Om UD och om att vara människa

I morgon har det gått 8 år sen den svensk-iranske läkaren Djalali Ahmadreza fängslades i Iran. Han är dömd till döden. Hans hustru skriver en förtvivlad artikel i DN i dag: ”Varför gör ni inte mer för att rädda livet på min man?”. Läs artikeln här.

Artikeln riktar sig till UD och läkarens hustru tar upp det kalla okänsliga sätt på vilket hon blivit bemött när hon kontaktat UD. Hon citerar svar från UD i artikeln. Hon vill veta vad UD gjort för att få loss mannen ur fängelse och begär ut handlingar. Det enda hon får ut är sina egna och barnens brev till UD.

Det hjälps inte att tanken kommer: är det en människa på UD av kött och blod, med hjärta och med empati för andra som lider som svarat henne när hon kontaktar dem? Eller en tjänsteman som prickar i rätt box på ett formulär som sen automatiskt spottar ut det formella svaret?

Ahmadrezas hustru tar i artikeln upp fallet med Johan Floderus som också hålls fången i Iran, i hans fall sedan våren 2022. Och hm… det hjälps inte en gång till: tanken kommer att UD verkar göra mer för en svensk-svensk fånge i Iran än för en svensk-iransk man som sitter fängslad sedan 8 år och är dömd till döden.

Och i Eritrea sitter Dawit Isaak, eritreansk-svensk journalist och författare, fängslad utan rättegång sedan 2001! Och i Kina sitter Gui Minhai, kinesisk-svensk förläggare och författare, sedan 2015!
Man kan inte direkt tycka att UD är särskilt bra på att verka för att befria svenska medborgare orättfärdigt fängslade i land långt borta.

Jag hoppas att UD svarar på artikeln om Djalali Ahmadreza i DN i dag och att de svarar på riktigt (för att nu använda ett av Ulf K:s favorituttryck) och inte bara jamsar undan med ”vi kan inte kommentera enskilda fall”.

Tom Ripley

Vi har just sett Ripley, serie på Netflix. Gjord på Patricia Highsmiths bok ”The talented Mr Ripley”, förstås. Har tidigare sett en film med Matt Damon som Ripley, men det var många år sen nu. Den här serien kan absolut rekommenderas om man nu står ut med att följa berättelsen om en psykopat. Det är filmat i svartvitt och man har hittat fantastiska miljöer, inte minst i Rom och Venedig. Andrew Scott spelar Ripley och gör det mycket bra.

Bilderna ovan har varit med tidigare i bloggen men då i färg. Tog dem första gången jag var i Venedig 1972.

Odenplan 21 april

En tråkig bild på en tråkig dag… Kallt som attan. Det for små snöflingor i luften när jag tvingat mig ut på en stunds promenad. Saknade vinterkappan som jag hängt undan för en liten tid sen. Här byggs nån sorts terrass eller vad det nu ska bli. Är det korv- och glasskiosken som ska ha det så storstilat? Så mycket glass tror jag inte såldes denna dag. Men jag har sett att kiosken gör reklam för ”Italiensk mjukglass, glutenfri”. Låter inte gott!

Det är en märklig april vi har. Isande kall blåst och som om ett grått lock ligger nertryckt över stan. Suck! Därmed slut på dagens klagan. – Nu ska jag dra en filt om benen och sätta mig i soffan med Knausgårds senaste, ”Nattens skola”.

Om gamla pass

När jag höll på och skrev om min anfader Lars Rolander, boken ”Från Österland med sjömanskistan full”, letade jag efter gamla passhandlingar. Rolander var ett antal år delägare i ett segelfartyg som gick i handelssjöfart, bl.a. till England. Jag tänker att nån gång måste han ju ha passat på att resa med och turista lite. Så jag grävde runt efter passhandlingar på arkiv, inte bara genom att leta hemifrån vid datorn. Men men… jag hittade inget gammal pass. Fast i boken fick han resa till London i alla fall och gå på teatern, ta en öl på en pub m.m.

Det är ju det fina med en historisk roman, den är inte dokumentär. Allt som sker går inte att bevisa genom gamla handlingar utan författaren är fri att använda sin fantasi. Samma förstås med den dialog som förekommer. Jag lägger ord i munnen på de människor jag skriver om.

Men åter till gamla pass:

Det här är väl en fin bild? Ingen tvekan om vad den här mannen har för jobb.

Passet är utfärdat den 1 oktober 1921 i Ulricehamn. I passhandlingen står att han var 168 cm lång, hade svart hår och bruna ögon. Tillsammans med sin hustru (i hennes pass: 165 cm, svart hår, gråblå ögon) skulle han avresa till Danmark, Tyskland, Österrike, Schweitz, Italien och Frankrike. Syftet var ”för rekreation och studier”.

Mannen är min morfar, yngste sonen till Anna Härdelin Hjelmström, som jag skrev om i min första historiska roman, ”En flicka som heter Anna”.

Vill du läsa mer om gamla pass kan du titta här. Gamla körkort då? Hur var det med dem? Det första i Sverige utfärdades 1902, läser jag på den här sidan.
Slut på dagens historielektion.

I gamla trakter

I dag blev det promenad i gamla hemtrakter, Birkastan. Det här är fastigheten Kadetten 25 högst upp på Rörstrandsgatan. Där bodde vi många år i en lägenhet en trappa upp, så vi hade ingen balkong. De två fönster som syns under den högra ”stapeln” av balkonger var våra köksfönster. I gatuplanet under syns ett stort rundat fönster. Roligt att man planterat små tallar där vid trottoaren mot stupet ner mot järnvägen och Pampaslänken. Tallar fanns inte när vi bodde där. Bara lindar som en viss tid om året kladdade ner marken omkring och taken på parkerade bilar.

Inte långt från Rörstrandsgatan och Birkastan ligger Karlbergs slott. Jag hittade en soffa i solen utanför slottet där jag kunde sitta och läsa noveller av Guy de Maupassant. Med lexikon i mobilen.

Har förstås många minnen från parken vid slottet. Vi var ofta där både sommar och vinter. En vår råkade vi vara där när det skulle vara kadettbal på slottet. Festklädda människor rörde sig i parken, och vi smög undan lite bland träden. Utklädda kadetter framförde en sorts spel som uppenbarligen handlade om mannens uppvaktning av kvinnan. De åren fanns det även ett stall med hästar i parken och från köksfönstren kunde vi se hur de tog ut hästarna om morgonen och sadlade dem. Stallet finns kvar, men det bor inga hästar där längre.

Utsikt 8 april

Härlig dag! För första gången kändes jackan för varm. Men skönt att jag stuvat undan vinterkängorna (Peppar peppar! ingen mer snö, tack!). Tog som synes en tur till Söder och bilden visar utsikten från gångbron till Katarinahissen. Vackert är det ju inte. Mer rörigt och stökigt. Är det nästa år Slussen ska stå klar?

Den ljusa fastigheten i högerkanten med reklam för DN och Expressen (klicka för större bild så ser du) har adress Triewaldsgatan och där bodde Lars Rolander med sin familj i början av 1800-talet. Han hade nog inte känt igen sig om han damp ner här nu. Kornhamnstorg var länge hans arbetsplats. I ett stånd på torget sålde han glasflaskor och burkar över disk eller på beställning till apotek ute i landet. Sen gick han vidare till mer omfattande affärsverksamhet – blev t.o.m. delägare i ett fartyg för affärer utomlands – och gjorde sig en förmögenhet som grosshandlare. Månade om sina barn och hjälpte dem så mycket han kunde. En driftig och god man, tror jag. Har skrivit om honom många gånger i bloggen, ibland med utdrag ur boken jag gav ut förra året, ”Från Österland med sjömanskistan full”. Den kan man köpa från GML Förlag. Adlibris och Bokus säljer den också.

När jag höll på med boken försökte jag gå i Rolanders fotspår och hitta ställen i stan där han bott. Det gick riktigt dåligt. Det mesta är rivet, för att inte säga allt – utom då huset vid Triewaldsgränd som förstås är mycket ombyggt sen Rolanders tid. ”Spaning i Gamla stan”, inlägg från november 2022 har du här.

Tillbaka till Guy

Mitt sen några år pågående projekt med att läsa franska för att väcka sen länge insomnade kunskaper fortsätter. Efter utflykter till samtida fransk litteratur – som bladvändarböcker av Musso och Bussi (låter lite som Bill och Bull) eller allvarliga böcker av Annie Ernaux –återvände jag igår till noveller av Guy de Maupassant. Det kändes så trivsamt och kort sagt gott att vara tillbaka hos honom.

Musso och Bussi tröttnade jag på. Ernaux är bra och intressant men det finns nåt väldigt neutralt över hennes sätt att skriva. Att säga känslokallt är kanske att ta i men nåt ditåt är det. Väldigt sakligt. Inte mycket värme och ingen humor. Men det finns hos Maupassant. Fantasi, människoöden, känslor, humor… En del ruggigheter också som novellen om de två männen som vakar vid Schopenhauers dödsbädd. Den är nästan lite av skräckis.

Guy de Maupassant på roddtur med två damer. 1889.

Maupassant skrev noveller, romaner och reseberättelser. Jag har hittills bara läst noveller av honom. Jag gillar hans sätt att skriva. Dessutom var han min pappas favoritförfattare, och det bidrar nog också till mina varma känslor för Guy de Maupassant.

Ett stort intresse var rodd och paddling och det låter ju sunt och bra. Men ett ännu större intresse verkar ha varit kvinnor. Han gick till prostituerade och fick raskt syfilis, som man inte kunde göra mycket åt på den tiden. Han tappade håret, blev sjukare och sjukare, började tappa synen, gjorde självmordsförsök, dog ensam på en klinik i Paris i juli 1893; en månad innan han skulle fylla 43. Det är en riktigt sorglig historia. (Bilden har varit med tidigare, i inlägget ”Fransksurr” här.)

Posten x 3

1) Postnord är ute och far i spalterna igen. Helst vill de tydligen sluta dela ut brev. Låter inte det som bakvända världen? – Lagen säger att 95 procent av breven ska komma fram inom två dagar. ”Nu kräver Postnord att regeringen ger dem upp till fem dagar att dela ut brev – och miljarder i skattepengar” skrev DN häromdan – här.

Olika sätt att underlätta postens hantering av brev och öka lönsamheten har genomförts. Sånt som att fastighetsboxar har installerats i fastigheter runt om i stan så brevbärarna slipper gå i trappor. Och så behövs kanske färre brevbärare då också. Brevlådorna på stan töms mer sällan än tidigare och genom att glesa ut – plocka bort var och varannan brevlåda – går det fortare att tömma dem som är kvar. Portot höjer man då och då.

2) Posten är på tapeten i tv också. Vi har just sett den engelska tv-serien ”Mr Bates vs The Post Office” i fyra delar. Toby Jones spelar huvudrollen. Välgjord och upprörande, förstås. En sorts David och Goliat-historia, ”den lilla människan” mot den stora myndigheten. Den mycket stora skandal serien handlar om är inte rättsligt slut än. ”Postskandal skakar Storbritannien – regeringen lovar upprättelse för felaktigt dömda” skrev DN i januari – här.

3) Luftballong och brevduvor är ett annat sätt att sköta posthantering. Min farfars far var i Paris under belägringen 1870-71 i fransk-tyska kriget och skickade ut rapporter med ballong som sen trycktes i några svenska tidningar. Nu ville jag ta reda på mer om detta. På nätet hittade jag en artikel i Postryttaren, Postmuseets årsbok, med rubriken ”Ballongposten från Paris 1870-71. Världens första reguljära luftpost”, skriven av Bengt Henryson. Du kan läsa pdf:en här.

Stockholms Brevduveklubb på Bellevue i maj 2012.

Säckar med brev och korgar med brevduvor lastades i luftballonger som svävade iväg ut över och förbi fiendens linjer och tog mark på lagom avstånd nånstans, förhoppningsvis där tyska trupper inte fanns. Brevduvorna användes sen att skicka ”kvitton” tillbaka in i Paris. Piloterna fäste små tuber med meddelanden under vingarna på duvorna och så flög de tillbaka till sitt duvslag inne i staden. I meddelandena fanns korta redogörelser om hur det gått, var man landat osv. Sist i rapporten i årsboken finns en turlista för ballongerna som lämnade Paris under perioden 23 september 1870 till 28 januari 1871. Här anger man ballongens nummer och namn, avresedatum och datum då breven är poststämplade. Bilden här är som synes inte från Paris utan från Bellevue i Stockholm där Stockholms Brevduveklubb har sina duvor. Bilden finns med i inlägget ”Strindberg duvor och cognac” här.

Tycker man om att mata duvor och att ha dem sittande på handen eller på axeln (det gör inte jag) är Venedig ett bra ställe. Här en gammal bild där mina pojkar matar duvor på San Marco-platsen.

Vi var på campingresa en sommar på sent 1980-tal. Campade strax utanför Venedig och åkte färja in till stan.

Ett gammalt brev

”Hon har gröna ögon, fräknar på näsan och det mörka håret hålls ihop i en knut nacken. Med en korg på armen kommer hon ofta till det stånd på Stora Torget där den unge mannen står. Det är roligt att handla frukt och grönsaker hos honom. Han talar med kunderna som om han kände dem, och ofta skojar han med dem. Han är välbyggd och solbränd och det mörka håret lockar sig lite i nacken. Hon har hört sägas att han varit till Kina med Ostindiska.”
Så berättar jag i boken ”Från Österland med sjömanskistan full” om hur Anna Maria Pettersson träffade min anfader Lars Rolander i Göteborg på 1790-talet. De gifte sig rätt snart sedan och flyttade till Stockholm. Om hon och han såg ut som jag skriver vet jag ju inte, det finns inga bilder. Utom porträttet av Lars Rolander när han är i 60-årsåldern.

Häromdan gick min syster och jag igenom en del gamla papper, som legat orörda i en väska. Där hittade vi det brev som Anna Maria skrev till sin äldsta dotter Charlotta den 23 juni 1820. Jag hade tidigare bara sett en avskrift av brevet som min mamma gjort, men här var alltså originalet. Det kändes faktiskt lite extra i hjärtat då. Det här har ju hon hållit i sin hand, det är hennes handstil osv. Klart jag blev berörd.

När brevet skrevs var Anna Maria och Lars skilda sedan fem år, och Anna Maria bodde på nåt hon kallar Tore Sund. Hon stavar inte särskilt bra och hon har säkerligen fått hjälp av nån att skriva adressen utanpå brevet för inuti är handstilen en annan. Brevet ligger inte i nåt kuvert utan är helt enkelt ett hopvikt papper förslutet med rött sigill. Inget frimärke. Jag vet inte hur man skickade post på den tiden. Nån som vet?

Här ser du hur brevet börjar. Vid en rask blick kan man tro att det står ”Min Lilla Sondotter”, men Anna Maria stavar dotterns namn så här: Sarlotta.

Jag lägger ut sidan 2 och 3 också av originalet så får du se hela. Inte helt lätt att förstå allt.

I inlägget ”Stackars Anna Maria – igen” (från 2022), finns brevet utskrivet, baserat på min mammas avskrift av det – här.

Varför ”stackars” nu då? Jo, efter många års äktenskap då flera barn fötts – och flera dött – började hustrun bete sig underligt; hon blev t.o.m. dömd till böter för nånting som jag inte lyckats ta reda på. I alla fall blev det skilsmässan 1815. När hon sedan dog nästan 70 år gammal 1835 stod hon i mantalslängden o.d. som vansinnig.

Vill du veta mer om Anna Maria, om Lars och om deras stora familj kan du skaffa min bok ”Från Österland med sjömanskistan full”. Den går att köpa hos GML Förlag. Också Adlibris och Bokus säljer den.

Om sanningen

”Sanningen är på marsch! Och ingenting kan hindra den!” Så lyder slutraderna i Émile Zolas öppna brev ”J’Accuse…!” (Jag anklagar) i den s.k. Dreyfus-affären. Fast på franska förstås: ”La vérité est en marche et rien ne l’arrêtera”. Tryckt i L’ Aurore den 13 januari 1898.

Påminns om detta efter att ha lyssnat på en podd om en annan – och svensk – rättsskandal: Fallet Catrine da Costa. I podden intervjuas nu Per Lindeberg, som skrivit böcker om rättsfallet. Samtalen om Fallet Catrine da Costa hittar du hos Bildningskomplexet här. Kanske kan man se detta som en sorts ”J’accuse” i vårt land, vår tid.

Minns du vad som hände? Catrine da Costa var en ung kvinna som det gick illa för. Hon hamnade i drogmissbruk och blev prostituerad. Hon var hemlös och hade två barn, som togs om hand av sociala myndigheter. Sommaren 1984 blev hon mördad. Hon var 27 år. Kroppsdelarna efter henne låg i plastsäckar under Essingeleden, en liten bit bortom Karlbergsparken. Jag minns det väl. Vi bodde i Birkastan då och platsen där säckarna hittades låg invid cykelvägen till Huvudstabadet dit pojkarna och jag cyklade ibland.

Rättsfallet, hur det behandlades i media och debatterades den tiden är en helt förfärlig historia. Och upprördhet och ilska vaknar igen när jag lyssnar på podden. Leif GW Persson har sagt om rättegången mot de två läkarna att det är den största rättsskandalen som inträffat i Sverige i modern tid. De två läkarna fick sina liv förstörda och de fick inte någon möjlighet till upprättelse. Det visas med tydlighet i de här poddsamtalen.

Kanske är hela den här historien så fruktansvärt pinsam för det svenska rättsväsendet att man hellre sopar den under mattan och hoppas att den ska glömmas bort.

Ändå måste man ju hoppas att sanningen kommer fram till slut. Men jag undrar om det är svårare nu för sanningen att tränga igenom och göra sig hörd i dessa tider av fake news, troll, AI-manipulerande m.m. än det var för länge sen under Zolas och Dreyfus’ tid.

PS Skrev om Zola och Dreyfus-affären för ett par år sen här.