Berlin – länge sen

Är det här den plats som kallas Checkpoint Charlie?
Bilden är från sommaren 1991. Mindre än två år dessförinnan hade muren fallit, i november 1989.

Vi passerade Berlin den där sommaren på bilresa ner till Italien där vi skulle vandra i Dolomiterna. Jag är med på bilden: tjejen i vit blus, ljusgrön kjol, axelremsväska, röd påse i handen. Jag undrar hur det ser ut på den här platsen i dag. Har inte varit i Berlin sen den där gången.
Sånt här kommer fram när jag scannar gamla bilder under coronakarantänen,  dagar då vädret är lite för osäkert för att ge sig ut på cykeln.

Om munskydd/ansiktsmask

Vi använder ansiktsmask typ P3 när vi handlar mat eller går på apoteket, besöker vårdcentralen eller åker buss (t-bana har jag inte åkt på flera månader) och vid liknande situationer. Dom skydd vi använder är av typen P3, CE-märkta och har en liten ventil mitt fram. Skydden köpte vi inför vistelse i Melbourne i januari där ”bush fires” härjade utanför stan och utomhusluften tidvis var hälsovådlig. Vi fick användning av dom också. Stundtals var luften så dålig att vi måste använda skydd även inomhus. Ruggigt att vara med om, faktiskt. Det gick ju över så småningom, efter 10-12 dar eller så, och kändes som en väldig befrielse när det gick att andas utan skydd igen. Efter hemresan kom skydden till pass här hemma.

Folkhälsomyndigheten håller benhårt fast vid att inte rekommendera ansiktsmask o.d. annat än inom vården. Istället upprepar man att vi ska hålla oss socialt distanserade, stanna hemma om vi är det minsta sjuka och tvätta händerna. När kommer FHM att ändra sig och rekommendera människor att skydda sig själva och andra genom att bära ansiktsskydd – av typ P3 eller enkla tygmasker? Det handlar inte i första hand om bristande tillgång på effektiva masker eftersom undersökningar visat att även enklare tygmasker (med tre lager tyg) ger visst skydd. Häromdan köpte vi förresten en förpackning P3-masker i järnhandeln så även såna finns att tillgå.

Resultatet av en studie genomförd på uppdrag av WHO (en genomgång av 216 studier från 16 länder på sex kontinenter) kom 5 juni och visar: ”Ansiktsskydd minskar risken för smitta med 14,3 procent, fysisk distansering med 10,2 procent och ögonskydd med 10,6 procent. Munskydd var alltså minst lika effektivt som fysisk distansering! Ingen enskild åtgärd är tillräcklig och noggrann hygien kvarstår som den enskilt viktigaste faktorn. Samtidigt bedömer författarna att man kan ytterligare minska smittspridningen med dessa tre åtgärder.
WHO rekommenderar sedan denna dag allmänheten att använda munskydd. Det är fortsatt brist på medicinska ansiktsskydd och för att de skall räcka till i sjukvården rekommenderas i stället tygmasker bestående av minst tre lager av olika slags tyg.” (ur artikel av barnläkaren Kjell Tullus i SvD häromdan här. Hoppas länken funkar.

På Twitter hittade jag en utförlig genomgång av FHM:s argument mot munskydd och skribentens invändningar mot dessa. Gjord av Arvid Guterstam, forskare vid KI. Genomgången finns här.

Två floder

Läste i DN igår om Nilen och om Etiopiens stora dammbygge, som riskerar att leda till krig i området. Intressant artikel -”Spänt läge i kampen om Nilens vatten” (länk nedan, om låst eller ej vet jag inte). I artikeln skriver man bl.a.: ”Totalt ingår elva länder i avrinningsområdet: Burundi, Demokratiska republiken Kongo, Egypten, Eritrea, Etiopien, Kenya, Rwanda, Sudan, Sydsudan, Tanzania och Uganda.”

Här finns en historisk orättvisa som ”har sitt ursprung i kolonialtiden, då britterna utan att konsultera Etiopien gav Egypten rätt till 98 procent av vattnet. Övriga tio länder i avrinningsområdet skulle få dela på resterande 2 procent. På 1950-talet justerades denna siffra i ett avtal mellan Egypten och Sudan, där Egypten fick ungefär två tredjedelar av vattnet. Men förutom Sudan bjöds ingen annan till förhandlingsbordet. Så det är inte svårt att se varför etiopierna ratar avtalet.”

98 procent – hur tänkte dom då? Åh, denna kolonialism och allt den lett till i länder runt om i världen! Man tog för sig och tänkte inte på följderna.

Nilen har för mig en aura omkring sig av förstås riktigt gammal och fängslande historia, konst och kultur. Pyramiderna, Nefertiti, Hatshepsut med mera. Och så var det ju i Nilen som lilla barnet Moses lades i en korg för att räddas undan döden berättas i bibeln. Farao hade bestämt att alla hebreiska gossebarn skulle dödas, men lilla Moses blev ju räddad ur sin korg av en egyptisk prinsessa som hade gått ner till floden för att bada med sina tjänarinnor.

Artikeln om Nilen fick mig att tänka på en helt annan flod: ”den stora grågröna flottiga Limpopofloden, där det växer fullt av feberträd”.

Jag gillar den meningen: stämningsfull och med fin rytm. Det är förstås citat från historien om hur elefanten fick sin snabel i ”Just så-historier” av Rudyard Kipling. Jag minns att jag som barn tyckte så väldigt synd om elefanten, det måste ju att gjort så ont när krokodilen drog i hans nos.

Limpopo kanske finns i Indien tänkte jag nu eftersom det var där Rudyard Kipling föddes och sen bodde del av sitt liv. Men nej då, Limpopo flyter genom några länder i södra Afrika – Sydafrika, Botswana, Zimbabwe och Moçambique – och mynnar i Indiska oceanen. Illustrationerna till Just så-historier har Kipling gjort själv.

DN:s artikel med en vacker bild av Nilen vid staden Aswan här.

Om polisbrutalitet o väktarvåld

Att ”sätta dit” poliser för att dom använt övervåld i samband med ett gripande verkar svårt i vårt land. Polisen går ju för det mesta fri. Också i fall då dom dödat nån genom att skjuta personen i ryggen eller som en gång för flera år sen vid nåt bråk nära Stureplan (tror jag) då flera skott från polisens vapen gick in i ett gym där det var ren tur att ingen blev träffad. Nu senast skulle polisen gripa en kille som gjorde motstånd, och under det tumult som uppstod blev killen så skadad av hur en av poliserna använde sin batong att killen måste sys. Och DN skrev: ”Åklagaren har lagt ner ärendet med hänvisning till ”olyckliga omständigheter” och ”försvarligt våld”.” Är batonger vassa undrar jag? Gissar att det finns en vass del som kan fällas ut och sticka bråkstakar med.

Och nu skriver tidningarna också en gräslig historia om troligt övervåld från ordningsvakter i t-banan. En kvinna lär – enligt egen utsago och enligt vittnen – ha brottats ner, skadats och utsatts för rasistiska tillmälen av ordningsvakter i t-banan. Kvinnan, som enl väktarna bitit en av dom, döms till fängelse.

Och visst, jag vet: det finns alltid olika åsikter om vad som hänt. Men ofta finns det verkligen anledning att fundera över vilket slags rättssamhälle vi har. Korrumperat? ”Det är nåt ruttet i staten Sverige”. Om rutten rättvisa har jag skrivit om flera gånger tidigare. Vill du läsa inläggen? Sök på rättvisa i sökrutan upptill till höger.

Men här vill jag avsluta i ett annat och mindre argt tonläge. Hittade ett av mina alster, en barnteckning från 50-talet. Inget årtal angivet.

Kanske är det mitt alter ego som står till höger. Men hm… ville jag hellre vara rödhårig som Pippi än ha mörkbrunt hår? Och fräknar hade jag aldrig förresten. Jag hoppas att flickan alldeles strax ska ta upp händerna ur fickorna och rycka lite i polisen (inget våld!) för att få dom att släppa den där stackaren i mitten.

Indianer och vita

Lekte du sånt när du var barn? Det gjorde vi under nån period. Vi gjorde pilbågar (kanske var det grenar av rönn vi använde?) och sköt på tallarna. Och så byggde vi oss en ”tipi” ute i skogen, av långa störar och med trasmattor och andra skynken som tältduk. Men om några vita var med i leken kommer jag inte ihåg. Vi nöjde oss nog med indianerna. Några indianböcker minns jag som ”Skinnstrumpa”, ”Hjortfot”, ”Den siste mohikanen” om Chingachgook, Uncas och dom andra.

Funderar på indianer – native americans – efter att ha läst boken ”Dagar utan slut” av Sebastian Barry. Irländsk författare som skrivit om två unga vita mäns liv omkring 1800-talets mitt i Amerika. Den ena, invandrad från Irland, den andre född i Amerika. Dom tar sig fram ur elände och fattigdom och försöker skapa sig ett drägligt liv, åtminstone få ihop till mat för dagen. Dom skriver på för det militära också, och är inblandade i strider mot indianer, och dom deltar som soldater i inbördeskriget (på rätt sida, dvs mot slaveriet).

”Dagar utan slut” är en fängslande berättelse. Stilen eller sättet att berätta är verkligen annorlunda mot dom två Julian Barnes-böcker jag just läst (se Boktips 10 juni -20). ”Dagar utan slut” är en jagberättelse och skriven på talspråk, får man väl säga. (t.ex. ‘dom’ istället för ‘de’, som ju jag gör också här i bloggen, och ‘nån’ i stället för ‘någon’).  Livfullt, ganska spännande och många fina och ibland lite överraskande naturskildringar och en del djärva metaforer. Intressant läsning. Det är nästan nåt lite rart och kärleksfullt över berättelsen även om den handlar om en hel del våldsamheter, tycker jag. Kanske lite av en naiv ton. Och så fick boken mig att börja tänka på indianer, ursprungsamerikanerna.

På en språksida står det: ”Ordet indian håller i svenskan på att förändras från ett accepterat ord till ett ord som kan uppfattas som stötande. Ordet är ursprungligen skapat av kolonisatörer och är inte en benämning som de människor som kallats indianer valt själva.
Som allmän benämning för olika folk eller enskilda personer kan man i stället tala om ursprungsamerikaner eller urfolksamerikaner (jämför det vanliga engelska uttrycket native americans). Även andra former förekommer, som amerikansk urbefolkning, urfolk på den amerikanska kontinenten, infödda amerikaner osv.”(länk nedan).

Jag hade aldrig nån längtan till USA, men så for jag dit ändå för nu många år sen när min man skulle dit i jobbet och vi i familjen kunde följa med. Till Santa Barbara i Kalifornien. Där fanns en hel del spanska- eller mexikanska inslag i arkitektur, namn på vägar m.m. som El Camino Real. Kyrkan, The Mission, såg mexikansk ut osv.

Men påminnelser om urbefolkningen fanns också, t.ex. indianska ortsnamn. Ojai ligger inte långt från Santa Barbara. Namnet lär ha sitt ursprung i Chumash-ordet ‘Awha’y som betyder måne. Det var oerhört hett i Ojai när vi var där, drygt 40 grader tror jag. Bokhandeln, ett antikvariat, i Ojai minns jag. När affären var stängd hade man lagt ut böcker på några bord utanför. Ville man köpa en bok var det bara att ta den och sen kasta in pengarna över ett plank intill.

Den där första gången i USA tänkte jag mycket på hur ursprungsbefolkningen i Nordamerika tvingats lämna ifrån sig landet till dom vita kolonisatörerna som drog in där, det kändes som ett stulet land. Och visst, jag vet: det finns ju fler såna ”stulna länder”, Australien och Nya Zeeland t.ex. Nånstans under det där besöket i USA skaffade jag en tjock bok med titeln ”Bury my heart at Wounded Knee”, dock inte i Ojai. Jag har bara bläddrat i boken, inte läst den. Men nu, efter ”Dagar utan slut”, tänkte jag läsa lite mer i den. Fast det är väl nedslående läsning antar jag.

”Wounded Knee” var namnet på en bäck nånstans i South Dakota och där i närheten hade indianer samlats för att genomföra en andedans. Myndigheterna blev rädda för oroligheter och militär tillkallades. Kavalleriet slog till. Det här var i december 1890. Närmare 300 indianer dog, mest kvinnor och barn.

Språksidan jag citerade ur har du här.

Dykbåt

Se så elegant han styr dykbåten. Ibrahim hette han, kaptenen. Typen av båt kallades dorni, tror jag. Det här var på Maldiverna för många år sen. Under coronakarantänen ägnar jag mig ibland åt att scanna gamla bilder och då kommer sånt här fram. Oförglömliga veckor på ön Kuredu med pojkarna för länge sen.
Jag tycker det är ett sällsamt ljus i den här bilden. Klicka på den för att se den större.

Gustav III och jag

I dag blev det cykeltur till ännu en favoritplats: Gustav III:s paviljong i Haga. Kungen var inte där själv (av lätt insedda skäl) men kanske smög hans ande omkring därinne i dunklet under kristallkronorna och bland dom fina stolarna klädda i randigt. Han undrade kanske vad det var för en tossig människa med håret på ända som stod där utanför och glodde in.
Det är en fin paviljong och den ligger vackert med utsikt ner mot vattnet.
Om jag minns rätt lär vattenståndet i Brunnsviken ha varit en hel del högre på Gustav III:s tid än det är i dag.

Gustav III är nog den av våra kungar som jag vet mest om (trots att jag inte alls vurmar för kungar, utan tvärtom hellre vill ha republik). Kanske beror det helt enkelt på Giuseppe Verdi eftersom ”Maskeradbalen” var en opera som jag såg redan som barn och sen varit på flera gånger därefter.

Det är en konstig tid vi lever i verkligen. På trappan vid paviljongen satt jag och lyssnade via mobilen på presskonferensen med Anders Tegnell och dom andra vid klockan 14. Det är inte nåt man blir glad av direkt. Det fortsätter, och ser en del mörkare ut nu än häromdan, tycker jag. Det är en djupt sorglig tid nu. Men visst, sommaren är i antågande, och många verkar bry sig allt mindre om dom rekommenderade restriktionerna och försiktighetsåtgärderna. Kommer det att straffa sig, tro? Samtidigt tror man att viruset trivs sämre i sommarvärmen. Ska man trots rätt dystra tal och kurvor våga hoppas på att allt långsamt blir bättre?

Nej, jag nynnade inte på ”Maskeradbalen” när jag cyklade hemåt. Det blev istället ”She loves that free fresh wind in her hair…”. Länge sen jag klippte mig.

Åh, Italien! Och alla andra!

Foto: Peter Loewe, DN

”Klarar sig Italien utan turistströmmarna?” frågar man sig i en artikel i DN igår. Peter Loewe har skrivit artikeln och även tagit bilden på Fontana di Trevi i Rom, en plats som förstås lockar många turister.

Otrevliga nya uppgifter från Italien tyder på att det kan vara betydligt fler som dött i Covid-19 i landet än man räknat till hittills. Det är så djupt djupt sorgligt med alla dessa döda, både i Italien och andra länder. I Sverige har vi det stora misslyckandet med att skydda människor på äldreboenden. Det kan bero på brister hos organisation och ledning av äldreboendena säger man. Det förvånar mig inte. Har själv varit med om hur en nära anhörig smittades med vinterkräksjukan av personalen på ett äldreboende på Lidingö. Svåra minnen.

När det gäller Covid-19 undrar jag över vissa delar av hur Sverige hanterat smittspridningen. T.ex. det här med att först tillåta samlingar på 500 personer ett bra tag (innan vi så småningom gick ner till 50) medan andra länder även inledningsvis hade betydligt hårdare inskränkningar. Eller att man här inte alls har trott på nyttan av att använda andningsskydd/munskydd, medan man i många andra länder inte fått gå utanför dörren utan att ha nåt sånt skydd på sig. Jag förstår argumentet som FHM och andra kommer med att såna skydd dels kan leda till att man känner sig säker och inte håller avstånd,  dels att skyddet kan hanteras och användas fel och därmed inte vara effektivt. Men om man använder masken på rätt sätt och dessutom fortsätter att iaktta försiktighetsåtgärder som att tvätta händerna och hålla avstånd till andra, då borde det väl rent logiskt sätt vara bättre att använda mask än att inte göra det? Själv använder jag andningsskydd om jag måste gå in i en affär eller kliva på en buss. Och ”karantänar” mig i övrigt så gott jag kan.

Jag har inte skrivit så mycket om corona och Covid-19 tidigare i bloggen, trots att det förstås påverkar mitt liv i hög grad denna tid. Ja, suck! Ju mer jag läser och hör om Covid-19 desto hemskare och otäckare verkar sjukdomen vara. Oron för att nära och kära ska drabbas finns hos mig hela tiden. Inte vill jag åka på den själv heller.
– Och du som läser bloggen: Skydda dig så gott du kan, var försiktig. Bli inte sjuk!

Bilar bilar bilar

För några år sen gjorde jag ett inlägg om balkonger (länk längst ner). Och nu handlar det om bilar. Jag har aldrig haft nån egen bil, bara en ”tillsammansbil”. Cyklar däremot har jag haft ett par stycken. Och kajaker, förstås. Kanske läge för ett bildinlägg om cyklar och ett om kajaker så småningom. Jag får se om andan faller på. I coronatid är det ju lätt att dröja sig kvar vid datorn och gräva bland gamla filer och bilder. Nu som sagt blir det bilar på lite olika sätt. Bil på bil på Upplandsgatan i Vasastan, Stockholm. Gillar bilden för solblänket och för diagonalen, inte bara i raden av bilar och gatans sträckning utan även fasaderna.
Och i stället för många bilar kan man ju ha en riktigt lååååång. Här i Chicago.En regntung dag på Hawai för många år sen. Vi kunde förstås inte låta bli att stanna och ta en bild: Här är den gamla lastbilen i Vasaparken. Den har funnits där länge och har målats om flera gånger. Sen mina pojkar var små och lekte där har bilen försetts med skyddande räcken och en trappa. Vi lever ju i det David Eberhard kallat ”trygghetsnarkomanernas land”. Nåja, det är förstås bra att dom små inte ramlar av flaket och slår sig.
Nästa bild visar ett flyttlass. Gissningsvis omkring mitten av 1920-talet. Det ser ut som om möblerna lastats av ett fartyg av nåt slag, antagligen en ångbåt. Den skymtar lite till vänster. Barnen i bilen är flickan som skulle bli min mamma och så hennes två bröder.
Dom två sista bilderna: en läcker bil i Vasastan och en rätt annorlunda i Santa Barbara, Kalifornien. Uppenbarligen en mycket troende person som har skåpbilen. Utsmyckningen har det som i konstvärlden brukar kallas ”horror vacui”, rädsla för tomma ytor. ”Balkongblogg” från 2009 har du här.

Långt borta, länge sen

Bilden tog jag på Stearns Wharf i Santa Barbara, Kalifornien. Året är 2003. Tre pelikaner och en mås sitter på takkrönet. Som vanligt: större bild om du klickar på den.