Höst

Tog bilden igår i trappan från Observatorielunden ner till Odengatan. Byggnaden som skymtar är ett av lamellhusen på Odengatan, ett av de tre annexen till Stadsbiblioteket.

Ja, så nu är det ”hust”och det blir ”murrkt” och man ska sitta inne och läsa ”bucker”. Fast läser gör jag ju hela tiden ändå. Nyligen läste jag ett par novellsamlingar av Alice Munro. Och just nu är det ”Allt jag har lärt mig” av Tara Westover. En skildring av hur det var att växa upp i en mormonfamilj, inte få gå i skolan, aldrig gå till läkare om nån blev sjuk eller skadade sig (man använde istället örter, tinkturer och salvor som mamman blandade), jobba med pappan och bröderna på ett skrotupplag med mera. Hela tiden lita på att Gud skulle fixa allt och att allt som hände gjorde det med Guds uppsåt. Märkligt att hon och dom övriga barnen i familjen alls överlevde sin barndom. Ibland tycker jag det måste vara rätt överdrivna beskrivningar av dom hemskheter som händer. Men kanske var det så gräsligt som hon berättar. Dom var s.k. preppers också, dvs förberedde sig för jordens undergång i samband med millennieskiftet och även efter det. Konstigt att leva så. Som vanligt: det gäller att ha tur när man föds så man inte råkar hamna i en knäpp familj.

Glad höst tillönskas!

Mellan broarna

Dom här bilderna är tagna på en”skärgårdsö” mitt i stan.

Jag var igår med en god vän på Årsta holmar dit man i augusti och september kan åka med en gratis färja från Tanto. Färjan går två dar i veckan varje heltimme.

Holmarna blev tillsammans med Årstaskogen naturreservat i januari 2018. Tidigare kom nån stockholmspolitiker med förslaget att öppna ett kasino på holmarna. Det blev inte av, klokt nog. Sen hade man funderingar på att bygga bro mellan holmarna och Södermalm men även det förslaget ratades till förmån för att ordna tillgång till öarna med färjan. På det viset kan man värna naturen och djurlivet på holmarna och se till att slitaget inte blir för stort.

Fint, vackert, omväxlande och lite sällsamt att vandra på dessa tre holmar – Alholmen, Bergsholmen och Lillholmen – som tidigare var separata öar men nu är förbundna med små broar.

Man glömmer inte bort att storstaden är nära: Då och då dundrar fjärrtåg eller pendeltåg fram på broarna ovanför. Ofta har man också utblick mot Marievik, ett nybyggt område som tydligen hör till stadsdelen Liljeholmen.

Huset på första bilden är från 1740-talet. Där har varit sommarställe under vissa tider, sedan bostad åt en familj som odlade grönsaker som dom sålde på Kornhamnstorg. I dag finns där annan verksamhet.

Naturen på holmarna är omväxlande. Här finns ängsmark, mycket lövträd, gamla fruktträd, skogsmark med tallar och blommande ljung, bergknaggar m.m. För inte så länge sen gick det får på ön. I dag kan man få se rådjur och bäver där, men det enda djurliv vi såg var hägern på bilden ovan. Klicka på bilden om du vill se hägern lite större.

Lämningar från tidigare verksamhet på Alholmen. Kanske grund till växthus?

Man hittar mycket på webben om Årsta Holmar.
Läs t.ex. hos Lena i Kista: ”Om Årsta Holmar och dem som bodde där” här. Eller en artikel i Mitt i: ”Årsta Holmar var deras trädgård” här. En fin bild på gården har du här (så där nära var inte jag). Information om färjan har du t.ex. här.

Vaccinera bort Covid!

Bara gör det.
Foto: Johan Nilsson/TT

Ska vi bli kvitt den här sjukdomen ska så många som möjligt vara fullvaccinerade. Covid försvinner väl inte helt men hamnar förhoppningsvis på en beskedligare nivå. Kanske behöver vi framöver ta en spruta per år mot Covid, så som i dag sker med ”vanlig” influensa, i varje fall bland äldre.

Att det finns människor som vägrar ta vaccinet tycker jag är svårt att förstå. Vad är det för människor? Är dom ”dumma i hela huvet”? Tror dom på ”fake news” och ”alternativa fakta”? Misstror all vetenskap? Lättlurade personer som går på mer eller mindre vansinniga konspirationsteorier? Foliehattar?

”82 procent av dem som vårdades för covid-19 på landets intensivvårdsavdelningar under augusti var ovaccinerade” skrev man i DN. Självklart är det illa att sjukvården nu belastas av Covid-sjuka som valt att inte vaccinera sig. Fel användning av resurser. Hindrar dessa Covid-sjuka människor därmed andra människor med andra sjukdomar att få vård eller försenar deras möjligheter att få vård? Rimligen gör dom det.

Alla dom som är ovaccinerade och rör sig obehindrat ute i samhället utgör en fara för alla andra, t.ex. för barnen som ju fortfarande är ovaccinerade. Bryr dom sig inte om barnen, dom där vaccinvägrarna?

”Sluta dalta med vaccinskeptikerna” som man skrev i DN för några dar sen. Håller med. Man ska inte tvinga folk att vaccinera sig, var och en har rätt att bestämma över sin kropp. Men det ska ”svida i skinnet” för dom som vägrar vaccinera sig.

Inför vaccinpass. Helt ok tycker jag att införa dom så omdiskuterade vaccinpassen och därmed utestänga ovaccinerade från vissa platser och aktiviteter. Visa vaccinpass för att komma in på puben, gå på AW (after-work), restaurang, teater, bio, sportevenemang… ta tåget, ta flyget, handla i vissa affärer (kanske svårt ta med mataffärerna) osv. Så långt som är möjligt borde företag och verksamheter kräva vaccinpass för att man ska få använda sig av det man erbjuder. Det behöver ju inte betyda att vi ska hålla på med vaccinpass för tid och evighet framöver, men nu skulle dom göra nytta genom att få fler att inse att det är smartare att vaccinera sig än att vägra.
Så det så! Kör hårt! Få stopp på Covid!

Sen är det förstås fortfarande så att vaccination och vaccinpass inte är nån trollformel som gör det helt riskfritt att träffa andra människor. Att stanna hemma om man är sjuk och iaktta försiktighetsåtgärder som hålla avstånd, inte hosta och nysa på varandra osv är säkerligen fortfarande viktigt.

Artiklar i DN: Helmerson, ”Sluta dalta med vaccinskeptikerna” i DN här.
Wolodarski, ”Hur länge ska vaccinvägrarna få hindra alla andra? i DN här.

Uppdatering 9 september:
Samma dag som jag la ut ovanstående inlägg om vaccinationer och vaccinpass kom beslutet att ta bort i stort sett alla restriktioner fr.o.m. 29 september. Jaha? Är allt bra nu då? Ska vi gå tillbaka och leva som vanligt igen, nåt vi inte gjort sen febr/mars 2020? Jag hoppas verkligen att det inte kommer ett stort bakslag. Många förstå-sig-påare (smittskyddsläkare, mikrobiologer, epidemiologer m.fl.) är oroliga för det. Jag tror att det hade varit smartare att dels vaccinera så många barn som möjligt från 12 år och uppåt, dels införa vaccinpass för att motivera fler att vaccinera sig innan man släppte på alla restriktioner. Nu ska jag hålla tummarna för att det här ska gå bra. Och för egen del fortsätter jag vara försiktig.

Götheborg igen

Så tog hon sig ut från Stockholm igen. Dock ej för segel, det hade väl varit för mycket att hoppas på. Men festligt var det ändå att se. Långsamt girade hon styrbord och hedrade stan med flera kanonskott så röken låg gråvit över vattnet och folk på kajen applåderade. Där fanns en musikkår också och det var fullt av människor som vinkade, fotograferade och ropade Hej då! Även ombord på Götheborg var det mycket folk.

Länstolen

Året är 1943. När på året bilden är tagen vet jag inte, men det är i mina föräldrars första gemensamma bostad, en etta på Gärdet i Stockholm.

Det var ett händelserikt år för mina föräldrar. Dom fick sitt första barn, min syster. Kriget pågick för fullt. Min pappa, som var löjtnant i reserven, var inkallad då och då under hela beredskapen.

På hösten det året fick han i uppdrag att leda röjningen av ett minfält nära norska gränsen i jämtländska fjällen. Minkartan stämde inte, en av minorna låg fel, och min pappa flög i luften. Han blev allvarligt skadad. Resten av sitt liv levde han med protes på ena benet.

Men här sitter han i lugn och ro och pluggar juridik. I förgrunden syns den gamla länstolen, då klädd i ett kraftigt mönstrat tyg i grått, gult och en grön nyans. Det var snyggare i verkligheten än det låter på beskrivningen. I mitt föräldrahem fanns senare också en soffa klädd i samma tyg och några stolar. Stolarna var så kraftigt utsirade i ryggen att dom inte var bekväma att sitta på. Man fick ont i ryggen av dom. Så småningom kläddes soffa och stolar om i en milt gul färg, ett tyg min mormor vävt.

Den gamla länstolen har alltid funnits i mitt liv, eller i närheten av det. Sen länge omklädd i rött, som synes.

Ett mycket tidigt minne är hur jag hemma i Sollefteå, där vi bodde då, snodde en nästan urkramad tub kaviar ute i köket, sprang med den in i vardagsrummet, gömde mig bakom stolen och sög i mig det sista av kaviaren. Jag var tre år.

En tid har länstolen kinesat här. Nu har den åkt ner till sitt nya hem i Skåne hos en av sönerna.

Götheborg

Vi har fint besök i stan: Ostindiefararen Götheborg ligger vid Skeppsbron. Mycket tackel och tåg är det att hålla reda på.

Fartyget är en replik av en ostindiefarare med samma namn som förliste i Göteborg 1745. Bygget av den nya Götheborg påbörjades 1995, och man använde enbart dåtida material och metoder. Sjösättning skedde 2003. Lite senare fick hon fint besök ombord: då var nämligen min pappa, mina systrar och jag där, en ljuvligt varm och solig dag i juli 2005. Trevligt minne.

I dag fick vi inte gå ombord. Nåt var på gång för särskilt inbjudna. Men traska förbi, titta och beundra detta förnämligt fina fartyg gick bra.

När jag gick där på kajen tänkte jag förstås på min gamle anfader Lars Rolander (mitt efternamn kommer därifrån) som följde med Ostindiska Kompaniet till Kanton 1788-90. Kanske såg det fartyg han seglade med ut ungefär som det här. Han var i tjugoårsåldern och vad han hade för jobb ombord vet jag inte. Var han sjöman? Eller var han kanske betjänt till superkargören eller till nån annan med hög befattning ombord? Nån gång ska jag nog försöka ta reda på det. Och skriva om det i bloggen, förstås.

Läsa franska

Sen jag började försöka få fart på mina rätt insomnade kunskaper i franska har jag läst novellsamlingar på originalspråket av Guy de Maupassant och sen några av Simenons böcker om kommissarie Maigret. Ord och uttryck jag inte förstår slår jag upp i lexikon på min Ipad. Obekvämt att ha Ipad i sängen om kvällarna så då läser jag nåt annat. För närvarande noveller av Alice Munro.

Nu blev jag nyfiken på Georges Simenon, författaren till Maigret-böckerna, och ville veta mer om honom och hans liv. Jag hittade några artiklar om honom och hans familj. Obs att om du inte vill veta mer om Simenon kan du sluta läsa här! För sen kommer diverse lite obehagliga uppgifter, om sanna eller ej vet jag inte. Fake news kanske?

Det sägs om Simenon att han var antisemit, att han troligen samarbetade med nazisterna under kriget, att han var utpräglad ”kvinnokarl”… Han påstår sig ha haft flera tusen kvinnor sen han var i tidiga tonåren, det stora flertalet var prostituerade. Rastlös. Reste mycket och flyttade runt till olika orter. Hade delvis tragiska familjeförhållanden: en dotter tog livet av sig i unga år och verkar ha haft en rätt störd relation till sin far.

Som författare var Simenon oerhört produktiv. Skrev 60-80 sidor per dag och gav ut närmare 200 romaner och över 150 noveller och dessutom självbiografiska skrifter, artiklar med mera. I en av artiklarna på webben står det: ”Simenons styrka som författare är miljöskildring och psykologiska miniatyrporträtt. Han ser och känner, suger in sina intryck, inte minst har dofterna, angenäma och oangenäma, en stor betydelse för romanernas stämningsläge. Det är ofta gråväder med sura fuktiga lukter från vattendrag som kontrasteras mot krogvärme med öl, calvados, rödvin och den franska kokkonstens behagliga arominslag.” Länk nedan.

Håller med om det omdömet. Simenon är verkligen en mästare på att ”måla fram” dom personer han skriver om och miljöerna dom rör sig i. Själva brottet som Maigret ska utreda och dess upplösning är inte alls det viktiga i böckerna utan det är människorna.

Sen funderar jag lite på om min bild av Simenon påverkas av det jag nu vet om honom och som jag inte visste när jag började läsa Maigret-böcker. Antisemit, nazianstucken, ”womanizer”(lär ha sett på kvinnor som hondjur) m.m. En diskussion om det där att kunna skilja på upphovspersonen och det hon/han skapat har vi haft tidigare i bloggen (t.ex. om Wagner och Hitler. Prova sökrutan upptill om du vill läsa) så jag ger mig inte in på det igen. Men efter att ha läst om Simenon så hjälps det inte: en viss liten avsmak för honom som person känner jag nu. Han är i varje fall inte en person jag skulle vilja ha i min bekantskapskrets.

Men jag ska läsa ut den bok av honom som jag håller på med just nu, ”En cas de malheur”. Det är inte en Maigret-bok utan en berättelse skriven i jag-form om en advokat i Paris, om hans jobb och om hans förhållande till kvinnor. Advokatens kvinnosyn verkar ha vissa likheter med Simenons.

Om jag ger mig på fler Maigret sen får vi se. Det går nog bra, gissar jag. Jag tror jag kan ha nöje av att läsa om hur Maigret traskar runt i Paris, tar sig ”un coup de blanc”, ensam på en bar eller tillsammans med Lucien eller nån av dom andra, och resonerar sig fram till ”who dunnit” och haffar den brottslige. Klart är att det är roligt att märka att jag förstår mer och mer, behöver inte slå upp lika mycket nu som i början.

Här är ett par artiklar om Simenon:
Fallet Georges Simenon
En artikel i Paris Match, på franska här, på engelska här.

Trädbibliotek

Ett minibibliotek på en gata i Elwood, Port Phillip strax utanför Melbourne. Bilderna tog jag i februari 2020 då svåra bränder tidigare på året härjat denna del av Victoria och även hotat delar av Melbourne. Det lilla biblioteket är uppsatt på ett kumquatträd (eller cumquat-), ett träd med små citrusfrukter som man kan äta hela utan att skala dom. Hittade en sida om Kumquat här.

På anslaget med rubriken HEAT, FIRE & FLOOD kallar man till ett möte för att diskutera frågor som: What does Climate Emergency mean for Port Phillip & Bayside? och How do we respond locally? Jag var inte på det där mötet så vad man kom fram till vet jag inte.

Climate Emergency som begrepp fick genomslag häromåret, och ger förstås en sannare bild av vad det handlar om än uttryck som Climate Change. Jag bloggade om det här med begrepp som används och hur det styr oss i inlägget Ord som styr tanken.

Men åter till biblioteken… Såna här små ”bibliotek” såg man här och var i denna del av Melbourne. När man öppnade luckan såg det ut så här.

Kom att tänka på det här när jag läste att mitt barndoms bibliotek i Söderhamn fyllt 90 år i dagarna. En plats som var viktig för oss barn alla år vi bodde i stan. Om Söderhamns bibliotek och 90-årsjubileet skrev jag i min andra blogg Arundo. Läs ”Gå på bibblan!” här.

Favorit i repris

Färgfreak? Ja, det är jag kanske. Gillar klara starka färger. Beige och grått – och kanske minimalistiskt – är inte min grej. Dom här badhytterna i Brighton en bit utanför Melbourne har varit med tidigare en eller annan gång. Tog bilden för flera år sen. Lite historia om badhytterna kan du läsa i inlägget ”På stranden” här.
Att den här bilden kommer nu beror på att jag inte vill ramla över gamla uttjatade Odenplan och dess blompottor (förra inlägget) när jag går in på bloggen. Jag bara måste lägga in nåt ovanför, och nu blev det badhytterna. Ja ja, alla har vi våra egenheter. – Som vanligt: klicka på bilden om du vill se den större.