Ljug och båg och fiktion

Har just läst Alex Schulmans rätt nyligen utkomna bok ”Bränn alla mina brev”. Den handlar om hans morföräldrar Sven och Karin Stolpe. Välskriven, berörande. Skriven i tre plan:
– Nutid om hur Alex Schulman gör efterforskningar om morföräldrarna och här handlar det också om författaren själv och hans familj. Förf har en idé om ärvd vrede från morfadern till honom själv.
– 1932 om en kort och intensiv kärlekshistoria mellan Karin Stolpe och den unge Olof Lagercrantz.
– 1988 om Alex Schulman som ung pojke på besök hos morföräldrarna.

Berörande skrev jag. Jodå, berörd och emellanåt smått tagen av boken blev jag. Har aldrig läst nåt av Schulman tidigare, men det är uppenbart att han kan skriva. ”Han skriver klart, transparent, i god bemärkelse målmedvetet, med en väldig känsla för hur man med små medel skalar fram en text” skrev DN:s recensent.

Sen hör jag det glunkas om att Schulman fått kritik för att han slirat på sanningen, och jag funderar över boken igen. Vad är det jag har läst egentligen? Det känns som om där finns en viss dålig eftersmak. Anledningen är Schulmans sätt att hantera fakta om händelser. Ok, han skriver nånstans att ”detta är en roman”. Men är det då i sin ordning att ändra på fakta om händelser när författaren skriver om människor som faktiskt har levat? Exempel:

I boken:
Sven Stolpe kör arg och upprörd av vägen och Karin Stolpe är med i bilen. Det händer i början av juli 1932. Båda blir svårt skadade och måste vårdas på sjukhus. Karin blir bl.a. brännskadad så man måste transplantera hud från kroppen upp till hennes brända hals. I ett brev till sin mamma antyder Sven Stolpe att det kan ha varit ett medvetet val att köra av vägen.
I verkligheten:
Bilolyckan skedde i juni 1931. Sven Stolpe och Karin von Euler-Chelpin var förlovade då. Dom hamnade på sjukhus, men blev lindrigt skadade, och inte värre än att dom kunde fira sitt bröllop en månad senare som planerat. Karin Stolpes brännskada kom många år senare: en behållare med rödsprit exploderade hemma hos Stolpes 1942, elva år efter bilolyckan och giftermålet.

Är det ok att av dramatiska skäl ändra på när, vad och hur i fråga om faktiska händelser, sånt  som vem som helst kan kolla via nätet eller via andra källor, biografier m.m.? Bara man nånstans har med brasklappen ”detta är en roman”?

Om man vill ha dialoger med i sin bok måste man förstås hitta på dom om man skriver om personer som man inte haft möjlighet att lyssna på själv (eller spela in). Jag gjorde det i boken ”En flicka som heter Anna”. Anna och Karl samtalar, Anna talar med sina kusiner m.m. Dialogerna har jag hittat på, dom citat ur brev jag har med i boken är riktiga citat.
Schulmans bok innehåller också många citat ur brev och dagböcker. Och som läsare undrar jag förstås: vad är riktiga citat? Kan författaren ha hittat på en del av citaten? Vad är vad?

Schulman målar också ut sin morfar som en ond man som förstörde livet för sin hustru. Sadist? Hustruplågare? Boken mynnar ut i ett karaktärsmord, en nidbild så det osar om det, tycker jag. Men var Sven Stolpe ond? Enligt många andra stämmer den bilden inte alls. Själv vet jag inte. Har aldrig kunnat särskilt mycket om Sven Stolpe, och den enda bok jag läst av honom är ”I dödens väntrum”. Minns honom mest som en lite udda och mycket akademisk person, kanske lite av kuf och ”kulturman” fast så sa man inte på hans tid.

Det där med att vreden kan vandra från generation till generation tycker inte DN:s recensent är särskilt trovärdigt: ”Ändå låter han ramberättelsen stå och falla med just denna tanke, ända fram till den outhärdligt sentimentala slutscenen. Hur man kan skriva en hel och bitvis skimrande roman om sanningssträvan för att sedan sy ihop den så fånigt övergår mitt förstånd.”
Det ska tilläggas att Schulman fått en hel del beröm för sin bok på många håll. Den anses vara hans bästa bok. Hm…jag får se om jag ids läsa nåt mer av Schulman, det finns ju så mycket annat jag vill läsa.
DN:s recension här. Folket i Bild Kulturfront här.

Engelbrektskyrkan

Den här kyrkan i Lärkstaden i Stockholm är resultatet av en arkitekturtävling, som utlystes 1905-06. Vinnare blev arkitekten Lars Israel Wahlman från Hedemora, då 36 år gammal. Kyrkan kom att bli Wahlmans främsta verk. Det är en häftig kyrka med mycket inslag av jugend och nationalromantik, och byggnaden liksom växer upp ur det gamla kvarnberg den står på.

Så här såg kyrkan på berget ut 1914, det år som kyrkan invigdes. Bilden är från Stockholmskällan. Foto: Okänd. Fotonummer Fa 5125 ; Fotonummer C 1797. Klicka på bilden för att se den större.

Lars Israel Wahlman och jag är avlägset släkt. Det är väl därför jag har lite särskilt varma känslor för honom. När jag sitter på bussen över Lidingöbron brukar jag vrida på huvudet och titta på ett annat av hans byggnadsverk: det Cedergrenska tornet. ”Hej, Lars Israel!” säger jag tyst för mig själv.

Släktskapet är så här: Lars Israel Wahlmans mamma hette Emma och var född Berg. Hon var moster till Anna Härdelin Hjelmström, min morfars mor, som jag skrivit en hel bok om. Lars Israel Wahlman och Anna Härdelin var alltså kusiner.

Det är moster Emma som råder Anna att bära bärnsten om halsen,  ett fåfängt försök att bota den tbc som drabbat systerdottern. ”Från Moster Emma hade jag bref igår och går nu med becktråd och bärnstenshalsband om halsen efter hennes önskan.” (ur brev till Helfrid, kusin och bästa vän, i okt 1893).  Mer om Anna och om boken om henne hittar du på Arundo här (startsidan) eller direkt till boken här.

Vill du se bilder från Engelbrektskyrkans interiör kan jag tipsa dig om ett inlägg från 2010 hos min gamla bloggkompis Mira i ”Miras mirakel” här.

Elefanterna

Ja, efter körsbärsblommorna i Kungsträdgården kom elefanterna. 55 stycken fina elefanter uppställda runt om statyn över Karl XIII, Gustav III:s bror, den stackars kungen vars staty liknats vid ”en kruka omgiven av lejon”.
Jakten på elfenben är det största hotet mot elefanterna. Enligt organisationen Wildhood dödas 55 elefanter om dan. Tjuvjakten har eskalerat under 2000-talet skriver man på sin webbsida. Nu samlar man in pengar för att bekämpa tjuvjakten. Läs mer här.

Leonardo – In memoriam

Ja, i dag den 2 maj 2019 är det precis 500 år sen Leonardo da Vinci dog. Synd det, han hade gärna fått leva lite längre… Han blev inte ens 70 år, men han hann ju ändå med mycket under sitt liv.

Han var verkligen en mångsysslare och ett riktigt universalgeni. Bildkonstnär, arkitekt, ingenjör, uppfinnare. Dessutom djupt kunnig om hur människors och djurs kroppar fungerar. Han gjorde egna dissektioner på sjukhus i Italien eller ritade av när läkare eller medicinstuderande dissekerade. Han lärde sig om muskler, senor och blodomlopp och sånt långt innan den medicinska vetenskapen kommit så långt. Teckningen av ett litet barn i livmodern är välkänd. Han var oerhört vetgirig och ville veta mer om det mesta. Han simmade under vattnet för att kolla hur fiskarna rör sina fenor för att kunna jämföra med hur fåglar rör sina vingar när dom flyger. En känd anteckning i marginalen på en av hans många bevarade anteckningsböcker är en att-göra-lista som innehöll uppgiften: ”Undersök hur en hackspetts tunga fungerar.”

Det är lustigt hur påverkad jag blir av att läsa om Leonardo. Han var så besatt av att skaffa sig kunskaper. Han mätte bl.a. upp människors utseende, hur olika avstånd i kroppen förhåller sig till andra avstånd. Han fick mäta på dom unga män som var i hans tjänst, hans studenter eller älskare.  Och sen, efter att ha läst om hur Leonardo mätte upp avstånd i ansiktet hos dom unga männen, går jag ut på stan och märker att jag tittar extra mycket på andras ansikten, t.ex. hur olika näsor kan se ut, hur avståndet till hakan eller hårfästet förhåller sig till andra avstånd osv.  Men mest var det näsorna häromdan.
– Bilden ovan är en anteckningssida som visar den s.k. Vitruvianske mannen, tecknad av Leonardo. Mannens ansikte kan mycket väl vara ett självporträtt av honom, i åldern 38 år.

Efter Leonardo finns nu mer än 7 200 sidor av anteckningar kvar (skrivna med vänster hand i spegelskrift), och man tror att det utgör ungefär en fjärdedel av allt sånt han skrev. Resten har förkommit om man nu inte hittar några fler samlingar nånstans i nåt arkiv kanske… Vem vet.

Det här har jag från en utförlig bok om hans liv: ”Leonardo da Vinci. The Biography” av Walter Isaacson (utg. 2017). Isaacson har tidigare skrivit biografier om Steve Jobs, Albert Einstein och Benjamin Franklin. Dom har jag inte läst, men boken om Leonardo slukar jag. Känner ju till en hel del om honom sen tidigare eftersom jag läste  konstvetenskap för länge sen och dessutom är allmänt intresserad av konst och historia. Boken är tjock men lättläst om man är hygglig på engelska. Fast jag slår upp en del svåra ord på mobilen, ids inte hämta lexikon.

Isaacson har gjort gedigen research och citerar också många andra som skrivit om Leonardo. Kenneth Clark, känd konsthistoriker verksam under 1900-talet, beklagade bl.a. att Leonardo så ofta lämnade påbörjade målningar oavslutade och istället ägnade en massa tid åt annat som sen inte finns kvar till eftervärlden. Han ordnade festspel och tillfälliga förnöjelser för furstar, franske kungen m.fl. Sånt tog förstås tid från målandet och därmed har alla vi som kommit senare gått miste om en massa fantastisk konst, menar Clark. Isaacson skriver att det kan Clark ha rätt i, men samtidigt fick Leonardo på så sätt ett rikare liv genom att hoppa på sånt han tyckte var roligt istället för att kämpa vidare med muralmålningar och annat som han inte blev riktigt nöjd med. Sympatiskt sätt att se det, tycker jag.

En gång var jag i slottet Amboise i Loiredalen i Frankrike – många år sen. Plötsligt står jag framför en minnesplatta över Leonardo da Vinci; inte en grav som jag minns det utan namnet och uppgifter om levnadstid på en vägg. Jag blev alldeles varm om hjärtat. Visste inte att det var i Amboise han dog. Han slutade sina dagar där under franske kungens beskydd den 2 maj 1519, lite drygt 67 år gammal. Han var sjuk. På den sida man tror är den allra sista bland hans anteckningar har han ritat trianglar och undersökt hur storleken ändrar sig med vinklar och sidornas längder. Det slutar med ett ”et cetera” och sen ”Perché la minestra si fredda” – ”Eftersom soppan börjar bli kall.”

Utanför KTH Arkitekturskolan i Stockholm (kaféet på bilden har adressen Rådmansgatan 12) finns en rätt märklig version av Leonardos den Vitruvianske mannen. Har den alltid sett ut så där liksom i flera upplagor och rödmålad? Eller fanns den i svart och i ett inte lika tillkrånglat utförande tidigare på den här platsen? Nån som minns?

Ja, detta långa inlägg får bli min hyllning till Leonardo da Vinci. Jag hade kunnat skriva mycket längre kan jag försäkra. T.ex. om hans målade verk och om hur han revolutionerade målarkonsten med verk som ”Nattvarden”, ”Anna själv tredje”, ”Mona Lisa” m.fl. Just den sidan av honom, alltså som målande konstnär, är nog den många mest förknippar honom med i dag, tror jag. Men han var så väldigt mycket mer, en riktig renässansmänniska och en oerhört fascinerande person.

DN skrev häromdan att man ska undersöka en hårlock som anses komma från Leonardo och därmed få bekräftat att det är benresterna av honom som ligger i en grav i Saint-Hubert-kapellet i Amboise. Eftersom det finns många släktingar kvar till honom (dock inte genom egna barn) hoppas man även kunna få fram mer kunskaper om honom. DN här. Och en artikel till i dagens DN här.

PS Boken av Isaacson finns på svenska också, ser jag nu. Hade ju varit lite lättare ändå.
Nåja, nu har jag läst ut boken och känner viss ”leonardoabstinens”.

Magnolia 2019

Traditionsenlig magnoliaspaning våren 2019. Bilderna kommer från det praktfulla trädet bakom Skansenbutiken, en gammal favorit. Kanske kommer det ytterligare nån magnolia nån annanstans ifrån senare. Vi får se.
Scilla-spaningen har jag missat den här våren. Observatoriekullens blå sluttning, som brukar få vara med, blev diskad i år: för många skador i gräset.

Om mobilanvändning

Att utnyttja andra människors olycka och ta upp sin mobil och filma skadade och döda på en olycksplats borde dom flesta vettiga människor tycka är grovt stötande. Jag har svårt att förstå dom som gör så i syfte att lägga ut på sociala medier och tycka sig plocka nån sorts poäng med det, göra sig märkvärdiga på nåt sätt. Jessica Ritzén skrev en artikel om detta i DN igår och hävdar att förbud mot mobiler på en olycksplats inte är rätt väg. Hon får ganska mycket mothugg mot sitt resonemang i kommentarerna.

Det avgörande är ju förstås hur dom filmer eller bilder som folk tar sen används, om folk lägger upp dom på sociala medier utan hänsyn till människor som finns med i bild. Snaskigt och sensationslystet. Eller kanske får dom betalt genom att skicka in bilderna till nån aftonblaska. Om man inte ska förbjuda mobiler på en olycksplats, hur ska man då istället ändra attityder och få människor att bete sig anständigt och inte kränka och utnyttja andra genom sina bilder?

Vi människor är ju nyfikna av oss. Kommer att tänka på en gång när vi landade på John F Kennedy-flygplatsen i New York för många år sen. En olycka med ett annat plan hade just hänt på flygplatsen. I högtalaren sa kapten några ord om olyckan och sen att vi inte skulle titta ut genom fönstren. ”You don’t want to see that sight”, sa han. Människorna på den sidan av planet tryckte näsorna mot flygplansfönstren.

Och så går associationerna vidare till Ray Bradburys historia ”The crowd”. Minns du den? Den utspelar sig långt före mobilernas tid. När en olycka hänt dyker nyfikna upp från ingenstans och samlas runt den skadade på marken. Vid nästa olycka samlas åter människor i en ring runt den skadade, och så ser man att det är samma människor som förra gången som står där och tittar. Lågmält resonerar dom om dom ska flytta på den skadade eller inte. Ruggig historia. Text på engelska om den här.

Jessica Ritzéns artikel i DN här.

Uppdatering 24 april:
En sak jag glömde nämna i inlägget är det helt förfärliga att människor som filmar eller tar bilder på en olycksplats, vid ett drunkningstillbud eller liknande kan vara i vägen för ambulanspersonal, polis m.m. Därmed kan dom bidra till att det går illa för dom som skadats. Exempel på detta finns dessvärre. En till sak som jag fick påpekat via Facebook är att media själva uppmanar allmänheten att ta bilder med mobilen med uppmaningar som ”Vet du mera?”.

Sri Lanka

Återigen sorg och bestörtning över händelser i världen. Omfattningen av terrordåden på Sri Lanka igår på Påskdagen är svår att ta in. 290 döda och över 500 skadade skriver man nu. Bomber i kyrkor och på hotell. Stackars stackars alla som förlorat nära och kära. Och skräck och rädsla för nya attentat sprider sig förstås. Vilken tid vi lever i! Sri Lanka skriver in sig i raden av tidigare terroristattacker. 9/11, Madrid, Utöya, Bataclan i Paris, Nice, Stockholm m.fl., m.fl. Och mot just självmordsbombare är det ju svårt att värna sig.

Kommer att tänka på nån av dom första gångerna jag läste om och såg bilder på människor som offentligt offrade livet för en sak dom trodde på. Det var även då en fråga om religion men på ett annat sätt. Det som kommer upp i minnet är hur buddhistiska munkar satte eld på sig själva i Saigon i protest mot regimens förtryck av buddhister. Tidigt 1960-tal, och oerhört upprörande bilder, som jag aldrig riktigt glömt. Dom där munkarna skadade i varje fall inte andra, bara sig själva.

Och här i vår del av världen njuter människor av vårsolen, samlas under körsbärsträden i Kungsan som står i full blom och promenerar på Djurgården. Livet fortsätter som vanligt.

Bloggade ett boktips tidigare i dag och kände bara nu att jag inte kan låta dom hemska händelserna i Sri Lanka gå förbi utan att nämna dom i bloggen. Inte för att det gör nåt till eller från…  Det här är bara en djup och olycklig suck.