Resa på V

Ja, det blev en utflykt ett par dar till: Vegeholm, Varberg och Vättern. Här några bilder.

Vegeholm lite från sidan.

Vegeholm strax utanför Ängelholm har varit med flera gånger tidigare i bloggen. En bild på slottet från i januari har du här. Där ser du mer av själva slottet/borgen. Efter Vegeholm blev det Varberg.

Kallbadhuset i Varberg.

Vi promenerade runt i stan, var uppe vid fästningen och gick på vallarna. Sen fick vi en biltur med guide runt om stan (stort tack, Christina!). Turen tog oss bl.a. förbi den här förbudsskylten.
Håll dig borta, Putin! Här har du inget att göra! Och inte i Ukraina heller. Ge dig iväg med alla dina trupper, vapen och stridsvagnar hem till ditt skurkland och kryp in under en sten nånstans.

Skylten sitter på en gårdsdörr vid kubanska Hotell Havanna i Varberg. Vi bodde inte över där, det gick inte att få hotellrum i Varberg. Fullbokat överallt. Men vi var inne på Havanna och tittade på Cubainspirerad inredning och massor av fina svartvita foton av Hemingway uppe i Hemingways bar. Roligt ställe.

Sen drog vi norrut igen och hamnade i lilla staden Gränna vid Vättern.
Bilderna nedan: utblick mot Vättern och Visingsö och sen fina hus på huvudgatan genom stan. (För större bilder: klicka på dom!)

På restaurangen

Varm fin dag i Stockholm. Jag gick inte på restaurang själv men gick förbi en på Djurgården där kockarna satt och åt på en terrass mot vattnet. Dom passade väl på mellan lunch- och kvällspasset, antar jag. Kockar förresten, det vet jag ju inte, några kanske är servitörer, nån är nisse (eller nissa?), kökspersonal av olika slag osv. Restaurangen heter Oaxen Krog & Slip och ligger vid Nya Djurgårdsvarvet alldeles nära bron till Beckholmen.

Om Beckholmen

Tjärmästarbostället, bild från september 2013

Denna mycket speciella ö är en favorit. Cyklar gärna dit eller tar bussen eller spårvagnen. Vid Nya Djurgårdsvarvet brukar jag sitta på en brygga och läsa. Och så innan jag drar hemåt igen tar jag en vända på Beckholmen. Nu är jag sugen på att ta mig dit nån dag igen och titta lite extra på byggnaderna på ön efter att ha läst mer om dom, när dom byggdes, vad dom användes till m.m.

I material som skrivits om byggnaderna på Beckholmen, deras historia m.m., finns tydligen en hel del felaktigheter. Det har Gerhard Schönbeck – han som skrev boken ”Mannen som försvann” – upptäckt. Läs mer på Hippolytes blogg här. ”Mannen som försvann” skrev jag om här.

Nätternas gräs

Det har gått många år sen den där tiden. Han är ung då, bor i Paris och vill skriva om historiska personer som bott i staden. Såna som Jeanne Duval, Baudelaires ”flamma”, och Madame du Barry, som blev giljotinerad under revolutionen, och andra såna människor.

I fickan har han alltid en liten svart anteckningsbok där han skriver upp sånt han ser i stan. Gator, affärer, skyltar, människor. Han lär känna Dannie, ung studentska (om hon nu är det) och några andra som brukar träffas på l’Unic Hôtel i stan. Dannie och han går omkring i Paris, pratar, tar en Cointreau på en bar, äter på små trevliga restauranger. Han vet inte mycket om henne. Då och då följer han med henne till posten där hon hämtar ut Poste Restante. Brev från min bror, säger hon. Någon gång åker det till ett hus på landet som hon har nyckel till. Men dom måste vara försiktiga och inte dra uppmärksamhet till sig. När dom åker därifrån glömmer han det manus han höll på med i huset. En annan gång går dom till en lägenhet där hon hyrde rum tidigare och där hon behållit nyckeln. Dom smyger förbi portvakten.

Människorna som Dannie umgås med verkar inblandade i någonting. En utredning av något slag pågår. Kanske är också Dannie insyltad? Och Jean, som den unge mannen heter, blir varnad.

Nu har mer än tjugo år gått. Jean går i nutid omkring på gamla välkända gator och tänker på det som hände och människorna han kände då för länge sen. Ibland fantiserar han om att dom finns där nu också, att Dannie går bredvid honom igen. Dåtid och nutid flyter ihop.

Det är drömskt oklart och stämningsfullt, och det är väldigt mycket Paris. Boken jag läst heter ”L’herbe des nuits” (Nätternas gräs), min bok nr 2 av Patrick Modiano, och jag tycker mycket om den. Och det är roligt att jag varit så pass ofta i Paris att jag känner igen i alla fall en del av dom gator och torg han skriver om.

Min nr 1 av Modiano var ”Rue des Boutiques Obscures” (De dunkla butikernas gata). Också den var lite mystiskt trevande. Den handlar om en man som tappat minnet och försöker ta reda på vem han är. Han provar med olika människor han möter, adresser som verkar vagt bekanta, läser gamla telefonkataloger. Alla är hjälpsamma och flera visar honom bilder på människor för länge sen. Och han tänker: ”Kanske är det där jag, den där mannen längst till vänster på bilden? Är han inte lite lik mig?”

Kanske är det här Modianos sätt att skriva, att vara lite oklar, drömsk, göra antydningar, inte skriva saker rent ut och gärna syssla just med tiden och med människors minnen. Och Paris, förstås. När jag får tillfälle ska jag läsa en Modiano till och kolla om det är så. Franskan går allt bättre och bättre, men jag använder alltid lexikon på Ipad när jag läser.

Är naturen till för oss?

Det är ju Frankrikes nationaldag i dag och jag har suttit på vår lilla Sjöveranda och sjungit Marseljäsen för måsarna. Men dagen började annars med tankar på den biologiska mångfalden som glesnar och försvinner alltmer, blir allt mindre av just mångfald. Sorgligt.

Läste artikeln i DN ”Vem dödade kronärtsblåvingen?” (länk nedan). En liten fjäril som inte setts till i Sverige sen 2019. Folk som kommenterar artikeln påpekar förnumstigt att fjärilen visst inte är utdöd, den finns i en del andra länder. Men det är ju inte grejen med artikeln! Grejen är att arter dör och försvinner med en förfärande hastighet pga av människans påverkan. Nya maskiner och nya sätt att bedriva skogs- och jordbruk m.m. hotar och förstör miljöer för djur och insekter. Och inte bara där förstås, regnskogen, haven och korallreven… Det är som om människan är fast i tron att naturen är till för oss, att vi är fria att utnyttja den och använda den som vi vill för att öka vår egen bekvämlighet – och för att vinna ekonomiskt på det.

Internationella överenskommelser hjälper inte. FN-konventionen om biologisk mångfald och FN:s panel för biologisk mångfald IPBES hjälper inte. ”Hela världen fallerar. Sverige klarar inte ett enda av målen. Det har accelererat, men åt motsatt håll”. Skrämmande. Ruggigt. Hur ska det sluta? Nån skriver i en kommentar typ: ”Vad gör det om en fjäril försvinner? Det finns ju andra insekter.” Korkat.

Artikeln avslutas med: ”Vi håller just nu på att systematiskt utrota allt icke-mänskligt liv”, sade Anne Larigauderie, IPBES verkställande sekreterare.

Artikeln har du här. En annan bra artikel i dagens DN är Hanne Kjöllers om KD:s utspel om vargarna. Artikeln här.

Och så tänker jag på jorden och framtiden. Ska vi kunna vända allt det här med den globala uppvärmningen – den absolut viktigaste frågan just nu – och utarmningen av den biologiska mångfalden?

Jag höjer mitt glas för Frankrike och lyssnar på Olle Adolphson när han sjunger ”Snurra min jord, du får inte ge dig. Jag vet ingen stjärna som du!” Text av Lars Forssell – här. Ursprungligen en fransk visa ”Elle tourne la terre” av poeten och vissångaren Léo Ferré.

Onda tider

Usch, vad det händer mycket otäckt dessa dagar! Mord på öppen gata i Visby under Almedalsveckan… Mördaren kan ha lidit av psykisk ohälsa men ska enligt uppgift ha varit nazist och sympatiserat med NMR. SD:s stödtrupp Nordiska Motståndsrörelsen har ju nära att ta till vapen.

Apropå SD så tycker jag att det är riktigt illa att Moderaterna numera utan att vara det minsta generade kramar SD – Kristersson i ett tal häromdan. Att dessutom många ungdomar i dag tydligen stöder M gör mig både förvånad och undrande. Ungdomarna borde väl begripa bättre. Miljöfrågan handlar ju till stor del om deras framtid och där är M naturligtvis inte rätt parti – inte SD heller.

Mer då? Kriget i Ukraina, förstås. Inte slut. Pågår där hela tiden. Utvecklingen i USA som går bakåt i och med inställningen i abortfrågan. Och så nu Boris Johnson som avgår med dunder och brak. Författaren Gunnar Pettersson, han med bloggen Pressylta Redux tidigare, har en rätt roligt skriven analys av Johnson och hans gärning i DN här.

Mycket att oroa sig för och bekymra sig över. Jag önskar att världen ville skaka till och bli bättre igen – inte bara sämre hela tiden. Och så längtar jag efter att ge mig ut på lugna vatten i kajaken och tänka på annat än allt det här. Här två bilder från en sån paddeltur – i Söderhamns skärgård.

Överst: på väg mot Enskärsorns norra udde. Nedre bilden: jag har rundat Enskärsorn, paddlat igenom det lilla gattet mellan Orn och Enskär och glider fram längs stranden.

Sommarläsning

För en tid sen upptäckte jag en för mig ny författare: J.M. Coetzee. Jag läste ”Onåd”. Originaltiteln är ”Disgrace” och boken kom ut 1999. Jag borde väl ha känt till Coetzee kan man tycka: han fick Nobelpriset i litteratur 2003. Men jag har aldrig haft vanan att alltid läsa något av årets Nobelpristagare så jag har missat honom.

”Onåd” handlar om David, en vit medelålders universitetslärare i Kapstaden. Han har en affär med en av sina unga kvinnliga studenter och efter en dispyt med universitetsledningen väljer han att sluta som lärare. Sen besöker han sin dotter som bor på en gård på landsorten. Där gården ligger bor nästan enbart svarta. Det finns starka spänningar och maktbalansen mellan svarta och vita vacklar. En hel del riktigt otrevliga saker sker och David försöker hantera det. Jag förstår verkligen den ångest han känner när han inte riktigt kan skydda sin dotter från det som händer.

”Onåd” gav mersmak. Mycket bra bok! Välskriven och engagerande. Intressant och för mig helt ny miljö och tidigare okända förhållanden. Kanske blir det som med Julian Barnes där jag kom i en Barnesperiod och läste bok på bok. Jag tar nog en till Coetzee endera dagen. Men först ska jag läsa ut en bok av Ishiguro, Nobelpristagare 2017: ”Den otröstade” (lite långsam och konstig, som en dröm men ändå märkligt fängslande). Och så har jag ju en bok på franska på gång: Patrick Modianos ”Rue des boutiques obscures” om en man som förlorat minnet och försöker ta reda på vem han är. Modiano är också Nobelpristagare, fick det 2014.

Ett yxhugg in i folksjälen

För 10 år sen hade Maciej Zaremba en uppmärksammad artikelserie om ”Skogen vi ärvde”. Han skrev bl.a. att ”Sverige troligen har Europas svagaste skydd för skogen som landskap, vilket syns från både Inlandsbanan och från satellit”. Jag bloggade om skogsavverkningen, kalhyggena och Zarembas artiklar våren 2012. Inlägget ”Svara Erlandsson!” har du r. Erlandsson (C) var landsbygdsminister den där tiden.

Inte mycket verkar ha blivit bättre på dom här tio åren. Jag läser Göran Greiders recension av Lisa Röstlunds bok ”Skogslandet” i DN i dag och blir upprörd. Usch att det är så illa! Det är ”follow the money” igen, förstås. ”Ägandeätten ska stärkas, det är det viktiga, inte biologisk mångfald” skriver Greider.

”Den svenska skogsnäringen är en härva av storkapital, lobbyister, uppbundna forskare och politiker som gör oss närapå unika i Europa. Utländska besökare häpnar inför våra kalhyggen.” Läs hela recensionen ”Lisa Röstlunds reportage är ett yxhugg rätt in i den svenska folksjälenhär.

Yxan på bilden är min egen gamla yxa. Den har inte huggit in i folksjälen, bara i träklabbar av en nedtagen tall – om ens det. Den var nog mest med för syns skull.

Den gula tapeten

Har du läst den? En novell av Charlotte Perkins Gilman från 1892. Den handlar om en kvinna som ligger sjuk och vistas i ett rum på vinden i ett hus, i en tidigare barnkammare. Det finns en trasig gul tapet i rummet.

Hon, hennes man, deras lilla barn och mannens syster bor tillfälligt här medan man renoverar deras eget hus. Det lilla barnet nämns knappt. Berättelsen är skriven i jagform som en dagbok som löper på utan att hon anger dag eller datum.

Kvinnan är svag och kanske har hon nån sorts förlossningspsykos. Hon ligger där och betraktar tapeten i rummet och tycker sig se märkliga mönster och även rörelser. Det är någon där, någon som vill ut, som skakar ett galler, någon som kryper.

”Novellen anses vara ett viktigt tidigt verk inom amerikansk feministisk litteratur då den beskriver attityder under 1800-talet om kvinnors fysiska och mentala hälsa” skriver man på Wikipedia.

En mycket speciell text. 18 sidor tilltagande vansinne. En berättelse i nuet om ett pågående sammanbrott. Hos mig stannar novellen i minnet länge efteråt.

Make my day!

Vem sa så? ”Go ahead, make my day!” Det vet du kanske. Clint Eastwood som Dirty Harry i ”Sudden impact” från 1980-talet. Kom att tänka på uttrycket i dag när jag fick veta att Rafael Nadal slagit Novak Djokovic i kvartsfinalen i Franska Öppna i natt. Såg en del av matchen igår kväll men sen det blev för sent för mig. Längtade till sängen och Knausgårds senaste. Men… i dag blev jag glad och har sett resten av matchen i efterhand. Oj, vilken vinnarskalle han är, Rafa! När jag ser honom där på banan där han knappt visar en min undrar jag vad som rör sig inom honom. Tänker han bara boll för boll, den här ska jag minsann ta… Tala om att vara fokuserad!

Och så lärde jag mig ett nytt ord på franska, ett krångligt ord, tycker jag: opinionâtre. Aldrig hört ordet tidigare. Kunde inte Napoleon ha formulerat sig lite enklare så det vore lättare att komma ihåg?

Foto: Getty Images.

På långsidorna av tennisbanan på Roland Garros står ett citat, på ena sidan på engelska, på den andra på franska. Som sagt, det var ”Nappe” som sa det, så här: ”La victoire appartient au plus opinionâtre”. Segern tillhör den som är mest ihärdig/påstridig/ envis/enveten/enträgen… Nåt sånt. I citatet på engelska står det ”tenacious”.

Heja dig, Rafa! Ihärdig och viljestark är du verkligen. Och att du slog ut Djockan i natt ”made my day” i dag.

Och när han till slut står som vinnare spricker hans tidigare så buttra opinionâtre ansikte upp i ett stort leende.
Det här var kvarten, hoppas han vinner rubbans!

Napoleon har varit med i bloggen tidigare. Då handlade det bl.a. om hans piano hemma i Ajaccio – här.