Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Om Koranen

mohammed_receiving_revelation_from_the_angel_gabrielBilden: Muhammed får sin första uppenbarelse från ängeln Gabriel. Miniatyr på pergament från Jami’ al-Tawarikh av Rashid al-Din, utgiven i Tabriz, Persien, 1307.

I Wikipedia läser jag: ”Koranen består av 114 suror (kapitel) och sammanställdes efter Muhammeds död så att de längsta surorna kommer först och de kortaste sist, med undantag för den korta första suran (al-Fatiha) som är en central bön inom islam.”

I en artikel från förra året skriver Göran Greider korta anteckningar efter läsning av hela Koranen. Intressant. Greider ser ”de religiösa urkunderna som, i första hand, väldiga reservoarer av mänsklig erfarenhet och, ofta, storslagen poesi”. Det är en vacker beskrivning och lite nyfiken blir jag. 114 suror, hur många sidor kan det bli? Jag har ju inte direkt tänkt läsa Koranen (har inte läst Bibeln heller, bara snuttar ur den) men jag kan ju glutta lite nästa gång jag är i bokhandeln.

Och det där med avbildningar av profeten verkar ju inte alls förbjudet egentligen. Det beror väl på hur det görs. Ritar man honom som en rondellhund eller med en handgranat i turbanen kan man ju förstå att vissa blir upprörda. Muhammed har varit med i bloggen tidigare. Jag bloggade flera gånger om profeten och om de fejkade bilderna m.m. för flera år sen. Den som vill läsa tidigare inlägg kan söka på Muhammed i rutan upptill. En del kommentarer kom, vissa sura om jag minns rätt. Men det har jag ju fått när jag skrivit om påven också för den delen.

Göran Greiders artikel i Dala-demokraten här.

Igen?!

Anfäkta och anamma! Amöbor! Apsvansade analfabeter!
Har alltså Migrationsverket gjort det igen? Och hur länge ska dom få fortsätta att göra misstag, klanta till det och utvisa människor som funnit sig väl i landet, skaffat jobb, fött barn i Sverige, har barn som går i svensk skola osv.

Den här gången handlar det om risk för utvisning för en familj pga att Migrationsverket slarvat bort familjefaderns pass! Enligt artikel i DN.

En utredning är tillsatt som ska se över handläggningen av den här typen av fall. Det är inte en dag för tidigt! Migrationsverket har skött sig illa i många många år och människor drabbas om och om igen. Förresten vore det intressant att höra en kommentar från verket när det gäller t.ex. sånt som det bortslarvade passet eller andra rena misstag och klanterier som leder till risk för utvisning. Hur klarar dom att bortförklara och sopa under mattan att dom inte tar ansvar för dom fel dom gör?

Och visst jag vet, det är förstås ingen idé att svära och gorma som Kapten Haddock, men jag känner mig faktiskt som kaptenen när jag läser om sånt här. Och det är ju inte första gången jag skriver om Migrationsverket. Jag skäms för att vi har en myndighet som beter sig som dom. Sakramentskade sumprunkare! Patinerade alabasterskallar!

”Migrationsverket borde införa en rimlighetsklausul”, DN, här.

Meddelanden (6)

Oj då, vi har redan hunnit ett par dar in i januari och det nya hoppfulla året 2017 och inte ett enda blogginlägg har jag gjort! Nu ska det i alla fall handla om meddelanden igen. En gång tidigare skrev jag om det lätt vemodiga meddelandet som jag fick när jag satte på min lilla digitalkamera: ”Minnet saknar bilder”. Det kan man ju fundera över och beklaga.

Nu handlar det om meddelanden i mobilen. Så här stod det när jag satte på den: ”Inga kommande destinationer”, ”Inga aktiviteter” och ”Inga kommande påminnelser”.

Hm, är det bra eller dåligt? En härligt ledig dag? Eller handlar det om ett stillasittande liv utan innehåll och riktning?
Fast att det alls finns ‘kommande destinationer’ är ju lite roligt på nåt vis. Kommer att tänka på Werner Aspenström igen, men där är det inte destinationer utan nåt annat som kommer. En av mina favoritdikter, och den har säkert varit med i bloggen tidigare:

Som i den klara oktobernatten
när de från norr kommande leoparderna
genombryter horisonten
och man samlas på torgen för att bedja
eller endast för att tyst betrakta.
Varför spärrar ni förstädernas gator?
Den ni väntar passerar inte förstäderna.

richterNåja, kanske betyder det där i mobilen att jag inte ska nånstans i dag. Och inte har jag nåt att göra heller och inget som hänger över mig i form av måsten framöver.  Fel fel fel. För joho då, strax ska jag plocka ur tvättmaskinen och hänga tvätt. Och sen ska det bli en rejäl promenad.

Och visst, jag förstår ju hur det funkar med mobilen. Behöver ingen förklaring på det. Det är inte det, utan själva formuleringen av såna här meddelanden som jag liksom måste smaka på. Som när man skulle betala i parkeringshuset och fick upplysningen ”Instick för utfartsbiljett” eller när ett stort varuhus i Stockholm inför stängningsdags ropade ut om att det stänger och önskade alla ett gott ”köpavslut”. Det finns säkerligen många fler exempel på sånt här, men just nu kommer jag inte ihåg dom.

Önskar alla som tittar hit en god fortsättning på det nya året! Och en glad Trettondagsafton och Trettondag! Med tanke på det år vi just börjat på tar jag med en bild, som också varit med tidigare. Konstnären som gjort skylten heter Michael Richter.

Bara för mycket?

Jag läser en artikel i SvD av Per Västberg. Det är texten till ett tal som Västberg höll på Svenska Akademiens högtidsdag den 20 december. Artikeln/talet handlar om livets flykt, att tiden går olika fort under olika delar av livet och att vi alla är dödsdömda. Med mera. Jag blir berörd när jag läst en liten bit, det är vackert skrivet (dessutom finns en vacker bild till, med stilla vatten, fåglar och solnedgång). Men sen när jag läst alltihop känner jag mig övermätt på alla liknelser. Den ena efter den andra, om och om igen. Det blir för mycket. Tycker jag. Och funderar över min egen reaktion.

Först tänker jag: Ska jag komma och kritisera en sån storhet? Han är ju en erkänd författare och kulturpersonlighet, sitter i Svenska Akademien och har gett ut en massa böcker. Jag har gett ut en enda. På eget förlag.

Sen tänker jag att jag kanske är missunnsam och inte riktigt kan förmå mig att tycka om artikeln eftersom jag är sur på Per Västberg. Varför det då? Jo, han hör till dom som försvarar byggandet av Nobellådan på Blasieholmen. Det gillar jag inte. Ytterligare en aspekt kan vara att texten faktiskt kanske funkar bättre när den framförs som ett tal än när den läses som en text. Men är jag orättvis mot författaren och hans text? Eller finns det nån som håller med mig? Är texten överlastad med liknelser? Eller är det vackert skrivet och berörande?

Ja, det var bara lite gnäll över liknelser. Jag kommer ihåg att jag retat mig på Björn Ranelid också i nån av hans böcker där det var krystade (tyckte jag) liknelser. Jag var tvungen att sluta läsa boken, vilken det nu var. Är det nån allergi hos mig själv kanske?

Västbergs artikel/tal kan du läsa här.

Favorit i repris

_dsc8825_skottkarraJa, hörni, nu är jag väl lite motvalls, kanske. En sån här dag kanske man ska visa bilder på levande ljus och hemmagjord glögg och pepparkakor och tindrande julgranar och dito barnaögon. Men jag väljer att ta fram en bild från i somras istället.

Faktiskt tror jag att jag egentligen inte haft den med i den här bloggen tidigare. Däremot i min Hälsingeblogg Arundo (länk till Arundo i spalten till höger). Jag tycker om den här bilden. Det är som nåt njutningsfullt gott och smörigt över den! Högsommar i Hälsingland. Och så visar den ju att jag inte bara slöar när jag är där på ön.
Önskar alla som tittar in här en fortsatt skön jul!

Patti Smith

Javisst blev jag som många andra berörd av att höra Patti Smith framföra Bob Dylans ”A hard rain’s gonna fall” i Konserthuset vid utdelningen av Nobelpriset i lördags. Och att hon kom av sig, och bad att få börja om på det sätt hon gjorde, blev man ju bara varm i hjärtat av. Nu skriver hon själv i The New Yorker om hur det var att stå där och sjunga denna fantastiska sång.
Jag lägger länk till en sida med texten till sången här också.

”How does it feel”, artikel av Patti Smith i The New Yorker här.
Texten till ”A hard rain’s gonna fall” här.
Länk till video från prisutdelningen finns i artikeln ovan.

Sjabbel på FRA

I dag läser vi om hur det gick med det som många av oss var så upprörda över för 8 år sen. Sommaren 2008 pågick debatten om vad FRA skulle få avlyssna och inte. Jag bloggade en del om det där den tiden. ”Partipiskornas dag” skrev jag om den 18 juni 2008 då FRA-lagen röstades igenom. I dag läser vi om FRA igen i DN och det är ingen smickrande beskrivning av myndigheten. Lagringen av uppgifter har hanterats felaktigt och informationen riskerar att hamna i fel händer, enligt en utredning. Ett särskilt råd tillsattes med uppgift att säkerställa att man inte gick över gränsen med avlyssningen. Men på många av mötena har bara en enda person varit närvarande. Hm, kan det kallas möte då?

På FRA:s sida läser jag om myndigheten: ”Vi som arbetar på FRA är vanliga människor – men med ovanliga arbetsuppgifter. Vi har några av Sveriges skickligaste systemutvecklare, kryptologer och IT-säkerhetsspecialister liksom statsvetare och medarbetare med kunskaper i främmande språk och kultur. FRA är en arbetsplats utöver det vanliga – för dig med den rätta skärpan.”

Det verkar ha blivit sjabbel istället för skärpa. Hur våra myndigheter sköter sig, hur deras verksamhet följs upp av kontrollinstanser och vilken tilltro vi har till myndigheterna – och kontrollinstanserna – är en allvarlig fråga.
DN här och här.