Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Personlig utveckling’ Category

Peter Englund har just kommit ut med en bok med kortfattat formulerade hågkomster från sin barndom. Alla är numrerade och varje litet stycke börjar med orden ”Jag kommer ihåg”.  Det är 658 sådana minnen i boken. Minnena är från barndomen fram till 13-14-årsåldern.

Själva modellen har han inte hittat på själv. På tidigt 1970-tal kom den amerikanske konstnären och författaren Joe Brainard ut med boken ”I remember” och ett par år senare skrev den franske författaren Georges Perec boken ”Je me souviens”, med samma typ av upplägg. Perecs bok behandlar åren från omkring 10 års ålder till 25. Brainards greppar över en längre del av livet: barndomen på 40- och 50-talet och fortsätter med minnen från hans liv under 1960- och 70-talet i New York. Paul Auster har sagt om Brainards bok:”a masterpiece…one of the few totally original books I have ever read”. Jag har inte läst nån av dom där böckerna. Och om jag ska skaffa Peter Englunds bok eller ej vet jag inte än.

Men det jag funderar över är formen, det här att mycket kort skriva ner minnen, det ena efter det andra, i ett flöde. Vad händer med en under en sån skrivprocess? Jag gissar att man kommer ihåg mer och mer men jag undrar om det händer nåt mer. Peter Englund skriver att ”det var minnets associativa karaktär som fick styra, i ett svindlande fall bakåt i tiden. Att inte försöka tvinga in dessa minnesskärvor i någon typ av personlig berättelse var också en del av poängen.” Intressant. Och jag inser förstås att frågan ”vad händer med den som skriver om man gör så här?” har ett självklart svar: Prova! Hm…jag får se. Ska fundera på saken.

Johan Croneman har intervjuat Peter Englund i DN. Artikeln avslutas med några citat som Peter Englund gillar. Bl.a. från filmen ”The Blues Brothers”: ”There’s 106 miles to Chicago, we’ve got a full tank of gas, half a pack of cigarettes, it’s dark, and we’re wearing sunglasses. Hit it!”
Trevligt att bli påmind om det! Vi såg filmen en mörk kväll på en utomhusbiograf högst upp i ett hus i Melbourne.

Artikeln i DN kan du läsa här.
Biokvällen i Melbourne bloggade jag om i inlägget ”Magisk biokväll” här.

Read Full Post »

Vi var på Akademibokhandeln i dag och hörde presentationer av två böcker som rör hjärnan, barns lärande, användandet av digital teknik och digitala spel, inte minst spelberoendet.

Hugo Lagercrantz, barnläkare, har skrivit boken ”Hjärnbrus”. Jag har inte skaffat boken men funderar på att göra det. Lagercrantz berättade om viktiga forskningsrön om små barns hjärnor i jämförelse med vuxnas och om barns lärande. Jag ska bara nämna några saker av det han sa som fastnade särskilt i min hjärna. Han betonade mycket starkt vikten av att tala mycket med barnet redan från början och att läsa högt för det för att barnet ska utvecklas på bästa sätt, utveckla sitt språk, sitt tänkande m.m. Den kontakten och kommunikationen mellan vuxen och barn kan aldrig nånsin ersättas av att låta barnet titta på tv eller spela spel på datorn eller surfplattan. Stressade föräldrar som kommer hem från jobbet efter att ha hämtat barnet på dagis och väljer att parkera barnet framför tv:n för att själv ha tid att kolla sin mail, facebook och sånt och sen göra middag missar nåt som är väldigt viktigt för barnets utveckling: att en vuxen talar med barnet, att barnet är i centrum för en vuxens uppmärksamhet, samspelet barn-vuxen.

En annan sak som jag fäste mig vid är att det finns forskning som visar att det man läst på papper eller i en bok kommer man ihåg längre än det man läst på datorskärmen eller på sin läsplatta/surfplatta. Lagercrantz talade sig verkligen varm för läsandet av böcker och för att skriva med penna på papper. Läsplattor som ofta delas ut i skolorna numera ska användas som ett hjälpmedel, sa han, inte genomgående för läsande och skrivande. Barn med t.ex. olika typer av funktionsnedsättningar, adhd och liknande kan ha svårt att lära sig att forma bokstäver. Då kan dom börja med att träna att skriva på dator/läsplatta och så blir dom glada när dom kan få fram bokstäver. Sen är det dags att gå över till papper och penna. Så Lagercrantz är inte alls motståndare till den digitala tekniken, det gäller bara att använda den på rätt sätt.

Sen kom Sven Rollenhagen, socionom med inriktning på just datorspelsberoende, och berättade om spel och om vilka faror det finns. Han har skrivit en bok med titeln ”Datorspelsberoende”. Inte heller i fråga om datorspelandet är det bara svart eller vitt. Man kan utveckla vissa talanger genom digitala spel också. Men det är viktigt att föräldrarna styr och verkligen ser till att barnen inte spelar sånt som är alltför avancerat – och alltför våldsamt – för deras ålder. Det finns nåt som heter PEGI, Pan European Game Information, där vuxna kan läsa om spel och titta vad som är bra för en viss ålder och vad inte (länk nedan). Det bör föräldrar och andra som har hand om barn rätta sig efter, sa Rollenhagen. Han talade också om risken för depressioner och social fobi hos dom som sitter inne och spelar timme in och timme ut.

Lagercrantz talade också om hur barn som spelar spel tappar i empati. Att slåss med nån på datorn ger förstås inte samma erfarenheter som att brottas med nån ute på gården eller lekplatsen. Man kan inte känna hur hårt ett slag är bara genom att slåss på datorn. Därmed förstås inte sagt att man ska uppmana barn att slåss på lekplatsen… Men visst är det så att folk numera inte verkar förstå hur verkligen livsfarligt det kan vara för en person som ligger på marken att bli sparkad i huvet. Man har sett scenen i hur många filmer som helst och i filmen kan personen ofta efteråt resa sig, borsta av sig lite och gå iväg. Likadant är det troligen i datorspelen.

Hm, ja det har blivit mycket om hjärnan dessa dagar. Igår kväll var vi på Folkkulturcentrum i Hjorthagen som ordnade boksläpp av ”Hjärnan, flocken och ensamheten” av Gunilla Ladberg. Den köpte vi och det ska bli roligt att läsa den. Gunilla Ladberg, fil.dr i pedagogik, har skrivit många böcker. På senare år har hon intresserat sig för hjärnan. Hon är duktig på att skriva om forskningsresultat på ett bra populärvetenskapligt sätt, och hon levandegör beskrivningarna av forskningsrön med erfarenheter ur sitt eget liv. Jag kan skriva mer om det här när jag läst boken. Kanske. Om jag nu minns det. Fast boken är ju på papper så chansen finns.

Oj, nu blev det så där långt igen. Är väl ”addicted to” min blogg kanske.  Bloggberoende. Men det får allt bli några länkar här också:
Lång artikel på engelska (förstås) i Scientific American om det här med att läsa på surfplatta jämfört med på papper: ”The Reading Brain in the Digital Age: The Science of Paper versus Screens” här.
PEGI, bl.a. om rekommendationer av spel för olika åldrar, klassificering och åldersmärkning m.m.  här.
Mer om Gunilla Ladberg och hennes bok ”Hjärnan, flocken och ensamheten” här.
Lena Andersson hade förresten en artikel i DN i dag om vikten av lugn och ordning i klassrummet och om att ansvaret för att lära sig faktiskt också ligger på eleven. Det är inte bara lärarens ansvar att kunskaperna går in i hjärnan på eleven… Men visst är det fortfarande viktigt med en lärare som kan sitt ämne och som kan entusiasmera eleverna och förklara på ett bra sätt det som dom inte förstår. Artikeln i DN här.

Read Full Post »

I förra inlägget skrev jag om det här att sätta upp mål, organisera sitt arbete, öva m.m. I DN häromdan läste jag om en skrivprocess – ett utdrag ur en ”skrivdagbok” som Therése Söderlind fört under skrivandet av boken ”Vägen till Bålberget”. Jag tycker att det ofta är intressant att läsa om hur etablerade författare organiserar och genomför sitt skrivande. Det är uppenbart att det sker på många olika sätt. Vissa verkar bara slå sig ner och börja, låta historien utveckla sig efter hand. Andra strukturerar, gör disposition, gör en massa research m.m. innan dom sätter sig ner vid datorn för att skriva.

Den som läste förra inlägget och kanske undrar över vad det är jag skulle vilja göra har svaret här: skriva, författa. Skriver gör jag ju redan på sitt sätt i bloggen, och en bok har jag i alla fall publicerat (på eget förlag. Se Boken om Sandskär i högerspalten). Men mina författardrömmar sträcker sig längre än så. Nåja, vi får se vad det blir – eller snarare om det blir (ha ha!). Ett sätt att nyktra till från dom ”värsta författardrömmarna” brukar vara att gå runt i en bokhandel och se hur väldigt mycket böcker som redan finns. ”Varför skulle jag…osv?” Hå hå ja ja!

Boken ”Vägen till Bålberget” har fått mycket beröm och är nominerad till Sveriges Radios romanpris 2014. Jag har inte läst boken – eller snarare: jag har läst en del av den. Men det var nånting med den som gjorde att jag inte fastnade utan la av efter ett tag. Det kan ju vara så där med böcker: det är inte rätt läge just då. Kanske får Bålberget en chans till nån gång framöver.

Ingången till artikeln i DN här.
På Therése Söderlinds hemsida kan man läsa hela skrivdagboken – här.
På Arundo-bloggen gjorde jag ett inlägg om skrivande i vintras. Då hade jag läst en bok av Elisabeth George som handlade om hennes researchande och skrivande. Inlägget från i mars -13 är här.

Read Full Post »

Är det en bra idé att sätta upp mål för sig själv och sen jobba mot målet? Eller ska man strunta i det här med mål och istället koncentrera sig på själva processen –  att organisera sitt arbete på ett bra sätt och att praktisera det man vill bli bra på? Om man gör så och kanske lite grann glömmer bort målet kan det då ändå leda till att man når målet så småningom? Och kanske t.o.m. ökar chansen att nå dit?

Ja, säger en kille som heter James Clear läser jag på en webbsida (länk nedan). Clear verkar vara en sån där ”självhjälps”-kille som skriver om sånt som ”så får du hälsosammare vanor, så gör du för att börja tro på dig själv, hur du lyckas i livet osv”. Sånt kan ofta vara rätt fånigt men ibland kan man hitta nåt enstaka användbart korn. Om det finns nåt korn här får du själv bedöma. Jag tyckte ändå det var värt att ”dela” som det heter nu för tiden.

Om mål skriver Clear att dom gör att du faktiskt känner dig olyckligare i dag, mer missnöjd med dig själv just nu. När du jobbar mot ett mål tänker du ungefär så här: ”Jag är inte bra på det här. Men när jag nått målet kommer jag att vara det”. Tricket är att istället ägna sig helt åt processen/utövandet av det man gör, och på så vis få övning och successivt bli bättre och bättre på det man vill bli bra på. Och så tycker han att man ska se till att ge sig själv ”feedback” under processens gång så att man ser att man faktiskt får nåt gjort.

James Clear menar inte att det är meningslöst att sätta upp mål, man kan ha dom för att planera sitt arbete men målet gör man bara genom själva processen, idogt arbete – och träning – och genom att hitta system för hur man ska utföra det här arbetet. ”Förälska dig i system!” skriver han. Många ägnar sig 90% åt att tänka på vad dom vill uppnå och 10% på det dagliga arbete som måste göras för att komma dit, skriver Clear. Det borde vara tvärtom: 10% mål och 90% system och process.

Är det här bara beskäftigt och att slå in öppna dörrar? Hm ja, lite så är det nog. Och så kanske typ ”det är vägen, som är mödan värd”.

Hur gör jag själv då för att få det gjort som jag vill ha gjort? Rätt skruttigt är det vad gäller att sätta upp system och sen följa dom.  Jag är mycket bra på att prokrastinera som det heter. Att jag har lyckats ge ut en bok (på eget förlag – och visst, vem skulle ha kunnat hindra mig?!) gör ju inte att jag tycker att jag kan vila på några lagrar. Fast lite trevlig ”feedback” från mig själv till mig själv är det ändå.
Kanske jag skulle testa det där med att förälska mig i system för att få lite mer gjort?

James Clear, ”If You Completely Ignored Your Goals and Focused on This One Thing Would You Get Better Results?”, här.

Read Full Post »

Peter Wolodarskis artikel ”Sökandet efter problem finns inbyggt i vårt dna” i DN i dag får mig att titta tillbaka i en bok jag läste under sommaren: Daniel Kahnemans ”Tänka snabbt och långsamt”. Wolodarski skriver bl.a.: ”Dåliga’ nyheter tenderar att få större utrymme än ‘bra’, och det är ett problem”.

Intresset för det negativa är inbyggt i oss enligt forskare – det handlar inte bara om att ”det ligger i journalisters dna att söka efter problem och att vara en nagel i ögat på makten” som Wolodarski skriver. Kanske är det så att vi har de nyheter vi vill ha?

”Hjärnan hos människor och andra djur innehåller en mekanism som är ägnad att ge företräde åt dåliga nyheter” skriver Daniel Kahneman i sin bok. Hot prioriteras framför möjligheter i människans hjärna. Orsaken är förstås att det för vår överlevnad har varit viktigt för oss att snabbt upptäcka  t.ex. ett rovdjur som närmar sig. Undersökningar visar att negativa ord som krig eller brott drar till sig uppmärksamheten snabbare än positiva ord som fred eller kärlek. Andra exempel som nämns i boken: ett argt ansikte ”sticker ut” mer i en samling glada ansikten än ett glatt ansikte i en hop arga ansikten. En enda kackerlacka vid en skål med körsbär räcker för att det ska se äckligt ut, men lägger man ett körsbär bredvid en massa kackerlackor gör det inte  kackerlackorna mindre motbjudande.

För ett tag sen hade jag ett inlägg om viktiga böcker, dvs böcker som påverkat mig, och Daniel Kahnemans bok hör absolut dit, en ”ögonöppnare” om det mänskliga tänkandet. Det är en tjock och inte i alla stycken särskilt lättläst bok (särskilt om man som jag inte är så van att tänka klart – ha ha! – om statistik, matematiska modeller och sånt) men boken är väl värd att ”tugga sig igenom”.

Wolodarskis artikel i DN här.

Read Full Post »

Många av oss lever troligen utan att vara riktigt närvarande i vårt eget liv. Anledningen är att vi identifierar oss med våra tankar. Och dom där tankarna pågår ju mest hela tiden i våra huvuden. Det är som om man har en röst inne i skallen som bedömer och tolkar verkligheten och som bestämmer hur vi ska reagera känslomässigt. Om du inte tror att det är så med just dig beror det troligen på att du själv i så hög grad identifierar dig med dina tankar att du ”inte ser skogen för bara trän”.

Man kan säga att vi ofta förlorar oss i våra tankar, särskilt tankar om det förflutna och tankar om framtiden. Men det enda vi verkligen har är ju egentligen just nu. Dom flesta människor är ändå helt enkelt inte riktigt närvarande i nuet eftersom dom omedvetet tror att nästa ögonblick måste vara viktigare än det just nu.

Den som säger såna här saker är Eckhart Tolle som skrivit en bok som blivit en bestseller: The Power of Now – utgiven på svenska med titeln Lev livet fullt ut. Jag läser hans bok just nu. Kände i början en ”flum- eller New Age-varning” (bara att Tolle i en artikel kallas ”Oprah Winfrey’s favourite guru” gör mig lite orolig) och tänkte lägga boken ifrån mig men den tar sig faktiskt efter ett tag.

Böcker av typen självhjälpslitteratur är jag generellt rätt skeptisk till, men man vet aldrig, kanske kan jag hitta några korn i den här som känns värdefulla. Om boken kommer att förändra mig på nåt sätt vet jag inte och skyller på att jag inte läst så mycket av den än (ha ha!). Men tanken att jag inte skulle vara mina egna tankar utan att det finns två av mig – en som tänker dom där tankarna (egot) och så en (självet) som liksom kan titta ”utifrån” (fast inuti) på vad jag tänker och samtidigt har förmågan att vara i ögonblicket – är intressant.

Jag hittade en lång artikel om The Power of Now och om Tolle i The Guardian 2009. Boken är alltså flera år gammal (kom ut första gången redan 1999, tror jag) och många av er som läser bloggen kanske känner till boken sen tidigare. Ja så är det kanske, för när jag googlar lite mer nu ser jag att SvD hade en artikel om Tolle 2008 och en lång radda svenska bloggare uppmärksammade den, dock alltså inte jag.

Den som skrivit artikeln i The Guardian om Tolle är journalisten Oliver Burkeman, som själv nyligen kommit ut med en bok som heter ”The Antidote. Happiness for people who can’t stand positive thinking”. Rubriken låter intressant, men mycket mer än så vet jag inte om den boken. Jag fick upp spåret till Burkeman via artikeln ”Negativa tankar bästa vägen till glädje” i SvD i november förra året, som min syster tipsade om i ett fb-inlägg då nån gång – tack för det, Anna! Så negativa tankar skulle vara nåt bra? Måste kanske utforskas, tänker jag som inte direkt brukar hålla på med ”positive thinking” men som alltid varit inbiten optimist och nog överlag tänker mer positiva tankar än negativa. Tror jag…

Men tillbaks till Tolle: Den här boken om nu – The Power of Now – vad är det? Flum? New age? Typisk amerikansk självhjälpslitteratur? Eller ett ”vara-i-nuet”-förhållande till livet som kan påverka människor på ett riktigt omvälvande sätt och göra att dom får ut mer ur sina liv? Vad tror du? Har du läst Tolles bok och har den förändrat dig?

Här kommer ett knippe länkar för den som – liksom jag – kanske missat den här mannen Eckhart Tolle. Lite om Oliver Burkeman är med också för den delen:
Engelska Wikipedia om Eckhart Tolle här. SvD-artikeln om Tolle från 2008 här. SvD-artikeln ”Negativa tankar…osv” om Burkemans bok här. Burkemans artikel om Tolle i The Guardian här.

Read Full Post »

Lördag morgon. Inget bankande från takomläggarna som vanliga morgnar börjar vid 7, inget dunkande från Odenplan och Citybanan och inga sprängningsljud som dundrar och rumlar fram genom det gamla stenhuset, inga trafikljud – det är helt enkelt välsignande tyst. Jag njuter. Det blåser inte ens. I köket hör jag inte hissen därute i trapphuset och inte heller dom enstaka bussarna ute på gatan. Det är tyst. Tyst. Fridfullhet. Tystnad.

Sätter igång med frukosten. Den är så gott som alltid densamma. Olika moment ingår – kaffe ska malas och göras i maskinen, mjölk skummas och hettas upp, blåbär tinas till filmjölken, bröd skäras, jättegod pomeransmarmelad ska fram (min systers hemlagade) osv. När det gäller kaffemaskinen ingår en del handgrepp som jag inte alltid kommer ihåg om jag gjort eller inte. Visst, jag ser om jag har fyllt på vatten eller inte men andra moment kan jag alltså göra om igen om jag inte kommer ihåg att jag redan gjort dom. Och då tänker jag på Tolstoj.

Det är en dagboksanteckning av Leo Tolstoj från februari 1897. Den handlar om hur han håller på och dammar sitt rum och när han kommer till soffan som också ska dammas kommer han inte ihåg om han redan gjort det.”Eftersom rörelserna var invanda och omedvetna kunde jag inte erinra mig det, och jag kände att redan var omöjligt att göra det. Så att om jag redan dammat där och glömt det, dvs om jag handlat omedvetet, så skulle det vara precis detsamma som om detta aldrig varit. Om någon hade sett det och var medveten om det, skulle det kunna fastställas. Men om ingen hade sett det eller hade sett det utan att vara medveten om det; om hela det sammansatta livet för många människor går omedvetet förbi, så är detta liv som om det aldrig varit.”

Ja, så där är det med kaffemaskinen. Jag står förstås i tankar (djupa eller inte) när jag håller på där och rätt vad det är vaknar jag till och undrar om jag gjort det eller det. Och så får jag göra om – eller om det nu är första gången, vilket jag alltså inte kan veta.

På Tolstojs tid talade man säkert inte om ”mindfulness” men det är förstås det det handlar om. Att vara närvarande i nuet. Medveten närvaro kallar Åsa Nilsonne det för i sin lilla fina bok ”Vem bestämmer i ditt liv?” Nilsonne menar att när vi börjar vara uppmärksamma på det vi gör istället för att försöka få undan allting så fort som möjligt, upptäcker vi dels att det inte tar längre tid, dels att vi inte blir lika trötta som tidigare. Och nej, det är klart: om jag måste göra ett par handgrepp med kaffemaskinen två gånger istället  för en bara för att jag inte vet om jag gjort det alls så tar det längre tid.

Samtidigt kan jag tänka lite så här: om jag står där och mixtrar med kaffemaskinen och inte är uppmärksam på vilka handgrepp jag gör och samtidigt tänker djupa och för mig värdefulla tankar vad hamnar på minus och plus då? Hm, fast jag är kanske inte rättvis mot Nilsonnes tankar om mindfulness. Ska läsa om boken, tror jag. Och så får vi se sen om jag kan vara mer medvetet närvarande vid kaffemaskinen – och framför allt i livet överhuvudtaget.

Read Full Post »

Older Posts »