National Gallery i Melbourne och den österrikiske konstnären är Erwin Wurm. Verket heter ”Abstract sculptures (Kiss)” och ingår i en serie surrealistiska konstverk där konstnären tar färdiga produkter och objekt från vår samtid och leker med betraktarens uppfattningar. Klart jag tänkte på Busch när jag såg skulpturen.

En vända runt öarna

Igår blev det en dag med sol, visserligen rätt svag men i alla fall sol! Gick runt öarna igen, för första gången denna vårvinter: Skeppsholmen och Kastellholmen. Favoritpromenad. Jag tänkte på hur mycket jag tycker om dessa gamla miljöer med all sin gamla historia. Att få sånt går inte lika lätt i Melbourne.

Svanarna ägnade sig åt tvätt och fjäderdräktsvård. Det var först när jag tog upp bilden i datorn som jag såg att det är en sångsvan och en knölsvan på bilden. Den längst till vänster går det ju inte att se om det är knöl- eller sångsvan.

Högvatten. Det gamla vraket Grå Ulven, som ibland sticker upp utanför Kastellholmen, kunde bara anas. Bild på hur det kan se ut där vid lågvatten har du i inlägget ”Lågvatten” från 2013 här.

Lite vårtecken gick också att hitta. Krokus på sluttningen nedanför kastellet. Snödroppar såg jag också men nån bild blev det inte.

De, dem, dom – en kommentar

Mycket talas nu om en eventuell språkreform som skulle innebära att de och dem i skriven text rakt av ersätts med dom. Motståndarna kallas skämtsamt dinosaurier i DN:s lilla artikel i dag här.

För egen del bestämde jag mig tidigt för att använda talspråk i bloggen och skriva dom för såväl de som dem. Alltså enligt ”dinosaurierna” ett tecken på förfall.

I tryckt text – t.ex. i mina två böcker – skriver jag förstås de och dem. Och det har gjort också i artiklar jag skrivit under åren eller i mer formella brev.

Samtidigt är jag nog inkonsekvent i bloggen eftersom jag fortfarande skriver dig och mig istället för som orden uttalas: dej och mej. Jag har inte heller gått över till att skriva mejl utan skriver av gammal vana den engelska varianten email.

Lustigt detta med ord, när jag lärde mig läsa i första klass var jag upprörd över att ordet stog skulle skrivas med d på slutet – stod. Helt fel, tyckte jag.

En glass före hemresan

Dagen före avresan i förra veckan promenerar jag ner till the Bay en sista gång. Följer Dickens street förbi St Kilda Botaniska ner mot havet. Hos den asiatiska kvinnan i den lilla butiken några kvarter bort köper jag en ”avskedsstrut” med Peter’s chokladglass, en favorit. Med mitt aussie-barnbarn köpte jag ofta glass där vid tidigare besök i Melbourne, och nu när jag var tillbaka efter tre års uppehåll pga pandemin kände hon igen mig och frågade om jag varit bortrest.

Efter att jag tagit mig över den starkt trafikerade gatan längs the Bay kommer jag till en marina för motorbåtar. Här ligger många stora flotta motorbåtar och så finns det hyllor i tre våningar för mindre båtar, typ såna med utombordare. Lite av hyllorna syns till vänster på bilden. Det är kanske kranen som syns där som används för att plocka ut båten när man ska använda den antar jag.

Längst ner får jag en utblick mot Melbourne CBD igen. En liknande bild fast längre ifrån tog jag i början av februari – från Point Ormond – här.

Därmed är det kanske slut med Melbourne-bilder för den här gången.

Mer från Melbourne

För en vecka sedan kom vi hem efter ett antal veckor i den trevliga staden Melbourne. Vi bodde inte inne i stan utan i Elwood, strax utanför. Den här typen av hus finns det gott om i området. Just det här är ett av dom finare. Det ligger nära Saint Kilda Botanical Gardens. Generellt tror jag det är ganska mörkt inne i många av dom här husen. Man skyddar sig från solen i det här landet.

En dag stod jag och väntade på spårvagnen på hållplatsen South Melbourne i närheten av marknaden som jag hade med på bild tidigare – här. Det här var utsikten mot byggnader på andra sidan spåren. Det är ju också en form av trompe l’oeil, som jag skrev om nyss. Inte direkt vackert men rätt roligt gjort. Tittar du noga ser du att det sitter nån och väntar på spårvagnen in mot stan nedtill till vänster. Som vanligt: klicka på bilden om du vill se den större.

Svenska Kyrkan ligger i Toorak House, ett tidigare guvernörspalats. Hit går gärna svensk-australiska barnfamiljer så barnen kan delta i kyrkans barnverksamhet och träffa andra barn, som talar svenska. Här finns ett stort fint lekrum inomhus, en butik där man kan köpa fika och kanelbullar, varmkorv, svenskt knäckebröd m.m. och en stor härlig trädgård med avdelning för lek och dessutom en swimmingpool. Vi gick ofta dit när mitt aussie-barnbarn hade åldern inne för det. Nu är han 14½ och har andra intressen.

Byggnaden heter Toorak House och byggdes 1849. På en sida där man skriver om byggnaden står det att det är den enda byggnad i stan som finns kvar från tiden innan man upptäckte guld i Victoria. Fem guvernörer i delstaten Victoria har bott här från 1854 till 1874. Nu ägs huset alltså av Svenska kyrkan. Vet inte när den gamla svartvita bilden på guvernörspalatset är tagen.

Avslutar med en bild från en miljö jag besökte några gånger under tiden i Melbourne. Väntrummet på Stay Tuned på Ormond Rd i Elwood.

Här blev jag behandlad av en fysioterapeut med mjuka varma händer som masserade och drog, pressade och knådade för att råda bot på mina besvärliga smärtor i ena axeln. Och det blev bättre. Det visade sig att han hade pluggat i Sverige och kunde en del svenska som knäckebröd och surströmming. Klart jag gillade honom!

Den smärta som fanns kvar följde tyvärr med från Melbourne och hem. Men nu har jag fått en cortisonspruta mot inflammationen (s.k. bursit) här hemma så hoppeligen är det snart slut med eländet.

Om Idus martiae och trompe l’œil

”Friends, Romans, countrymen, lend me your ears…” Vi kom att tala om Shakespeares Julius Caesar och om Marcus Antonius’ tal i dag eftersom det är den 15 mars. Idus martiae, Julius Caesars dödsdag 44 f.Kr. eller BCE (Before Christian Era) som det ibland står numera. Jag bloggade om dagen för många år sen i inlägget ”Den dag som i dag är…”- här.

Den här Idus martiae var en strålande solig dag men med en hel del vind. Hittade man någorlunda lä var det skönt att sitta på en bänk i solen en stund. Vi gjorde det i Bergianska.

Så Julius Caesar poppade upp i dag helt enkelt pga dagens datum. Annars har tankarna en del rört sig om förgänglighet och om att ”this too shall pass”, ett uttryck som både kan upplevas som sorgligt/vemodigt och som trösterikt. Bloggade om det här.

Varför detta nu då? Vet inte riktigt men så blir det ibland. Kanske hänger det ihop med den här trompe l’œil-målningen, som jag nyligen såg på National Gallery i Melbourne.

Målningen är gjord 1706 och den holländske konstnären heter Edwaert Collier. På en skylt bredvid skriver man att den här typen av målningar var vanliga i holländskt måleri på 1600-talet – s.k. Letter rack paintings. Det var modernt helt enkelt.

Syftet var dels att lura ögat (trompe l’œil ) genom att måla så skickligt att det såg ut som om man kunde ta tidningen eller breven och annat som var där, dels att det handlar om ”memento mori”. Motivet skulle påminna om livets korthet och att allt är övergående (this too shall pass). Tidningar, brev och parlamentstal är inaktuella i det ögonblick dom skrivs eller publiceras, skriver man på en skylt bredvid tavlan.

PS
Jag är dåligt inläst på (dvs inte alls!) Shakespeares Julius Caesar och Brutus’ och Marcus Antonius’ tal. Men den som vill fördjupa sig hittar säkert material om det på nätet. Jag hittade t.ex. hittade ett inlägg hos Lars Westerbergs blogg som handlar om talen – här.

Sju världar, en planet

På flyget hem från Melbourne häromdan (ca 24 timmars restid inklusive väntetider på flygplatsen i Melbourne och i Dubai) tittade jag på naturfilmer med David Attenborough. Det var BBC:s serie ”Seven Worlds, One Planet” –här. Mycket bra!

I juli förra året skrev jag inlägget ”Är naturen till för oss?” – här. Vi människor tar för oss det vi tycker vi behöver av mark och vatten, och allt fler arter på jorden utrotas. Och så har vi väl hållit på sen vi började med jordbruk för kanske 12 000 år sen. Det var i och med det som vi blev bofasta och ägandet blev viktigt. BBC:s serie visar flera exempel på hur djurarter fått flytta på sig när regnskog tas ner för att marken ska odlas upp eller bostäder byggas.

Ofta handlar det förstås om pengar pengar pengar. Som i dag vid tjuvjakt på elefanter för att få tag på elfenben. ”En gång i tiden fanns elefanter i miljontal över hela Afrika och Asien. Under 1900-talet minskade de kraftigt i antal, främst till följd av den massiva handeln med elfenben. Man räknar med att de afrikanska elefanterna har minskat med 90% de senaste 100 åren. I dag dödas runt 55 elefanter varje dag i Afrika. Detta motsvarar fler än två elefanter varje timme.”
Så står det på WWF:s sida om elefanter. Här.

Ett exempel på hur människor utnyttjar djur och natur har du här. En liknande bild är med i Attenborough-filmen om Afrika i BBC-serien, och den stannade på näthinnan efteråt. Just den här bilden har jag lånat från The Perfect World Foundation. Läs mer här.

Hos WWF kan man bli fadder (se WWF-länken ovan). Det blir man genom att förbinda sig till en viss summa per månad. Men hur ska man förhålla sig? Det är inte lätt. Skicka pengar för hjälp till människorna i det krigshärjade Ukraina? Eller bidra till att hindra tjuvjakten på elefanter? Eller göra bådadera…

Royal Botanical Gardens Victoria

Botaniska trädgården i Melbourne är mycket stor och härlig att vandra runt i. Bilden ovan har jag lånat från en Visit-Melbourne-sida här. Vill du se den större så klicka på den.

Vi var där ett par gånger nu under våra veckor i Melbourne. Nu är vi hemma i gamla kära Norden igen. Det går bra det med även om skillnaden känns rätt stor, särskilt en sån här dag med cirka nollgradigt och snösörja och pölar längs Stockholms gator. Som fotgängare går man försiktigt och får välja grundaste vadställe när man ska gå över gatan. Men härligt med solen! Och det känns allt flera snäpp ljusare om dan än när vi åkte i januari.

Vad dom här näckrosorna heter vet jag inte.
Sen kom jag till ett stort stånd med blommande bambu. Där fanns en skylt där det stod så här, fast på engelska:

”Vad händer här?
Bambun blommar. Att få se blommande bambu är ovanligt och det kan gå flera decennier innan det händer. Därför finns inte mycket forskning gjord på detta fenomen.

Viss bambu blommar vart 3:e till vart 150:e år, och oftast dör bambun helt efter blomningen!”

Lite mer om Melbourne

I Melbournes CBD (central business district) finns många skyskrapor. En del riktigt häftiga och t.o.m. vackra. Men det här är verkligen kontrasternas stad för här och var finns äldre byggnader kvar mitt inne i allt det moderna. En sån skymtar till höger på denna bild tagen på Swanston street strax förbi RMIT University.

En gammal fin byggnad är Public Baths på Swanston street. Tyvärr har jag ingen egen bild på badhuset men du hittar bilder och text om det här.

En mycket känd byggnad i stan är Shrine of Remembrance, byggd för ”att hedra män och kvinnor i Victoria som tjänade under Första världskriget, men fungerar nu som ett minnesmärke för alla australier som har tjänat i något krig” som man skriver på den här Wiki-sidan.

Byggnadens utformning är baserad på det gamla mausoleet i Halicarnassos, ett av världens sju underverk, och Parthenon i Aten. Platsen är väldigt pampig. Strax intill utanför brinner en låga, ungefär som vid Den okände soldatens grav under Triumfbågen i Paris.

Överallt i parken runt om the Shrine finns skulpturer, små och stora, som berättar om män och kvinnor från Victoria som deltagit i krig. Många stora vackra träd har en järnplatta framför som inte berättar om vad slags träd det är utan om t.ex. vilket regemente eller vilken skvadron som hedras här.

Fram mot the Shrine leder en allé av stora höga cypresser, Bhutan cypress, som inte kom med på min bild tyvärr.

Australien är ju en del av the Commonwealth och Charles III är kung över Australien fast han bor på andra sidan klotet. Australier, såväl från Victoria som från andra delstater, har på Samväldets sida deltagit i många krig och konflikter världen över. Om man därmed ska tänka att dom varje gång har hört till ”the good guys” är en annan fråga.

Inne i the Shrine finns en massa krigsmemorabilia, fanor, prylar, foton med mera. Vi var inne där för ett par år sen och tittade runt lite. Strax intill the Shrine ligger stora vackra Royal Botanical Gardens.

Här kommer en bild från Botaniska. 1879 planterade Lady Bowen, hustru till guvernören i Victoria Commodore Goodenough detta i dag väldigt stora och höga barrträd. På skylten står det att det är en Bunya Bunya Pine (Araucaria bidwillii). Det vackra gula intill är en Gilt-edged Japanese Spindle tree.