Augusti

Halva månaden har redan gått. Kvällarna är mörkare. På ön står jag en kväll utanför Sjöboden och ser ut över havet. Jag ser och lyssnar. Vågorna skapar ljud mot stenar, stränder och vassruggar. Ibland låter det som röster, några som talar lågmält. Men det är otydligt och går inte att höra vad dom säger.

När jag står där i mörkret och spanar på havet och på Jupiter på himlen i söder stryker en fladdermus nära förbi. Ljudlöst.

Det har varit en fantastiskt härlig sommar. Nästan varje morgon har jag kunnat ta mig ett dopp. Hm… ska man nu glädjas åt det eller ska man oroa sig för att det beror på den globala uppvärmningen?

Det finns ju så mycket att oroa sig för och våndas över i dessa tider. Den globala uppvärmningen kommer långt över det mesta. Händelserna i Afghanistan, jordbävningen i Haiti, den envist ihållande pandemin som ställer till det för många många…

Lyssnade häromdan (i efterhand) på Anna-Lena Lauréns sommarprogram. Ett tänkvärt program. Fastnade särskilt för hennes tankar om människors förhållande till platser och människors behov av skönhet. Hon citerade en dikt av Majakovskij, där dom inledande raderna lyder: ”Hör nu! om det nu tänds stjärnor på himlen, vill du då säga att nån behöver dom?”

Stjärnhimlen kan vara fantastisk ute i skärgården där inte en massa stadsljus stör. Och så har vi planeterna. En annan sommar, vilket år det nu var, kunde vi kväll efter kväll spana på det rödaktiga skenet från planeten Mars som sakta förflyttade sig västerut på himlen. Men nu är det alltså Jupiter. (Googlade och kollade). Och jag kan stå där och se ut över vattnet en bra stund, lyssna på rösterna från havet, spana på Jupiter – och vara tacksam för sommaren. Och samtidigt fundera på och kanske våndas en del över hur det är nu och på vad som kommer framöver. Vet inte om jag ska säga att det känns trösterikt att Jupiter står där och lyser. Men kanske lite ändå. Eller är det tanken på att Jupiter och Mars och dom andra ska fortsätta även långt efter att alla vi som är här är borta. Hm…

Besökare i strandskogen

En majkväll 1946 är en ung kille ute i Kronoskogen utanför Ängelholm, inte långt från Skäldervikens strand. Han ska titta på fåglar och palla fågelägg. Det börjar mörkna. Fåglarna borta vid Sjödammarna för ett väldigt liv. Vid 11-tiden är det beckmörkt. I ljuset från sin pannlampa får killen plötsligt syn på nåt märkligt i en glänta i skogen. Först tycker han att det ser ut som karusellen på ett tivoli. Sen tänker han att det kanske är tyska piloter som flytt från nåt läger; det här hände ju kort efter andra världskriget. Så ser han att det är ett tefat som landat där!

Förstås en mycket märklig historia. Gösta Carlsson höll den hemlig i många år. Han kom att kallas Pollenkungen eftersom han så småningom startade en pollenfabrik och utvecklade pollenmedicin. Inspirationen att ta vara på pollen hade han fått av utomjordingarna som han såg vid tefatet, berättade han. Pollenkungen är känd för sin Ufo-historia, sin pollenmedicin och för att ha satsat på Rögle BK, från början en bandyklubb, senare känd för sina framgångar i ishockey.

Ska man tro på det där med Ufo:n eller ej? Hm…jag tvivlar. Tror inte på Ufo-besök med utomjordingar ombord som liknar människor (såg ut som jordens astronauter ungefär sa han långt efteråt). Men för dom som träffade Gösta Carlsson och hörde honom själv berätta om upplevelsen i strandskogen kändes det kanske inte lika säkert att det var båg och hittepå. Nånting hade han ju sett…

I början av 1970-talet gjorde Gösta Carlsson ett monument på platsen för landningen. Spåren av farkosten fylldes i med betong och i centrum ser man hur Ufo:n såg ut (skala 1:8 cm). På en skylt vid ett träd står det: ”Av UFO turbinstråle skadad fura. 18 maj 1946”.

Några artiklar: Skånska Dagbladet aug 2008 här, Helsingborgs Dagblad nov 2003 här. Lite större Ufo om du klickar på bilden.

Solen

Titta i solen ska man ju inte göra, inte bra för ögonen. Men titta på solen i den fantastiska film som Nasa gjort kan man göra. Nasa har filmat ljuset i tio olika våglängder. Hoppas länken nedan funkar.

Det är berörande att sitta och titta på bilderna, tycker jag. Känns långt inne och ger upphov till en hel del tankar. I alla fall hos mig… Lite grann som att se ett hjärta i arbete, ett hjärta som rör sig och pumpar blod. Fast mycket större än så förstås, större än allt mänskligt liv.
Man kan ta det som cirka en halvtimmes meditation.

Länken är här.

Lite grann från ovan

Två killar har skickat upp en kamera med ballong för att ta bilder på jorden från stratosfären. Ballongen släpptes upp i Skövde och landade i Odense i Danmark efter fem timmar. Rolig grej. Inspirationen till försöket kom från några killar på MIT i USA som gjort samma grej tidigare. Dom fick upp sin ballong till cirka 28 000 meter. Killarna i Skövde nådde ungefär 21 000 meter. Man har med en mobiltelefon med gps som skickar koordinaterna så man får veta var kameran landar och kan få sina bilder.

Men, hm, vad säger svenska försvaret om sånt här? Och är det – suck! – typiskt svenskt av mig att fundera på vad som är tillåtet och vad inte? Ja, det är det nog – typiskt svenskt alltså.

Artikeln finns på Fotosidan här. Via en tidigare artikel (länk finns) kan man få anvisningar om hur man gör. Jag tänker inte försöka. Vill inte vara av med kameran… Måste ju fortsätta att dokumentera saker här nere på jorden, sånt som som dödsdömda lindar, stora och djupa gropar,  gamla sönderslagna kiosker och annat intressant på Odenplan.

Uppdatering lite senare: Hittade en ballongbild här. Det är från en hemsida för det svenska projektet.

Andra bloggar om: foto, rymdfoto, flygfoto, ballong

Darwins dag

Hm, det var länge sen jag skrev om religion. I dag kan jag känna mig lite frestad faktiskt, eftersom det i dag är precis 200 år sen Charles Darwin föddes. Darwin ger ju i sina skrifter en helt annan förklaring till livets uppkomst och arternas utveckling än vad bibelns skapelseberättelse gör. Det är verkligen minst sagt förbluffande att det fortfarande i vår tid finns människor som tror att bibelns berättelse om skapelsen är sann – jag menar inte som en liknelse utan att dom tror att det verkligen gick till på det viset. Den s.k. kreationismen lär inte vara på tillbakagång utan tvärtom sprida sig mer. Och hur kommer det sig? Varför sker detta?

Här är Darwin som 7-åring. Man får ju ofta annars se honom som gammal med stort vitt skägg, men han var förstås en liten rosenkindad pojke en gång i tiden. Som vuxen lär han ha brottats en del med religiösa tvivel, och nånstans läste jag att hans hustru var varmt troende vilket väl inte gjorde det lättare för honom.

Jag har som sagt skrivit en del om religion och sånt tidigare. Du kan söka upptill till höger eller kanske läsa några av dom här: Tekannan, Gud är inte förklaringen och så ett inlägg om USA och om vad folk tror på där.

Andra bloggar om: Darwin, evolutionsteori, utvecklingslära, kreationism, religion

Mer om ”Vart är vi på väg?”

Jag lovade att skriva lite mer om tågbanan som jag hade med i inlägget igår. Jag trodde ju inte nån skulle klara den där ”På spåret”-frågan, men – minsann, Christina gjorde det! Grattis igen, Christina! Här kommer lite fler bilder. Först blir det en närmare titt på det som växer på stationen på första bilden från igår:

Och så lite mer om tåget… Banan började byggas 1886 och det var ingen lätt uppgift. För att ta sig från kusten och upp i bergen krävdes ett stort antal tunnlar och flera komplicerade bropassager.  Många förlorade livet vid bygget.

Redan 1936 började man använda banan framför allt som turistgrej.

När vi åkte för ett par år sen tog vi tåget upp till Kuranda och sen en linbana – Skyrail Rainforest Cableway – tillbaka åt andra hållet. Riktigt turistigt, alltså, men det var roligt ändå. Och vackert att se regnskogen uppifrån linbanan.

Så här såg det ut 1935 vid en av dom mer kända passagerna på banan –  Stoney Creek Falls (klicka för större bild).

Och här kommer några av mina egna bilder. På den första syns också tågets nuvarande logga.

Den sista bilden här är ju som synes inte tagen i full fart från tåget. På nerresan med linbanan kunde man stanna och kolla in vackra utsikter som den ovan.

Andra bloggar om: på spåret, Australien, tåg, järnväg

Vart är vi på väg?

Lite omväxling till Sippans kiosk och Odenplan och sånt tänkte jag kunde behövas. Tv-programmet ”På spåret” har tydligen gått i många år, men själv har jag inte börjat titta på det förrän rätt nyligen.  Det är lite skojigt – leklynne, gott humör, kluriga frågor. Jag är inte särskilt duktig på att gissa rätt. Men den här gåtan är jag duktig på. Jag har nämligen tagit bilden själv…

Den som följt min blogg vet troligen i varje fall i vilket land bilden är tagen.  Den som kan säga nåt mer om platsen och tågbanan kommer att fylla mig med stor beundran, och kommer självklart att hyllas med stor ära och berömmelse i denna blogg. Men jag vet att det är svårt – det är bara på skoj det här –  och några fler ledtrådar kommer inte. I morgon ska jag tala om vart man kommer om man åker här.

Här är en lite närmare titt på det buskage som syns till vänster på den första bilden. Jag tror växtligheten är Golden Shower Tree och Bougainvilla.

Trevlig fortsättning på helgen!

Andra bloggar om: på spåret, blommande träd, bildgåta

Knölvalar, kyla och medeltidssång

I november drog den japanska valfångarflottan iväg mot vattnen runt Antarktis för att fånga val. Planerna var att fånga mer än 1000 valar, däribland 50 knölvalar. Jakten på knölval har varit förbjuden sedan 1960-talet, men nu tänkte man tydligen strunta i det. Det blev häftiga reaktioner runt om i världen. Starka påtryckningar, inte minst från Australien, leder nu till att Japan backar. Ingen jakt på knölval – i alla fall under ett eller två år.

Valfångandet är forskning påstår japanerna, men den internationella kritiken är hård och går ut på att det handlar om meningslös slakt och om förevändningar för att få valkött till affärer och restauranger. Läs i DN . Sydney Morning Herald skriver också förstås. Eller läs en blogg från Greenpeace-fartyget Esperanza här. Man kan skriva brev till japanske premiärministern där om man vill vara med och protestera. Knölvalarna är förhoppningsvis räddade nu, men japanerna slutar inte jaga andra arter, vissa av dem utrotningshotade. Australien, Greenpeace m.fl. tänker hålla koll på vad de japanska valfångarna har för sig.

Jag har sett en blåval på nära håll en gång långt ut i havet utanför Santa Barbara, Kalifornien. Den låg alldeles vid ytan bredvid båten, skimrande i vattenytan, vi kunde se den mycket tydligt, blåshål och allt. Det var en mäktig upplevelse och hjärtat klappade lite extra…

Från valar till medeltidssång är steget förstås rätt långt… man skulle kanske kunna göra en elegant övergång via valsång, men nåja… I kväll har vi varit och hört på sång och tal från ett fönster vid Högvaktsterrassen bakom slottet. Det var lucköppning nr 22 i Gamla Stans levande julkalender. Trevlig tradition. Arrangeras av Mäster Olofsgården. De har tydligen hållit på med detta sedan 2005 men jag har inte varit med förut utom en gång tidigare under detta års julkalender. I kväll var det ruggigt, inte mer än någon enstaka minusgrad men fuktigt och rått. Lite värmdes vi väl av av sången – en liten kör som sjöng medeltida stycken à capella – och av gemenskapen med de andra som stod där i råkylan. Christopher O´Regan – författare till stockholmsböcker och Gamla stan-guide – berättade engagerat och bra om julfirandet i 1700-talets Stockholm. Det var bra att vi fick tillfälle att applådera då och då…

Någon gång i morse stod solen som allra lägst på himlen på norra halvklotet – vintersolståndet. Nu ska det börja bli ljusare igen.

Glad Fjärde Advent tillönskas alla som hittar hit!

Andra bloggar om: valar, valfångst, Japan, Australien, Greenpeace, jul

Lite gladare om jag får be…

Nu tycker jag att jag varit rätt dyster i mina senaste bloggposter. Först var det slaveri och sen katastrofer. Nu får det bli lite bilder från Australien igen. Granite Gorge utanför Mareeba, North Queensland, är ett mycket speciellt klipplandskap omgivet av eucalyptusträd. Bland de stora stenbumlingarna lever små wallabies, s.k. rock wallabies. Man kan köpa särskilt wallaby-godis och mata dom ganska förtjusande små djuren med.

Sen har vi några OTT-bilder igen, alltså från the Old Telegraph Track. Vi var på väg norrut mot Australiens nordligaste udde och en del blöta passager blev det. Det här är Nolan Creek.

En annan ganska nervkittlande överfart var den rustika men inte särskilt stabila bron över Crystal Creek.

Min förra Australien-post har du här och Granite Gorge kan du läsa om här.

Andra bloggar om: Australien, reseberättelse, äventyr, vildmark, djur och natur

Vildmarksresa

Länge sen jag bloggade nu… Vi har varit i North Queensland, Australien, och gjort en resa i 4WD upp till den allra nordligaste udden – the Tip of Cape York. Det fick bli tuffaste vägen – the Old Telegraph Track – vilket bl.a. innebar en hel del ”creek crossings”.

Här vid Canal Creek var det knepigt. Klar risk för att vi skulle välta ner i djupet. Vi blev tvungna att backa – mycket försiktigt kan jag försäkra! – och köra över på ett annat ställe.

Det var lätt att köra fast i leran på en del ställen.

The Tip är vilt och vackert. Vi satt där i solnedgången och spanade på en saltvattenskrokodil som simmade en bit ut. Tyvärr fick jag inte med den på bild.

Det finns förstås mycket på nätet om Cape York och the Old Telegraph Track. Här ett exempel.

Andra bloggar om: Australien, reseberättelse, äventyr, vildmark