”Hon har gröna ögon, fräknar på näsan och det mörka håret hålls ihop i en knut nacken. Med en korg på armen kommer hon ofta till det stånd på Stora Torget där den unge mannen står. Det är roligt att handla frukt och grönsaker hos honom. Han talar med kunderna som om han kände dem, och ofta skojar han med dem. Han är välbyggd och solbränd och det mörka håret lockar sig lite i nacken. Hon har hört sägas att han varit till Kina med Ostindiska.”
Så berättar jag i boken ”Från Österland med sjömanskistan full” om hur Anna Maria Pettersson träffade min anfader Lars Rolander i Göteborg på 1790-talet. De gifte sig rätt snart sedan och flyttade till Stockholm. Om hon och han såg ut som jag skriver vet jag ju inte, det finns inga bilder. Utom porträttet av Lars Rolander när han är i 60-årsåldern.
Häromdan gick min syster och jag igenom en del gamla papper, som legat orörda i en väska. Där hittade vi det brev som Anna Maria skrev till sin äldsta dotter Charlotta den 23 juni 1820. Jag hade tidigare bara sett en avskrift av brevet som min mamma gjort, men här var alltså originalet. Det kändes faktiskt lite extra i hjärtat då. Det här har ju hon hållit i sin hand, det är hennes handstil osv. Klart jag blev berörd.
När brevet skrevs var Anna Maria och Lars skilda sedan fem år, och Anna Maria bodde på nåt hon kallar Tore Sund. Hon stavar inte särskilt bra och hon har säkerligen fått hjälp av nån att skriva adressen utanpå brevet för inuti är handstilen en annan. Brevet ligger inte i nåt kuvert utan är helt enkelt ett hopvikt papper förslutet med rött sigill. Inget frimärke. Jag vet inte hur man skickade post på den tiden. Nån som vet?
Här ser du hur brevet börjar. Vid en rask blick kan man tro att det står ”Min Lilla Sondotter”, men Anna Maria stavar dotterns namn så här: Sarlotta.
Jag lägger ut sidan 2 och 3 också av originalet så får du se hela. Inte helt lätt att förstå allt.
I inlägget ”Stackars Anna Maria – igen” (från 2022), finns brevet utskrivet, baserat på min mammas avskrift av det – här.
Varför ”stackars” nu då? Jo, efter många års äktenskap då flera barn fötts – och flera dött – började hustrun bete sig underligt; hon blev t.o.m. dömd till böter för nånting som jag inte lyckats ta reda på. I alla fall blev det skilsmässan 1815. När hon sedan dog nästan 70 år gammal 1835 stod hon i mantalslängden o.d. som vansinnig.
Vill du veta mer om Anna Maria, om Lars och om deras stora familj kan du skaffa min bok ”Från Österland med sjömanskistan full”. Den går att köpa hos GML Förlag. Också Adlibris och Bokus säljer den.
Gabrielles blogg 