Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Igår kom jag tillbaka till Stockholm efter nästan en vecka uppe på ”min” ö i Hälsingland, Södra Norrlands Kustland. Två nytagna bilder därifrån – den ena på arga fåglar, den andra på tuggade köksredskap – kan du se på Arundo. Se länken Senaste på Arundo i spalten till höger här.

Att komma tillbaka till trakterna av Odenplan innebär förstås att jag är nyfiken på om det hänt nåt sen sist. Jag frågade K, som varit hemma hela veckan, om dom öppnat soltrappan på stationsbyggnaden för tunnelbanan och Citybanan. Han skrattade.

Jag gick förbi sen för att kolla läget och det såg precis ut som förut. Stängsel för. Vad händer egentligen? I Vi i Vasastan ser jag att trafikborgarrådet Daniel Helldén (MP) minsann varit uppe och klivit i trappan. Han verkar uppenbart nöjd, inte alls med att trappan är avstängd men nöjd med att det inte är staden som har ansvar för soltrappan längre, utan SL. Och han kan tänka sig att byta ett par ord med trafiklandstingsrådet Kristoffer Tamsons om trappan. ”Det bästa vore om vi fick ordning på det här snabbt”, säger Helldén. Jaha ja. Snacka med Tamsons, du!

Nog är det konstigt att dom inte tänkte på säkerhetsproblemet med trappan när dom utformade byggnaden. Att nån kunde klättra upp på taket och ramla ner på andra sidan och skada sig eller t.o.m. slå ihjäl sig. Vad är det för arkitekter som hittar på sånt här? Soltrappan blev ju dessutom nominerad till Årets Stockholmsbyggnad för sin design står det i artikeln i Vi i Vasastan. Så nåt bra måste det väl vara med den. Eller handlar sånt enbart om utseende och inte alls om funktion?

Nu ska dom tydligen göra en tillfällig lösning med ett staket däruppe. Folk ska få sitta i trappan denna sommar – kanske från mitten av juni, enligt artikeln. Oj, redan! I höst, när säsongen för soltrappor är över, stänger dom trappan igen och ska ordna en permanent lösning, men ingen vet hur den ska se ut eller när den ska vara klar. Till nästa sommar, kanske? Ska vi hoppas på det? Läs mer i Vi i Vasastan, länk nedan.

Trappan inomhus ner till biljetthallen var också farlig. Folk ramlade och slog sig. Trappstegen var för höga! Är inte det också väldigt klantigt? Och hur 17 kan det vara så i detta land med så många regler om det ena och det andra? Har inte Boverket klara och entydiga föreskrifter om hur man bygger trappor? I den där trappan hade man inte heller det lagstadgade mitträcke som ska finnas i en så bred trappa.  Det bekymrade inte Trafikverket som öppnade trappan i alla fall. Och folk föll. Nu finns i alla fall ett räcke där.

”Vad är det för ena dårar som härjar i stan, serru? Glada som barn, serru, med sitt sattyg till plan, serru…”

I alla fall har nåt bra hänt under min bortovaro. Nyplanterade träd som såg heldöda ut när jag åkte har börjat få gröna blad! En kastanj i det sydvästra hörnet av Odenplan har länge visat ganska stora gröna blad, men dom övriga små spetiga träden hade jag nästan förlorat hoppet om helt. Men dom lever minsann, och det är jag glad över.

”Soltrappan som blev en långbänk”, artikel i Vi i Vasastan här.
”Skräcktrappan i Odessa en barnlek jämfört med Odenplanstrappan”, en artikel i DN från 2015, här.

Matgoogling

Det regnar och regnar och jag har blivit sittande vid datorn och googlat efter ditten och datten. T.ex. efter vad kunde man äta till frukost på Tysta Marie i Stockholm på 1890-talet. Bakelser och tårtor vet jag, men kunde man kanske få nåt mer substantiellt? Hittade inte,  och egentligen är det inte så viktigt. Men istället ramlade jag nu in på en sida som handlar om klassiska maträtter som Biff à la Lindström, Chicken à la King, Entrecôte Café de Paris, Sjötunga Walewska, Janssons frestelse med mera. Oj, vad hungrig jag blir!

Vet du om att det goda aromsmöret till Entrecôte Café de Paris lär innehålla ett 50-tal ingredienser? Några av dom är ”smör, ansjovis eller sardellfiléer, schalottenlök, tomatketchup, persilja, gräslök,senap, kapris, paprika, curry, mejram, dill, timjan, dragon, rosmarin, cayenne, vitlök, cognac, madeira, worcestersås, apelsin och citron”. Receptet är hemligt så vilka övriga ingredienser som ingår vet jag inte (Yaksmör?) och inte heller hur mycket av det ena och det andra som ska vara med.

Och så går tankarna till O.A. och de sex teckningarna där han berättar om en kille som varit på fin middag och sen träffar en kompis som dessvärre missat middagen för att han var sjuk. Nu får han sig istället till livs en njutningsfull beskrivning av vad han hade kunnat få äta: rysk kaviar, sköldpaddsoppa, Sole à la Margery…  De två sista bilderna ser ut så här. Den sista – och dess text – är väl klassisk.

OA_snöripan
Ja, så där kan det bli när man sitter och googlar efter nåt ätbart. Och dessutom var jag ju hungrig redan när jag började. Så nu får det allt bli middag, eller supé är det väl för klockan är mycket. Snöripa har jag inte. Det blir ärtsoppa och en öl. Kommer att slinka ner fint.

Den där sidan om klassiska maträtter har du här.

Plats vid elden

”En lägereld i ett kallt Europa”. Så kallar man i en DN-artikel i dag Eurovisionsschlagertävlingen. Jag gillar bilden. Att vi från olika nationer samlas runt den där lägerelden. Kanske leder den till nåt litet steg mot förbrödring, ett myrsteg eller så i alla fall. Sen det där med Europa och Europa… Australien är ju med och kan väl inte med bästa vilja i världen anses höra till Europa. Fast vad 17 så noga får man inte vara. Och jag har inget emot Australien. Kanske borde man i stället döpa om tävlingen, kan ”vän av ordning”tänka. Men som sagt, så petig ska man väl inte vara.

Nåja, för egen del vet jag inte om jag har nån plats vid den där elden. Står nog en bra bit ifrån, anar värmen från elden men det drar kallt om ryggen. Jag hänger inte alls med. Och jag vet: det är mitt eget val, det är inte synd om mig på nåt sätt för att jag är utanför. Har i alla fall snappat att nån som heter Frans ska sjunga det svenska bidraget och att Putin-landet ligger bra till när folk gissar på hur slutresultatet ska bli. Men mycket mer vet jag inte. Jo, för all del: flaggorna på bussarna här i Stockholm har jag sett, det jättelika partytältet nedanför slottet och nedräkningsbollen på Norrmalms torg. Och så förstår jag att man håller på med semifinaler nu och sen är det stora kollifejset i Globen på lördag. Ja ja, du ser, lite har jag fattat ändå.

Titta på det tillsammans med närmare 200 miljoner andra människor kommer jag nog bara att göra i kraftigt snuttifierad form, dvs spela-in-först-och-titta-sen. Så kan man svischa fort vidare när det blir för tjatigt eller alla bitarna börjar låta alltför likadant. Lite roligt är det också att se hur Petra Mede och Måns Zelmerlöw klarar av programledarskapet. Vill ju inte att dom ska göra bort sig inför alla miljonerna. Men annars är det här hemma själva röstningsförfarandet som brukar väcka mest intresse. Och man kan tänka tillbaka på hur röstningen gick till för länge sen, under förra seklet när inte lika mycket digitala hjälpmedel fanns. Tävlingen startade redan 1955 ser jag. Har inga som helst egna tidiga minnen av den. Vi hade inte tv förrän många år senare.

Jag har inget emot Eurovisionsschlagertävlingen eller Eurovision song contest som även svenska tidningar skriver nu. ”Upphausseningen” omkring alltihop kan kännas lite fånig. Men annars är det väl bra om miljoner människor samlas runt den där lägerelden och har nöje av det. Och jag kan ju ta ett litet kliv närmare elden och heja på Frans fast jag inte hört låten innan.

Uppdatering 15 maj:
Grattis, Ukraina! Och grattis till krimtatariska sångerskan Jamala!
När främlingar kommer/De kommer till ditt hus/De dödar alla/Och säger/”Vi är inte skyldiga”
Inledningsstrofen i det vinnande bidraget, ”1944”.
Läs artikeln i DN från häromdan ”Krimtatarernas kamp en del av schlagerfinalen” här.

_DSC8463_160506_3För ett par dar sen var jag ute och kollade min favoritmagnolia på Djurgården men då var det fortfarande bara knoppar. Dom senaste dagarnas sol och värme har gjort sitt till. Efter lunch – bestående av var sin ordentlig portion glass av lite olika smaker! – ute på Kvarnholmen tog vi båten, ”Sjövägen”, in och jag hoppade av vid Allmänna Gränd för att kolla magnoliaträdet. Det fick bli några bilder förstås, som vanligt.

Glassen då? Jo, vi åkte buss till Kvarnholmen och letade upp ”Snö” där man säljer glass och goda mackor och sånt. Sen satt vi i solen på kajen och åt glass och smakade på varandras. Sveriges första officiella SM i glass avgjordes 28 april på Stockholmsmässan och det var ”Snö” som vann. Segerpokalen stod blänkande och fin inne i den lilla lokalen.

Läs mer om glassbaren på Kvarnholmen och glassmästaren som driver den i DN här.

Sakura

_DSC8453_Kungsan160429Körsbärsträden i Kungsträdgården blommar för fullt, ja många av dom har redan blommat ut nu. Men träden som står mot Sverigehuset till (heter det så fortfarande?) brukar både börja lite senare och hålla lite längre. Den här bilden tog jag en av dom sista dagarna i april. Fast, hm…är inte himlen lite väl blå?

Häromdan såg vi Kristian Petris film ”Hotellet”, en dokumentärfilm som jag kan rekommendera. Mycket stämning, tankfullhet, en del vemod. Filmen börjar med att Petri ska röja ur sin fars lägenhet efter faderns död och sånt har man (jag) ju varit med om. Igenkänning, vemod.

I filmen besöker Petri hotell här och var i världen och några personer som bott eller bor där eller som har en relation till hotellet får berätta. Stellan Skarsgård är med och Lars Norén. Ett avsnitt handlar om ett känt gammalt tjurfäktarhotell – i Madrid var det väl. Just det berör mig inte så värst eftersom jag tycker illa om tjurfäktning. Kan förstå att människor kan vara fascinerade och att det hör samman med spansk kultur och historia, Hemingway, m.m., osv. Jag tycker inte om det i alla fall.

Men det var inte det jag skulle skriva om, utan om att det finns ett avsnitt i filmen som handlar om hur man i Japan njuter av körsbärsblommornas blomningstid. ”Under några korta veckor genomsyras hela landet av en sällsam naturupplevelse. Lusten att betrakta blommor upptar plötsligt en hel nation. Över hela Japan söker man sig till berömda platser för att söka en maximal njutning” skrev Kristian Petri i en artikel om detta i DN för flera år sen.

Och det är denna dyrkan av körsbärsblommorna han visar i ett avsnitt av filmen. Jag håller med honom om att man kan drabbas av för mycket, en sorts rosa chock. Så tycker jag det ofta är i Kungsan denna tid, ”bara för mycket”, lite äckligt med allt det rosa. Samtidigt fascinerande att så många är fascinerade och är där och tar bilder. Jag med som synes.

Kristian Petris artikel Körsbärslandet, publicerad i DN 2008, kan du läsa här.

Arga brevet

I tv-programmet Babel hade man häromveckan besök av Bill Clegg, litterär agent och författare från USA, som nyligen kommit ut med en bok. Samtalet kom in på det ena och det andra och bl.a. på brevskrivande. För denne Clegg  använder sig av brevskrivande på ett speciellt sätt: för att göra sig av med aggressioner mot andra. Han skriver brev till den han är arg eller besviken på, brev som han sen aldrig postar. Han tycker det är bättre att göra så än att kanske i vredesmod fara ut mot nån, ta i för mycket och ångra sig sen.

Politikerna i Stadshuset kom jag förstås att tänka på i det sammanhanget och hur arg jag är på Wannberg, Valeskog, Mogert m.fl. som förra veckan  såg till att det blev ett ja för Nobel Center på Blasieholmen. Korkat, korttänkt, utan nån som helst känsla för Stockholm, stadsbild, kultur…osv, osv. Lars Heikensten, Nobelstiftelsens vd, är jag också ilsken på för att han vill ha denna stora byggnad på för ändamålet en sån väldigt olämplig plats. Dessutom är jag sur på honom för den trista översittarartikel han skrev i DN strax före beslutet i Kommunfullmäktige. En skribent i Vi i Vasastan skrev att Heikensten i sin artikel ”begår intellektuell harakiri”. Välfunnet, tycker jag. Länk till artikeln i Vi i Vasastan nedan.

Men, nej, använda Cleggs modell och skriva arga brev till dessa ”gubbar och gummor” och inte posta breven, tror jag inte jag gör ändå. Vill man i stället skriva och även posta ett mer balanserat brev till dom här ansvariga politikerna + vd:n så kan man ju göra det och tala om vad man tycker. På Karin Englunds blogg finns ett underlag till ett sånt brev i en kommentar till en bloggpost. Om nu nån känner sig manad. Kommentaren hittar du under det här inlägget.

Hur saftigt och riktigt osande argt man kunde formulera sig förr i tiden – 1800-tal nån gång – när man ville skälla ut nån brevledes har jag exempel på bland dom gamla papper som finns här efter länge sen döda släktingar. Det är ett bråk om en summa pengar som brevskrivaren tydligen lånat ut och sen bett att få återbetald. Brevet är handskrivet och jag har inte klarat att tyda allting. Men så här börjar det:
”Jag är på det högsta bestört öfver ??? nedrighet att nedlåta sig ända till att, så till sägandes, med blottade händer hämta träck från ett afträde för att kasta det i rusighet på en person som förtjent bättre agtning. Nedriga, sordida snålhet, som kunnat bringa en gråhårsman för hvilken jag burit agtning, så långt ned uti dyet af  infamie, till sådan glömska af alt heligt, af vett och anständighet.”

Och lite längre ner fortsätter han bl.a. så här:
”Blygs, nedriga Gubbe, att så hafva hanterat en hederlig man, och att genom detta uppförande hafva blottat Er och Er familles uppkomst från dräggen af alt nedrigt helfvetet äger.”

Hela brevet har varit med i bloggen tidigare. Du kan läsa det här.
”Nobelstiftelsen placerar en bensindunk i en rokokosalong”, Kerold Klangs artikel om Nobel Center i Vi i Vasastan här.

Taxpromenad

När jag varit ute på kylslagen aprilpromenad senaste dagarna har jag sett flera fina taxar, särskilt några vackra långhåriga. Tax är en ras som har en särskild plats i mitt hjärta. Vi hade två bruna släthåriga taxar när jag var barn: Hannibal (glad och busig) och hans morbror Cedric (mer sorgmodigt lagd). Senare hade vi en strävhårig och väldigt charmig, älskansvärd och glad tax, som hette Tessie. Det är märkligt, men hon kan fortfarande vara med i mina drömmar emellanåt.

I alla fall, som sagt, när jag sett taxar på sistone så har jag letat i min skalle efter en känd målning med en tax, en målning som jag minns att jag tyckte om. Jag kunde se målningen framför mig, kom ihåg att det var tidigt 1900-tal och att konstnärens efternamn var kort, bara två stavelser. Men konstnärens namn kom inte fram ur ”dom små grå”. Äntligen i dag googlade jag och hittade målningen jag tänkt på. Här är den:

dynamism-of-a-dog-on-a-leash1Giacomo Balla, Dynamiken av en hund i koppel, 1912.

Visst är den fin! Även den som inte är specialförtjust i taxar kan nog inte låta bli att le lite när man ser den, gissar jag.

Giacomo Balla, som levde 1871-1958, var en av futurismens grundare. I Wikipedia står det att ”Futurismen förkastade historien, hyllade hastigheten, maskinen, våldet, ungdomen och industrin, och eftersträvade en modernisering och en kulturell föryngring av Italien.” Det låter inte helt sympatiskt tycker jag nog. Luktar det inte lite av nåt annat på F som hör till den här tiden och till Italien?

Jojomen, så är det nog. Och på en sida om futurismen läser jag: ”Målet för gruppen var rörelsen och farten. Gruppen ville bryta med de akademiska begränsningarna och i stället hylla dynamiken i den moderna teknologin. Deras stöd av krig och våld föregrep den fascistiska politiken och som drabbade Italien i och med Mussolini 1919. Både Marinetti och Buccioni prisade första världskriget och betraktade det som en form av ”civilisationshygien”.

I det futuristiska manifestet från 1909 står bl.a. ”Vi förklarar att världens härlighet berikats med en ny skönhet: fartens skönhet. En racerbil med motorhuven prydd med stora tuber som liknar ormar med explosiv andedräkt…en rytande automobil som verkar driven av en kulspruta är vackrare än Nike från Samothrake.”

Balla och hans kompisar Marinetti m.fl. hyllar kriget i manifestet och vill förstöra museer, bibliotek, akademier, bekämpa feminism m.m. Nej, dom där killarnas åsikter gillar jag inte alls. Dom var väl förvirrade av sin tid kan man kanske säga om man vill vara snäll. Det var ju förresten inte bara futuristerna som hyllade kriget. I England lär jubel ha utbrutit när det blev krig 1914.  – Men oj då, nu börjar jag komma långt från taxarna och målningen, som jag fortfarande blir lite varm i hjärtat av att titta på.

Via den här livliga taxen hittade jag en sida på nätet som inspirerats till namnet på sin sajt av målningen: Hovercraftdoggy.com. Det är två arkitekter – den ena från Aten och den andra från Berlin – som nu bor i London och som på sin sajt lägger ut fina foton av konst, arkitektur, design, vackra platser m.m. Titta här.

Några länkar till: Om futurismen t.ex. här. Wikipedia om Futuristiska manifestet här.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 114 andra följare