Dogen av Venedig

Det här är en väl snygg farbror? Och vilken fin mössa han har! Och vackra kläder.

Har egentligen ingen anledning att blogga om Dogen av Venedig och porträttet som målades av Giovanni Bellini 1501-02. Anledningen att denna fina gubbe hamnar här är helt enkelt att jag blev så trött på att se hemmafrun från 50-talet (förra inlägget) när jag öppnar bloggen.
Sen kom jag att tänka på det här porträttet och hade först för mig att det rörde sig om en påve. Men mannen var alltså Doge av Venedig och tillträdde denna tjänst 1501. Han hette Leonardo Loredan och levde 1438 till 1521. Här är han alltså lite över 60 år gammal.
Doge var titeln på den person som innehade det högsta ämbetet i de historiska stadsstaterna Venedig, Amalfi och Genua, skriver Wikipedia.
En annan gammal favorit-Bellini har jag med i ett inlägg från 2010, ”Gammal konst” här.
Som vanligt: klicka för större bild.

Antarktis, längesen

Nej det är inget gammalt reseminne som kommer här. I Antarktis har jag aldrig varit. Men när jag står på kajen nedanför Tegelbacken och tittar på den uppbrutna isen på Riddarfjärden, går tankarna till en helt annan is, långt borta under en helt annan tid och under fullkomligt förfärliga förhållanden. Några som helst likheter med Riddarfjärden en februaridag med plusgrader finns förstås inte. Tänker på Ernest Shackletons polarexpedition 1914-16.

Jag har nog länge haft en soft spot för Ernest Shackleton. När jag var barn fick jag en bok som heter ”Att överleva”, skriven av Alfred Lansing och utgiven på svenska 1960. Jag har den kvar. Enligt Wikipedia fick Lansing under arbetet med boken tillgång till skeppsdagböcker och dagboksanteckninger från åtta personer som varit med på expeditionen. Han kunde också intervjua dessa expeditionsmedlemmar.

Det var Ernest Shackletons tredje expedition till Antarktis och den misslyckades. Det gick inte alls bra. Fartyget ”Endurance” frös fast i isen, maldes sönder av packisen och sjönk. Man lyckades så småningom i ett par öppna mindre båtar ta sig till Elefantön, där dom flesta besättningsmännen sen var strandade i fyra månader. Shackleton och ett par mannar gav sig iväg över havet mot Syd-Georgien för att skaffa hjälp. Färden ”har rankats som en av de största seglatser som någonsin företagits”, skriver Wikipedia. Ja, det där är verkligen en riktig hjältehistoria. Och visst, jag vet: mycket väl känd.

Känd är också den annons som Shackleton påstås ha publicerat under förberedelserna för expeditionen. Han måste ju värva besättningsmän villiga att hänga med till Antarktis med allt vad en sån expedition kan innebära. Suggestiv text. Fast tyvärr kan det där med annonsen vara en ren skröna. Jag har skrivit om det tidigare och citerar annonsen i inlägget ”Dikt och verklighet” här. Ja, nu ser jag ju att Shackleton är omnämnd i bloggen i ett annat sammanhang, nämligen fenomenet att människor i en livsfarlig situation kan känna att dom har en osynlig följeslagare till hjälp och stöd. Läs inlägget ”Någon är där” här.

Och hur gick det för hundarna? Inte bra. Mycket föda fanns inte att tillgå på Elephant Island och till slut var man tvungen att äta hundarna, stackars djur. Bilden ovan togs i november 1915.

Ja, så där kan det bli när man – jag – står och tittar på Riddarfjärdens is en februaridag. Sen går man hem och bloggar om Ernest Shackleton.

Tillägg: Vill du se fler bilder från ”Endurance” och livet på isen? Titta här.

Aussie-graffitti

Här är några bilder på graffitti som jag tog i Melbourne för ett par år sen. Minns inte direkt var dom fanns. Utom att jag vet att den som är upptill till höger visar Point Ormond. Det står ett vitmålat sjömärkesliknande torn där högst upp på en kulle alldeles nära havet.

Graffittin till vänster tycker jag är snyggt gjord. Synd att den är lite sabbad nedtill. Ser ut att vara målad på en duk man klistrat upp på väggen. Om jag minns rätt fanns figuren nedtill till höger på samma mur som den höga smala med hjortarna. Är det en handgranat figuren har i handen? Jag har bakat ihop bilderna så om du klickar på dom kommer alla tre upp tillsammans. Lite fixande i Photoshop men jag är hemma i dag, har tid och tycker ju det är roligt att pula med bilder.

Point Ormond har jag bloggat om tidigare och där var graffittin med också. Där står det att graffittin fanns i St Kilda, strax utanför Melbourne. Titta här.

Fegt, Sverige!

”Vad är det som är så svårt för Stefan Löfven, men lätt för Emmanuel Macron? Varför kan Frankrike inrätta en nationell minnesdag för folkmordet 1915, men den svenska regeringen inte ens erkänna att det har ägt rum?”

Det frågar Anders O. Björkman i en artikel i SvD som handlar om folkmordet på armenier 1915 och Sveriges oförmåga och ovilja att gå emot Turkiet som förstås inte vill kalla det folkmord. För åtta år sen erkände Sveriges riksdag folkmordet, och 2014 sa Löfven att man efter beslutet i riksdagen naturligtvis skulle fullfölja det. Men i våras fegar han ur och säger: ””Jag har gjort det jag sa, jag tog det till en utredning, den rapporten visade att det här är en oerhört komplex fråga.” Vad är det för blaha-blaha-svar? Fegt, Sverige!

Ett annat område där Sverige kanske fegar ur igen är det Daniel Ellsberg ägnar all sin kraft åt nu: att försöka få stopp för kärnvapenkrig och få fler att skriva under FN:s kärnvapenförbud. USA har ju just dragit sig ur det historiska kärnvapenavtalet med Ryssland. Hur 17 ska det sluta?

Frågan om att stoppa kärnvapenkrig är ju inte direkt oviktig! Ska den också vara för komplex för den svenska regeringen? Och är skälet att vi skulle förlora ekonomiskt på att skriva under? Ska Sverige fega ur igen?

Visa civilkurage! Daniel Ellsberg tycker att det är dags för Sverige att visa civilkurage i frågan om kärnvapen. ”Sverige har nu en möjlighet att säga ifrån genom att underteckna FN:s konvention om att förbjuda kärnvapen”, säger Daniel Ellsberg.
Gör det, Sverige!

Läs artikeln om det armeniska folkmordet i SvD här.
Läs artikeln i DN om Daniel Ellsberg och FN:s avtal om kärnvapenförbud här.

Dykbåten i Villefranche-sur-Mer

Den här båten har jag varit ute med en dag för många år sen. Jag hade även närkontakt med båtens botten. Underifrån.

Vi skulle nämligen ut med båten för att dyka med tuber. Utrustningen ombord var inte särskilt modern. Tuber, regulatorer, vikter, viktbälten och sånt man måste ha fanns men inga dykvästar. Det fina med en dykväst är att det är mycket lättare att reglera flytkraften i en sån. Men här fick man klara sig utan. Det funkade inte alls för mig. Jag fick inte tillräckligt med tyngder utan åkte bara upp och slog huvudet i båtbotten. Han som körde båten var i vattnet också och fick för sig att dra mig neråt genom att ta tag i mitt ena ben. Det skulle han inte ha gjort! Dum idé. Jag blev arg, tog mig loss och klättrade upp i båten igen. Färdigdykt för mig. Det känns nästan som om jag är lite arg på honom fortfarande. Tala om långsint!

Sisådär femton år senare kom vi till Villefranche igen, och minsann i hamnen låg en dykbåt. Den är snarlik den vi var ute med, och det kan vara samma, fast registreringsnumret är inte detsamma. Kanske ny ägare och nytt reg.nummer men samma båt. Ingen dykning blev det den här gången.Efter det där försöket när han drog mig i benet har det inte blivit några fler dykningar för mig. Apparatdykning är helt enkelt ett avslutat kapitel i mitt liv. ”Been there, done that…”

Dunkelt i Venedig

Flera gånger har jag haft en liten tävling i bloggen ofta med rubriken ”Vilken stad?” eller liknande. Den här stan är det ju inte lönt att göra nån tävling om. Alla vet nog ändå.
Också dessa bilder är från campingresan, som jag berättat om i tidigare inlägg om agaver m.m.

Lite mörkt var det allt vid dessa bakkanaler – för det kan ju inte heta bakgator i Venedig… Och så var det kanske sent på dan. Därav dunklet. Men det var spännande att ge sig in i gyttret av gränder, smala kanaler och små broar en bra bit bort från dom stora kända platserna och broarna där alla dom andra turisterna höll till. Jag minns att vi gick vilse ett tag och fick leta runt lite innan vi kom tillbaka där vi började. Detta var ju långt före mobiltelefonernas och GPS:ens tid. (Klicka för lite större och tydligare hopbakad bild).

Agave – längesen (2)

En agave i full blomning. Visst är den vacker!
Bilden är förstås från samma resa som jag berättade om i förra inlägget. Där såg agaven ut att vara på väg att vissna; den här är mycket finare. Mitt ressällskap poserar vid den praktfulla agaven i Rom.

Det tar årtionden innan en agave blommar, och när den väl blommar är det fort över. Som Bert skrev i en kommentar till förra inlägget dör växten efter blomningen. Men nya skott kan tydligen utvecklas ur rotstocken så om man lever länge och har mycket tålamod kanske man får se en ny blomning.