Dogen av Venedig

Det här är en väl snygg farbror? Och vilken fin mössa han har! Och vackra kläder.

Har egentligen ingen anledning att blogga om Dogen av Venedig och porträttet som målades av Giovanni Bellini 1501-02. Anledningen att denna fina gubbe hamnar här är helt enkelt att jag blev så trött på att se hemmafrun från 50-talet (förra inlägget) när jag öppnar bloggen.
Sen kom jag att tänka på det här porträttet och hade först för mig att det rörde sig om en påve. Men mannen var alltså Doge av Venedig och tillträdde denna tjänst 1501. Han hette Leonardo Loredan och levde 1438 till 1521. Här är han alltså lite över 60 år gammal.
Doge var titeln på den person som innehade det högsta ämbetet i de historiska stadsstaterna Venedig, Amalfi och Genua, skriver Wikipedia.
En annan gammal favorit-Bellini har jag med i ett inlägg från 2010, ”Gammal konst” här.
Som vanligt: klicka för större bild.

Gröna fingrar?

I dag gav jag mig på bokhyllan i köket där en massa kokböcker och en del andra böcker trängts i många år. Nu skulle det bli andra bullar. Stadsmissionen får ett besök endera dan och en kasse böcker. Har som vanligt svårt att slänga böcker, även kokböcker.

Fastnar för en gammal goding som dock inte handlar om mat, utan om växter. Blomsterboken kom ut 1953, och sisådär tjugo år senare fick jag den av min mamma. Men nån fena på krukväxter blev jag aldrig, och den här boken har nog mest stått och samlat damm. Men jag tycker den ser så härligt 50-talsaktig ut.

Se på den här hemmafrun (gissar jag) med sitt välondulerade blonda hår, sina rödlackerade naglar och sin välstrukna blekblå broderade blus, knäppt ända upp. Se hur ömt hon vårdar sig om en vackert röd cyklamen och om andra för mig okända växter i den praktiska blomlådan! Och hur vänt hon ler…  Nedan en av bilderna i boken.

”Odling av rumsväxter har tidigare för många varit en hobby men nu blivit en nödvändighet. Nutidens rumsinteriörer och inredningar fordrar grönska och liv, vilket endast de levande växterna kan ge”, slås fast i bokens inledning.

Jajamen, så var det tydligen på 50-talet. Här hemma i nådens år 2019 finns ett par krukor risiga pelargonier, som jag hoppas lever upp framåt våren, och en porslinsblomma som jag ärvt efter min pappa. Porslinsblomman är nog en tålig sort för den ser ut att må bra fast så värst omvårdad blir den inte. Men ett fång vackra tulpaner har jag, och dom vårdar jag så gott jag kan.
(Klicka för större bilder).

Antarktis, längesen

Nej det är inget gammalt reseminne som kommer här. I Antarktis har jag aldrig varit. Men när jag står på kajen nedanför Tegelbacken och tittar på den uppbrutna isen på Riddarfjärden, går tankarna till en helt annan is, långt borta under en helt annan tid och under fullkomligt förfärliga förhållanden. Några som helst likheter med Riddarfjärden en februaridag med plusgrader finns förstås inte. Tänker på Ernest Shackletons polarexpedition 1914-16.

Jag har nog länge haft en soft spot för Ernest Shackleton. När jag var barn fick jag en bok som heter ”Att överleva”, skriven av Alfred Lansing och utgiven på svenska 1960. Jag har den kvar. Enligt Wikipedia fick Lansing under arbetet med boken tillgång till skeppsdagböcker och dagboksanteckninger från åtta personer som varit med på expeditionen. Han kunde också intervjua dessa expeditionsmedlemmar.

Det var Ernest Shackletons tredje expedition till Antarktis och den misslyckades. Det gick inte alls bra. Fartyget ”Endurance” frös fast i isen, maldes sönder av packisen och sjönk. Man lyckades så småningom i ett par öppna mindre båtar ta sig till Elefantön, där dom flesta besättningsmännen sen var strandade i fyra månader. Shackleton och ett par mannar gav sig iväg över havet mot Syd-Georgien för att skaffa hjälp. Färden ”har rankats som en av de största seglatser som någonsin företagits”, skriver Wikipedia. Ja, det där är verkligen en riktig hjältehistoria. Och visst, jag vet: mycket väl känd.

Känd är också den annons som Shackleton påstås ha publicerat under förberedelserna för expeditionen. Han måste ju värva besättningsmän villiga att hänga med till Antarktis med allt vad en sån expedition kan innebära. Suggestiv text. Fast tyvärr kan det där med annonsen vara en ren skröna. Jag har skrivit om det tidigare och citerar annonsen i inlägget ”Dikt och verklighet” här. Ja, nu ser jag ju att Shackleton är omnämnd i bloggen i ett annat sammanhang, nämligen fenomenet att människor i en livsfarlig situation kan känna att dom har en osynlig följeslagare till hjälp och stöd. Läs inlägget ”Någon är där” här.

Och hur gick det för hundarna? Inte bra. Mycket föda fanns inte att tillgå på Elephant Island och till slut var man tvungen att äta hundarna, stackars djur. Bilden ovan togs i november 1915.

Ja, så där kan det bli när man – jag – står och tittar på Riddarfjärdens is en februaridag. Sen går man hem och bloggar om Ernest Shackleton.

Tillägg: Vill du se fler bilder från ”Endurance” och livet på isen? Titta här.

Aussie-graffitti

Här är några bilder på graffitti som jag tog i Melbourne för ett par år sen. Minns inte direkt var dom fanns. Utom att jag vet att den som är upptill till höger visar Point Ormond. Det står ett vitmålat sjömärkesliknande torn där högst upp på en kulle alldeles nära havet.

Graffittin till vänster tycker jag är snyggt gjord. Synd att den är lite sabbad nedtill. Ser ut att vara målad på en duk man klistrat upp på väggen. Om jag minns rätt fanns figuren nedtill till höger på samma mur som den höga smala med hjortarna. Är det en handgranat figuren har i handen? Jag har bakat ihop bilderna så om du klickar på dom kommer alla tre upp tillsammans. Lite fixande i Photoshop men jag är hemma i dag, har tid och tycker ju det är roligt att pula med bilder.

Point Ormond har jag bloggat om tidigare och där var graffittin med också. Där står det att graffittin fanns i St Kilda, strax utanför Melbourne. Titta här.

Fegt, Sverige!

”Vad är det som är så svårt för Stefan Löfven, men lätt för Emmanuel Macron? Varför kan Frankrike inrätta en nationell minnesdag för folkmordet 1915, men den svenska regeringen inte ens erkänna att det har ägt rum?”

Det frågar Anders O. Björkman i en artikel i SvD som handlar om folkmordet på armenier 1915 och Sveriges oförmåga och ovilja att gå emot Turkiet som förstås inte vill kalla det folkmord. För åtta år sen erkände Sveriges riksdag folkmordet, och 2014 sa Löfven att man efter beslutet i riksdagen naturligtvis skulle fullfölja det. Men i våras fegar han ur och säger: ””Jag har gjort det jag sa, jag tog det till en utredning, den rapporten visade att det här är en oerhört komplex fråga.” Vad är det för blaha-blaha-svar? Fegt, Sverige!

Ett annat område där Sverige kanske fegar ur igen är det Daniel Ellsberg ägnar all sin kraft åt nu: att försöka få stopp för kärnvapenkrig och få fler att skriva under FN:s kärnvapenförbud. USA har ju just dragit sig ur det historiska kärnvapenavtalet med Ryssland. Hur 17 ska det sluta?

Frågan om att stoppa kärnvapenkrig är ju inte direkt oviktig! Ska den också vara för komplex för den svenska regeringen? Och är skälet att vi skulle förlora ekonomiskt på att skriva under? Ska Sverige fega ur igen?

Visa civilkurage! Daniel Ellsberg tycker att det är dags för Sverige att visa civilkurage i frågan om kärnvapen. ”Sverige har nu en möjlighet att säga ifrån genom att underteckna FN:s konvention om att förbjuda kärnvapen”, säger Daniel Ellsberg.
Gör det, Sverige!

Läs artikeln om det armeniska folkmordet i SvD här.
Läs artikeln i DN om Daniel Ellsberg och FN:s avtal om kärnvapenförbud här.