Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Vara annorlunda

img038_trollet
Firar 1 mars genom att bjussa på en barnteckning. Nån enstaka sån har jag visat tidigare i bloggen. Nu hittade jag en till. Säkert målad nåt av dom sista åren på 1950-talet.

Det är väl klart var tecknarens sympatier ligger. Flickan längst till höger är nog mitt alter ego, fast jag varken varit rödhårig eller haft fräknar.

10 års bloggande

Ja, det är ju så det är: jag har hållit på i 10 år – prick! I dag. Det blir förstås en del tid sammantaget. Man kan ju fråga sig: Är det värt all denna tid? Och vad har jag fått ut av bloggandet?

Men se det tänker jag inte alls fråga mig! Jag vet ju redan vad jag tycker. Så nej, det struntar jag i.

Att hålla på i 10 år till lovar jag inte. Den som lever får se. Eller, som det står i slutet av Alexandre Dumas’ ”Greven av Monte Cristo” där min barndoms hjälte Edmond Dantès skriver brev till Maximilian Morrel och hans älskade Valentine: ”…all mänsklig vishet finnes i de båda orden: Vänta och hoppas!

Fast, hm… om jag tänker efter (och det ska jag väl) håller jag ju inte med greven om det där. Ska man bara sitta och vänta och inte göra nåt? Hur går det då egentligen, och hur vist är det? Men ok då, när det gäller bloggens eventuella fortlevnad kan det ju få stå så.

Greven har förresten varit med i bloggen en gång tidigare, till och med på bild, halvnaken, direkt efter simturen från fängelseön If. Se inlägget ”Om läsande och omläsande” här.

Om drömmar och floskler

Såg du artikeln i SvD om Astoriahuset på Nybrogatan i Stockholm? Igår gick jag förbi där och stannade till och läste på dom skyltar som finns uppsatta. Funderade över en del formuleringar. Har man använt en floskelgenerator nu igen?

Bilden nedan till vänster visar en av skyltarna. Det finns ju speglingar där men hoppas det går att läsa ändå. (Förstora genom att klicka på bilden). Jag fastnar särskilt för formuleringar som att man ska skapa en mötesplats ”En plats där livets bästa delar möts” (vadå? vilka delar då?) och ”För oss är inte frågan om vi ska bevara eller modernisera.Vi vill skapa våra drömmars stadskvarter genom att kombinera det bästa från nu och då”. Ja, hm, vad ska man kalla det där för? Blomsterspråk, skönmålning, inlindande, flum eller kanske nåt värre? Eller ska man svälja det där för att ordet vision står ovanför?

Jag läser vidare på andra skyltar och på företagets hemsida och det börjar klia oroväckande… Nån sorts floskelallergi? Det verkar så uppenbart att det handlar om att inte tala klarspråk. I stället för att använda ordet riva skriver man omvandla eller att något ska ges en ny form.

img_3628_astoria_bakadNu är det faktiskt möjligt att det i frågan om Astoriahuset ändå inte blir fullt så illa som det kan ha sett ut från början. Jag är inte säker på det här, har inte läst på tillräckligt (not in my backyard, ha ha!), men var det inte så att man först tänkt riva alltihop? Och sen stötte man på motstånd. Nu ska i varje fall den del av huset som ligger mot Nybrogatan inte rivas utan renoveras. Ovanför gatuplanet ska man göra om huset från det som numera är kontor tillbaka till bostäder (bra!) som ska säljas som bostadsrätter (dyrt blir det nog). På gatuplanet ska följande ske: ”Entrén och foajén till Astoria restaureras och återskapas och blir entré till ett nytt helt öppet våningsplan som kan innehålla kaféer, butiker eller någon annan öppen verksamhet.”

Gårdshuset som vetter mot det som heter Sofi Almquists plan ska rivas och ett nytt kontorshus ska byggas där. Bilden till höger är en liten blick in på byggplatsen. Det är alltså den bortre och lite lägre delen som ska rivas. Man kan förstås fråga sig om att riva och bygga nytt är en vettig och effektiv användning av resurser. Tvivlar på det och tror mer på önskan att tjäna pengar. Och så kan man fundera över vad man förlorar på kuppen när man river ett av dom få 1870-talshus som finns kvar i stan. Att sen påstå att utformningen av det nya kontorshuset görs ”i harmoni med den äldre bebyggelsen”, som man skriver, skorrar illa. Jag tycker det nya huset är rätt trist och fult, fasaden känns sluten på nåt sätt. Fast det ser väl annorlunda ut när ljuset är på i alla kontoren.
Bild på hur kontorshuset ska se ut finns i SvD:s artikel här.

SD svartmålar Sverige

Nånstans läste jag epitetet landsförrädare om SD. Det var nog nån som använde det på Twitter. Helt klart ligger det en del i det. Företrädare för SD sprider ”fake news” om hur förfärligt illa det står till i vårt land. Dom snackar ner Sverige och svartmålar landet bl.a. till USA, Trump-administrationen, amerikansk media. Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson skriver nu en debattartikel i Wall Street Journal där dom stödjer den negativa Sverige-bild som lyfts fram av Trump och viss amerikansk media.

Usch, vad det är trist att dom håller på som dom gör i SD. Och att det i vårt land fortfarande finns många som tror på partiet. När ska dom vakna och inse vad SD står för, vad deras politik handlar om? Dels att SD är ett rasistiskt parti, och det bör dom som röstar på partiet ha klart för sig. Är man inte rasist själv ska man förstås inte stödja SD. Dels förstås att om man anser att det är viktigt med demokrati ska man ju inte stödja SD. Dom har helt andra tankar om hur Sverige ska vara och hur landet ska styras.

Dessutom: varför verkar det inte betyda så mycket att företrädare för partiet åker dit för det ena och det andra? Grova klavertramp av typen ”Kan ingen ställa sig på Öresundsbron med en kulspruta!” (tidigare SD-politikern Gunilla Schmidt på Facebook) eller SD-förslaget att slopa presstöd till tidningar inom Bonnierkoncernen (tidigare riksdagsledamoten för SD Anna Hagwall, numera politisk vilde)? Och så har vi förstås järnrörsskandalen för ett par år sen, misshandeln i en krogkö i november förra året (rättegång mot Kent Ekeroth på gång) … fler exempel finns naturligtvis. Och kriminalitet av annat slag än ovanstående våldshandlingar förekommer ju inom SD som inom inget annat parti i den svenska riksdagen. Nu senast kommer uppgiften att Anders Forsberg, riksdagsledamot för Sverigedemokraterna, åtalas för grov förskingring och grov trolöshet.

Hm ja, jag kan inte låta bli det här lilla tjabbandet i bloggen mot SD. Kapten Haddock i mig vaknar till liv igen och blir väldigt ilsken när jag ser sånt här som Åkessons och Karlssons svartmålande debattartikel i Wall Street Journal. ”Eländiga kryp! Fördömda kräk! Håll käften, förbenade idioter! Sluta ljuga, förbaskade luspudlar!” Men ibland tänker jag förstås: vad hjälper det att jag hojtar arga saker i min lilla blogg? Det är nog inte många SD:are som läser bloggen, gissar jag, om alls nån. Men som ventil för Kapten Haddocks rödglödgade ilska funkar den fint…

DN:s artikel häromdan: ”SD-topp spred kritisk Sverigebild till kretsen kring Trump” här. DN:s artikel i dag: ”Jimmie Åkesson försvarar Donald Trump i Wall Street Journal” här. DN:s artikel i dag: ”SD-ledamot åtalas för grov förskingring” här. Expos artikel från sept 2016 ”Sverigedemokraterna är ett hot mot demokratin” här.

Rätt handlat?

Förstår inte faktiskt. Är det alltså ok att svensk polis skjuter skarpt – s.k. verkanseld – mot människor som deltar i kravaller? Det handlar om upploppen i Rinkeby häromkvällen. Och det var inte frågan om varningsskott. ”Det är verkanseld som har avgetts. Varningsskott är till för att skrämmas, det andra skjuter vi för att träffa. Men ingen person har anträffats skadad på platsen och vi har kontrollerat sjukhusen, men ingen har kommit med vad som skulle kunna vara skottskador, säger Stockholmspolisens presstalesperson Lars Byström.”

Hörde just inrikesministern Anders Ygeman på radionyheterna att han ställer sig bakom polisens agerande genom att säga ungefär att han inte har anledning att ifrågasätta den bedömning polisen gjort.

För mina öron låter allt det där helt förfärligt. Har Sverige blivit nåt sorts Mexico –  eller vad jag nu ska dra till med för land – där polisen kan skjuta folk på gatan och det anses rätt handlat? Var det alltså bara ren tur att ingen blev skottskadad eller dödad där i Rinkeby?

Varför i all sin dar har polisen inte andra möjligheter att få stopp på upplopp? Hästar, vattenkanoner, gummikulor, elpistoler, nån sorts lagom otrevlig tårgas… vad vet jag? På nåt sätt borde det gå att få stopp på en uppretad folkmassa utan att skjuta skarpt mot människorna. Och sånt borde svensk polis kunna. Istället för att som nu tydligen skjuta i blindo och sen kolla på sjukhusen om det blev träff eller ej. Absurt! Och otäckt.

DN:s artikel här.

Uppdatering 22 febr:
Nu har jag läst lite mer om händelserna. Enligt dom artiklar jag nu sett handlar det om två saker: 1) Polisens narkotikaspanare ingriper mot nån som är inblandad i narkotikahandel och ett gripande görs (lite oklart, men har sett uppgifter om gripandet). I detta sammanhang angriper ett gäng ungdomar polisen med stenkastning m.m. och det är då ett skarpt skott avlossas mot ungdomarna. 2) Ett par timmar senare börjar en massa ungdomar misshandla människor, slå sönder butiksfönster, sätta eld på bilar m.m. och då sitter polisen stilla i sina bilar.
Nu dömer polisen själva ut sina insatser. Insatsen i Rinkeby är inte godkänd.
Usch, vilken trist och otäck historia. Och ”fake president” Trump får vatten på sin kvarn.

Skapa om sig

Dessa vackra men rätt kalla dagar kom jag att tänka på ett klädesplagg som jag använde rätt ofta vintertid förr om åren: mamelucker. Kanske redan på sent 50-tal – fast då hette det nog yllebyxor, förresten – och i varje fall på 60-talet och kanske 70-tal. Dom jag hade senast för många år sen är förstås utslitna och bortslängda. Ceriseröda var dom och i ett mjukt och skönt material. När man klädd i kjol och vinterkappa då förr i tiden kom hem till vänner om vintrarna (som ju alltid var kallare än nu) tog man av sig kappa och vinterstövlar ute i hallen och smusslade diskret av sig mameluckerna innan man satte på sig innerskorna som man hade med i en tygpåse och gick in.

Nu på senare år har jag levt i förvillelsen att plagget inte längre alls finns. Men det gör det. Dock ofta under annat namn som cykelbyxor eller damshorts på området damunderkläder. Men ordet mamelucker förekommer faktiskt fortfarande ibland. På ett ställe på webben hittar jag ett plagg som kallas både damshorts och mamelucker och så står det att det ”har ett miljövänligt transfertryck invändigt för optimal komfort”. Transfertryck? Vadå?

Foto: Mats-Erik Bjerkefors. 2013.

Paddling på Bosön. Foto: Mats-Erik Bjerkefors. 2013.

Transfertryck verkar vara en metod för textiltryck när man ska trycka en bild på t.ex. en t-shirt. Men i frågan om dom här s.k. damshortsen menar man nog istället ett sorts formande tryck som vävts in i plagget. Transferera fett hitan eller ditan? Jag letar vidare och hittar ett ord jag inte sett tidigare: Spanx. Det är tydligen ett varumärke för underkläder som formar (och väl förbättrar formen, det måste ju vara meningen!) rumpan, magen, midjan, låren… Shaping kallas det för, förstås. Engelska ska det ju vara.

Hå hå ja ja, vad jag missat! Spanx har funnits i Sverige i flera år nu inom den s.k shapewear-industrin (nytt ord för mig det också). Och här går jag och ser väl inte direkt ut som en säck potatis, men i alla fall… Är det nu, när jag äntligen insett möjligheterna, som jag ska bli en ny kvinna? Pressa in magen och rumpan, forma låren? Kan man andas i dom där plaggen, undrar jag. Det finns tydligen olika hårdhetsgrad att välja mellan. Är shapewear dagens motsvarighet till det som förr kallades korsett eller snörliv?

Nej, jag struntar i det där. I stället får jag väl köra lite extra hårt på vattengympan, gå lite längre promenader eller paddla lite mer i kajakergometern.

Tänkte först kalla inlägget Rumpvärmare, men ändrade mig. Googlade sen efter ordet och såg att det verkar ha en del att göra med ridning. Dvs det är ryttarens rumpa som ska hållas varm, inte hästens.

Vända ryggen åt Åkesson

Läser en artikel av Sofia Mirjamsdotter i Sundsvalls tidning. Jimmie Åkesson har varit i Sundsvall och visat propagandafilm, snackat enligt sitt vanliga upplägg och spritt desinformation om hur illa det går för Sverige. Ingen vänder längre ryggen till, står det i artikeln. Tvärtom: han fick stående ovationer. Så varför då, är han nån sorts rockstjärna? Jag tittar tillbaka på när folk faktiskt vände ryggen till vid såna här tillfällen. Det var förstås i förra valrörelsen. I maj 2014 var Åkesson i Sundsvall och höll valtal och då vände Sundsvallsborna ryggen åt honom. Likadant gjorde man i flera svenska städer vid den tiden. Så icke längre. Väldigt trist att folk nu i större utsträckning låter sig luras av partiets snedvridna bild av hur Sverige ser ut i dag och av deras skönmålning av det tillbaka-till-förr-Sverige som dom vill ha. Riktigt vidrigt alltihop.

Alla dom som vände ryggen till i Sundsvall för tre år sen, hur tänker dom nu? Ja, jag vet ju inte, kanske var det enbart SD-sympatisörer, såna som tyckt likadant år ut och år in, på det där mötet i Sundsvall.

Men visst pågår en normalisering, anpassning, utslätning… Och att M nu sträcker ut en hand till SD tycker jag förstås också illa om. Har aldrig röstat på M och kommer aldrig att göra det.

En dag var nån på Odenplan och delade ut SD-propaganda. Jag gick en lov runt personen, ville inte ha nåt som helst med såna människor att göra. Efteråt tänkte jag att jag ju faktiskt kunde ha gjort på ett annat sätt. Jag kunde ha stannat och frågat om han eller hon var rasist. Om svaret då blev ”Nej, inte alls!” skulle jag förstås fråga: ”Men varför stöder du då ett rasistiskt parti?” Och sen kunde snacket vara igång. En egen liten motrörelse. Ids jag, orkar jag? Det är ju enklare att runda och gå vidare. Och så tänker jag igen på Stéphane Hessel, den gamle franske diplomaten och tidigare motståndsmannen och koncentrationslägerfången, som skrev boken ”Säg ifrån!” när han var 93 år gammal. Han skriver: ”Den värsta inställningen som finns är att säga ‘jag kan ändå inte göra något åt det, jag har mitt att sköta’. Har man den attityden avstår man från en viktig del av sin mänsklighet, förmågan att uppröras, att säga ifrån och engagera sig.” Så nästa gång kan jag ”beväpna mig” med bra argument och ta diskussionen om SD står på Odenplan eller nån annanstans. Flera bra skrivningar finns ju hos Mirjamsdotter och hos andra som ”säger ifrån” och så kan man ju citera rasistiska skrivningar i SD:s eget partiprogram. Säga ifrån, inte låta saker man upprörs över passera utan att reagera. Det är ju faktiskt delvis därför också som jag bloggar.

Läs artikeln ”Jimmie Åkesson talar med kluven tunga” i ST här.