Nike från Samothrake

Här kommer hon, segergudinnan Nike. Hon går i triumf framåt framåt, och hennes klädedräkt fladdrar i vinden. Eller också kommer hon flygande och landar på stäven till ett skepp. Jag tror det såg så ut när man grävde fram henne på ön Samothrake (Grekland) 1863. Marmorskulpturen lär ha krönt ett monument över en sjöseger vid Samothrake troligen omkring 250 f.Kr. Skulpturen är daterad till den tiden eller kanske omkring 190 f.Kr. och finns nu i Louvren. Nike från Samothrake är ett av världens mest kända konstverk.

På Konstakademien i Stockholm finns en gipsavjutning av Nike direkt när man kommer in, om jag minns rätt.
Och på Waldemarsudde finns en bronsavgjutning som står utomhus.

För mig har skulpturen en särskild laddning eftersom jag vet att min mamma tyckte om den. Hon berättade att hon blev så glad när hon kom in på Louvren för första gången och möttes av denna vackra bevingade kvinnoskulptur. Jag känner likadant. Nike gör mig glad.

Det blev alltså en tur till Waldemarsudde igen. Tulpanerna som var så vackra för en vecka sen börjar sloka en del, men syrenerna är i full gång överallt, stora täta snår av doftande syrener. Och här och var vackra snår av kaprifol. Koltrasten höll igång som vanligt. Men ingen näktergal denna dag.

Vandring på kyrkogård

Nyligen läste jag ut Ingrid Carlbergs mycket läsvärda bok (tjock! drygt 600 s)”Nobel. Den gåtfulle Alfred Nobel, hans värld och hans pris”. Berörande att läsa om hans liv och intressant tidsskildring. Mycket bra bok, liksom hennes tidigare om Raoul Wallenberg (som jag läste för ett par år sen, skrev om den bl.a. här. )

Nu fick jag för mig att jag ville se Alfred Nobels grav, fast jag egentligen inte är så mycket för ”kändisspotting” på kyrkogårdar. Vi gick i alla fall till Norra kyrkogården med målet att se tre gravar när vi ändå var där: Alfred Nobels, August Strindbergs och Andrées/Fraenkels/Strindbergs, alltså medlemmarna i den olycksaliga polarexpeditionen i ballong 1897.
På gravstenen i ljus granit över Alfred Nobel står namnet Nobel i guld överst på framsidan. Alfreds namn kommer längre ner. Nån har lagt nåt slags små gåvor där intill två korslagda facklor i sten – några mynt, nån sorts chokladgodis i förpackning m.m.

På stenens sidor framgår att även Alfreds far Immanuel Nobel och hans mor Andrietta Nobel är begravda här samt hans bröder – förutom Robert som har egen grav på annan plats på Norra k-gården och Ludvig som dog och begravdes i St Petersburg. Här är Zorns porträtt av Andrietta. Vilken fantastiskt skicklig konstnär Anders Zorn var!

Andrietta Nobel, målad av Anders Zorn. 1886.

Och jodå, vi hittade så småningom till August Strindbergs grav med svart kors och text i guldfärg och inskriptionen ”Ave o crux spes unica”. Jag är inte latinare men läser att texten betyder ”Var hälsad kors, det enda hoppet”. Artikel med bild på graven här.

Gravmonumentet över dom tre deltagarna i polarexpeditionen 1897 är imponerande och suggestiv. ”Vår position är ej synnerligen god” skrev Andrée i sin dagbok omkring mitten av september 1897. Det var nog ett understatement. Dom hade då vandrat på isen i två månader och började nog inse att deras chanser att överleva var minimala.

Först 1930 hittade man resterna av expeditionen på Vitön. Det som fanns kvar av Salomon August Andrée, Knut Fraenkel och Nils Strindberg fördes till Stockholm. Det blev  kortege, jordfästning i Storkyrkan med tal av Nathan Söderblom. Sen blev människoresterna kremerade och begravdes här på Norra kyrkogården. Här är gravmonumentet:Nej usch, nu har jag skrivit tillräckligt om det här. Det är ju så mycket död och bedrövelse i tidningarna varenda dag nu så det får räcka så här. Men det var lite intressant att se Norra Kyrkogården ändå. Den är ju väldigt stor och delvis kuperad med skogklädda kullar. Så mycket blomning var inte igång än, men rododendron fanns här och var.

Sabbaths syrener maj -20

Härlig söndag. Jag promenerade till min  favoritplats på Sabbatsbergsområdet: Kvarteret Grötlunken med Sabbatsbergs kapell (tidigare Valentin Sabbaths värdshus) och den timrade rödmålade boden. Har skrivit om platsen och haft med bilder i bloggen flera gånger tidigare.

Jag satt och läste där. Lyssnade också på en lång intervju med Anders Tegnell. Den handlade inte alls enbart om Covid-19 utan en hel del om Tegnells bakgrund, ungdomstid och tidigare yrkesverksamhet på olika ställen i världen. Intressant men förstås mycket dystert när dom kom in på corona, om hur läget är i dag, det stora antalet döda i Covid-19, frågor om ansvar, kunde man kanske ha gjort nånting annorlunda osv.

På grinden till Sinnenas trädgård satt en lapp där det stod att man inte ska gå in där, pga risken för smittspridning förstås. Trädgården är ju i första hand till för dom gamla som bor i äldreboendena i närheten. Jag smög bara lite intill och fotograferade en rododendron över staketet. Och i Vasaparken var det fullt med folk på gräsmattorna, på parkbänkarna, fotbollsplanen och lite lagom glest på uteserveringen. Jag blir glad av att se alla barn som leker eller sparkar boll i parken.

Åh, Italien! Och alla andra!

Foto: Peter Loewe, DN

”Klarar sig Italien utan turistströmmarna?” frågar man sig i en artikel i DN igår. Peter Loewe har skrivit artikeln och även tagit bilden på Fontana di Trevi i Rom, en plats som förstås lockar många turister.

Otrevliga nya uppgifter från Italien tyder på att det kan vara betydligt fler som dött i Covid-19 i landet än man räknat till hittills. Det är så djupt djupt sorgligt med alla dessa döda, både i Italien och andra länder. I Sverige har vi det stora misslyckandet med att skydda människor på äldreboenden. Det kan bero på brister hos organisation och ledning av äldreboendena säger man. Det förvånar mig inte. Har själv varit med om hur en nära anhörig smittades med vinterkräksjukan av personalen på ett äldreboende på Lidingö. Svåra minnen.

När det gäller Covid-19 undrar jag över vissa delar av hur Sverige hanterat smittspridningen. T.ex. det här med att först tillåta samlingar på 500 personer ett bra tag (innan vi så småningom gick ner till 50) medan andra länder även inledningsvis hade betydligt hårdare inskränkningar. Eller att man här inte alls har trott på nyttan av att använda andningsskydd/munskydd, medan man i många andra länder inte fått gå utanför dörren utan att ha nåt sånt skydd på sig. Jag förstår argumentet som FHM och andra kommer med att såna skydd dels kan leda till att man känner sig säker och inte håller avstånd,  dels att skyddet kan hanteras och användas fel och därmed inte vara effektivt. Men om man använder masken på rätt sätt och dessutom fortsätter att iaktta försiktighetsåtgärder som att tvätta händerna och hålla avstånd till andra, då borde det väl rent logiskt sätt vara bättre att använda mask än att inte göra det? Själv använder jag andningsskydd om jag måste gå in i en affär eller kliva på en buss. Och ”karantänar” mig i övrigt så gott jag kan.

Jag har inte skrivit så mycket om corona och Covid-19 tidigare i bloggen, trots att det förstås påverkar mitt liv i hög grad denna tid. Ja, suck! Ju mer jag läser och hör om Covid-19 desto hemskare och otäckare verkar sjukdomen vara. Oron för att nära och kära ska drabbas finns hos mig hela tiden. Inte vill jag åka på den själv heller.
– Och du som läser bloggen: Skydda dig så gott du kan, var försiktig. Bli inte sjuk!

Borgström och Birkagården

Mycket sorgligt att läsa att advokaten Claes Borgström är död (i Covid-19). Jag kände honom inte men träffade honom i några sammanhang. Han var en bra person. Vila i frid, Claes Borgström. Anne Ramberg skriver om honom: ”en förebild för försvarsadvokater. Han var en sällsynt engagerad, klok, omdömesgill kollega m stor integritet. Han hade dessutom stor humor och var en äkta humanist som slogs för jämställdhet.”
Hos mig vaknar gamla minnen.

Foto: Brita Olsson

Borgström förde barnens talan mot Stockholms kommun i Birkagårdsmålet för många år sen, en kamp mot buller och avgaser. Våra pojkar var inte med bland dom 14 barn som stämde kommunen, men självklart var vi involverade i kampen mot staden för en bättre miljö för barnen. Båda pojkarna gick på Birkagården den tiden, på dagis och fritids.

1982 föll domen, och barnen vann. Stockholms kommun skulle betala skadestånd till två av barnen och dessutom vidta åtgärder för att förbättra miljön vid Birkagården och skydda boende vid Norra Stationsgatan från buller och avgaser. Men 1987 backade man från kravet att åtgärda miljön. Regeringen beslutade att Stockholms kommun slapp undan med hänvisning till planerna på bygget av Norra Länken. Det kändes bittert. Var inte barnens hälsa värd mer än så? Nu fick man alltså blåsa på med full trafik på Norra Stationsgatan tills Norra Länken var byggd. ”Sträckan mellan Karlberg och Norrtull invigdes 1991 (då genomfartstrafiken upphörde på Norra Stationsgatan i Vasastan)…” skriver Wikipedia.

Fotot ovan finns på omslaget till boken ”Buller och avgaser. Slutplädering i Birkagårdsmålet” av Claes Borgström, Kåre Grebäck, Hasse Hansson. Utg av Rabén&Sjögren 1987. På baksidan finns en barnteckning som vår äldste son gjort. Den får vara med här också. Klicka på bilden för att se den större.

Att vara med i kampen för en bättre miljö och t.o.m. utmana Stockholms kommun satte säkerligen spår i många av barnen. Typ: Säg din mening! Tala om vad du tycker! Låt dom inte sätta sig på dig! Det är rätt att göra uppror …

Mot gården

Snyggt hus. Visst är det? Och det här är ändå bara fasaden mot gården. Det enda som är fult är förbudsskyltarna på dom där dörrarna. Man kan ju för all del sudda bort sånt i Photoshop men dom fick vara kvar här.

Mot gatan ser huset ut som på den här bilden, en råkall dag i april. Gatan är Norrtullsgatan och huset är Disponentvillan vid Hamburgerbryggeriet. I dag är huset förstås inte bostad för nån disponent längre utan här finns kontor och förenings- och fritidslokaler, tror jag.
Ser i den inventering som Stadsmuséet gjorde för nu många år sen att här ska finnas vackra inredningsdetaljer, stuckatur, vackra tak, ”praktkakelugnar från byggnadstiden av flera olika typer, t.ex. reliefmönstrade i mörka majolikaglasyrer och vita med flerfärgad dekor. Öppen spis i marmor med dekorativt mässingsgaller” skriver Stadsmuseet. Allt det där har dom väl inte rivit ut, hoppas jag. Kanske kan ta mig in och glutta lite när man öppnar upp efter corona, när det nu kan bli.

Disponentvillan byggdes 1887-89 och byggherre var Frans Heiss från Bayern, bryggare och industriman och kompis med Anders Zorn som målade hans porträtt. Fina ”muschingar”, eller hur?

Anders Zorn ”var son till en tysk invandrad bryggare och en svensk buteljsköljerska. I början av Zorns konstnärskap hade Heiss agerat mecenat och sedermera hade Zorn som tack målat flera interiörer från Hamburgerbryggeriet” skriver Wikipedia.
Mer om öl och bryggerier på Norrmalm här.

Magnoliaspaning 11 maj -20

Gav mig iväg på cykel i snålblåsten (rätt kallt, borde ha tagit mössa och handskar på) till Bergianska Trädgården för lite magnoliaspaning. Jodå, den här vackra magnolian finns i närheten av Edvard Andersons växthus. Som vanligt: klicka om du vill se bilden större.
Strax intill växer ytterligare en magnolia med lite mörkare blommor. Det fick bli en motljusbild:

Häromdan var jag i andra trakter och hittade en magnolia där också – fotot nedan. Tog bilden vid Harpaviljongen som ligger på Fiskartorpsvägen. Paviljongen uppfördes till OS 1912, och är den minsta av de byggnader som i dag finns kvar från olympiaden. Här kunde vissa OS-deltagare  umgås, laga sin mat m.m. och maratonlöpare kunde stanna här och dricka vatten. Paviljongen har sen varit servering som drivits av olika ägare i olika omgångar. I dag är där restaurang och kafé. Paviljongen har restaurerats och trädgården gjorts i ordning. Läs mer här.