Budapest 1915

Ellen, en yngre syster till min farfar, var sjuksköterska i Budapest 1915. Här är hon tydligen inte i tjänst men besöker sin arbetsplats iförd mörk dräkt (?), ljus hatt och med ett långt halsband.

På bilden ovan firar man tydligen nånting. Undrar om det är en sån där militär fältflaska den där sjuksystern serverar drinken ur. Jag minns att min pappa hade en sån från det militära, en hård filtklädd plåtflaska.

På en annan bild, som varit med här en gång tidigare, ser man Ellen i tjänst.

Riktigt vad hon gör vet jag inte. Ger hon killen en spruta eller tar hon nån sorts prov?

Flytt av grav 1828

Nu kommer det lite gammalt släktgrejs igen. Nyss skrev jag om min gamla anfader Lars Rolander i inlägget Efterlysning. Nu ska det handla om en annan gammal anfader: kyrkoherden Peter Reinhold Svensson i Höreda, Småland. Han tillträdde sin tjänst där efter att ha blivit utnämnd av Karl XIV Johan. Jag har ett gammalt tidningsurklipp som berättar om hur det gick till.

Svensson markerade sin inställning redan i sin inträdespredikan då han förkunnade från predikstolen: ”Jag har utvalt Eder och I haven icke utvalt mig”. I artikeln står det att man redan nu började ana ”att det sannerligen inte var vem som helst, som blivit kyrkoherde i Höreda och att ett rätt så hårt andligt och världsligt regemente tagit sin början”.

När P.R. Svensson tillträdde var kyrkan i stort behov av renovering: spåntaket var ”illa medfaret. Murarna smutsiga och spruckna. Ohygieniska adelsgravar under kyrkgolvet.”

Svensson ville ha bort dom där gravarna under golvet. Det var förstås en känslig fråga. Här fanns en familjegrav för släkten Armfelt på Hunnerstad, nånstans i Höredatrakten. Efter långa och delvis hetsiga underhandlingar med familjen Armfelt kunde man så småningom fatta beslut om att flytta den armfeltska graven från platsen under kyrkgolvet till en plats på kyrkogården som ”den högvälborna änkefru Armfelt på Hunnerstad” fick välja ut. Församlingen lämnade enhälligt sitt bifall och lovade hjälpa friherrinnan att flytta graven.

Hunnerstad säteri. Bild från 2018. Mer information här.

Som brukligt var skulle sedan protokollet från beslutsmötet läsas upp från predikstolen. Den friherrliga familjen Armfelt var med i kyrkan och satt på sina reserverade platser. Kyrkoherden hade inte hunnit långt i protokollet förrän en av baronerna Armfelt reste sig, ”knöt näven mot kyrkoherde Svensson, öppnade demonstrativt bänkdörren och avlägsnade sig med klingande sporrar och bullrande steg för att till sist slå igen kyrkdörren med en ljudlig smäll. Någon påföljd blev det inte på baronens obehärskade uppträdande ty man hade stor och underdånig aktning för adelsfamiljerna på orten, men hade det varit en enkel odalman, som stört kyrkofriden, hade han nog både fått böta och sitta i stocken. Emellertid hade kyrkoherde Svensson skaffat sig en fiende, och det var inte den siste han fick, under de 37 år han sökte genomföra sitt kyrkliga och sociala välfärdsprogram.”

Jag funderade på det där att straffas genom att ”sitta i stocken”. Var det så fortfarande på 1820-talet? Ja, enligt Wikipedia avskaffades straffet definitivt först 1841 i Sverige.

Hittade en sida hos Projekt Runeberg där man skriver om ”Armfeltarna på Hunnerstad och deras närmaste” och om gravflytten här. Om artikeln jag citerat ur ovan: Nån har skrivit med blyerts (troligen min pappa) att klippet är från 26/11 1958. Ur vilken tidning syns inte, men skribenten hette Johannes Westenius, och han var då kyrkoherde i Höreda enl handskriven notering.

P.R. Svensson är inte glömd. Han steg så småningom i graderna från kyrkoherde till prost. I Höreda finns en väg som heter Prosten Svenssons väg. Och för att nu knyta ihop det hela ytterligare: Prosten Svensson gifte sig med Charlotta Rolander, dotter till gubben vars porträtt jag letar efter. I gamla släktpapper hittade vi en teckning som Charlotta gjort tillsammans med dottern Amala 1843. Teckningen visar Höreda prästgård och familjens barn som leker i snön. Trevlig teckning med delvis svårläst text. Titta här: Gammal teckning.

Till bokens lov

Jag gillar ju att läsa. Har ofta två böcker på gång: en bok för soffan om jag läser på dagen (gärna nåt på franska med lexikon på Ipad nära till hands), en bok till kvällen så jag kan läsa ett antal sidor innan det är dags att sova.

Dom här ”tegelstenarna” har jag inte sett tidigare. Men Årstadal är ett ställe jag sällan kommer till. Igår tog jag mig dit för att gå på Stadsarkivet Liljeholmskajen. Fint arkiv, snyggt inrett. Det är rätt nytt, invigdes i juni 2019 och ligger i två av Vin & Sprits gamla bergrum. Här finns mycket som rör Stockholms bebyggelsehistoria, byggnadsritningar, tomtböcker och kartor. Andra arkiv som förvaras här är tekniska verksamheters arkiv, sjukhusarkiv och arkiv efter föreningar och organisationer. Det arkiv som jag var intresserad av var den s.k. Grosshandlarsocieteten. Jag letade uppgifter om grosshandlaren Lars Rolander, min gamle anfader, se inlägget ”Efterlysning”. Fast tyvärr, jag hittade honom inte, bara en son till honom. Kanske får jag ta mig dit igen.

När jag var klar gick jag ut och tog en hiss upp till Årstabron och promenerade i mörka kvällen mot Södermalm. Vacker utsikt över den stora mörka vattenspegeln och bort mot den upplysta bebyggelsen i Marievik. Det mesta (eller allt?) där är nog nybyggt. Inser att jag förstås passerade över Årsta Holmar, men jag såg dom inte i mörkret. Belysning fanns längs broräcket och i min ljusa vinterjacka var jag nog rätt väl synlig för dom cyklister som kom svischande förbi. Särskilt fridfullt var det inte att gå där eftersom det kom pendeltåg dundrande förbi lite då och då. Men ska jag till arkivet igen tar jag nog den vägen – över bron och ner med hissen.

Efterlysning

Har någon sett denne man?
Det är Lars Rolander, framgångsrik grosshandlare i Stockholm under 1800-talets första hälft. Vad han handlade med vet jag inte. Gissar att det går att ta reda på nånstans, men jag har inte gjort det. När Lars Rolander var gammal och sjuk tog han löfte av sonen Martin Leonard att han skulle bränna alla papper som fanns kvar efter honom. Det tycker jag var dumt. Hade gärna tittat i dom där papperen. Lars Rolander verkar ha haft ett intressant liv. Många år äger han det hus på Peter Myndes backe på Söder nära Slussen där han bor. En tid äger han också Westra Ekedahl, en fin gammal gård på Värmdö och senare Kummelnäs gård, också den på Värmdö. Det var väl sommarställen antar jag. Detta var i Karl XIV Johans Sverige. Esaias Tegnér, Erik Gustaf Geijer och Johan Olof Wallin lever och verkar.

Västra Ekedahl på Värmdö. Bild från 2005.

Som ung följer Lars Rolander med ett av Ostindiska Kompaniets skepp till Kanton i Kina. Det är på den s.k. 4:e oktrojen och skeppet var antingen ”Götheborg” eller ”Prins Gustaf”. Kopian av ”Götheborg” skrev jag om i augusti när skeppet var på besök i Stockholm här.

Lars Rolanders resa till Kanton sker 1788-1790. Han är inte tjugo år fyllda när man sätter segel och lättar ankar från Göteborg. Han är inte superkargör (den ämbetsman som bar ansvar för lasten ombord) som det felaktigt står i nåt papper utan troligen betjänt till kaptenen, styrmannen, superkargören eller nån annan uppsatt person i besättningen. Men resan till Kina lade troligen grunden till Lars Rolanders förmögenhet.

Han gifter sig 1794 med Anna Maria Pettersson och tillsammans får de 11 barn, varav 6 dog i tidig ålder. 1815 blir det skilsmässa. Jag har tänkt försöka luska ut varför dom skiljer sig, gissar att skäl till skilsmässan kan finnas noterat nånstans. Men jag har inte undersökt det där närmare än. Men det jag undrar nu är: Var finns porträttet?

På målningen är Lars Rolander 65 år gammal. Porträttet fanns troligen i hans ägo medan han levde, och kanske ärvde sedan sonen Martin Leonard tavlan. Vad som hände med den senare vet jag inte mycket om. Från Svenskt Porträttarkiv fick jag fram ett svartvitt foto av oljemålningen. Dessutom fick jag uppgiften att porträttet målats av C.P. Lehmann 1834 i Ronneby. Målningen är olja på duk. Höjd 63 cm, bredd 52 cm.

Det är troligen en rikt utsirad ram på porträttet för jag har en dålig och hålslagen papperskopia där ramen finns med. Dessutom har jag uppgiften att porträttet sålts på Kvalitetsauktion vid Auktionsverket i Stockholm i november 1958 som nr 855. Så det där ska jag gräva lite vidare i och se om det kan ge nåt.


Lars Rolander var min farfars farmors far. Jag har några saker som min gamle anfader hade med sig från resan till Kina: en linjal i vackert träslag och i ena änden (se bild) märkt med en liten silverplatta och texten: ”Hemtad från Sumatra 1789 af Lars Rolander”, ett rökelsefat i koppar, en snusdosa (tror jag det är) och ytterligare en mindre linjal med utsirade kinesiska bilder. Jag har den stora linjalen hängande på en krok på väggen så det röda sidenbandet är inte från 1789.

Är det nån som sett porträttet på min gamle anfader? Hör av dig i så fall! Det vore så roligt att få se det i original, i färg.

Hasselbacken i november

Nej, jag har inga ungdomsminnen från Hasselbacken, och jag har aldrig varit på fest där. Min studentskiva skedde på Statt i Söderhamn. Och nån gubbhylla på Hasselbacken har jag heller aldrig varit på. Var den bara för gubbar?
(Som vanligt: för ljusare och bättre bild, klicka på den).

En gång på senare år har jag ätit lunch där tillsammans med min syster och ytterligare en gång tillsammans med henne och med Joana, en syssling från Brasilien. Hon jobbade i London då och var på snabbvisit i Stockholm. Det var första gången vi sågs. Vi åt tillsammans och pratade och pratade – på engelska, svenska kunde hon inte. Men efteråt följde Joana med mig hem och fick ett ex av min bok ”Sandskär i mitt hjärta” med dedikation. Roligt att hon ville ha den. Hon kan nog förstå en del i alla fall, läsa bildtexter kanske med hjälp av Google translate. Det är ju många bilder i boken. Kanske beror det på detta minne och på att min farfar var på Hasselbacken som ung som jag har en liten varm känsla för detta ställe.

Bilden ovan är troligen från nån gång kring 1910 eller så. Man nr 4 från vänster som småler så varmt mot den som håller kameran är min farfar – Hugo Roland. Längst till vänster sitter f.d. sjökaptenen Björklund (förnamnet vet jag inte) och bredvid honom Karl Julius Svensson, en äldre kusin till Hugo. Sen kommer Hugos gode vän Arthur Theodor Blix. Den äldre mannen längst till höger är också en äldre kusin till Hugo, i familjen kallad Onkel Lorentz eller ibland Lollegubben och var en något udda figur i släkten om jag förstått rätt. (Bilden har varit med en gång tidigare i inlägget Herrar i hatt).

Nu är det en del skriverier i tidningarna om Hasselbacken. Häromdan skrev Claes Britton en upprörd debattartikel om ”Abba-Björns brutala byggplaner på Djurgården”. Artikeln har du här. Jag har faktiskt också undrat över varför Björn Ulvaeus ägnar sig åt dessa bygg- och renoveringsplaner. Sen skrev Ulvaeus en replik på Brittons debattartikeln där han hävdar att det inte alls handlar om att bygga nåt Abba-land på Djurgården. Björn Ulvaeus artikel har du här.

På Hasselbackens hemsida ser jag att Pop House Sweden, där Ulvaeus är en av ägarna, köpte Hasselbacken 2019 och man skriver att med ”övertagandet av Hasselbacken skapar Pop House förutsättningar att förverkliga sin vision att bli en nöjesdestination av rang”. Hittade en artikel till där Ulvaeus berättar hur man ska återge Hasselbacken dess forna glans från i mars 2021 här.
Hoppas dom här tidningslänkarna funkar.

Ja, vad ska man tro? Vi får väl se vad det blir. Eftersom jag inte är nån stammis på Hasselbacken vet jag inte om byggnaden är nedgången eller ej. Kanske finns ett stort renoveringsbehov? Och det är klart att det är roligt om det blir som det kanske var på ”den gamla goda tiden” när Hugo Roland svingade en och annan bägare där. Förresten har jag försökt skärskåda den gamla svartvita bilden för att se vad det var i flaskorna, men det går inte att få fram. Och inte kan jag fråga farfar heller.

Om böcker igen

Nu har jag läst min första bok av Marguerite Duras, ”En fördämning mot Stilla havet”. Läste den på svenska, inte franska. Känner mig förundrad och nästan lite omskakad. Har aldrig läst nåt liknande.

Det är en historia om en fransk familj, en mor och hennes nästan vuxna barn – Joseph och Suzanne – som bor i en risig bungalow på en slätt i Franska Indokina (nuvarande Vietnam). Sen hon blev änka har modern tidigare arbetat som lärarinna och som pianist på en biograf. Nu lever familjen av vad de kan odla på sin jordlott. Sonen jagar också en del, och en infödd äldre man som är tjänare i familjen kommer med fisk. Odlingarna översvämmas av havet varje år. Modern befinner sig boken igenom i bråk med myndigheterna inne i stan som bestämmer över markanvändningen. Med hjälp av dom fattiga bönderna som bor i närheten vill modern bygga en fördämning mot havet för att skydda familjens odlingar.

Tydligen är det författarens egen uppväxt i Vietnam på 20- och 30-talen som ligger till grund för berättelsen.

I en artikel i DN 2012 skriver Åsa Beckman att ”Få författare kan skruva till en så hård och obeveklig ton som Marguerite Duras. När hon skildrar personer som av någon anledning lider blir det nästan outhärdligt eftersom hon inte för ett ögonblick visar någon medkänsla.” I en annan text om ”En fördämning mot Stilla havet” beskrivs boken som ”en rå gestaltning av kolonialism, passion, raseri, smärta och maktens många språk. En rak knock-out som får en att tappa andan.”

Det där med obeveklig ton, hårdhet och rå gestaltning får mig att tänka på en annan mycket märklig bok:”Den stora skrivboken” av Ágota Kristóf. Kallt och hårt och känslobefriat om två pojkar som bor hos sin mormor, tror jag det var. När jag kommit bara en liten bit in i boken minns jag att jag förundrad tänkte ”vad är det här för nånting? hur kan hon skriva så här?”

Ja, så att efter det här ska jag nog snart ge mig på en till bok av Marguerite Duras. Men jag känner också att det är dags att sticka emellan med en s.k. ”roman dur” av Simenon. Dvs en bok av Simenon som inte handlar om Maigret. Det är ett tag sen jag läste nåt på franska nu. Och jag får ju inte tappa den lilla franska jag lyckats skaka liv i hittills.

Stilleben på Skeppsholmen

Det blev en liten vända ut på öarna igår – Skeppsholmen och Kastellholmen. Solig fin dag.

Jag tror inte jag varit där sen jag satt ute på Kastellholmen en julidag och läste i boken ”Mannen som försvann”. Då hade jag cyklat dit med boken i ryggsäcken. Bloggade om det i inlägget ”Mannen som försvann” här. Han som försvann hette Fredrik Hippolyte von Schantz och nu – långt efter att han försvann i havet – har han fått en blogg som du kan läsa här.

Såna här fendrar av tågvirke har varit med tidigare i bloggen. Titta här.

Odenplan 10 november

Så här såg det ut igår eftermiddag strax före 4. Var är alla människor? Borde väl vara ”rush hour” så dags… Dom trängs väl nere i t-banan och Citybanan kanske. Julgranen är på plats men inte tänd än.
Odenplan är inte vacker, har aldrig varit det och kommer väl aldrig att bli det. Men på den här bilden gillar jag sidenkänslan i stenbeläggningen, den varma färgen på Asplunds runda biblioteksbyggnad och den dramatiska himlen.

November

Novemberhimmel. Tog bilden uppe på Observatoriekullen. Det som skymtar nedtill till höger är en stor rund klättergrej för barn.

Jag har varit på ett snabbesök i Nordvästra Skåne. Bild 2 och 3 tog jag i Vegeholm häromdan. Den gamla bron på bild 2 är en favorit och har varit med i bloggen flera gånger tidigare. För bättre och lite mindre murriga bilder: klicka på bilden.