Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Lilla bäcken

Allan Edwall var en av mina favoritskådespelare. Han dog tyvärr alldeles för tidigt, bara lite över 70 år gammal.

Jag kom att tänka på Allan Edwall i dag och det kändes som läge för en visa med honom. Det får bli Lilla bäcken. För vemodet som finns när halva augusti redan gått och månaden börjar närma sig sitt slut. Och för dom som inte är med längre, dom som stigit i den där båten och gett sig iväg på stilla vatten över till den andra sidan medan jag står kvar här. Som min pappa som skulle ha fyllt 100 år nu i dagarna. Hej, Pappa!

Visan är väl inte så hejsan glad-o-tjohopp direkt utan som sagt rätt vemodig och kanske till och med lite deppig men i alla fall…
Just den här Allan Edwall-visan får mig förresten också att tänka på ett minne från för ett par år sen när vi stod på en bro över virvlande vatten i min gamla hemstad, inlägget Tillbaka.

Du kan höra Allan Edwall sjunga om Lilla bäcken på Youtube här.

Ae fond kiss

Ord är ett intressant ämne i dessa tider när man diskuterar begrepp som rasism, fascism, nazism, främlingsfientlighet och om vad som är vad. Den otäcka normalisering av rasism och främlingsfientlighet som pågår osv. Och om hur man ska beteckna SD m.m. Fast nej, jag tänker inte fördjupa mig i det nu, jag vet vad jag tycker om SD. Kan istället hänvisa till ett inlägg jag gjorde om ord för nåt år sen. Se länk nedan.

Nu ska det istället handla om det här med vackra ord. Detta med anledning av att SvD denna sommar frågat efter svenskans vackraste ord. Inte lätt att välja. Ett ord är förstås inte bara mer eller mindre vackra ljud av vokaler och konsonanter utan hänger samman med sitt innehåll. Svårt att se ordets skönhet helt skild från detta.

Kollar förslag hos SvD. Det spretar verkligen vilt åt olika håll. Förgätmigej föreslår Björn Ranelid. Sällhet kommer Ebba Witt Brattström med. Blymönja, elvakaffe, fönstersmyg och handläggningstid är exempel på ord som kommit in till tidningen. Hm, handläggningstid? Ok då, olika vokaler är snyggt – men annars? Fast uppenbarligen är det vackert för någon. Andedräkt föreslår en god vän till mig. Hm, kanske? Fast mina associationer går nog lite snett där. Hade en gång en lärare som jag inte tyckte om och som rökte pipa eller cigarr mest hela tiden…

Ett ord som jag tycker är vackert – om man nu får ta geografiska begrepp – är: skärgårdshavet. Snyggt, eller hur? Men helt klart ”behäftat med” betydelser av värde för mig. Och kanske är Skärgårdshavet diskat för att det inte ens ligger i Sverige. Det är ett område i havet mellan Åland och Finland. Nåja, ska jag ta Västerhavet istället? Vackert det också men inte lika vackert som Skärgårdshavet.

Apropå ord som är vackra på ett språk och kanske inte direkt på ett annat (beroende på om man kallar på en katt eller talar om nåt annat) kommer här länk till en insjungning av Robert Burns dikt ”Ae fond kiss”.

Ae fond kiss and then we sever;
ae fareweel, and then for ever!
Deep in heart-wrung tears I’ll pledge thee,
Warring sighs and groans I’ll wage thee.  

Had we never lov’d sae kindly,
Had we never lov’d sae blindly,
Never met – or never parted,
We had ne’er been broken-hearted.

Youtube här.
Mitt blogginlägg ”Om orden”, med en mycket vacker bild på ett segelfartyg, en tremastad stålbark här.
SvD lista över inkomna förslag här.

SL messed up

Jajamen, SL har gjort bort sig ordentligt nu. Med hänvisning till sin egen policy har man tillåtit SD att sätta upp braskande rasistpropaganda på svengelska på Östermalms t-banestation i Stockholm. Jag har inte varit där men sett bilder i tidningarna. Många många har med all rätt reagerat kraftigt mot att sånt får förekomma i det offentliga rummet. Budskapet är anstötligt och ännu ett bevis på hur rasismen successivt normaliseras i vårt land. Det är faktiskt riktigt hemskt.

SL må ha en policy som formellt tillåter politisk propaganda av det här slaget men uppenbart är att SL helt saknar fingertoppskänsla eller lyhördhet för vad som verkligen kan anses ok och vad inte. Ordentligt bortgjorda!

”Vem älskar Posten?” frågade jag en gång i bloggen. Nu kan man fråga ”Vem älskar SL?” Finns det nån? Och ändå är vi som bor eller arbetar i Stockholm beroende av SL om vi inte kan gå eller cykla dit vi ska. För att använda bilen – om man har en sån – vill man ju inte göra i stan.

Jag håller med dom som efter det här SL-klafsandet i klaveret hävdar att ingen politisk propaganda alls borde  få förekomma – varken i t-banan eller på bussarna. Bra förslag – genomför det!

Skulle förresten inte ha nåt emot att få bort reklamen också, men det är ju en annan fråga.

Såg du den mästerliga teckningen som Artur Szandrowski gjort? Jag klipper in den från facebooksidan ‘Artur krafsar’ här. Hoppas det är ok att jag lånar din teckning, Artur Szandrowski!

Artur Szandrowski

Artur Szandrowski

Artiklar om SD-propagandan på t-banestationen finns i många tidningar, t.ex. i DN här och SvD här.
Ser förresten nu att affischerna vandaliserats redan efter en dag. Och ikväll ska det vara manifestation kl 18 mot SL:s klavertramp och mot SD:s syn på människor som har det svårt.

Uppdatering 9 augusti: Peter Wolodarski skrev en bra artikel i DN i dag om SD:s taktik för att få uppmärksamhet. Wolodarski jämför annonseringen i t-banan med den där gräsliga reklamfilmen som SD gjorde inför senaste valet. SD vill till varje pris ha uppmärksamhet och ordnar ”ett bang” – nåt provocerande som resulterar i stor uppmärksamhet. Slugt, listigt, beräknande…och sen går vi i fällan allihop. Vi dansar efter deras pipa. Usch! Och vad ska vi göra då? Wolodarski skriver: ”Det bästa botemedlet mot förgrovning och förvrängning är att hålla fast vid anständighet och en civiliserad samtalston. Mot rasism måste motstånd resas. Men det ska aldrig ske på rasisternas villkor. När SD vrider upp ljudvolymen maximalt bör de andra partierna svara genom att återställa ljudnivån. När SD ägnar sig åt att sprida rädsla och mytbilder borde övriga reagera med saklighet och humanism – utan att undvika de verkliga samhällsproblem som SD försöker exploatera.” Läs Wolodarski här.

Det var en bra artikel i SvD också. Fraser Nelson, chefredaktör för The Spectator, har skrivit om hur SD hanteras i Sverige och kommenterar Liberal ungdoms motaktion mot SD på t-banestationen där dom i sina flygblad bl.a. sa ””Vi har ett stort problem med ett rasistiskt parti i riksdagen”. Nelson skriver: ”Det är inte riktigt sant: det verkliga problemet är att nästan en av fem svenskar nu stöder partiet eftersom ingen annan verkar vilja tala om invandringen. Det är det perfekta sättet att göra ett svårt problem mycket värre.” Ja, jag tror han har rätt. Dom andra – demokratiska och icke rasistiska – partierna måste agera. Dom måste ta ifrån SD den här frågan och visa att dom är beredda att göra konkreta insatser för att invandringen ska fungera bättre än den gör i dag. Då slår man undan benen för SD. Artikeln i SvD finns här.

Uppdatering 16 augusti: Maria-Pia Boëthius har skrivit en alldeles utmärkt artikel i ETC om SD och normaliseringen av rasism. ”Varför inte tala klarspråk om SD:s människosyn?” frågar hon. Läs artikeln här.

Väder och vind

Det har varit mycket snack om och mycket klagomål på vädret den här sommaren. ”Regn, regn, regn, var ska vi får hägn?” En barnvisa om dom två små trollen som bodde i ett såll. Och så: ”Il pleut dans ma chambre, Il pleut dans mon cœur…” – gammal Charles Trenet-låt som jag haft i skallen ett tag. Fast den handlar i och för sig om ett milt septemberregn. Men i alla fall, väder och vind tänker jag på – inte minst vind. Återkommen till Stockholm efter en tid på Sandskär, ön på Södra Norrlands kustland, tittar jag på väderutsikterna för Stockholm. Inser att här bryr jag mig inte ett skvatt om vindstyrka och vindriktning.

Hur ska det blåsa i dag? Varifrån? Mycket eller lite? Ligger båten bra så där eller behöver jag flytta ut ankaret lite och förlänga förtöjningarna till bryggan? Kan vinden hugga tag i och välta runt kajaken som är uppdragen på stranden? Och om det blir mycket hårda vindar, styv kuling och sånt när jag är på ön undviker jag att ge mig ut i båten och åker in och handlar i stan en annan dag. Och så paddlandet förstås, där föredrar jag ju milda vindar nu för tiden och gärna rätt lugna vatten.

Men i Stockholms innerstad… Blåser det på Odenplan och är det från nord eller syd? Vem bryr sig? Däremot lustigt nog, drömde jag i natt att jag gått över Odenplan och såg att man planterat ett stort träd där. Härligt. Gillar träd och saknar fortfarande dom 18-19 träd man tog ner inför byggandet av Citybanans station. Men nya träd på Odenplan, nej det stämmer inte, K tog svängen förbi torget igår kväll och rapporterade att total trädbrist fortfarande råder.

Men åter till den här regniga och rätt kylslagna sommaren: Visst är det synd om dom som får sin semester förstörd. Själv är jag ju ledig numera och det viktigaste för mig är ändå ljuset, växtligheten och fåglarna och möjligheten att vara ute mycket. Och så vinden då om jag är i skärgården.

Wolf Hall

Såg du tv-serien som nyligen gick på SVT? Mycket bra, tycker jag. Välspelad, vacker. Det handlar om engelskt 1500-tal – Henrik VIII, Thomas Cromwell, Anne Boleyn, Jane Seymour och alla dom där… Wolf Hall var tydligen namnet på familjen Seymours gods.

Thomas Cromwell har en framträdande roll i serien, som verkligen är mycket välgjord, bra skådespeleri, vackra scenbilder och lugnt tempo (härligt!). Läste nånstans att nån tyckte den var ”stillastående” men nejdå, det var den inte. Bara mycket lugn, vackra bilder i vackert ljus. Och ändå med mycket dramatik. Och i minnet hos mig stannar framförallt Thomas Cromwells allvarliga ansikte och ögon. Mark Rylance heter han som spelade Cromwell och han har fått mycket välförtjänt beröm för sin tolkning.

För ett eller annat år sen gick en annan tv-serie om Henrik VIII men den hade inte alls det allvar som finns i Wolf Hall utan var mer av riktigt fjompig såpa i historisk miljö med mycket ”hopp i sänghalmen” och sånt.  ”The Tudors” hette den. Thomas Cromwell var med där också förstås men som jag minns det hade Thomas More en mer framträdande roll och så kungen själv förstås. Han spelades av Jonathan Rhys Meyers.

I Wolf Hall spelades Henrik VIII av Damian Lewis, känd from Homeland, en tv-serie som många höjde till skyarna men som jag aldrig fastnade för. Såg bara nåt enstaka avsnitt av den. Damian Lewis var mycket bra som kungen.

Annars vad gäller dom här gamla 1500-talsgubbarna och -gummorna kan man ju bli snurrig på alla som heter nästan likadant. Thomas More, Thomas Cromwell och så adelsmän, hovmän och kyrkans män och så en eller annan Maria här och var. Och det kommer ju en annan Cromwell senare också förresten: Oliver Cromwell, statsman och militär. Det är han som förekommer i boken ”Barnen i Nya skogen” tror jag. Är det nån annan som minns den? Riktigt gammal bok, säkert helt ”urmodig”i dag. Fredrick Marryat skrev den, och han levde 1792-1848. ”Barnen i Nya skogen” var en av dom böcker som lästes för mina systrar och mig när vi var barn. Min mamma läste, eller också morfar när morföräldrarna var på besök hos oss.

462px-Hans_Holbein_the_Younger_-_Edward_VI_as_a_Child_-_Google_Art_ProjectHenrik VIII lyckades ju så småningom få den son han så ivrigt ville ha: Edward. Och den stackars modern, Jane Seymour, dog i barnsäng. Henrik hade gift sig med henne sedan han lyckats få den tidigare hustrun Anne Boleyn nackad. Edward blev kung sen som 9-åring när Henrik VIII dött, men sen dog han själv i sjukdom bara 15 år gammal. Edward är alltså inte alls med i tv-serien men han får vara med här som liten välnärd gosse, målad av Holbein.

Men som sagt, missade du ”Wolf Hall” och gillar historiska dramer med bra skådespel, vackra scenbilder och lugnt tempo så kanske du har möjlighet att se den i efterhand på SVT Play. Serien baseras på Hilary Mantels böcker ”Wolf Hall” och ”För in de döda”.  Jag har inte läst nån av dom. Men om jag fattat rätt har man alltså i tv-serien lyckats baka ihop 2 mycket tjocka böcker till 6 ca timslånga avsnitt på tv.
En svt-sida om tv-serien har du här.

Om kort och kulor

KortspelBilden visar två män och en pojke som spelar kort nånstans i Australien vid tiden omkring förra sekelskiftet. Vad dom spelar framgår inte. Men visst är det en snygg bild.

Det är inte så ofta jag spelar kort numera. Senast var det krypcasino med syrran i hennes stuga i november förra året och så för några dar sen när jag var med och spelade Plump, ett för mig nytt kortspel. Man får en plump i protokollet om man inte tar dom stick man sagt sig kunna ta. Och så spelar man ett antal omgångar från 10 kort till var och en till 1 kort till var och en (som sätts i pannan!) och sen tillbaka upp till 10 igen. Roligt.

Som barn och i tonåren var det mycket kortspelande – särskilt regniga dagar i sommarstugan. Och sen blev det kortspel med pojkarna förstås senare i livet. Kortspel jag minns är framförallt Rödskägg (”Knack för kort och felgiv” och sånt), Casino, Krypcasino (roligare än vanlig Casino), Bluffstopp, Vändåtta och Rummy. Poker spelade vi ibland också. Bridge har jag aldrig spelat.

Jag letade efter nån konstbild att illustrera inlägget med också. Van Gogh? tänkte jag. Men den målning jag tänkte på först med människor runt ett bord är ju inte alls kortspelare utan potatisätare, så den får inte vara med här. Cézanne däremot målade ett par olika målningar (5 st) av män som spelar kort. Den här varianten såldes 2011 för 1,7 miljarder kronor till kungafamiljen i Qatar. Enligt en sida på webben är tavlan därmed  historiens näst dyraste tavla.
Kortspel2Tidigare i år investerade Qatar i en ännu dyrare tavla, Paul Gaugins målning ”När ska du gifta dig?”- två flickor på Tahiti 1892. Det är till att ha gott om kulor…

Regler i Plump hittade jag på webben här.

Stockrosor

DSC7236_33_150714_2I dag blev det en liten promenad på Södermalm. Björn som bor på Söder – Björnbild – hade nämligen tipsat om att stockrosorna på Heleneborgsgatan börjat blomma. Läs här.

Jag knatade dit med kameran förstås. Tycker om stockrosor. Vackra, annorlunda och gammaldags. Och mycket riktigt: på Heleneborgsgatan är dom igång. Dom växer vackert mot en bergsvägg. Bilderna ovan är därifrån. Blomningen har hunnit längre på ett annat bra stockrosställe: Yttersta Tvärgränd. Där är bilden nedan tagen.

DSC7239_150714_blgrJa, oj, vad det blev många inlägg på en och samma dag – hela 3 st. Och ändå har jag ju inte hurrat för Frankrike än.

Att det blev så mycket i dag beror bl.a. på att om jag lagt in nåt argt om Odenplan – om korkade busslinjedragningar, risken för skövling av stora vackra träd m.m. – så vill jag inte se det när jag går in på bloggen, det måste komma nåt lite trevligt överst, vill inte bli påmind om all ilska. Den här gången ägnade jag som synes dessutom lite tid till att pula med ramar till bilderna i Photoshop. Har inte lärt mig nåt vidare än (jag vet att det är olika färg och tjocklek på ramarna ovan, och säkert går det att göra nåt snyggare) men ”alla barn i början”…

Och så: Hurra för Frankrike! Allons enfants de la Patrie…

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 114 andra följare