Pierrot le Fou

Jean-Luc Godards film med Jean-Paul Belmondo och Anna Karina såg jag första gången i Frankrike, förstås enbart på franska. Jag blev tagen av den men insåg samtidigt att det var en hel del jag inte förstått. Sen såg jag om den hemma i Sverige, inte bara en gång utan flera. En film jag aldrig glömt. Häromdan såg jag den igen och fascinerades av dess rika innehåll. Kärlek, frihet (typ: strunta i allt, gör vad du vill), politik (Vietnamkriget), kritik mot all ytlighet, och så gangstrar, våld och död – och sång. Absurd, förvirrande, både sorglig och rolig. Vacker också.

Samtidigt tänker jag nu när jag ser om filmen att den visar mannen som en intellektuell som läser om Velasquez och vill ha böcker att läsa hela tiden medan kvinnan målar läpparna, vill gå och dansa och blir urled på mannens eviga läsande. Mannen kommunicerar med ord, kvinnan med känslor. Filmen kom 1965 och ska man säga att den visar nåt av Godards kvinnosyn som den var då kanske? Men för all del, han berättar ju en historia och då får han måla ut karaktärerna som han vill.

Pierrot le Fou (svensk titel: Tokstollen) hör i vilket fall till dom filmer jag skulle nämna om nån bad mig säga fem filmer som betytt nåt särskilt för mig eller som jag tycker om och gärna ser igen. Nu är det ju ingen som frågar mig om det men… Dom andra fyra då: ”Midnight Run”, ”Den tredje mannen”, kanske ”Brända av solen” och… och… jag vet inte. Det tar stopp. Vad säger du själv? Kan du nämna fem filmer som betytt nåt extra för dig?

Jag nämnde Pierrot le Fou tidigare i inlägget om Agnes Vardas sista film ”Visages villages” här.

Där hade jag också med länk till ett av sånginslagen i Pierrot le Fou, där Anna Karina sjunger om sin korta lyckolinje i handen – här.
Bilden är en skärmdump.

Stallmästaregården

Nääää, usch! Nu är arkitekten Gert Wingårdh igång igen med förslag till en modernistisk tillbyggnad till den byggnadsminnesförklarade Stallmästaregården. Här har varit värdshus sen 1600-talet, och dom gamla byggnaderna får alltså enligt lag inte förvanskas så att dom mister sin karaktär. Bilderna visar hur värdshuset ser ut i dag. Den bortre byggnaden på första bilden är hotell och har tillkommit på senare år. Vet inte när. Och vem som ritade den vet jag inte, men gissar att det inte var Wingårdh.

En stooooor tillbyggnad med grön plåtfasad tycker Wingårdh är snyggt och att den passar ihop med Stallmästaregården. Han ritar in den bortom hotellbyggnaden. Läs artikeln ”Säg nej till Wingårdhs giftgröna skapelse” i SvD här. Bild på den föreslagna tillbyggnaden finns i artikeln. Hoppas länken funkar.

Tycker du att den gröna tillbyggnaden i plåt är fin och att den passar ihop bra med dom här gamla byggnaderna?

Man fortsätter att anlita Wingårdh. Han är väl vår stora kändisarkitekt. Han har ju faktiskt ritat snygga byggnader också, t.ex. Aula Medica som finns med på bild här. Den av hans arkitektkontor utformade tillbyggnaden till Liljevalchs konsthall har däremot nyligen utnämnts till 2020 års fulaste nybygge. Jag skrev om den här. Väldigt misslyckad tycker jag.

Mitt emot värdshuset ligger det här gamla tingshuset.

Och så finns det ett litet lusthus där det var fint dukat. Ett glas vitt vin och t.ex. en Toast Skagen kan man kanske njuta av här medan man gläds åt utsikten över Brunnsviken.

Påskaftonspromenad

Det blev en kortis – bara i mina hemmakvarter. När solen var framme gick det t.o.m. att sitta stilla i lä en stund. Sen kom moln och rätt isiga vindar igen. Bilderna visar Norrtulls sjukhus i dag och som Allmänna Barnhuset, bild från 1898-1902.

Allmänna Barnhuset, Norrtullsgatan 14. 1898-1902. Foto: Anton Blomberg. Stockholms stadsmuseum Fotonummer Fa 50385

Riktigt stilig byggnad – och stor. Byggnadskomplexet uppfördes som Allmänna Barnhuset åren 1883-85. Hit flyttade barn som dittills bott och vårdats på Stora Barnhuset vid Drottninggatan.

Wikipedia skriver: ”Mellan åren 1880 och 1922 skrevs 20 000 barn in på Allmänna Barnhuset. Om modern själv inte kunde betala underhållet för det inskrivna barnet så kunde hon lämna det utan kostnad mot att hon bodde på Barnhuset i åtta månader och ammade sitt eget och ytterligare ett barn. Därutöver skulle hon deltaga i det dagliga arbetet på Barnhuset. Vid 1902 års ingång var 4 315 barn utackorderade. Samtidigt vårdades 242 barn på själva inrättningen, där även 125 ammor fanns.”

Och vidare: ”På 1920-talet omvandlades det till barnsjukhus för att från 1950-talet fungera som åldrings- och mentalvård under namnet Norrtulls sjukhus. I dag bedrivs olika former av utbildningsverksamhet i de kulturhistoriskt värdefulla lokalerna.

Här finns bl.a. Viktor Rydbergs gymnasium.
Slut på dagens rapport.

Annas och Karls stuga

Cissi och Ivar började leka i strandkanten. Anna plockade av dem strumpor och skor. På stranden låg det gistna vraket av en gammal eka upp- och nedvänd, och Karl och Anna kunde använda den som sittplats.

»Det här är bra för vår familj; det känner jag redan och det gör mig så glad«, sa Anna. »Vi vet att det är Guds vilja. Först att vi skulle mötas på den här ön den ljuvliga dagen för sex år sedan … och nu, ett eget hus! Vid havet.«
»Mycket måste göras, ska du veta. Varken Linck eller Fjellström har kostat på stugan särdeles mycket. Vi måste göra något åt flygsanden utanför också. Det blir en hel del arbete.«
”Känner du vad det doftar från tallarna?”

Sandskär blev en älskad plats för Anna, Karl och barnen. De hade köpt huset med de möbler och husgeråd som fanns där, och mycket annat bohag behövde inte forslas ut. Under Karls semester arbetade han med att förbättra stugan och uthuset, sätta upp staket runt tomten och försöka anlägga en gräsmatta för att binda området av flygsand runt omkring. Jord hämtade de inifrån skogen. Potatis- och grönsaksland anlade de, men det var svårt att få något att växa. Ön bestod mest av sand och sten, skog och blåbärsris.

Bilden visar Annas och Karls hus på Sandskär; den lilla byggnaden till höger tillkom långt senare. Stugan är en av de äldsta på ön, kanske den allra äldsta. När jag var barn var det borgmästare Axel Bäckman och hans familj som hade stugan.

Anna kom från Nordanäng i Delsbo, gifte sig med Karl Hjelmström, anställd vid tullen, som flyttat upp från Halmstad. Familjen bodde i Söderhamn i flera år och hade sommarstuga på Sandskär. I boken ”En flicka som heter Anna” berättar jag historien om Annas liv. Vill du läsa den kan du beställa den från mig. Läs hur man gör här.

Suck i coronatid (2)

Och så blev det april. I över ett år har vi levt så här nu. Isolerat oss, karantänat oss, använt andningsmask när vi handlat mat eller (undantagsvis) åkt buss. Det har förstås funkat, man anpassar sig ju, men det har ändå varit både slitsamt och tjatigt. Och ensamt, även om vi är två. Samtidigt finns ju hela tiden saker att göra, promenera, fotografera, jobba med bilder, läsa franska (Guy de Maupassant, Maigret m.m.) eller svenska (Strindberg t.ex., äntligen. Bara en sån sak!) och alldeles för sällan: prova ackord på gitarren eller måla akvarell.

Jag ser att jag för lite drygt ett år sen skrev ett inlägg med den här rubriken. Jag skrev då bl.a. ”Om jag trodde på gud skulle jag be till henne/honom att se till att få ett slut på det här snabbt nu. Det räcker nu, Gud! skulle jag säga. Var vänlig gör nåt!” Kanske var vi räddare då? Allt kändes hotfullt. Sen anpassar man sig ju som sagt i alla fall långsamt till att ha det där hotet hängande över sig. Och tänker att man i alla fall lärt sig en del inom sjukvården under den här tiden, fler överlever. Då, för ett år sen, visste vi inte hur länge det skulle dröja innan man kunde skönja det där ljuset långt borta i tunneln. Nu finns det ju, i form av vaccination. Ska få spruta 1 nästa vecka efter sju sorger och åtta bedrövelser som det brukar heta. Massor av oklar information i olika vändor om när och hur (”du ska få ett brev sedan kan du boka…”) och vad (Astra Zeneca inte till äldre än 65 år/Astra Zeneca enbart till äldre än 65). Nu bryr jag mig inte längre om vad det blir i sprutan, bara det blir gjort.

Dagshändelser kan man fundera över förstås. Att Liberalerna öppnar dörren för SD är väldigt trist, även om det kanske inte betyder nåt med tanke på partiets kritiska läge och om dom åker ur. Men att L lierar sig med ett parti med nazistiskt förflutet och ett parti som i dag är öppet med vad dom tycker om muslimer och islam är faktiskt riktigt gräsligt. Nog är det som att partiet sålt sin själ. Niklas Orrenius skriver i DN artikeln ”SD har växt så mycket att Sabunis lilla parti behandlas som ett skämt” (hoppas länken funkar).

En annan aktuell händelse läser jag om i Anna-Lena Lauréns artikel ”Navalnyjs hungerstrejk kan vara den ryske fångens enda röst”. Usch vad jag avskyr den ryska regimen! Ryssland är en skurkstat och har varit det länge. Och naturligtvis finns verkligen anledning att oroa sig för hur det ska gå för Navalnyj. Bra att Laurén skriver om honom. Vad kan svenska politiker och myndigheter göra för att trycka på? Vad slags sanktioner har man mot Ryssland och går det att skärpa dom?

Ja, det var lite det ena och det andra.

Avslutar med en bild ur en gammal upplaga av Blandaren.
Har absolut inte nåt med corona, Liberalerna eller Ryssland att göra, men jag måste liksom bryta av med nåt.

Glad Påsk!

En försommardag

Bilden är tagen 1 maj för flera år sen. Minns inte riktigt var, men det är nog nånstans på Lovön tror jag. Eller kanske Färingsö. Det har inte blivit många kamerapromenader på sistone. Men jag kommer väl igen snart med nya friska tag, hoppas jag.

Från ”samma rulle” hittar jag Mr Big som stod utanför Blå Porten på Djurgården i många år. Undrar om han kommer tillbaka efter renoveringen som verkligen dragit ut på tiden. Jag gillar Blå Porten och hoppas den blir sig lik när den återuppstår. Och nu kommer jag till ett trevligt inlägg som min syster gjorde på sin blogg och där Mr Big finns med. Läser om det med nöje. Du hittar det här.

Våren är inte långt kommen här än, och nu är det snart april. Nån riktig värme har inte visat sig än. Men det kommer, det kommer.

Om arkitektur

Bilden är från september förra året. Jag har inte varit där sen dess så jag vet inte om den här tillbyggnaden till Liljevalchs konsthall är klar eller ej. Läste motiveringen till varför förslaget utsågs till vinnare. Det står så här:
Med bidraget ”Liten” vann Wingårdh Arkitektkontor, med Gert Wingårdh och glaskonstnären Ingegerd Råman, i februari 2014 arkitekttävlingen om en tillbyggnad på Liljevalchs konsthall. ”Ett förslag som med ett lätt och lekfullt uttryck anknyter till Liljevalchs folkliga anda”, skrev juryn i sin motivering.

Två frågor:
På vilket vis visar Liljevalchs arkitektoniska utformning på ”folklig anda”?
Vågar inte dagens arkitekter låta sig inspireras av äldre tiders arkitektur och rita något av typen pastisch?

Det hade blivit så snyggt och hade anknutit på ett naturligt sätt till konsthallens arkitektur oavsett om den är i folklig anda eller ej. Nu talar man om betongbunker och parkeringshus. Inget av det låter särskilt lätt eller lekfullt. Nåja, jag ska väl ta mig dit nån dag för att se om tillbyggnaden är klar och om den ser folklig ut.
Nu ser jag att byggnaden utsetts till 2020:s fulaste nybygge i årets Kasper Kalkon-pris. SVT skriver om det här.

”Röda rummet”

Ja, nu har jag läst den, ”Röda rummet”. Med mycket nöje. Strindberg tecknar myndighetspersoner, journalister och konstnärer med flera i Stockholm under den tid då han levde. Boken publicerades första gången 1879 när Strindberg var 30 år. Den blev hans genombrott.

Jag är imponerad över författarens iakttagelseförmåga. Har roligt åt Falks svägerska som försöker trycka till en besökande dam med sin nya klänning, hon går genom lägenheten och låter klänningen frasa mot möblerna. Men jag tror inte det lyckades något vidare. Personbeskrivningarna är minst sagt fräna och burleska.
T.ex. så här:

Farstudörrn öppnades och in trädde två herrar. Den förste var en bredaxlad trettioåring med ett fyrkantigt huvud, vars framsida skulle föreställa ansikte; huden såg ut som en halvrutten broplanka i vilken maskar plöjt sina labyrinter; munnen var brett skuren och stod jämt på glänt varvid alltid de fyra välslipade hörntänderna syntes; när den log, klövs ansiktet i två delar och man såg ända bort till fjärde oxeltanden; icke ett skäggstrå vågade sig fram på den ofruktbara marken; näsan var så illa anbragt att man framifrån kunde titta ett gott stycke in i huvet; på kraniets ovandel förekom någonting växande, som liknade en kokosmatta.

Kan man se ut så där? I alla fall är det roligt – och gräsligt. På ett annat ställe står det om samma person:

Den senares ansikte liknade ett par nerspottade kakelugnsluckor; röda fläckar slogo upp här och där och ögonen blevo gula; Struve liknade däremot en fernissad eidamerost, jämnröd och flottig. När man såg Falk och Levi i detta sällskap föreföllo de som ett par barn vilka åto sin sista kväll hos jättarne.

Hur kan man få för sig en sån bild? Nerspottade kakelugnsluckor.

Det är förstås också roligt att känna igen sig i Stockholm i gamla tider. Gatunamn, kvarter.

Vad jag ska ge mig på nu efter Strindberg vet jag inte riktigt. Funderar på att läsa om Knausgårds ”En tid för allt”. Jag får se. Hans senaste roman ”Morgonstjärnan” har vi skaffat men den får jag nog köa lite för.

Tak igen

Tak är lite av favoritmotiv i bloggen, liksom även bojar vintertid (dvs utan vidhängande flytetyg). Den här bilden tog jag i oktober 2017, trädkronorna längre bort börjar skifta i höstfärger. Stomatolskylten är ett välkänt inslag i stadsbilden. Skylten, som är Sveriges första rörliga ljusreklam, sattes först upp på gamla Katarinahissen 1909.

När hissen sen skulle rivas och Slussens trafiklösning byggas (invigdes 1935) flyttades reklamen till ett tak vid Klevgränd. Wikipedia skriver om Stomatolskylten här. Bilden till vänster nedan är gamla Katarinahissen på ett foto från 1896. Stockholmskällan skriver: ”Den första Katarinahissen invigdes den 19 mars år 1883 och resan upp tog 45 sekunder. Hissen hade ett 35 meter högt hisstorn med två hisskorgar som rymde 12 personer plus konduktören. Den senare medföljde på resan och så förblev det genom decennierna. Biljetterna var av strävt papper med taggig kant.”
Till höger ser man Stomatolreklamen uppsatt och den bilden är från 1933. (Foto: Cronquist, Gustaf W:son, Stockholmskällan Fotonummer CRD 369). Hittade en sida till med material om gamla Katarinahissen här.

Och som vanligt när man skriver om Sverige under sent 1800-tal tänker jag på Anna, min morfars mor. Hon och dottern Cissi reste genom Stockholm på vägen hem till Linköping en sensommardag i början av 1890-talet. Anna och Cissi hade först varit hos Annas moster Emma Wahlman i Hedemora och sedan gjort ett besök på fädernegården Nordanäng i Delsbo. Med båt och tåg åkte de sedan till Hudiksvall och därifrån med ångbåt till Stockholm. Där hade de ett par timmars uppehåll innan kanalbåten Trafik skulle lägga ut från Riddarholmskajen och föra dem till Linköping. Släktingen Kristina Norell visade dem runt i stan.

Så här berättar jag i boken ”En flicka som heter Anna”:
”När båten lade till vid Skeppsbron en vacker augustimorgon möttes de på kajen av Kristina Norell, en släkting till Lotta och Helfrid, som bodde i Stockholm. Helfrid hade telegraferat till henne om att Anna och Cissi skulle komma. Kristina tog med dem i droska över till Riddarholmen där kanalbåten Trafik låg.
De fick visa upp sin biljett, och bagaget togs om hand och fördes till deras hytt. Båten skulle inte avgå förrän sent på eftermiddagen, och de hade flera timmar på sig i huvudstaden.
De började med att gå till Tysta Marie på Regeringsgatan och äta en bastant frukost.
Cissi såg sig förtjust omkring på allt liv och rörelse i den stora staden. Med Kristina som ciceron hann de promenera i Gamla stan, ta en tur i ångspårvagn, åka upp i Katarinahissen och titta ut över Stockholms öar och vatten, innan det var dags att gå till båten.”

Vill du veta mer om Anna Härdelin Hjelmström och hennes liv kan du skaffa boken ”En flicka som heter Anna”. Den finns fortfarande i lager och går att beställa direkt från mig. Hur man gör beskrivs i min andra blogg Arundo här.