Vakna på riktigt?

Mitt i sommarens allra hetaste tid gjorde jag en paddeltur bland öarna i skärgården i starkt strålande solsken. Solen och glittret från vågorna var så bländande starkt att det blev en ganska omtumlande och delvis otäck paddeltur, faktiskt. Jag fick känslan av att det inte fanns en enda människa kvar på öarna som jag paddlade förbi. Jag såg inte nån, jag hörde inte nån. ”Känslan av att paddla i en övergiven värld mot en sol som inte alls kändes som en livgivande kraft utan tvärtom dödsbringande och farlig. Död och undergång – solen som förgörare och utplånare av allt liv” skrev jag på bloggen.

Kommer att tänka på upplevelsen när jag läser Björn Wimans artikel i DN, ”Det här handlar om världens genom tiderna största nyhet”. Skrämmande. Och samtidigt intressant att han skriver att personer inom näringslivet verkar ha fattat vad klimatförändringarna innebär långt innan politikerna vaknat upp, om dom alls gjort det. Det handlar om att ”följa pengarna”. Dom inom näringlivet är ju måna om att skydda sina investeringar och inser att hotet från klimatförändringarna är i högsta grad verkligt.

Och så tänker jag på Greta Thunberg, femtonåringen som skolstrejkade för klimatets skull i samband med valet. Det uppmärksammades runtom i världen. Jag önskar Greta Thunberg allt gott, att hon ska orka. Vetskapen om klimathotet är stort och tungt att bära på sina axlar för en liten femtonåring. Och naturligtvis, ansvaret är inte hennes, det ligger på oss alla och allra mest på beslutsfattarna, politikerna i Sverige och över hela världen.

Vad ska jag själv göra? Sluta köra bensindriven bil? Sluta flyga till Australien en gång om året? Sluta äta kött (nästan gjort det redan, blir alltmer sällan), sopsortera mera… Och så förstås rösta på dom partier/det parti som tar klimatfrågan på allvar.

Björn Wimans artikel, Det här handlar om världens genom tiderna största nyhet här.
Bilden ovan är återanvändning av bilden i mitt tidigare inlägg om paddlingen. Vill du läsa det får du gå in på ”Paddla mot undergång?” här.

Valdagen 2018

Nu är dagen inne. Jag kom nyss tillbaka efter att ha röstat i vallokalen i Matteus skola. Det är en riktigt fin sommardag i Stockholm, sol och blå himmel, folk på uteserveringarna, svenska flaggor på bussarna. Valdagen är ju en demokratins dag. Förr ansågs den t.o.m. så högtidlig att man klädde upp sig när man gick för att rösta. Och nog är det en viss stämning runt vallokalen, det märks att det är en viktig dag, att vi gör något viktigt när vi röstar.

Låt oss hoppas nu att demokratin stärks och inte försvagas av valutgången. Nån gång ikväll vet vi mer. Dom som läst min blogg eller sett vad jag skrivit på Facebook vet ju ungefär var jag står politiskt och att jag, som många många andra, är djupt oroad över hotet emot demokratin och människors lika rättigheter.

Det finns ljusglimtar i mörkret. En sån är Facebookgruppen ”Vad som helst men ALDRG SD” som skådespelaren Kjell Bergqvist har startat. Den har just nu mer än 170 000 medlemmar.

Och från sista veckornas debatt, artiklar m.m. vill jag lyfta fram ett par texter som stannat i minnet:
Dick Sundevalls ”Fem goda skäl att rösta på Sverigedemokraterna på söndaghär.
Johan Hiltons mästerliga krönika ”SD visar sig vara just de noshörningar de alltid har varit” i DN för ett par dar sen här.
Jonas Hassen Khemiri: ”Bara några ord till mina bruna queera odefinierbara vänner” i DN här.

NEJ till nazism, NEJ till rasism, NEJ till hat!

Det var parollen för den stora manifestation som ordnades på Raoul Wallenbergs torg i Stockholm igår. Dom som stod för arrangemanget var ungdomar, elever vid Viktor Rydbergs gymnasium och dom var medlemmar i en förening för mänskliga rättigheter.
Många många kom för att delta i manifestationen, visa sitt stöd och lyssna på talarna.

Livia Fränkel, en av dom få överlevarna av Förintelsen som ännu finns kvar, berättade om hur hon och hennes familj 1944 transporterades från Ungern till Auschwitz och där togs emot av självaste dödsängeln Josef Mengele.

Föräldrarna mördades i gaskamrarna men Livia och hennes syster Hédi (Fried) överlevde och kom så småningom till Sverige. Nu ägnar sig dessa båda gamla systrar åt att kämpa mot dagens nazism, mot judehat och främlingsfientlighet. Båda är över 90 år gamla.

Det var fler talare. Bl.a. berättade en ung judinna med rötter i Vitryssland, om hur det är att vara judinna eller jude nu i Sverige. Om hur judar i dag i vårt land kan vara rädda att öppet visa att dom är judar  – t.ex. att bära ett smycke med Davidsstjärnan eller genom att bära kippa. Man riskerar att bli trakasserad på olika sätt, kallad olika glåpord, bli spottad på, kanske slagen osv. Judiska organisationer och synagogor behöver numera ofta polisskydd vid sina lokaler osv. Hakkors och andra nazistiska symboler klottras på väggar.

Manifestationen var bra genomförd och mycket berörande. Att det kändes så starkt berodde kanske just på att flera av talarna var så unga, så entusiastiska, så beslutsamma och starka, så tydliga i det budskap dom förde fram.

Och det gav faktiskt en känsla av hopp mitt i allt det här bruna och svarta som hotar oss nu med högerpopulistiska partier och rörelser, SD, NMR m.fl. Manifestationen var som ett vitaminpiller… Kände mig smått peppad när jag gick därifrån. Tack alla ni unga som ordnade detta!

Paddla mot undergång?

Det var en av dom där riktigt heta dagarna under den här sommaren. Mycket jobb blev inte gjort i stugan på ön. Jag satt mest och läste i skuggan. Men just den där dagen gav jag mig ändå efter viss tvekan ut på en paddeltur i kajaken. Det var sent på eftermiddagen då, och solen stod inte längre så högt på himlen.

Jag paddlade mot sydost, mot gattet som leder ut mot öppet hav. Men innan jag kom dit tog jag av västerut mellan öarna, och turen gick in över en stor fjärd. Solen flödade från en molnfri himmel och jag paddlade i riktning rakt mot den. Vattnet glittrade så det var närmast smärtsamt att se det. Solglasögon och bredbrättad hatt hade jag men det hjälpte inte mycket.

Det blev en underlig tur där på fjärden. Det var ju mitt i sommaren och säkert fanns människor lite här och var i sina sommarstugor längs stränderna. Men jag hörde inte en människa, och jag såg inte en människa. Solen, dom kraftiga reflexerna och glittret i vågorna bländade mig. Det  kändes som om hela luften sprakade av det starka solljuset. Det lilla jag alls kunde skönja av av öarna omkring mig såg mörkt, tomt och övergivet ut.

Det blev sällsamt och omtumlande otäckt faktiskt. Känslan av att paddla i en övergiven värld mot en sol som inte alls kändes som en livgivande kraft utan tvärtom dödsbringande och farlig.  Död och undergång – solen som förgörare och utplånare av allt liv. Lars von Triers Melancholia m.fl. dystra katastroftankar kom där jag paddlade på så snabbt som möjligt för att nå skugga längre fram. Och visst, det blev bättre när jag nådde det smala gattet mellan två av öarna. Solen stod då så lågt att skogen gav mig skugga över vattnet.

Den där paddelturen stannade verkligen i minnet, och jag kom att tänka på den när jag läste en artikel i DN häromdan. ”Livet i förnekelsens tid” hette artikeln i papperstidningen, på webben är rubriken ”Vi är på väg upp mot temperaturer som saknar slutstation”. Skribenten är Andreas Malm, författare och fil dr i humanekologi. I Sverige har vi ”ett stort parti som ungefär varannan gång det uttalar sig i frågan förnekar klimatvetenskapens ABC” skriver Malm. Det är förstås SD han menar, ”det öppna förnekandets parti”.  Åkesson lär ju ha sagt: ”Jag har inte sett någon forskare som har sagt att det varma vädret vi har haft beror på klimatförändringarna.” Hm… vad fattar han, den mannen? Han är vår Trump verkligen. Förnekar fakta så det osar om det.  Och får han frågor om ditt och datt så vet han ofta inte, är inte insatt i just den frågan osv.

Malm skriver om vad som var den gångna mandatperiodens verkliga problem: ”det var inte flyktingar som suddade ut vår fjällvärlds främsta ikon. Det var inte 2015 års asylsökande som brände ned släktgårdar. Det är inte invandringen som driver jordbruket till sammanbrottets rand och målar över den vänliga grönskans rika dräkt med en färgskala från den egyptiska öknen.” Malm konstaterar: SD drivs inte av kärlek till Sverige utan av hat mot muslimer och andra icke-vita.

Så efter detta långa inlägg om en paddeltur en dag när sommarn var som hetast landar jag förstås i det kommande valet. Oroligt. Särskilt skrämmer det mig att så många stöder SD.
Vänd den högerpopulistiska trenden och rösta inte på SD vad du gör!

PS 1) Nej, jag hade inte nån kamera med mig i kajaken. Bilden på solen är från ett annat tillfälle.
PS 2) Bild nr 2 ”Var femte svensk…osv” har jag klippt från Facebooksidan för ”Sverigedemokraterna ut ur riksdagen”.

Vilken stad? (8)

Ja, hörni, var har jag varit nu då?
Ära och berömmelse, applåder och hurrarop för den som kommer med rätt svar.

Såna här små stadstävlingar har jag haft ett antal gånger tidigare. Det är nog fler än rubriken antyder eftersom jag använt andra rubriker ibland. Friskt har jag kastat mig mellan metropoler som Sydney, München, Göteborg, Västervik och Mariefred. Så en ledtråd är att nån av dom är det inte… Men det trodde du nog inte heller!

Uppdatering lite senare:
Fick in rätt svar från Annika via Facebook, där bilderna också låg. Grattis Annika!
Här i bloggen kom rätt svar från min bloggkompis i Luleå. Stort grattis! Så första pris i bloggen går till Luleå! Se kommentarerna.

Floskelgeneratorn

Visst, så här i valtider kommer floskelgeneratorn till flitig användning. Valaffischerna på stan pryds av bilder av människor som ofta ser påfallande glada ut och som kommer med olika budskap i form av nån floskel. Sånt som ”Nu tar vi tag i Sverige”, ”Du ska kunna lita på Sverige”, ”Sverige ska hålla ihop”, ”Starkare tillsammans, tryggare Stockholm”.

Smått tröttsamt med allt sånt där bludder bladder och försök att slå blå dunster i våra ögon. Och värre lär det väl bli med alla dessa budskap och löften om möjligheter, trygghet, bättre vård, mindre skatt m.m. ju närmare vi kommer valdagen.

Vissa partier har tänkt lite annorlunda och kör inte enbart med floskler. Liberalerna t.ex. med sitt ”Mer EU” m.fl. kortfattade budskap och så bild på en beslutsam Jan Björklund. Annie Lööf med sitt ”Framåt”, en svensk variant av Emmanuel Macrons ”En marche”. Vänsterpartiet har snitsat till det med en sorts ordlekar där vissa ord är överstrukna, andra understrukna. T.ex. bild på glada barn och ordet ”Övertid” överstruket och ”Tid över” understruket.

På Odenplan har SD ett valtält bredvid sossarnas. Får en liten känsla av obehag när jag går förbi dom. Jag är så djupt och starkt emot allt SD står för. Och att detta parti med sin unkna brunsolkiga ideologi har så stort stöd bland väljarna är svårt att förstå. Alla som stöder partiet är rimligen inte rasister men dom stöder ändå ett rasistiskt parti. Varför? Och varför finns det kvinnor som ställer upp för SD och som stöder partiet? Har du sett kvinnorna på partiets valaffischer? Dom ser glada ut dom också trots att dom företräder ett kvinnofientligt och bakåtsträvande parti, nånting typ Sverige på 50-talet ungefär, tror jag. Hur kan kvinnor vilja jobba för och stödja en politik som innebär försämring av kvinnors villkor om SD kommer till makten? Önskar att det gick att ruska om alla dom som stöder SD och få dom att vakna och begripa vartåt det barkar om partiet får större inflytande.

Skamligt att vi alls har ett sånt högerpopulistiskt parti i riksdagen.
Bort med SD ur riksdagen och ur kommunerna, och bort med deras svans NMR från kommunerna och från gator och torg!

Rutten rättvisa (4)

Nu har jag precis läst ut Leif GW Perssons bok om sitt yrkesliv, ”Professor Wille Vingmutter, mästerdetektiv”. Mycket läsvärd bok, tycker jag. Känner respekt och beundran för Leif GW Persson för hans djupa och breda kunnande inom sitt ämnesområde och hans sätt att skriva om det, beskrivningar och analyser av rättsfall m.m. Ibland kan det kännas som om han går lite väl i detalj men i det stora hela blir jag tagen av hans sätt att skriva, hans berättarröst  och han sätt att vara så generös med funderingar om sig själv. Hans rannsakning av sina egna fel och brister, om val han gjort i olika skeden av sitt liv, hur han behandlat människor omkring sig osv. Djupt mänskligt känns det. Och lite vemodigt också emellanåt – en man som ser tillbaka på sitt liv.

Bedrövad, upprörd och arg kan man också bli vid läsningen, inte minst mot slutet när han går igenom några välkända rätts- och mordfall där polisen klantat till det ordentligt. ”När illa skött blev ännu värre” är rubriken på kapitlet om den s.k. Hagamannen. Och sen kommer en beskrivning av mordet på Catrine da Costa. Det är förfärlig läsning. Väcker minnen också eftersom jag vet att jag läste en hel del i tidningen (mest DN, en tidning som GW inte verkar gilla särskilt mycket) då när det hände. Dessutom bodde vi i Birkastan då och området där sopsäckarna med kroppsdelar hittades var välkänt för oss. Man cyklade förbi där på väg till badet i Huvudsta t.ex.

Hur kan det gå så totalt fel i en utredning? Klantighet, inkompetens på många håll hos dom som skulle utreda detta. Och på det en lynchstämning som piskades upp av andra som inte heller hade tillräckliga kunskaper på området. Dom två läkarna var totalt oskyldiga till att ha haft nånting med Catrine da Costas död att göra. Ändå fick dom sina liv förstörda. Riktigt gräsligt alltihop. Jag blir lite sugen på att läsa Per Lindebergs bok ”Döden är en man”, som tydligen kommit i uppdaterad upplaga bara häromåret. Fast usch! Då blir jag väl ännu mer upprörd och bedrövad över den i vissa stycken så ruttna svenska rättvisan. Också en tjock bok tydligen. P O Enquist skrev i Expressen: ”Han lyckas på 750 sidor sticka dolken i samtliga makthavare i det svenska etablissemanget, från politiker, åklagarväsendet, advokaterna, kvinnorörelsen, massmedia till kulturetablissemang.” Låter onekligen intressant. Finns som e-bok till läsplattan ser jag. Hm, ska fundera.
PS
Det där med (4) i rubriken är alltså för att jag bloggat om den ruttna svenska rättvisan tidigare. Använd sökrutan om du vill läsa dom tidigare inläggen.

Uppdatering:
Jodå, visst läste jag sen Per Lindebergs bok ”Döden är en man – styckmordet, myterna, efterspelet” utgiven 2008 och alltså en uppdatering och komplettering av boken ”Döden är en man” från 1999.

Per Lindeberg har gjort ett enormt jobb verkligen. Fängslande läsning tycker jag och väldigt upprörande. Man blir skakad över hur mycket klanterier som kan förekomma inom polisutredningar och över hur journalister och andra som medverkat i media kan förvrida sanningen och medverka till att piska upp rena lynchstämningar. Själva domen är också en skandal ”…den värsta dom jag tagit del av” skriver Leif GW Persson, och vidare: ”… en skamlig dom, ovärdig den rättsstat som meddelade den”. Läkarna blev ju friade för mordet på Catrine da Costa, men rätten ansåg att dom var skyldiga till styckningen, ett brott som då var preskriberat. I domskälen skrev rätten detta vilket ledde till att läkarna blev av med sina legitimationer. Och domskäl går inte att överklaga.
Persson anser att rättegången mot dom två läkarna är den största rättsskandalen som inträffat i Sverige i modern tid.
Obegripligt att läkarna inte fick nån upprättelse. Hela rättegången byggde ju på att Catrine da Costa styckades en pingsthelg och det har senare kommit fram uppgifter som tyder på att hon var vid liv flera dagar efter helgen. – Tjock bok men väl värd att läsa. P O Enquist skrev att boken var på 750 s, men i min läsplatta var den på drygt 500 s.