Feeds:
Inlägg
Kommentarer

På min andra blogg, Arundo, la jag i dag ut en bild från 1918 där nio kvinnor och en man har klättrat upp på en stor sten på Sandskär och poserar för fotografen. Det är personer ur familjen Österlund, dom som ägde stugan på ön innan mina föräldrar gjorde det. Flera av döttrarna Österlund var lärarinnor. Nu har jag googlat lite efter kvinnohistoria för att få veta lite mer om hur det gick till när allt fler kvinnor blev lärarinnor.

Kvinnor blev plötsligt attraktiva på arbetsmarknaden under 1800-talet, skriver Christina Florin, professor i kvinnohistoria,  i en lång artikel om kvinnor och kunskap på webben (länk nedan). ”Att bli lärarinna, sjuksköterska, postfröken eller kontorist var också delvis en lösning på de demografiska problem som uppstått på grund av sjunkande giftermålsfrekvens, där särskilt kvinnor i medelklassen riskerade att förbli ogifta hela livet och de ansågs ligga fäder och bröder till last om de inte fick egen försörjning.”

Man såg flera fördelar med att anställa kvinnor i skolan. Per Siljeström var fysiker, lärare och riksdagspolitiker enl Wikipedia och levde 1815-1892. Han skrev om fördelen med kvinnor i skolan: ”Därjämte äger kvinnan överhuvudtaget, onekligen ett stort företräde uti allt, som heter samvetsgrannhet och punktlighet, tålamod och ihärdighet, lugn och ordning, puts och fina seder och genom alla dessa egenskaper är hon företrädesvis skicklig att skapa en sådan anda och upprätthålla en sådan ordning, som var och en måste önska se rådande i en skola. Det är hemmets anda, som genom kvinnan, hemmets och hemlivets förnämsta representant, föres in uti skolan: Slutligen kommer till allt detta, att jämförelsevis lika väl, ja bättre kvalificerade kvinnliga lärare kunna erhållas mot ett vida lägre arvode, än manliga. Står denna utväg öppen skola säkerligen en stor mängd fattiga fruntimmer av bättre uppfostran ägna sig åt lärarekallet.”

Hm, där ser man – många fina ord om kvinnor där och både bättre och billigare var dom…”ett vida lägre arvode”, ja ja. Och så fick man ju som lärarinna välja bort det här med att gifta sig för då måste man sluta i yrket. Det var ett kall att vara lärarinna.

”sjunkande giftermålsfrekvens” som Florin nämner måste jag ju också googla på. Hittade en sida på Populär historia där man skriver om singelliv (länk nedan). Det står att 1945 var antalet ensamhushåll i Sverige bara 6 procent, dom flesta gifte sig och bildade familj. I dag har Sverige flest singelhushåll i världen, och i Stockholm är nära sextio procent ensamhushåll. I artikeln står det: ”Vid mitten av 1800-talet liknade förhållandena de som råder i dag. Med en skillnad: medan det numera främst är män som lever ensamma var 1800-talets singlar kvinnor. Kring 1850 var en tredjedel av landsbygdens kvinnor ogifta och nära hälften av stadens. Speciellt bland adels-, präst- och borgardöttrar sjönk giftermålsfrekvensen kraftigt under århundradets lopp.”

Och kvinnorna var fler än männen helt enkelt: ”År 1815 var svenskarna 2,5 miljoner, trettio år senare 3,3 miljoner. I alla ålderskategorier var kvinnorna flest. Spädbarnsdödligheten var större bland pojkar och överdödligheten följde med upp genom åldrarna. En orsak var den höga spritkonsumtionen. Många män söp helt enkelt ihjäl sig. En del emigrerade till Amerika för att söka ett bättre liv.”

Intressant sånt här, kanske borde jag läsa lite mer om kvinnohistoria… Men nu får jag sluta här i alla fall annars blir det för långt.

Bilden med nio kvinnor och en man på en stor sten på Sandskär finns på Arundobloggen här.
Den intressanta texten om kvinnor och kunskap hittade jag på webben under rubriken Kampen om kunskapen. Läs här. Texten Singel i storstan i Populär historia kan du läsa här.

Primo Levi

Andra världskrigets slut har ju nyligen uppmärksammats i media eftersom det i början av maj gått 70 år sen dess. Även i Sverige var ju alla förstås glada när kriget äntligen var över. Mina föräldrar var med där i glädjeyran på Kungsgatan i Stockholm. Det är roligt att tänka på att dom var det. Själv fanns jag inte än. Nån måste ha passat min storasyster, eller också var hon med i barnvagn kanske?

På sistone har jag läst om Primo Levis bok ”Är detta en människa?” Varför jag fick för mig att läsa om den vet jag inte riktigt. Jag behöver ju inte övertygas om sanningshalten i berättelserna om det som hände och om hemskheterna i koncentrationslägren. Kanske beror önskan att läsa om boken på dom strömningar som finns i dag, rasismen, nyfascismen, främlingsfientligheten, framgångarna för SD m.m. Jag vet att SD inte är nazister men deras rötter är ju nazistiska. Och det finns fortfarande människor som inte tror att Förintelsen ägde rum. För egen del har jag läst mycket om detta – och även för många år sen sett Claude Lanzmanns film ”Shoah” – och nu kände jag för att läsa om Primo Levis bok.

Det var en upplevelse att läsa den igen. Kan verkligen rekommendera boken. Primo Levi började skriva den i lägret – ett underläger till Auschwitz – men kunde ju inte ta med sig nåt därifrån. Han var 24 år gammal och var cirka ett år i detta läger. Han skrev boken snabbt efter befrielsen. Den är skriven på ett märkligt lugnt sätt eller hur jag nu ska uttrycka det. Det är fruktansvärt hemska saker han berättar om men han gör det lågmält utan stora åthävor, sakligt kanske man skulle säga.

Den utgåva jag läste kom ut 2013 med förord av Göran Rosenberg och innehåller tre delar: ”Är detta en människa?”, ”Fristen” och ”De förlorade och de räddade”. Tidigare har jag bara läst ”Är detta en människa?”

”Fristen” är skriven på ett annat sätt. Den berättar om hur Levi tillsammans med andra frigivna fångar försöker ta sig tillbaka till Italien. Gränserna är stängda, och det blir en lång resa i kringelikrok in i Sovjet. Det tar upp emot ett år innan Levi är hemma i Turin igen. Boken är full av fantastiska bilder av människor och platser. Och i den här boken glimtar Levis humor fram också. Man kan faktiskt småle under läsningen ibland. Varför kallar han boken ”Fristen”? Jo, det handlar om just det: en frist mellan tillvaron i lägret och det normala livet som han sen skulle återvända till. ”De förlorade och de räddade”, den tredje boken i samlingen, är Levis sista och skrevs 1986. Levi gör i den boken en analys av fenomenet koncentrationsläger och funderar över riskerna att historien ska upprepa sig. Också mycket bra och tänkvärd läsning.

Läs Primo Levi!

Elisabeth Åsbrink, författare och journalist, som skriver så bra (läser alltid hennes artiklar och gillar dom) skrev om Primo Levi och boken när samlingsvolymen kom ut 2013. Läs hennes artikel i DN här.
Åsbrink skriver ju böcker också. Kan passa på att rekommendera hennes bok ”Och i Wienerwald står träden kvar”. Läs den också! –  Slut på boktips för i dag.
PS
”Shoah”, Lanzmanns dokumentärfilm om Förintelsen visades på Folkets bio på Vegagatan nån gång mot slutet av 1980-talet.  9 timmar film uppdelat på 2 gånger.

Toorongo Falls

????????????????????????????????????I Stockholm regnar det och regnar och regnar i dag igen. Och det får bli lite verklighetsflykt här nu, långt bort från regn och kyla och Odenplan. Vi tar oss till annan världsdel när det är så uschligt väder i den här – just nu i alla fall. Fast det får bli ett ganska blött ställe igen: Toorongo Falls, en bra bit öster om Melbourne. Vi var där för ett par månader sen, tittade på vattenfallet och följde stigen genom regnskogen. Här finns både regnskog och björkar, som ju framgår av bilden.

Det är inte ofarligt att röra sig här. Absolut klokt att följa dom markerade stigarna och hålla koll på varandra, inte minst om man har barn med sig. I den här skogen försvann en pojke för många år sen. Han var på utflykt med sin familj, sprang i förväg och måste ha vikt av från stigen någonstans. Och sen borta. Man hittade honom aldrig. Otäckt. Nåja…jag har i och för sig respekt även för svenska skogar, visst kan man försvinna där också.

Lilla killen i randiga stövlar är mitt barnbarn.

Lagt kort ligger – även om det är fel kort! Ja, det verkar beslutsfattarna anse när det gäller förslaget till ny tunnelbana, den s.k. Gula Linjen från Odenplan till Arenastaden i Solna. Förslaget till dragning av Gula linjen har utsatts för massiv kritik från en rad olika håll.

Men Trafiklandstingsrådet Kristoffer Tamsons (m) hänvisar till den överenskommelse om byggande av tunnelbana och bostäder som träffats mellan staten, landstinget och berörda kommuner. Tamsons säger att han inte kan uttala sig om olika lösningar men ”att vi i landstinget har ett tungt ansvar för att det här tunnelbanepaketet verkligen byggts. Börjar vi rucka på olika delar av överenskommelsen kan allt falla ihop som ett korthus.”

Jaha, jaså… här kommer alltså korten in: petar man i överenskommelsen faller korthuset ihop. Det går inte riktigt att förstå det här på annat sätt, tycker jag, än att man inom stat, landsting och kommun anser att det är bättre att hålla fast vid och genomföra en riktigt dålig lösning (jodå, det verkar som om t.o.m. dom förstått att det inte är den bästa lösningen dom fastnat för) än att omförhandla överenskommelsen mellan parterna. Och vem betalar kalaset? Skattebetalarna. Och bra blir det ju inte heller. Suck!

Läs DN:s artikel ”Odenplan kan ritas om igen” här.

Meddelanden (4)

Ett par inlägg om meddelanden har förekommit tidigare i bloggen – därav 4:an i rubriken. Då handlade det bl.a. om nånting som nån skrivit på en snötäckt bakruta, en falsk annons, en skylt i skogen m.m. Skriv Meddelanden i sökrutan upptill till höger om du vill läsa inläggen.

Nu är det alltså dags igen. I en kökslåda hittar jag en mycket liten lapp med en tryckt text, ett meddelande. Så här ser den lilla lappen ut: img045_2
Det står alltså ett servicenummer och sen texten ”nicht entfernen”.

Min tyska är inget vidare, har glömt det mesta sen skoltiden, men jag uppfattar att det här betyder att man inte får avlägsna lappen från det den en gång suttit på. Vad det var vet jag inte. Kanske en stekpanna eller nåt sånt.

Känner mig olydig: jag har ju otillåtligen entfernat lappen, eller i vilket fall inte säkerställt att den skulle sitta kvar på sin plats. Illa illa… Och så kommer jag att tänka på en annan som var olydig i den gamla seriestrippen BC. Kommer du ihåg den? Tänker på den här bilden:

img044_BCLite tydligare bild om du klickar på den.

Om hur det kunde gå till på cirkus förr i tiden berättar John, bror till min mormor, i ett brev adresserat till till systern (mormor) och hennes man (morfar). Brevet skrevs nån gång sommaren 1916. John berättar i brevet om hur han och hustrun gjorde ”en hastig visit till Sköfde och besågo Hagenbecks världsberömda cirkus-menagerie.” Här är ett utdrag ur brevet:

”Manegen inhägnades med galler och nät och där insläpptes först 10 st. tigrar, de största och grannaste och mest välfödda man kunnat se och också de vildaste jag för min del skådat. Djurtämjaren, en Herr Sawade var helt enkelt ett as att vara kallblodig och skicklig. Denna Hagenbeckska tigerdressyr lär vara enastående i världen.

Därefter kommo sex lejon, stora hanar med man, verkliga praktexemplar. Det var inte utan att man drog en lättnadens suck när man blef av med tigrarna och tog lejonen med mera lugn. Där lurte man sig emellertid skändligen. Lejonen voro om möjligt ännu svårhanterligare. När de till slut skulle avhysas vägrade ett af dem att gå, absolut. Maken till uppriktig ilska har jag aldrig sett. Först med järnstänger och ett veritabelt bombardemang med revolver öfvertygades det att långsamt och baklänges draga sig ut genom den gallerprydda ryttargången till stallet och burarna. Vilda djur har jag alltid beundrat och tjusats af och här fick jag sannerligen mitt lystmäte.

Vidare framfördes t.ex. 12 dresserade isbjörnar, bländvita och välvårdade och 5 st. jätteelefanter underbart välöfvade och godmodiga. Med mera, mer mera. – Jag hörde att Hagenbecks nu etablerat sig i Borås på några dagar och har Ni tillfälle och äro Ni roade af slikt så res för nittionio gubbar, Ni får aldrig se maken i Sverige åtminstone.”

Tänk att det var så! Tigrar, lejon… och till och med isbjörnar. Att man kunde dressera såna. Stackars djur! Jag försöker minnas hur det var när jag var liten (det är rätt länge sen). Farfar bjöd oss ibland när cirkusen kom till Söderhamn. Sjölejon, elefanter, kameler – och förstås hundar – minns jag från min barndoms cirkusföreställningar och jag tror att jag även sett lejon och kanske också tigrar på cirkus på 1950-talet, men definitivt aldrig isbjörnar.

Nu för tiden är det ju förbjudet med djur som lejon, tigrar – och förstås isbjörnar – på cirkus. Och jag ser att Cirkus Scott efter 76 år slutar även med elefanterna.  Det är bra det, tycker jag.

Vadan detta inlägg nu då? Ja, det är bara för att jag senaste tiden suttit och ömsom ögnat ömsom läst gamla brev skrivna till mina morföräldrar. Då hittar jag det ena och det andra från förr i tiden som det här om isbjörnar på cirkus.

Ett blogginlägg om cirkus i Söderhamn finns på Arundobloggen här.

_DSC6902_magnolia150503Igår tog jag en sväng till min favoritmagnolia på Djurgården. Satt där på en bänk lite undan från ”the maddening crowd” och tog bild på bild. Och ja, jag vet: magnoliabilder från tidigare år på bloggen ser ju ungefär likadana ut. Det hjälps inte. Jag måste bara se den igen, vara där en stund och njuta och ta nya bilder.

På Bergianska Trädgårdens webbsida läser jag sen: ”Magnolia är ett mycket gammalt växtsläkte och är känt som fossil i över 90 miljoner år. Blommorna är kraftigt byggda med massor av ståndare och pollen. Pistillerna (karpellerna) är också kraftiga. Denna typ av blomma är typisk för skalbaggspollination eftersom skalbaggar har kraftiga mundelar och lätt skadar mer skira blommor”. Magnolian på bilden är nog en s.k. praktmagnolia, Magnolia x soulangeana.

Jag tycker om magnolia och för mig som är uppväxt i Hälsingland känns den faktiskt rätt exotisk. Odla magnolia på Sandskär, ”min” ö i Söderhamns skärgård, skulle nog inte gå.
(Klicka för lite större bild).

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 112 andra följare