Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Förlåt mig-lapp

img191_ed2”Sent ska syndaren vakna” brukar det heta. Fast hur sent den här syndaren vaknade vet jag inte. Och vem tjuven var vet jag inte heller. I varje fall var det en person med samvete som ångrade vad han eller hon gjort och lämnade tillbaka pengarna från ”en öfver synden bedröfvad själ”.

Jag gräver lite för att få en uppfattning om hur mycket pengar det var. Hittar följande: ”32 skilling banco år 1857 kunde köpa lika mycket varor och tjänster som 54.69 SEK år 2015 mätt med konsumentprisindex”. Alltså hela stölden lite drygt 100 kr.

Den bestulne var f.d. kaptenen Harald Hjärne som tydligen bodde på Regeringsgatan 50 i Stockholm då. Den här ”Förlåt mig”-lappen och dom två gamla slitna sedlarna har vi hittat bland diverse släktpapper. Fast Harald Hjärne var inte alls släkt med oss. Men hans dotter Agnes blev fostermor till min farmor på 1880-talet.

Jag gräver lite om Harald Hjärne också. Ser att han var född 1801 på Vaxholms fästning och att han sex år gammal blev inskriven som fanjunkare vid Drottningens livregemente. Sex år! Den lilla fanjunkaren växte upp och blev stor och bodde så småningom med sin familj på Klagstorp i Skövdetrakten. Där föddes sonen Harald, som sen blev en känd man som riksdagsledamot och historiker. Och så dottern Agnes då, som gifte sig Wallner och blev fostermor till min farmor (adoption fanns inte på den tiden).

Harald Hjärne flyttade till Stockholm med familjen och bodde där till 1862 då dom flyttade till Umeå. Så det är lite lustigt: Stölden bör ju ha skett före 1862 och på sedlarna står det 1857 . Men dom är väldigt slitna. Nåja, det är väl inte meningen att man ska förstå allting…och kanske var det helt enkelt väldigt dåligt material i såna här sedlar så dom slets fort. Jag ser för mig hur den här okända personen står och tummar på sedlarna i nån ”schangdåbel” trappuppgång i ett gammalt stiligt hus på Regeringsgatan 5o och stoppar dom och lappen i brevinkastet med en glänsande mässingsplåt som det står Hjärne på. Huset finns inte kvar.

Själens muskel

Ja, nu har jag lärt mig nåt nytt igen. Det finns en grupp muskler vid höftpartiet på oss människor som brukar kallas Psoas (uttalas ”soas”) bland dom som håller på med sånt här – läkare, sjukgymnaster, tränare, yogatränare m.fl. Ordet Psoas är en förkortning av Iliopsoas, som egentligen står för en grupp muskler: Psoas major, Iliacus och Psoas minor. Det handlar om våra s.k. höftböjarmuskler. Psoas kallas också på nån sida för människokroppens ”filet mignon”!

Dom här höftböjarmusklerna behöver vi förstås när vi går eller springer och säkerligen annars också. Det är tydligen dom som håller ihop benen med resten av kroppen och det låter ju onekligen som en rätt viktig uppgift!

På en del sidor om Psoas kallas muskelgruppen ”Själens muskel” eftersom den tydligen hänger så mycket samman med hur vi mår. Vår moderna livsstil – mycket stillasittande, bilkörande, stressande hit och dit, kanske felställning när vi sitter, fel utformade skor osv – gör att Psoas hela tiden triggas att dra ihop sig som om vi ständigt gör oss beredda att springa, att fly undan eller att slåss. Låter inte alls nyttigt. Och det kan leda till en hel massa problem. Ryggont, ischias, ont i knäna, diskproblem, matsmältningsproblem… Det gäller tydligen att försöka släppa på onödig spänning i sin Psoas.

Hm, här har jag levt ett långt liv och inte alls brytt mig om min Psoas. Det får det väl bli ändring på. Riktigt hur det ska gå till har jag inte kommit fram till än. Handlar kanske mycket om avslappningsövningar och sånt?

Om dom sidor om Psoas som jag tittat runt på nu kan kallas vetenskap eller om det är ”nys” eller nån sorts flum vet jag inte riktigt. Men det här med sambandet kropp och själ tycker jag är intressant och det är därför jag bloggat om det nu. Och jag får väl läsa på lite här och var för att lära mig mer. Yoga har jag inte provat – är inte säker på att det är nåt för mig. Men jag hittade en engelskspråkig sida om yoga där man skriver en hel del om Psoas: här. En annan engelsk sida om Psoas har du här.

Minnet saknar bilder (2)

Watch_tower_of_the_dam,_Embalse_de_los_Bermejales,_Andalusia,_SpainSå står det i min lilla kamera när jag tömt den på bilder genom att ladda över till datorn. Jag har bloggat om minnet tidigare, därav 2:an i rubriken. Det är nåt ödsligt och lite sorgligt över den där texten i kameran, och jag tänker då förstås inte på kamerans minne utan mitt eget. Fast den här gången stämmer rubriken inte riktigt för jag känner ju ändå igen platsen: nåt finns kvar i minnet.

Bland bilder tagna under en resa i Spanien sommaren 2002 finns  platsen inte med, men jag har varit där, jag har t.o.m. badat i den här stora dammen. Men det minns jag inte alls, försmädligt nog. Uppgiften om badet har jag från ett brev jag skrivit till en vän och sen fått tillbaka (Tack, Christina! Brevet sätter myror i huvet på mig som du ser).

Embalse de Los Bermejales är en stor damm som ligger i Andalusien. Sju vattenflöden (åar, floder) fyller på vattenreservoiren som planerades redan 1902 men färdigställdes först 1958. Den stora dammen ligger i ett område med nationalparker. Speciell plats, lugnt och vackert och en bra bit ifrån ”the maddening crowd” på spanska sydkusten. Man kan bada i dammen, paddla kajak, segla… det finns campingplatser m.m.

Undrar om jag kommer att komma ihåg det där nån gång, badet i dammen alltså. Eller ligger det alltför djupt inborrat i skrymslena däruppe? Kanske borde jag ta bilder av allting jag gör för att hjälpa minnet… ha nån modern mini-mini-kamera inopererad i pannan eller nåt?

Visst är det en fin bild. Hittade fotot på det gamla vakttornet i dammen hos Wikimedia. Bilden är tagen i juli 2014 av Jebulon, nån som bor i Paris men tydligen var vid dammen förra sommaren. Som vanligt lite större och klarare bild om du klickar på den.

Alla hjärtans dag

IMG_1295_ed3
Allt gott på Sankt Valentins dag – 14 februari! Läste lite här och var om bakgrunden. Valentin är ett före detta gammalt helgon eller snarare tre såna – personer som led martyrdöden nån gång på 200- eller 300-talet e.Kr. Oklart vem av dessa tre som fått dagen uppkallad efter sig, tror jag. Har inte fördjupat mig så mycket i frågan. Sankt Valentin firas i alla fall inte längre inom katolska kyrkan. Vad degraderingen beror på vet jag inte, kanske hade det gått inflation i helgon? Fanns för många? ”Spelar roll…” som det brukar heta nu för tiden, det är kanske bra det att det i alla fall finns en dag av alla årets dagar när kärlek och vänskap uppmärksammas särskilt. Nog borde det vara oftare.

Enligt traditionen (inte så gammal – sen 1990-talet eller så) ska det visst vara röda rosor men här får det bli en sån här istället. Fotograferad i rosenträdgården i St Kildas Botaniska trädgård strax söder om Melbourne för ett par veckor sen.

Dresden

DresdenI morse nämnde man på P1 att det är 70 år sen den massiva bombningen av Dresden i Andra världskrigets slutskede. Hundratals engelska och amerikanska plan bombade sönder staden totalt. Det var just nu i dagarna, ett par flygräder 13-15 februari 1945.

Staden, som före kriget kallades Nordens Florens för alla sina vackra byggnader, lär ha haft en befolkning på ca 1 miljon eller så före kriget. Hur många som dog vet man inte riktigt, men ser man bilderna undrar man över hur man alls kunde skydda sig. Inga varningssirener ljöd, man gömde sig så gott det gick men den eldstorm som bombningarna orsakade var säkert svår att komma undan även i källare och skyddsrum.

Det har förstås varit mycket diskussioner efteråt om det här var nödvändigt eller ej. Kriget höll ju på att ta slut. Det finns mycket på nätet om bombningen av Dresden, t.ex. en engelskspråkig historiesida här.

Bilden: Utsikt över Dresden från Rådhusets torn. Foto: Richard Peter. Deutsche Fotothek.

Grrr!

Är utan mobil. Av olika anledningar har jag sen vi kom hem från Melbourne varit tvungen att be om ny PIN-kod från min mobiltjänstleverantör. Sånt skickas inte ut per mail eller meddelas i telefon utan skickas med vanlig post. Brevet med PIN-koden postades inom landet med vanlig postgång i tisdags. Enligt avsändaren kunde jag vänta mig att få brevet under onsdagen (igår) eller senast i dag torsdag. Det lät ju bra.

Igår fick vi ingen post alls. Så jag ringde Posten på seneftermiddan och frågade lite försåtligt (började bli lite sur då) vilka dagar i veckan dom delar ut post. Dom svarade att det gör dom varje vardag: måndag-fredag. Aha! Det lät ju finemang och jag såg fram emot nästa dags postutdelning – alltså i dag. Nu kommer det säkert! Men fortfarande sent på torsdagseftermiddagen hade brevet inte kommit, och nu kan jag ju konstatera att det inte alls kommer denna dag. Vad håller Posten-en-pålitlig-partner på med?

Jag ringde igen i dag och frågade efter brevet. Hur lång tid ska man ska behöva vänta på ett brev? Svaret blev mantrat ”Vi har ingen leveranstidsgaranti på 1:a klassbrev”. Nähä, men på er hemsida står det så och så om leveranstid 1 arbetsdag?! ”Ja, men vi har ingen leveranstidsgaranti på 1:a klassbrev”. Vad ska jag göra? ”Avvakta. Vi har ingen leveranstidsgaranti på 1:a klassbrev”.

Usch vad jag blir trött på dom! Fast jag kanske är hemskt orättvis? Den slogan jag citerade ovan – ”Posten en pålitlig partner” – använde ju Posten för flera år sen och pålitlighet är kanske helt enkelt inte ambitionen längre.

Att vara av med mobilen ett tag är egentligen ingen jättegrej för mig. Det går ju utan den också. Det som irriterar mig är att det funkar så uselt. Nog verkar det rätt ofta som om Posten inte längre är intresserad av att ha privatkunder. Man glesar ut brevlådor på stan, har tagit bort texten på lådorna om när posten ska levereras och när man delar ut post till privatpersoner kan det komma i lådan sent på eftermiddan nån gång. Nog sjuttsingen fick man posten på förmiddagen förr om åren.

Och så tittar jag lite mer på Postens hemsida och upptäcker att det inte ens heter Posten längre utan PostNord. Så här står det på deras hemsida: ”Vi ser till att rätt sak kommer fram, i rätt tid och till rätt plats. Oavsett om det är ett brev till grannen, ett paket från andra sidan jordklotet eller en avancerad logistiklösning.” Jaså, vad bra då!

Uppdatering 150213:
Nu kom brevet äntligen,  kvart i 3 på eftermiddan i dag, fredag. Ett s.k. 1:a klassbrev postat i Malmö på tisdagen, framme på fredagseftermiddagen. Hm…

På stranden (5)

_DSC6690_HalfMoonBayJa, nu blir det lite Australien igen. Bild från just den här stranden har varit med tidigare en eller annan gång, senast i inlägget Australienbilder för ca en månad sen. Där hade jag med det gamla fartyget Cerberus (numera vågbrytare) och vattnet omkring. Men när jag tog bilden ovan vände jag ryggen mot havet. Bilden är tagen på Black Rock Beach vid Half Moon Bay, en bit utanför Melbourne.

Här skulle man förstås ha haft en geolog med sig som kunnat förklara varför det ser ut så här med dessa branta, rödbruna, taggiga och eroderande bergsformationer ovanför själva stranden med såväl sandstrand som klippor. Små stigar finns däruppe på bergsbranten, ibland djupt nerskurna som mellan höga ”torn”. Jag gissar att ”stigarna” formats dels av strömmande regn, dels av att många människor provat att gå där. Det är inga stabila formationer det här och inte ofarligt att röra sig däruppe. På varningsskyltar manas man att inte alls gå där.

Så här lär många strandpartier längs denna del av kusten ha sett ut förr i tiden. På dom flesta ställena har man sen ändrat kustlinjen ordentligt, grävt bort såna här osäkra partier, fyllt igen och stabiliserat på olika sätt. Såna här kraftigt eroderande klippor av halvt konsoliderad lera tillsammans med hårdare sandsten (tror jag) brant ovanför en strand kallas ofta ‘bluff’ på engelska.

Amatörgeologi av nåt slag blev väl det här… Och så för all del: rätta mig om jag har fel!

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 112 andra följare