Haloeffekt

Kall dag med lite blek sol av och till. Det blev bara en kort vända till Vasaparken. Inga skridskoåkare, banan var inte plogad. Kom att tänka på Vädersolstavlan. Men himlen över Vasaparken var ju inte mycket att komma med jämfört med hur det såg ut den där aprildagen i Stockholm 1535.

Vädersolstavlan hänger i Storkyrkan. Konstnären har avbildat ett himlafenomen som man kunde se över stan den 20 april 1535. Det här lär vara en av dom äldsta avbildningarna av Stockholm. En text på tavlan lyder: ”Anno Domini 1535. Tiughunde daghen i aprlis måna sijntes i Stocholm på himmeln sådana tekn så nær i från siv in til nio förmidda. Renoverat anno 1636.” På Stockholmskällan skriver man om tavlan: ”Vintern 1998/99 rengjordes och konserverades den. Efter olika tekniska analyser visade det sig att det i själva verket är en kopia från 1636. Vanligtvis tillskrivs originalet från 1535 Urban Målare, kopian är utförd av Jacob Elbfas.”
Var originalet tagit vägen vet man inte.

Ungefärlig vy för Vädersolstavlan från Monteliusvägen år 2009. Foto: Holger Elgaard.

Läs mer om Vädersolstavlan på Wikipedia här.

Stilleben januari -21

Hm… nä, särskilt vackert som stilleben är det ju inte men praktiskt. Hänger i hallen så det är lätt att ta ett när man ska gå ut. Från och med i morgon den 7 januari rekommenderar FHM skydd på när man åker kollektivt vid rusningstid. Inte en dag för tidigt, säger jag som tjatat om munskydd/andningsmask här i bloggen.

Det ljusgrå med grön ventil är köpt i Melbourne för ett år sen (P2-mask, lite mindre effektiv än P3:orna som hänger bredvid). I januari förra året härjade stora bränder utanför stan och luften blev hälsovådlig att andas in utan filtrerande skydd. Vi var där då. Det var t.o.m. så illa nån dag att vi måste ha skydd på inomhus. Otäckt att vara med om. Men det gick ju över så småningom. Troligen snabbare över där efter bränderna (tog ca 10 dar) än det blir här med smittorisken. Usch!

FHM om munskydd i kollektivtrafiken här.

Nyårspromenad

Jodå, en liten promenad blev det på årets första dag, men med betoning på liten. Upp på Observatoriekullen, en vänlig titt på det gamla Observatoriet och sen en utblick över stan, ett litet hej till Lars Israel Wahlman (Engelbrektskyrkans arkitekt) och sen hem igen. Hann inte hem riktigt innan snöblandat regn – eller var det nån sorts småhagel? – föll över mig. Skakade av mig vätan som en våt hund i hissen på väg upp. Att nederbörden skulle komma kunde jag ju som gammal norrlänning se på himlen söderut.

Varför nu heja på Lars Israel? Gammal vana, brukar göra det när jag åker buss över Lidingöbron men då mot Cedergrenska tornet som han också ritat. Viss ”befryndelse” finns: Lars Israel Wahlman var kusin till Anna Härdelin Hjelmström som boken ”En flicka som heter Anna” handlar om.

Det här är inga nyheter direkt, inte bilderna heller. Har varit med i bloggen flera gånger tidigare. Men mina tankar på att skaffa mig en ny kamera får mig att vilja använda min gamla trotjänare, Nikon D90, lite mer. Trots att tiden inte är den bästa för fotograferande (från murrigt gråväder till mörker, nederbörd ). Inte så att jag tänker skippa idén att satsa på nåt nytt. Mer för gammal vänskaps skull.

Observatoriet är en av dom ganska få gamla byggnader som finns i den här delen av stan. Uppförd 1747-53. Arkitekt Carl Hårleman. Det är Observatoriekullens blåskimrande sluttningar som brukar synas i bloggen när våren är här och scillaspaningen pågår. Men till dess dröjer det ju några månader.

Bio – då, nu, sen

För ett år sen, nyårsafton 2019, skrev jag om filmer jag sett under det gångna året. Det här året finns inte många biografbesök och filmer att skriva om. Några hann vi se förstås innan man stängde. Tyvärr kan det här innebära slutet för biokulturen, eller början till slutet… Det finns dysterkvistar som tror det (realister?). Pandemin slår hårt mot biograferna men det gör också det ökande utbudet av film och serier man kan se hemma på tv.

Det är inte alls samma sak att se film hemma, det är nåt annat, det är bra det också men inte alls på samma sätt. Lägger biograferna ner är det en hel kultur som försvinner. Det vore faktiskt riktigt trist. Och det är ju inte bara filmupplevelsen det handlar om utan även miljön där filmen visas och att man är där tillsammans med andra människor.

Tittar i Kjell Furbergs ”Svenska Biografer” (utg. 2000). En mycket fin bok för alla som är intresserade av biografer och deras historia.

I baksidestexten skriver man bl.a. ”Biografen är det offentliga rum som var mest typiskt för 1900-talet. På ett unikt sätt åskådliggör bion utvecklingen inom svensk arkitektur, inredning och formgivning under hela seklet. – – – Biograferna är tidstypiska i jugend, nationalromantik, 20-talsklassicism, funktionalism och 50-talsmodernism.” Jag lånar några bilder från boken och hoppas det är ok.

Från biografen Lyran i Vasastan, Stockholm.
Foto Kjell Furberg.

Upplevelsen att sitta i en biosalong med andra människor omkring sig, när reklamfilmerna är över och filmen börjar är nåt särskilt. Jag tycker t.o.m. om ritualen att man drar för ridån efter reklamfilmerna och sen drar undan den igen innan man släcker ner och filmen ska börja. Onödigt egentligen, men det hör till.

Och jag tänker tillbaka på filmer som ”Den sista föreställningen” (Bogdanovich, 1971) med bl.a. Jeff Bridges, Cybill Shepherd och så den italienska ”Cinema Paradiso” (1988) med gamla Philippe Noiret. En sorts hyllningar till biografkulturen.

Fast visst, på bio kan man bli störd när nån prasslar med en påse godis eller gräver i sin jättelika pappkartong med popcorn. Hå hå ja ja. Annat var det på ”min tid”, när man köade i trappan upp till Stora Bio i Söderhamn (låg en trappa upp i ett gammalt hus på Köpmangatan, brann ner i april 1967) eller gick på Svea Bio och skaffade biljett till dom där ”fästmanssofforna” längst bak. Det där med popcorn var inte infört då efter vad jag minns. Svea Bio i Söderhamn pryder förresten omslaget till Kjell Furbergs bok.

Jag har förstås många härliga biografminnen från Stockholm också. Tänker på Röda Kvarn på Biblioteksgatan, där det nu är nån sorts saluhall, och Lyran här i Vasastan, där jag såg Greystoke Tarzan (från 1984) med min mamma. Och så Skandia förstås på Drottninggatan, ritad av Gunnar Asplund. Biografen Grand har också länge varit en favorit.
En massa biografer har redan försvunnit. Hoppas verkligen dom som fortfarande finns kvar kommer att kunna fortsätta.

År 2020 närmar sig sitt slut. Ett annorlunda, märkligt år som för väldigt många människor inneburit mycket sorg och stora svårigheter av skilda slag. Kanske har vi ändå nu framför oss en bättre utveckling då allt fler kan bidra till att hejda pandemin genom att vaccinera sig.
Önskar alla som tittar in här ett riktigt Gott Nytt År 2021!

Fåglar, krig och öar

Häromdan skrev jag om albatrossen. Det ledde vidare till ytterligare letande på nätet om denna stora fågel, en fantastisk flygare. På Nya Zeeland kan man ta sig till Otagon Peninsula på Sydön och se albatrosser som häckar där. Jag har inte varit där, tyvärr. Vi får se om jag kommer till NZ nån gång. Till Melbourne åker vi ju ibland, så det skulle ju gå att kombinera med NZ.

Foto: Susanne Jutzeler, Pexels.

Albatrosserna ledde vidare till en annan havsfågel: havssulan. Den är inte lika stor som albatrossen men kan nå ett vingspann på 165-180 cm. Inte så illa det heller.

Vingarna på havssulan ser ut att sitta mitt på kroppen, lite längre bak än på andra havsfåglar. Syns mest när fågeln är i flykt. Jag fotograferade en flygande havssula en gång när vi var på den gamla befästningen vid inloppet till Port Phillip Bay, den stora bukten vid Melbourne. Men utan zoom blev det verkligen inte mycket till bild. Hittade den här från nätet istället.

Skylt vid Fort Nepean.

Fort Nepean, som befästningen heter, avlossades det första skottet i Första världskriget, sägs det. Dagarna innan kriget bröt ut befann sig det tyska fartyget SS Pfalz inne i bukten. När man förstod att kriget skulle bryta ut gjorde man ett försök att smita ut genom inloppet. Men på fortet hann man precis få besked om krigsförklaringen och fick då ordern att stoppa fartyget – ”stop her or sink her”. Och då använde man en av sina kanoner mot SS Pfalz. Hur det gick till kan du förhoppningsvis läsa på fotot av skylten om du klickar på bilden. Om du besöker Fort Nepean kan du titta på den historiska kanonen.

Men tillbaka till havssulan: fågeln häckar bl.a. i Norge och fåglarna kan ibland t.o.m. ta sig in i Östersjön. Men 68% av populationen i världen häckar runt Storbritanniens kuster. När jag surfade runt på webben hamnade jag på en av häckningsplatserna: Bass Rock, en ö i Skottland. En hög klippa som ligger vid inloppet till Firth of Forth en bit öster om Edinburgh. Jag har varit i Edinburgh men till Bass Rock kom jag inte. Bilden hittade jag på nätet.

Bass Rock med massor av häckande havssulor.

Häftig ö. Fast kanske inte direkt trivsam, gissar jag. Inte lätt att ta sig i land där. Ön är i dag obebodd men på 700-talet ska det ha bott en eremit där, St Baldred. På ön finns också resterna av en gammal borg som nog mest användes som fängelse. I början av 1900-talet byggde man en fyr på ön. I dag finns här framför allt mängder av havssulor. Ska man dit och fågelskåda är det klokt att ha hatt på sig. Vackra fåglar och skickliga flygare. Spanar in fisk och störtdyker och fångar. Hittade en film från Bass Rock där man kan få sitt lystmäte på havssulor. På Youtube här.

Albatross

A Wandering albatross flying in Southern Ocean, Drake’s Passage. Foto: Magnus Manske, 2010

Vet inte varför men sen jag var barn har jag haft en särskild känsla för albatrossen. Det är nåt väldigt fascinerande med denna mycket stora stormfågel. Jag har aldrig sett nån ”in the wild” men jag skulle gärna vilja göra det. Var kommer den här känslan ifrån? Är det gamla barnböcker som ”Styrman Hurtig” och ”Den lille vilden” (båda Frederick Marryat) eller vad kan det vara? Min barndoms hjälte Edmond Dantès, han som satt fången på If och så småningom blev greve av Montecristo, hade nog aldrig nåt med albatrosser att göra. Dom finns ju inte vid Medelhavet.

Normalt nöjer jag mig med och gläds åt silvertärnor, fiskmåsar, havstrutar och silltrutar. Och en och annan havsörn. Det är ok det med, jag gillar dom, men jämfört med albatrossen är dom ”småpotatis”. Vad sägs om ett vingspann på 3,5 meter? Havsörnen kan i och för sig komma upp i ungefär 2,4 m. Imponerande det med. Jag minns havsörnen som flög upp från Enskärsorn i somras när jag kom glidande i kajaken förbi ön. Några drygt 2 m var den säkerligen inte, kanske var det en ungfågel, men roligt ändå att se den på så nära håll.
Här sitter jag på julafton det märkliga året 2020 och funderar på albatrosser. Så kan det bli.

Vasaparken 20 december

Dessa murriga decemberdagar blir det inte mycket fotograferande. Men i dag gymnastiserade jag både min gamla kamera och mig själv lite grann genom en promenad i Vasaparken. På kullen bort mot S:t Eriksplan håller man på och bygger en paviljong. Enligt ett anslag är den tänkt att användas för lugna aktiviteter som t.ex. yoga. Ska stå färdig i februari.

Jag gick jag förbi terrassträdgårdarna på höjden mot Torsgatan, utformade av trädgårdsarkitekten Erik Glemme. På Wikipedia står det: ”I samband med breddning av Torsgatan färdigställdes 1947 tre terrassträdgårdar i grovhuggen granit och betongytor med reliefer. – – – En av terrasserna är möblerad med soffor och fontäner och har ett golv belagt med kullersten och betongplattor i olika mönster och färger. En liten bäck rinner nerför berget mot Torsgatan.” Visst låter det fint?

Bilden till vänster är tagen i juli 1963 (Foto: Holger Ellgaard). Och där sitter herrarna i solen, läser tidningen och har det skönt. Några mobiler att fippla med fanns ju inte på den tiden. Bäckfåran gick jag också förbi (bilden till höger). Den såg väldigt torrlagd ut. Tror inte att jag nån enda gång sett vatten porla fram där. Fast i och för sig, särskilt ofta är jag ju inte där. Jag får väl gå dit nån gång i sommar och se om det rinner vatten där.

Prova på nåt nytt

Häromdan var jag inne i en fotoaffär (lite folk där och jag hade munskydd och glasögon på, förstås!). Jag hade sett bilder och video tagna med en mycket liten och smidig kamera som jag blev sugen på att skaffa som komplement till min systemkamera och kameran i mobilen. Killen i affären visade den nyinkomna kameran för mig och beskrev funktioner m.m. Efter att ha hört om varför jag var intresserad av den och hur jag ville använda den sa han att den nog inte skulle ge mig så värst mycket nytt. Den skulle inte innebära nåt stort steg från mobilkameran, i fotokvalitet skulle den inte kunna konkurrera med vare sig mobilen eller med min stora kamera. ”Du får nog ingen wow-känsla” som han sa. Istället visade han mig en ganska liten systemkamera av ett annat märke än det jag haft dom senaste ca 20 åren. Om min nuvarande systemkamera sa han ”Du har ju en gammal kamera.” Hm… kände mig smått förolämpad å dess vägnar. Men visst, modellen lanserades 2008 så det har ju gått några år. Kameratekniken har inte stått still dom där tolv åren.

Det blev inget köp nu, jag måste ju vänja mig vid tanken först. Bland annat tanken på att byta märke.

”Nyhetens behag” och ”omväxling förnöjer” sägs det. Men samtidigt ligger det en trygghet i att ha nåt man känner till väl sen tidigare. Man slipper lära sig en ny pryl. Istället travar man lugnt på ”i gamla hjulspår”, ”satsar på säkra kort”, ”tar det säkra före det osäkra” osv. Man håller sig till visst märke på tandkräm och shampoo, man fortsätter köpa hem en viss sorts kaffe (rätt märke, rätt blandning arabica och robusta), rätt sorts juice till frukosten, rätt märke på yoghurten osv. Kort sagt, det ska vara på ett visst sätt. I smått som stort. När man ska köpa ny bil väljer många ju helst samma märke som det man haft tidigare.

Tänkaren. Auguste Rodin.

Efter besöket i fotoaffären har jag tänkt vidare på beteendet att vara trogen vissa märken mot att prova på nåt nytt. Uttryck om sånt har snurrat i skallen. Några har jag redan använt ovan. ”Man vet vad man har men inte vad man kan få” är ytterligare ett och brukar vara argument för att hålla fast vid det man tyckt eller valt tidigare. Prova på nåt nytt gör man om man ”byter spår” eller väljer ”the road less traveled” (Robert Frost, dikten ”The road not taken”). Och det kan ju vara stimulerade att byta till nåt man inte alls är van vid, lära sig nya tekniska funktioner m.m. eller bara ändra ett vardagligt hela tiden återkommande beteende (låsa ytterdörren med vänster hand istället för med höger) för att kanske skapa nya spår i hjärnan – eller vad det nu kan leda till.

Andra uttryck som rör gammalt och nytt är mer diffusa än dom jag citerat ovan. T.ex. ”same same, but different” och ”plus ça change, plus c’est la même chose” (ju mer saker och ting förändras, desto mer förblir dom som dom var). Om det är så där som ”plus ça change…” kan jag ju lika gärna behålla min gamla kamera och spara pengarna.

Jag har fortfarande inte bestämt mig. Det där med att gå från funderande hitan och ditan till att slutligen sätta ner foten och fatta ett beslut skulle jag ju kunna fundera vidare på i ett ännu längre inlägg. Men nu får det vara slut på dagens betraktelse. Ska ta och googla efter mer info om den där nya kameran istället.