This is water

Två unga fiskar är ute och simmar och möter en äldre fisk. ”God morgon! Hur är vattnet i dag?”, frågar den äldre fisken. Sen simmar dom två unga fiskarna vidare, tittar på varandra och den ena frågar: ”Vatten? Vad är vatten för nånting?”

En runda till den ena affären efter den andra i stan och till ett köpcentrum strax utanför stan tar tiiiiid och tär på mitt tålamod. Tankarna far: ”Det tar för lång tid! Vi måste inte jaga i olika affärer efter det eller det, det går fint att ta nåt annat (”lika bra med selleri”). Jag vill bort från affärerna nu! Jag är trött på det här!” Men sen tänker jag: This is water! Och sen känns det faktiskt lite bättre. This is water!

”If I don’t make a conscious decision about how to think and what to pay attention to, I’m gonna be pissed and miserable every time I have to shop.” Ett citat ur essän ”This is water” av David Foster Wallace. Texten var ett välkomsttal till studenter vid Kenyon College 2005.

DFW menar att vi har var och en kontroll över vad vi tänker och hur. Vi kan komma bort från standardinställningen att tro att vi själva är i centrum av allting, att allting snurrar omkring oss själva. Vi kan välja att bli medvetna om det vi har omkring oss (water) och om våra medmänniskor i stället för att hela tiden utgå från oss själva. Det är ett av budskapen i essän ”This is water”. Det finns mycket att läsa på webben om essän, och jag har bloggat om den en gång tidigare, här. Här är essän som pdf.

Fikonspråk, fackuttryck

Vi såg nyligen den engelska tv-serien ”Line of duty”, som ju framför allt verkar handla om korruption inom polisen. Jag tycker inte den var särskilt bra fast blev kvar och såg den till slut ändå. Förstås sånt där ”vill-se-hur-det går”-beteende. Ibland tänker jag med viss vånda på hur jag förslösat delar av mitt liv genom att fortsätta se nåt på tv som jag egentligen inte tycker är tillräckligt bra. Och ja, jag vet: det går att stänga av tv:n och göra nåt annat.

En del cliffhangers fanns i ”Line of duty” men det var en rätt tillkrånglad historia med många inblandade. Och så var serien fullkomligt strösslad med fackuttryck/polisjargong. Akronymer och förkortningar som OCG, GSW, CHIS, MIT, DS, DI, CC m.fl. surrade omkring hela tiden. Beteckningarna står för: Organised crime group, Gunshot wound, Covert human intelligence source, Murder investigation team, Detective sergeant, Detective inspector, Chief constable. Det var bara några exempel. Vill du se fler så titta här.

När jag såg serien tänkte jag med saknad på kommissarie Maigret och hur han lunkar runt i 50-talets Paris med Lucas, Janvier eller nån av dom andra. Han tar sig ett glas då och då på nån bar, röker sin pipa, förhör inblandade på sitt kontor på le Quai des Orfèvres, klurar över mänskliga beteenden. Så inser han hur det ligger till och sätter dit brottslingen. Inte håller Maigret och dom andra poliserna på med förkortningar på det där smått hysteriska viset.

Naturligtvis förstår jag att en del fackuttryck behövs i det dagliga polisarbetet, men när man gör tv-underhållning av det, måste kanske inte allt sånt lingo vara med? Det är ju inte så att det alltid framgår av handlingen vad en förkortning eller akronym står för.

Bland polisserier på tv är franska ”Engrenages” en klar favorit. Dessutom roligt att lyssna på franskan och försöka hänga med en del i alla fall. Nu minns jag inte hur mycket polisspråk/jargong det är i den. Har inte sett den på ett tag. Men jag tvivlar på att den kommer upp i samma mängd av mer eller mindre obegripliga förkortningar som den där LOD gör.

På bilden två av huvudrollsinnehavarna i Engrenages: Caroline Proust och Thierry Godard.

Lejon, vinjetter och Hemingway

En gång i Melbourne var vi på Zoo med barnbarnet. Vi hade bara precis kommit in i den stora djurparken när vi hörde lejonen ryta, trots att deras område låg en bra bit in. Det mörka djupa ljudet färdas förvånansvärt långt. Rytandet var skrämmande, kändes i kroppen. Kunde inte låta bli att tänka på min reaktion som en sorts ursprunglig skrämsel, nånting från för mycket länge sen. Som nedärvt från urminnes tider innan mina ”mitokondriska” mödrar utvandrade från Afrika. Larvigt kanske, men det var en tanke som kom. Ungefär som det troligen är rotat i många människor att reagera starkt om man ser en orm ringla fram.

Foto: Petr Ganaj. Pexels

I novellen ”The short happy life of Francis Macomber” skriver Hemingway om några människor som är ute på storviltsjakt i Afrika. Nu har jag läst om novellen – igen. Efter en omläsning för flera år sen skrev jag ett ganska långt inlägg om just den novellen. Där citerar jag några rader som handlar om lejonets reaktion och tankar. Suveränt skrivet. Inlägget heter ”Lejonjakt – omläsning”, länk nedan.

Håller på nu med en samling av Hemingways noveller, ”The first forty-nine stories”, där Francis Macomber är med. Det finns ett förord av författaren. Boken gjorde mig lite konfunderad först eftersom det omedelbart före många av novellerna finns en vignett, en kortare text i kursiv stil som innehållsmässigt inte hör direkt samman med novellen som kommer efter: en egen text som ger en situationsbild och ofta är starkt berörande. En tjurfäktare dör på arenan, en grupp män skjuts av en exekutionspatrull.

Att lägga in en vinjett är ett litterärt grepp har jag förstått nu. Och jag hittade uppgifter om att just Hemingway var en av dom författare som gärna gjorde så, tills han slutade med det helt. I den upplaga med noveller som jag läser är det väl ungefär hälften av novellerna som har vignetter.

I Simenons böcker om kommissarie Maigret finns för det mesta en mycket kort vinjett som ger en vink om vad kapitlet efteråt ska handla om.

När jag grävt runt på webben ett tag och läst om bruket av vinjetter insåg jag att jag ju själv gjort en sån! I en av mina böcker, ”En flicka som heter Anna”, finns en fristående text med kursiv stil: 3 korta stycken på egen sida som ligger innan bokens första kapitel börjar. Texten – vinjetten – ger en ögonblicksbild av familjen Härdelins liv: kapten Thore Härdelin försöker lära ett av barnen simma i sjön Dellen nedanför familjens gård Nordanäng.

Inlägget ”Lejonjakt – omläsning” här.
Författaren Stan Trybulski skriver om Hemingway och vinjetterna här (på engelska). ”What is a vignette? And how do I write one” här.
Boken ”En flicka som heter Anna” finns fortfarande i lager. Läs om boken och om hur man beställer här.

Färdigt för i dag om lejon och vinjetter. Och strax ska jag äntligen få spruta 2, Astra Zeneca.

Ord ord ord

Vi hyr garageplats en liten bit hemifrån. När garaget en dag skulle städas genom spolning av golven satte man upp lappar här och var där bilägarna ombads att helst tomställa platsen så skulle städningen funka bättre. Tomställa? Hm… aldrig hört och i SAOL finns inte ordet med. Sen ser jag att det förekommer i samband med fastigheter, t.ex. ”Folksam tomställer och bygger om huvudkontoret” eller att Fastighetskontoret fattar beslut om att tomställa vissa lokaler för att eventuellt besluta om rivning sen.

Men vad är det för ord? Betydelsen av ordet är ju tömma, evakuera. Tomställa … jag tycker det låter dumt. Kommer att tänka på andra fåniga ord, som när man ropade ut i högtalarna på ett varuhus att varuhuset stänger om 5 min och sa ”Vi önskar er ett gott köpavslut”. Det dom menar är: ”Vi stänger. Det är slut! Gå hem!”, fast det hade väl varit för burdust, antar jag.

Och sen ordet amma. För mig betyder verbet amma ge bröstet, ge bröstmjölk, ge di. En mamma ammar sitt barn. Barnet kan inte amma, däremot kan det ammas. Senaste dagarna har det i DN skrivits artiklar om hur man låter tungbandsklippa riktigt små barn. I en av artiklarna läser jag bildtexten ””Benjamin, 15 veckor, har svårt att få till vakuum när han ammar …”.

Nåja, så där är det väl. Språket lever och förändras, det blir glidningar och förskjutningar och att hojta på språkvård i motvinden är väl inte lönt. På sidan Synonymer.se står ”suga bröstmjölk, dia” med som synonymer, ser jag nu. Så okejdå, Benjamin ammar. Jag inser att jag får sluta reta mig på sånt.

Sen kan man ju i samband med artiklarna om amning och tungbandsklippning fundera över hur beteenden i dag sprids som den värsta löpeld genom sociala medier, facebooksgrupper o.d. Men det är en annan historia.

Venus med äpplet

Här är bild på skulpturen jag letade efter häromdan i Ulriksdals slottspark. Visst är den fin!

I dag kom svar från Nationalmuseum på den fråga jag mejlade iväg häromdan – Tack, tack!

Skulpturen heter ”Venus med äpplet” och konstnären är dansk och heter Kai Nielsen (1882-1924).

Skulpturen, som ägs av Moderna Museet, hade stått i Ulriksdals slottspark sen 1967 när den blev stulen 2006!
Usch så trist att det finns folk som gör sånt!

Vintern 2006 stals konstverk på både Waldemarsudde och i Ulriksdals slottspark. SVT skriver om det här.

Läs mer om Kai Nielsen här.

Om Pompe och Karlberg

Ja, det blev ett slott till i dag. Cyklade till mina gamla trakter: genom Birkastan ner till Karlberg. Jag har en hel del varma känslor för det här slottet och parken eftersom det var min närmaste park när vi bodde i Birkastan. Vi var ofta där när pojkarna var små. Nån riktig lekplats fanns inte då, bara en gammal grön trähäst och en sandlåda. Men det gick ju fint att rasa runt i parken och hitta på annat. Vintertid kunde man dessutom åka pulka i en riktigt brant backe inte långt från Pompes grav.

Sveriges stora krigarkung Karl XII växte upp på Karlberg. Pompe var kungens hund, och när hunden dog skaffade han en ny som fick samma namn. På Wikipedia skriver man: ”Pompe var tre olika hundar, alla ägda av Karl XII, varav en ligger begravd i Karlbergs slottspark, Solna kommun. Den första hunden med namnet Pompe dog 1699, och det är denna hund som ligger i Karlbergs slottspark.- – – När Karl XII drog i fält år 1700 medförde han sina fyra hundar Caesar, Snushane, Turk och, favoriten, Pompe. Pompe överlevde sina kamrater men dog 1703 i arméns fältläger vid Thorn (Toruń i nuvarande Polen).

I ett brev, daterat Thorn 3 november 1703, till sin äldsta syster, Hedvig Sofia (1681–1708) meddelar konungen sin personliga förlust: Jag måste ock berätta henne, att min äldste rescamrat hafve jagh härom dagen måst mista, som är Pompe, Favorits gamble contrapart, som afton lade sig frisk och måron lågh dödh i min Sängh. Karl XII:s tredje hund med namnet Pompe dog i Ungern under ritten från Bender.”

På bilden är vi några stycken vid Pompes grav. Det är 1970-tal och vårvinter, i mars nån gång. Hon som tittar mot fotografen är jag, och den lilla pojken i vagnen är ett år och några månader.

I dag hittade jag en bra bänk i parken att sitta och läsa på ett tag. Det är franska som gäller just nu. Håller på med en bok om Maigret (trevligt tunn), och ja, jag tar mig igenom franskan riktigt bra faktiskt. Då och då slår jag upp nåt på mobilen.

Det är Paris på 1950-talet nån gång. Det är gammaldags så det förslår (Mme Maigret är hemmafru och några barn att ta hand om har hon inte. Vad gör hon hela dagarna?) och ganska så avslappat. Maigret startar ofta arbetsdagen med ett glas vitt vin (eller flera) på en bar eller en Calvados om han vill ha nåt starkare. Och så gillar han öl, och det gör jag med. Jag har det riktigt trevligt ihop med Maigret.

Slut på dagens rapport.

Mor med barn – var finns skulpturen?

Vi har dom senaste dagarna gjort utflykt till två slottsparker. Första gången gick utflykten till Ulriksdals slott som bara skymtar här bakom dom stora syrenbuskagen.

Främsta anledningen till att jag ville till Ulriksdals slottspark är att jag letar efter en skulptur som jag trodde fanns där. Skulpturen visar en ung slank kvinna som håller ett spädbarn framför sig. Hon står med lyftade armar och håller händerna som en skål framför sig, och i hennes händer sitter ett mycket litet barn vänt mot sin mamma. Skulpturen är inte i naturlig storlek utan ganska liten. Det är en helt förtjusande skulptur. Var finns den? I Ulriksdals slottspark hittade jag den inte. Nu har jag ställt frågan per mejl till dom som ”håller i” vård m.m. av dom kungliga slotten. Men du som läser här: känner du igen skulpturen på beskrivningen? Vet du nåt?

En liten skulptur av en björn finns på en gräsmatta framför slottet. Små barn tycker om att klättra på den och deras föräldrar tar bilder. Nånstans i samma del av parken nära slottet tror jag kvinnan-med-barn stod. Jag såg på en skylt att det också finns skulpturer inne i Orangeriet men det verkar vara mest gamla marmorskulpturer. Den jag letar efter är en modernare skulptur i brons.

Långt ner i parken finns ett par vildsvinsskulpturer. Dom två s.k. morianerna som drar nät (bär upp en bro) vid ett litet igenslammat vattendrag såg jag också. Här har du den ena av dom.

Mycket folk i parken lite överallt och på gräsmattorna mot vattnet på slottets sjösida. Folk badade, några hade kommit i kajaker. Ute på Edsviken låg stora motorbåtar och gungade här och var. En riktigt härlig sommardag.

Nästa gång blev det en tur till Tyresö slott istället. Stort slott. Jag borde ha backat lite mer för att få med även vänstra flygeln på bilden nedan, men det får duga så här. Åkte inte till Tyresö för att leta efter nån skulptur utan bara för att göra en utflykt och ta vara på det fina vädret.

Ulriksdals slott och Tyresö slott är ungefär lika gamla, båda började byggas på 1630-talet. Jag tror inte att jag nånsin varit inne i nåt av dom, bara i parken. Ulriksdal hör till dom kungliga slotten, medan Tyresö har ägts och byggts om och till av släkterna Oxenstierna, de la Gardie, Bonde m.fl. Läs om Ulriksdal här och om Tyresö här.

Uppdatering 9 juni:
Skulpturen heter ”Venus med äpplet” och konstnären är dansken Kai Nielsen (1882-1924). Bild finns i inlägget ”Venus med äpplet” här.

Himmelska fridens torg

Det här är säkerligen den mest kända bilden från massakern vid Himmelska fridens torg i Beijing 4 juni 1989. I samband med fredliga protester på årsdagen har man i Hongkong brukat tända ljus i Victoriaparken men det får man inte göra längre. Myndigheterna hänvisar till pandemin, och man förhindrade manifestationen även förra året av detta skäl. Nu tror många att man aldrig mer kommer att kunna genomföra manifestationen. Vi får väl se vad människorna i staden gör, kanske tänder man ljus hemma och ställer i sina fönster? Om man vågar. Händelserna vid Himmelska fridens torg anses aldrig ha hänt, Kinas ledning förtiger massakern totalt, ämnet är tabu.

Vid 30-årsdagen av händelserna skrev Amnesty:
”…några universitetsstudenter krävde ett slut på korruptionen och förde fram krav på politiska och ekonomiska reformer. Deras krav fick ett brett stöd från allmänheten och fredliga demonstrationer ägde rum i Peking och runt om i landet. Men de kinesiska ledarna såg inte med blida ögon på detta utan beordrade in tungt beväpnade soldater och hundratals pansarfordon som på natten mot den 4 juni gick in i Peking för att “rensa upp” på torget. Vid tillslaget dödades hundratals obeväpnade civila, däribland barn och äldre. Den exakta siffran är okänd. Tusentals fängslades.”

Amnesty ställde följande krav på Kina:
– Att offentligt erkänna de brott mot de mänskliga rättigheterna som begicks vid Himmelska fridens torg 1989
– Att inleda en öppen och oberoende utredning av vad som hände och ställa de ansvariga för dessa brott inför rätta
– Att kompensera offren och deras familjer
– Att upphöra med trakasserier och åtal mot dem som vill uppmärksamma och minnas händelserna 1989 och respektera rätten till yttrandefrihet och mötesfrihet.

Sidan hos Amnesty från 30-årsdagen av massakern har du här.

Ja, usch för Kina, tänker jag, ett land jag aldrig skulle vilja åka till. Detta trots allt det fantastiska som förstås också finns i landet och som kan kännas lockande: intressant historia, kultur och konst, underbar natur, arkitektur. Även att träffa människorna i Kina vore förstås intressant. Men nej, nån resa till Kina blir det inte, liksom inte heller till andra skurkstater som Ryssland, Belarus, Nordkorea och kanske några till.

Om att skriva och läsa

För ett par veckor sen skickade jag in manus till en novellsamling till ett antal förlag, etablerade sådana inte hybridförlag. Hittills har 2 refuseringar kommit, och jag förväntar mig förstås fler, eller troligen att alla förfrågningar blir refuserade. Att få en novellsamling publicerad av etablerade förlag är inte lätt, särskilt som jag ju inte är nån kändis. Så är det bara. Och konkurrensen är antagligen extra stor efter det gångna ”pandemiåret” då ännu fler än vanligt suttit på sin kammare och skrivit.

Bilden visar några av dom böcker jag läst om skrivande. En favorit är Stephen Kings ”On writing”, som jag har på engelska. Han är väldigt konkret och tydlig i sina råd. På webben hittar man förstås också mängder med skrivråd. Det är lätt att bli sittande där och surfa runt bland mer eller mindre goda råd istället för att skriva själv. Tror förresten jag haft dom här böckerna med på bild nån gång tidigare.

Just nu känns det som om jag är mellan projekt. Ingen klar idé om vad nästa skrivprojekt ska handla om. Jag får ta och ge mig själv en spark i baken för att komma igång igen. Tills dess läser jag och läser och läser. Inte bara böcker om skrivande utan en hel del annat också.

Nyss avslutade jag Beate Grimsruds bok ”Jag vill att vi vaknar” om en kvinna som drabbas av bröstcancer. Ämnesmässigt liknar den alltså Kristina Sandbergs bok ”En ensam plats” som jag skrev om nyss och som blev så tarvligt och taffligt behandlad av en oskicklig skribent/litteraturkritiker. Grimsruds bok är väldigt annorlunda mot Sandbergs. Den är inte skriven i jag-form, och jag vet inte vad jag ska kalla formen för. Associativ, fantasirik, full av metaforer och ibland ganska fantastiska formuleringar som kan läsas som en sorts aforismer. Där finns även en räv och en råtta som för filosofiska samtal när dom träffas på Söder i Stockholm eller på landet där bokens huvudperson har stuga. Är Grimsruds bok därmed mer litteratur än Sandbergs? Vet inte. Dagboksformen – att en författare i romanform berättar om vad som hänt och händer – är ju etablerad och det finns hur många exempel som helst på såna böcker. Anaïs Nin, Karl Ove Knausgård med flera.

Och nästa bok blir Margit Silbersteins ”Förintelsens barn”, som jag just skaffat på läsplattan.

Ja, färdigfunderat om detta just nu. I dag har jag firat 1 juni genom att ta en cykeltur i Hagaparken. Ville se om dom var klara med renovering av exteriören av Gustav III:s paviljong. Det såg så ut. Hade tänkt sitta där en stund på trapporna ner mot vattnet men det var upptaget av andra så jag hojade vidare förbi Haga slott med mera. Härligt att ha kommit igång med cyklandet igen.

PS Två böcker har jag gett ut på eget förlag tidigare: ”Sandskär i mitt hjärta” (2013) och ”En flicka som heter Anna” (2017). Böckerna går fortfarande att beställa. Har några boklådor kvar här. Klicka på länkarna så ser du hur man gör.