Härlig dag! För första gången kändes jackan för varm. Men skönt att jag stuvat undan vinterkängorna (Peppar peppar! ingen mer snö, tack!). Tog som synes en tur till Söder och bilden visar utsikten från gångbron till Katarinahissen. Vackert är det ju inte. Mer rörigt och stökigt. Är det nästa år Slussen ska stå klar?
Den ljusa fastigheten i högerkanten med reklam för DN och Expressen (klicka för större bild så ser du) har adress Triewaldsgatan och där bodde Lars Rolander med sin familj i början av 1800-talet. Han hade nog inte känt igen sig om han damp ner här nu. Kornhamnstorg var länge hans arbetsplats. I ett stånd på torget sålde han glasflaskor och burkar över disk eller på beställning till apotek ute i landet. Sen gick han vidare till mer omfattande affärsverksamhet – blev t.o.m. delägare i ett fartyg för affärer utomlands – och gjorde sig en förmögenhet som grosshandlare. Månade om sina barn och hjälpte dem så mycket han kunde. En driftig och god man, tror jag. Har skrivit om honom många gånger i bloggen, ibland med utdrag ur boken jag gav ut förra året, ”Från Österland med sjömanskistan full”. Den kan man köpa från GML Förlag. Adlibris och Bokus säljer den också.
När jag höll på med boken försökte jag gå i Rolanders fotspår och hitta ställen i stan där han bott. Det gick riktigt dåligt. Det mesta är rivet, för att inte säga allt – utom då huset vid Triewaldsgränd som förstås är mycket ombyggt sen Rolanders tid. ”Spaning i Gamla stan”, inlägg från november 2022 har du här.
”Hon har gröna ögon, fräknar på näsan och det mörka håret hålls ihop i en knut nacken. Med en korg på armen kommer hon ofta till det stånd på Stora Torget där den unge mannen står. Det är roligt att handla frukt och grönsaker hos honom. Han talar med kunderna som om han kände dem, och ofta skojar han med dem. Han är välbyggd och solbränd och det mörka håret lockar sig lite i nacken. Hon har hört sägas att han varit till Kina med Ostindiska.” Så berättar jag i boken ”Från Österland med sjömanskistan full” om hur Anna Maria Pettersson träffade min anfader Lars Rolander i Göteborg på 1790-talet. De gifte sig rätt snart sedan och flyttade till Stockholm. Om hon och han såg ut som jag skriver vet jag ju inte, det finns inga bilder. Utom porträttet av Lars Rolander när han är i 60-årsåldern.
Häromdan gick min syster och jag igenom en del gamla papper, som legat orörda i en väska. Där hittade vi det brev som Anna Maria skrev till sin äldsta dotter Charlotta den 23 juni 1820. Jag hade tidigare bara sett en avskrift av brevet som min mamma gjort, men här var alltså originalet. Det kändes faktiskt lite extra i hjärtat då. Det här har ju hon hållit i sin hand, det är hennes handstil osv. Klart jag blev berörd.
När brevet skrevs var Anna Maria och Lars skilda sedan fem år, och Anna Maria bodde på nåt hon kallar Tore Sund. Hon stavar inte särskilt bra och hon har säkerligen fått hjälp av nån att skriva adressen utanpå brevet för inuti är handstilen en annan. Brevet ligger inte i nåt kuvert utan är helt enkelt ett hopvikt papper förslutet med rött sigill. Inget frimärke. Jag vet inte hur man skickade post på den tiden. Nån som vet?
Här ser du hur brevet börjar. Vid en rask blick kan man tro att det står ”Min Lilla Sondotter”, men Anna Maria stavar dotterns namn så här: Sarlotta.
Jag lägger ut sidan 2 och 3 också av originalet så får du se hela. Inte helt lätt att förstå allt.
I inlägget ”Stackars Anna Maria – igen” (från 2022), finns brevet utskrivet, baserat på min mammas avskrift av det – här.
Varför ”stackars” nu då? Jo, efter många års äktenskap då flera barn fötts – och flera dött – började hustrun bete sig underligt; hon blev t.o.m. dömd till böter för nånting som jag inte lyckats ta reda på. I alla fall blev det skilsmässan 1815. När hon sedan dog nästan 70 år gammal 1835 stod hon i mantalslängden o.d. som vansinnig.
Vill du veta mer om Anna Maria, om Lars och om deras stora familj kan du skaffa min bok ”Från Österland med sjömanskistan full”. Den går att köpa hos GML Förlag. Också Adlibris och Bokus säljer den.
På Gäddviksholm, Flisby i Småland, bodde Kungl. Sektern Emil Svensson från 1861 till sin död 1922. Han föddes 1832 som barn nr 4 i en barnaskara som sen blev 8, och där 7 av dem levde till vuxen ålder. Hugo, en lillebror, dog i tonåren. Fadern var prost i Höreda församling, Småland. Skrev om honom i ett inlägg som handlar om hur han drev igenom flytt av gravar i kyrkan här. Emils mor hette Charlotta och var dotter till Lars Rolander som jag skrivit om i min bok nr 3.
”Från Österland med sjömanskistan full” börjar med att Charlotta med liten dotter är på besök hos fadern på Hornsgatan i Stockholm. Tillsammans går de ner till det fartyg som Rolander just blivit delägare i. När han går ombord väcks minnena av den stora resan han var med om som 19-åring – till Kanton i Kina med ett av Ostindiska kompaniets fartyg.
Sen rullas historien upp – med fulla segel, upprört hav, albatrosser, olyckor och sjukdomar, händelser i hamnar m.m. Och sedan, efter hemkomsten: livet i Stockholm som alltmer förmögen grosshandlare med en stor familj. Boken kan du skaffa hos GML Förlag och den finns även hos Adlibris och Bokus.
Men Emil då?Han var alltså ett av Lars Rolanders många barnbarn. Säkert träffade han sin morfar då och då. Han var 16 år när Lars Rolander dog. Men Emil är inte med alls i boken om Rolanders äventyr. Efter Emil finns dagboksanteckningar som handlar dels om gården, skötseln av trädgården och ägorna, dels om hans hälsa. Han skriver ingående om hälsoproblem som ont i lederna, kalla fötter, trassel med magen, det ena med det andra… Han skriver också om melankoli och ensamhet. Fram träder en bild av en väldigt ensam människa. Han bodde på och drev gården Gäddviksholm från 29 års ålder tills han dog 89 år gammal. Nånstans i anteckningarna skriver han att han är glad över att ha fått järnväg dragen i närheten. Han reste mycket som ung till Sydeuropa och tog med sig växter hem som han planterade på Gäddviksholm. Nu tittar jag på Flisby i Wikipedia och läser ”Orten ligger utmed Södra stambanan men inga tåg stannar här längre”.
Gäddviksholm sköttes på bästa sätt och Emil hade rättare, trädgårdsmästare och annat tjänstefolk till sin hjälp. I bouppteckningen finns upptecknat 2 par oxar, 11 kor, 1 tjurkalv, 3 kvigor, 1 bagge och 6 tackor, 3 lamm, några grisar och en mängd olika typer av verktyg för skötsel av gård, trädgård och lantbruk.
Emil har också skrivit en berättelse i 7 korta kapitel om en man han kallar Pelle Snark. ”…en sextiofem års man knappt nio quarter hög i långrock med svart skinnrem om lifvet, till hår skägg och kläder svart som en prest, och en skräck för mången”. Över axeln bär han korgar med bleckpottor och i handen har han ett polkagrisstop, står det i berättelsen.
Allt detta skrivande som både Emil och hans far prosten ägnar sig åt får mig att tänka att mina ”skrivargener” kanske inte alls bara kommer från min morfars mor Anna Härdelin (”En flicka som heter Anna”) utan även från dessa gamla släktingar på min fars sida. Följer med intresse Anders Hansens program på SVT om personligheten. På svt.play här.
Berättelser kan föras vidare länge inom familjer och släkter. En sådan berättelse är den om Lars Rolander, min farfars farmors far. Det känns som om jag alltid har jag vetat om honom.
Min pappa hade några föremål som Rolander hade med sig från resan med Ostindiska kompaniet 1788-90 och visade dem för oss barn. Bland annat en lång linjal i vackert träslag med inskriptionen ”Hemtad från Sumatra af Lars Rolander 1789”, som hänger på väggen här i ett rött sidenband (bild på en bit av linjalen finns med här). Och ett rökelsefat i koppar. En gammal kista finns också i släkten, Rolanders sjömanskista. Klart det triggade fantasin.
Att komma nära en person som levat för så länge sen är inte lätt, särskilt som den här mannen uppmanade sin son att bränna allt efter honom när han dog 1848. Jag har fått gräva i arkiv, läsa gamla tidningar och leta i släktpapper efter de spår han ändå lämnat efter sig.
Grunden la min pappa som forskade en hel del om Rolander, kontaktade Ostindiska kompaniet m.m. Och jag gick igång och grävde vidare i olika omgångar, lade ner projektet och glömde bort, och så kom det upp igen efter nåt år. Till slut hade jag så mycket material att jag tänkte att jag måste göra nåt med det. Jag bara måste berätta om den här mannen, om hur han tog sig från fattig uppväxt på västkusten, skaffade sig en ekonomisk grund att stå på med Ostindieresan och sen blev förmögen grosshandlare i Stockholm med en stor familj.
Hans personlighet skymtar fram i en del papper. Ett häftigt humör, inte alltid lätt att tas med. Och så stor sorg och förtvivlan över flera av barnen i familjen som dog i tidig ålder. Skilsmässan från hustrun var nog också en sorg. Så kallat växelvis boende fanns inte på den tiden, men att barnen hade kontakt med sin mamma även sen hon flyttat ut framgår av gamla släktpapper. Den stackars hustrun slutade sen sitt liv som vansinnig. Lars Rolanders vänlighet och omtanke om andra skymtar fram på olika sätt, t.ex. i hans testamente. Klart jag måste skriva om honom.
Hans levnadsöde fångade mig och så kom känslan av att jag ville hedra honom genom att berätta om honom. Heder åt dig, Lars! Nu finns en bok om dig och du är inte helt bortglömd.
Akvarellerad konturetsningav J P Cumelin från 1790-1800. Stadsmuseet i Stockholm Inventarienummer SSM 11747
Ungefär så här såg det nog ut när Lars Rolander kom till stan 1794. Han var nygift med Anna Maria Pettersson, dotter till en tullvaktmästare och hans hustru i Göteborg. Nu ville de prova på att bo i Stockholm, staden som den här tiden var en livligare handels- och sjöfartsstad än Göteborg.
Sjöfart hade Rolander redan provat på eftersom han som 19-åring var med i besättningen på en Ostindiefarare till Kina 1788-90 under den s.k. 4:e oktrojen.
Oktroj kommer av franskans octroi och verbet octroyer som betyder ungefär bevilja eller ge tillstånd till. Här handlar det alltså om tillstånd att bedriva handelsverksamhet. Svenska Ostindiska Kompaniets historia brukar beskrivas genom indelning i fyra oktrojer: 1) 1731-1746, 2) 1746-1766, 3) 1766-1786 och 4) 1786-1806. De första tre oktrojerna blev lönsamma medan den fjärde gick sämre pga liberalisering av världshandeln samt krig och blockader, skriver man på Wikipedia.
Men för Rolander lönade det sig. Han kom hem med sin sjömanskista fullpackad med kinesiska varor som han sålde hemma i Göteborg. Det blev en grundplåt till den handelsverksamhet han sedan startade i Stockholm. När han dog 1848 var han en förmögen man.
Porträtt av Lars Rolander målat av C.P. Lehmann 1834. Och så manipulationer jag gjort. Ville kolla hur han kanske kunde se ut om han log och som ung.
Det är klart att det var spännande att höra berättelsen om min farfars farmors far Lars Rolander när jag var stor nog för det. Och sjömanskistan finns kvar och står hos en av mina kusiner. Själv har jag några föremål Rolander hade med sig som souvenirer från Kina.
Berättelsen om Lars Rolanders resa till Kina och om hela hans liv efteråt finns i boken ”Från Österland med sjömanskistan full”. I bloggen finns mycket om Rolander, och om du skriver hans namn i sökrutan upptill till höger får du fram inläggen.
Med hjälp av mitt filmteam (mina systrar) gjorde jag i somras en videosnutt om LarsRolander och boken jag skrivit om honom. Det var sensommar och jag kunde sitta ute. Jag berättar om boken och läser ett avsnitt ur den här.
I februari 1788 ger sig Rolander, 19 år gammal, iväg på fullriggaren Götheborg, som seglar mot Kina. En betydligt bistrare dag än på den här bilden.
”Från Österland med sjömanskistan full” kan du beställa från GML Förlag. Den finns även hos Adlibris och Bokus.
Breddning och sänkning av Hornsgatan. En del av Maria kyrkogård blev gata.Foto: Stockholms stadsmuseum CF 769. Okänd fotograf och årtal.
Ja, senaste dagarna har jag i stället för julförberedelser ägnat mig åt Hornsgatan i Stockholm. Det gäller den del som ligger närmare Slussen, säg från Götgatan och förbi Maria kyrka och Puckeln. Det var ju här Lars Rolander, som jag skrivit en bok om, bodde en stor del av sitt liv på Hornsgatan 9 i hörnet mot Repslagargatan. Bild på huset har du i inlägget ”Köp te hos Rolander!”
När Hornsgatan breddades och sänktes 1901-1904 tog man en del av kyrkogården i anspråk för att skapa ny körbana. Gravar som fanns där grävdes upp och flyttades till en gemensam plats längre in på kyrkogården. Om jag förstått rätt skedde den breddning av gatan som då gjordes från Ragvaldsgatan och västerut förbi kyrkogården. Många hus där på södra sidan av Hornsgatan revs. Den s.k. Hornsgatspuckeln skapades i samband med denna breddning och sänkning.
Hornsgatan västerut från Södermalmstorg 1905-1920. Foto: Axel Swinhufvud. Bildnr: ASW 817. Stockholms stadsmuseum.
Hornsgatan och Biograf-Palatset på 1920-talet. Foto: Axel Malmström.
Rolanders hus fanns i varje fall kvar till 1908 men bör ha rivits ett par år senare. Åren 1912-1938 låg Biograf-Palatset i korsningen mellan Hornsgatan och Repslagargatan. Det bytte senare namn till Ripp. 1930 skaffade man en ljudanläggning och kunde börja visa ljudfilmer. Här går i dag in- och utfarter för Söderledstunneln.
Ja, så där blir det. Jag fastnar på nåt som jag känner att jag inte vet tillräckligt om och måste undersöka vidare. Googlar, tittar i den uppsjö av stockholmiana-böcker vi har och ger mig t.o.m. ut för att leta på plats. Jag var där igår i vintermörkret och det blev en rätt lång promenad. Efter en titt i Maria kyrka fick jag för mig att från Hornsgatan via Timmermansgatan ta mig till Ringvägen för att ta 3:ans buss hemåt. Kom igenom för mig okända delar av Söder. Roligt + motion.
Var på mycket trevlig Lucia-fika med Maria Lindberg Howard igår. Intensivt samtal om gamla Stockholm, släktforskning, skrivande med mera och så bytte vi böcker. Jag fick Marias bok ”Fotspår”, där hon i ett antal stadsvandringar går i sin farfars fars fotspår, och hon fick min bok ”Från Österland med sjömanskistan full”. Roligt! (Klicka på bilden så får du se den lite större).
”Sandskärsboken” har många bilder både i färg och svartvitt, ”Anna-boken” har två svartvita bilder. Böckerna kostar nu bara 90 kr/st + porto. Passa på!Om Postnord sköter sig bör du ju hinna få försändelsen före jul. Beställ direkt från mig. Använd länkarna ovan så ser du hur du beställer och betalar.
Boken ”Från Österland med sjömanskistan full”, med bild av fartyget Götheborg på omslaget, har jag inget eget lager av. Mjuka pärmar, tre svartvita bilder. Beställ boken från GML Förlag för 170 kr + porto. Boken finns också hos Adlibris och Bokus.
De föds samma år – 1769. Den ena i en advokatfamilj på Korsika. Han blev stor härförare, statsman och kejsare. Den andra i en fattig familj på västkusten. Som ung seglade han med Ostindiska kompaniet och blev sen framgångsrik grosshandlare i Stockholm.
Det handlar förstås om Napoleon Bonaparte och Lars Rolander. Napoleon är extra aktuell dessa dagar eftersom en storfilm om honom just haft premiär. Joaquin Phoenix spelar Napoleon. Och Lars Rolander är förstås ständigt aktuell hos den här bloggerskan.
Några beröringspunkter mellan dessa båda mäns liv hittar jag inte. Fast jag antar att Ostindiska kompaniets fartyg valde rutten norr om Skottland och vidare söderut istället för att gå genom Engelska kanalen pga Napoleonkrigen. Och jag tror nog att Rolander senare hemma på Hornsgatan följde Napoleons öde i tidningarna.
Jag bryr mig nog inte om att att se Napoleon-filmen. Den har fått blandad kritik: en 2:a i SvD och en 4:a i DN. ”Alla pratar engelska…” Inte bra. Nä, det vill jag inte. Är det Napoleon ska det banne mig vara franska!
Filmen om Caravaggio vill jag däremot gärna se. Den fick inte direkt strålande betyg (recension här) men eftersom jag har en särskild faiblesse för konstnären sen min höst i Rom för länge sen vill jag ändå se den.
Om Lars Rolander har jag bloggat jag vet inte hur många gånger. Bilden ovan är från ett av inläggen där jag manipulerade den enda bild jag har, foto av ett porträtt när han var i 60-årsåldern. Bilderna finns i inlägget ”Ett glas punsch”här. Men Napoleon finns också med i bloggen. Har starka minnen av besöket i hans födelsehus då en i sällskapet slog an en ton på familjens piano. Om ”Napoleons piano” kan du läsa här.
”Från Österland med sjömanskistan full” kan du beställa från GML Förlag. Mjukband (inte hårda pärmar), 137 sidor, tre svartvita fotografier. Kostar bara 170 kr + porto.
Gabrielles blogg 