Två segrar på en dag!

Vilken härlig fredag!
Det blir inget Nobel Center på Blasieholmen!
Kanske blir det inget Nobel Center alls, i varje fall inte på Blasieholmen. Hurra!
Och ingen Apple-butik i Kungsträdgården! Hurra igen!

Ja, det är väl värt en skål!

Handelskammaren oroas nu över att det blir så många nej med det nya styret i Stockholm, MP + Alliansen. Men, när man säger nej till nåt innebär det ju också att man säger ja till nåt annat:
Ja till nåt snyggare och trevligare än en jättelik låda modell kärnkraftverk på Blasieholmen.
Ja till en upprustning av det gamla tullhuset och hamnmagasinen – hoppas jag – och att man gör i ordning en fin liten park där bakom Nationalmuseum. Ja till en ny utformning av Kungsträdgården mot Hamngatan. Hoppas man kan göra nåt fint där i parkens övre del, och samtidigt ta ett grepp över hela parken som har blivit lite för jippo-artad och ”nedskräpad” med det ena och det andra, tycker jag. Och Apple? Är det hemskt synd om dom nu? Apple kan nog erbjudas plats nån annanstans i innerstan.

Det blev nej till ett Vinter-OS i Stockholm 2026 också, och det tror jag är bra. Det finns mycket annat man behöver satsa på i Stockholm.

Torö i september

Artikel om surfing vid stenstranden på Torö i DN i dag. Vi var där för ett tag sen och bara tittade och njöt av vacker strand, vackert hav och långt borta anblicken av fyren Landsort på Öja. Man kan skönja den på bilden nedan.

Långt borta till vänster (utanför bild) låg några surfare på magen på sina brädor och paddlade sig ut till vågorna.

Vågsurfing har jag aldrig provat, och jag tror nog inte jag skulle klara det. Är inte tillräckligt bra simmare och inte tillräckligt stark i benen. Men jag kan ana tjusningen i sporten, att man kan bli gripen och vilja göra det om och om igen, mer och mer.

Roligt att det finns ett ställe här nära Stockholm där man kan  vågsurfa.

En annan del av stranden längre västerut används av kite-surfare (eller heter det kajtare?) och vindsurfare. Där är förhållandena extra bra för den sortens vattensport. Vi gick inte dit den här gången. Vädret var så där kristallklart och vackert men det det blåste isande kallt från havet.  DN:s artikel om vågsurfing på Torö här.

Vakna på riktigt?

Mitt i sommarens allra hetaste tid gjorde jag en paddeltur bland öarna i skärgården i starkt strålande solsken. Solen och glittret från vågorna var så bländande starkt att det blev en ganska omtumlande och delvis otäck paddeltur, faktiskt. Jag fick känslan av att det inte fanns en enda människa kvar på öarna som jag paddlade förbi. Jag såg inte nån, jag hörde inte nån. ”Känslan av att paddla i en övergiven värld mot en sol som inte alls kändes som en livgivande kraft utan tvärtom dödsbringande och farlig. Död och undergång – solen som förgörare och utplånare av allt liv” skrev jag på bloggen.

Kommer att tänka på upplevelsen när jag läser Björn Wimans artikel i DN, ”Det här handlar om världens genom tiderna största nyhet”. Skrämmande. Och samtidigt intressant att han skriver att personer inom näringslivet verkar ha fattat vad klimatförändringarna innebär långt innan politikerna vaknat upp, om dom alls gjort det. Det handlar om att ”följa pengarna”. Dom inom näringlivet är ju måna om att skydda sina investeringar och inser att hotet från klimatförändringarna är i högsta grad verkligt.

Och så tänker jag på Greta Thunberg, femtonåringen som skolstrejkade för klimatets skull i samband med valet. Det uppmärksammades runtom i världen. Jag önskar Greta Thunberg allt gott, att hon ska orka. Vetskapen om klimathotet är stort och tungt att bära på sina axlar för en liten femtonåring. Och naturligtvis, ansvaret är inte hennes, det ligger på oss alla och allra mest på beslutsfattarna, politikerna i Sverige och över hela världen.

Vad ska jag själv göra? Sluta köra bensindriven bil? Sluta flyga till Australien en gång om året? Sluta äta kött (nästan gjort det redan, blir alltmer sällan), sopsortera mera… Och så förstås rösta på dom partier/det parti som tar klimatfrågan på allvar.

Björn Wimans artikel, Det här handlar om världens genom tiderna största nyhet här.
Bilden ovan är återanvändning av bilden i mitt tidigare inlägg om paddlingen. Vill du läsa det får du gå in på ”Paddla mot undergång?” här.

50-tal

Jag hade en melodi i huvudet igen häromdan och undrade vad det var. Nåt som löpte på snabbt och med Povel Ramel så mycket visste jag men inte mer. Nynnade lite för min man som hjälpte mig hitta den. Det var ”Din njugge far och din snörpiga mamma” från 1953.

Jag är uppvuxen med Povel Ramels låtar på radio och på grammofon. Säkert hörde jag den här på radio hemma på Borgmästargården i Söderhamn. Lyssna på texten så snabbt det går och vilken textskrivare och ordekvilibrist han var, Povel. Och här är han så ung och har t.o.m. en hel del hår. Oj, vad det känns länge sen, det där 50-talet.
Youtube här.

Kungsgatan

Nu ska det handla om en välkänd gata i Stockholm, som jag har lite särskilda minnen ifrån. På Bergsgatan på Kungsholmen bodde mina morföräldrar och där hälsade vi på ibland förstås under alla år som dom levde. Trakterna kring Rådhuset, Kungsholmstorg och promenaden längs Norrmälarstrand kände jag därför väl till redan som barn och tonåring, flera år innan jag själv kom till Stockholm från Söderhamn för att plugga på universitetet. Resten av stan kunde jag dåligt. När mina systrar och jag kom upp i tonåren och var på besök ansågs vi så småningom stora nog att släppas ut på promenad tillsammans i stan, och då var det Kungsgatan som gällde. Där drog vi ner mot Stureplan och tillbaka, tre söderhamnsflickor, och tittade storögt i butiksfönster, på folk och bilar. Spännande var det.

Första tiden som student i den stora staden var det också Kungsgatan som gällde. Vart jag skulle i stan orienterade jag mig utifrån Kungsgatan. En gång minns jag att jag hade gått bort mig och då gick jag till en korvkiosk och frågade: ”Var är jag nånstans? Och var är Kungsgatan!?” Detta var ju långt före mobilernas och GPS:ens tid. Och nån karta tänkte jag väl aldrig på att ha med mig.

Successivt lärde jag känna stan. Inte minst genom promenader med barnvagn när mitt första barn var litet. Hemma i soffan i lägenheten i Birkastan läste jag Per Anders Fogelströms romaner. Sen promenerade jag runt i stan med det lilla barnet i vagnen och tittade på dom platser där Fogelströms romanfigurer rörde sig. Ibland konsulterade jag Svenska Turistföreningens guidebok om Stockholm, ett gammalt slitet ex från 1929 som jag lånat av morföräldrarna och hade liggande i barnvagnen.

Sidan om Kungsgatan börjar så här: ”Storstadsmässigt och hänsynslöst banar sig Kungsgatan, en huvudpulsåder i Stockholms trafiksystem, fram genom den mäktiga Brunkebergsåsen.” Och lite längre fram: ”Vackert är också att en vårskymningskväll uppifrån viadukten under tornen blicka ned på gatans djupa ravin, där den i en båge böjer av mot en flammande västerhimmel, avslutad av rådhustornets vackra silhuett, medan lyktornas och ljusreklamens brokiga fyrverkeri sprakar längs hela den brusande moderna gatan”.

Bilden på Kungsgatan är inte tagen en vårskymningskväll utan en eftermiddag i september. Men rådhusets vackra silhuett kan man i alla fall se i fonden och lite ljusreklamsfyrverkeri syns ju också.

Mina böcker

Undrar om nån av mina läsare kan ha missat att jag har gett ut två böcker – ”Sandskär i mitt hjärta” och ”En flicka som heter Anna”. Inser att jag löper risken att kallas tjatmoster här… men jag tar risken. Tjat eftersom böckerna hela tiden ligger med på bild i högerspalten här i bloggen.
Men vill det sig illa kanske nån kan ha missat dom ändå. För att råda bot på det kan jag tipsa om bloggen Arundo där det finns mycket om böckerna. Senaste inlägget på Arundo handlar bl.a. lite om hur omslagen på böckerna blev till. Läs ”Favoriter i repris” här.