Obehagliga sanningar

Washington Post skrev häromdan att ”Some white people don’t want to hear about slavery at plantations built by slaves” (artikeln ligger bakom betalvägg). Det handlar om vita turister som besöker plantager i USA där slavar jobbat, lidit och dött. En del av dom här turisterna tycker det är obehagligt att höra om hur slavarna levde och hur dom behandlades, man blir ju på dåligt humör, det är deprimerande att höra om osv. Så mycket bättre då med skildringar från slavtiden av typen ”Borta med vinden” med slavägarnas stora fester, vackra kläder, romantik osv – före inbördeskriget på 1860-talet.

Boone Hall Plantation

Vi var en gång på en stor plantage nära Charleston, South Carolina: Boone Hall Plantation. Man kunde besöka den eleganta herrgård där slavägaren och hans familj hade bott och dom enkla hus som slavarna bodde i. På en vägg i herrgården satt ett anslag om köp och försäljning av slavar där man kunde läsa om priser för slavar av olika kön och ålder, en liten flicka m.m. Visst var det beklämmande att se sånt och inse den enorma skillnaden mellan att vara slavägare och slav och försöka förstå något litet av det som drabbade slavarna. Att gå där som svensk innebar ju inte heller att vi kunde slå oss för bröstet i tron att Sverige aldrig varit inblandat i slaveriet, för så var det ju inte.

Men…hm… är man orolig för att få höra obehagliga sanningar kanske man ska undvika att turista på plantager i sydstaterna i USA, liksom man väl också ska låta bli att besöka Auschwitz och andra koncentationsläger i Europa.

Så här bodde slavarna på Boone Hall Plantation.
Guiden sitter framför ett av slavarnas hus.

Slavarnas hus på Boone Hall Plantation förevisades av en guide som när vi frågade hur hon såg på slaveriets historia i USA sa hon ungefär så här: ”det var inte vi som införde slaveriet, det var ju engelsmännen”. Vi var inte imponerade av svaret, men det var liksom ingen idé att inleda nån diskussion. Skygglapparna verkade sitta hårt på.

För ett par år sen skrev Dick Harrison om det svenska slaveriet och hur och när det upphörde: ”Det svenska slaveriets svanesång” här. Och för ett par månader sen hade han en artikel om det slaveri som tyvärr fortfarande finns: ”Vi blundar för vår tids slaveri – barnarbetet” här.

Jag har bloggat om slaveriet ett par gånger tidigare. Sök på slaveri i sökrutan upptill till höger om du vill läsa inläggen.

Oförglömligt

Buzz Aldrin på månen. Bild från NASA.

I dag har tidningarna berättelsen om månlandningen 20 juli 1969. Vi som levde då och såg det på tv tänker nog fortfarande att det var en helt fantastisk världshistorisk händelse. I alla fall känner jag det så.

Detta trots att det i dag har gått 50 år sen den allra första gången, och trots att många fler än Neil Armstrong och Buzz Aldrin gått på månens yta sen dess. 24 personer totalt, tydligen. Tre av dom har gjort det två gånger. Men allra första gången känns förstås mest omtumlande.
Vi som levde då och såg det på tv hade ju varit med om tiden innan. För alla som är födda efteråt känns det nog annorlunda. Kanske inte självklart direkt men som en av många mänskliga bedrifter bland andra?

HD-bild av månens yta i oktober 2008. Togs av japanska rymdsonden Kaguya.
Foto JAXA.

Jag läser artiklarna och i tankarna snubblar jag in på min gamla idol Leonardo da Vinci  (1452-1519) och hans funderingar om rymden, världsalltet och människans plats där.
Il sole no si muove – solen rör sig inte – skrev han bl.a. Och redan Leonardo insåg att månen inte hade eget ljus utan reflekterade solens ljus. ”En person som står på månen skulle se vår jord precis som vi ser månen, och jorden skulle lysa precis som månen lyser för oss” skrev han (min översättning från ett citat i Walter Isaacsons bok om Leonardo da Vinci, som jag har på engelska). Bilden på det lysande jordklotet hämtade jag från svenska rymdstyrelsen här.
Som vanligt: klicka för större bilder.

Svårt att förstå

USA:s president sa bl.a. om centralamerikanska invandrare: När jag kallade dem djur sade Nancy Pelosi, ”Hur vågar du använda det ordet? Det här är människor”. Jag tycker inte att de är människor.

Hur grovt rasistisk kan presidenten bli utan att ”vanliga” människor i USA till slut reagerar negativt emot det? När ska dom inse vilken oerhört olämplig person han är för sitt ämbete? Det är svårt att förstå sig på folket i USA.
DN här.

Svårt att förstå är också svenska regeringens beslut att utvisa Iryna från Ukraina, som förlorade ena benet i terrorattacken på Drottninggatan 7 april för två år sen. Regeringen skulle ha kunnat ge henne nåd. Men det gör man inte; istället kryper man under skälen: 1) Bristande stöd i lagen. 2) Risken för prejudikat.
Snick-snack, menar Per Svensson i DN, fast han uttrycker det inte så. Svensson skriver om skälen till regeringens beslut: Det är att blanda bort korten. Iryna överklagar inte. Hon söker nåd. Och nåden har ingen lag. Nåden är inte prejudicerande. Nåden är ett undantagstillstånd. Nåden finns till för att ge makten möjlighet att göra det intuitivt rätta även när lagen och regelverken slår fast att det ”rätta” svaret är ett annat.
DN här.
Låt Iryna stanna – ge henne nåd!

Hoppas det reder sig

Ja, jisses, man får laga efter läge. Bor man i stan så gör man.

I brist på sällskap av mina vanliga måsar och vackra men argsinta tärnor på ön i Hälsingland kan jag nu spana på den här ruvande pappan eller mamman tvärs över gatan i Stockholms innerstad.

Hoppas det reder sig i EU-valet också. Ska strax gå och rösta.
Måtte det äntligen gå sämre för dom högerpopulistiska partierna i Sverige och resten av EU och framåt för liberala partier. En nåd att stilla bedja om. – Glad valdag tillönskas!

Uppdatering 1 juni: Jodå, fågeln ligger fortfarande där och ruvar. Jag tror inte att det här kommer att sluta väl alls. Fem våningar längre ner finns bara en hård gata och en lika hård trottoar, inget vatten att landa i för små ungar som ska lämna boet. Det är helt enkelt inte ett bra ställe att bygga bo och lägga ägg på. Dessutom ska tilläggas att fågeln förstås är en måsfågel, dock inte en mås utan en trut. Om det är en silltrut eller en havstrut vet jag inte.  Gissar på silltrut.

Dags att fatta nu då?

I kärnkraftsomröstningen för många år sen röstade jag på Linje 3 och jag är fortfarande motståndare till användningen av kärnkraft. Jag vet att det finns forskning och utveckling på området som av vissa anses lovande, men jag tror fortfarande att nackdelarna överväger stort.

Allt kostar och kärnkraftsutbyggnad och drift o.d. kostar mycket!
Dom som lyfter fram fördelarna med kärnkraften brukar hålla tyst om kostnaderna och den bristande lönsamheten. Problem med förvaring av avfallet brukar man också sopa under mattan. Varför i all sin dar inte satsa mer på förnybara energikällor istället för kärnkraften? Dags att begripa det nu?

Thomas Kåberger, professor i fysisk resursteori i Göteborg, ledamot i Klimatpolitiska rådet och tidigare GD för Energimyndigheten, har en artikel i DN, papperstidningens rubrik är Kärnkraften inte nödvändig för att klara klimatkrisen. I webbupplagan är rubriken Expert: Kärnkraften lönar sig inte. Läs och begrunda här.

Elefanterna

Ja, efter körsbärsblommorna i Kungsträdgården kom elefanterna. 55 stycken fina elefanter uppställda runt om statyn över Karl XIII, Gustav III:s bror, den stackars kungen vars staty liknats vid ”en kruka omgiven av lejon”.
Jakten på elfenben är det största hotet mot elefanterna. Enligt organisationen Wildhood dödas 55 elefanter om dan. Tjuvjakten har eskalerat under 2000-talet skriver man på sin webbsida. Nu samlar man in pengar för att bekämpa tjuvjakten. Läs mer här.

Leonardo – In memoriam

Ja, i dag den 2 maj 2019 är det precis 500 år sen Leonardo da Vinci dog. Synd det, han hade gärna fått leva lite längre… Han blev inte ens 70 år, men han hann ju ändå med mycket under sitt liv.

Han var verkligen en mångsysslare och ett riktigt universalgeni. Bildkonstnär, arkitekt, ingenjör, uppfinnare. Dessutom djupt kunnig om hur människors och djurs kroppar fungerar. Han gjorde egna dissektioner på sjukhus i Italien eller ritade av när läkare eller medicinstuderande dissekerade. Han lärde sig om muskler, senor och blodomlopp och sånt långt innan den medicinska vetenskapen kommit så långt. Teckningen av ett litet barn i livmodern är välkänd. Han var oerhört vetgirig och ville veta mer om det mesta. Han simmade under vattnet för att kolla hur fiskarna rör sina fenor för att kunna jämföra med hur fåglar rör sina vingar när dom flyger. En känd anteckning i marginalen på en av hans många bevarade anteckningsböcker är en att-göra-lista som innehöll uppgiften: ”Undersök hur en hackspetts tunga fungerar.”

Det är lustigt hur påverkad jag blir av att läsa om Leonardo. Han var så besatt av att skaffa sig kunskaper. Han mätte bl.a. upp människors utseende, hur olika avstånd i kroppen förhåller sig till andra avstånd. Han fick mäta på dom unga män som var i hans tjänst, hans studenter eller älskare.  Och sen, efter att ha läst om hur Leonardo mätte upp avstånd i ansiktet hos dom unga männen, går jag ut på stan och märker att jag tittar extra mycket på andras ansikten, t.ex. hur olika näsor kan se ut, hur avståndet till hakan eller hårfästet förhåller sig till andra avstånd osv.  Men mest var det näsorna häromdan.
– Bilden ovan är en anteckningssida som visar den s.k. Vitruvianske mannen, tecknad av Leonardo. Mannens ansikte kan mycket väl vara ett självporträtt av honom, i åldern 38 år.

Efter Leonardo finns nu mer än 7 200 sidor av anteckningar kvar (skrivna med vänster hand i spegelskrift), och man tror att det utgör ungefär en fjärdedel av allt sånt han skrev. Resten har förkommit om man nu inte hittar några fler samlingar nånstans i nåt arkiv kanske… Vem vet.

Det här har jag från en utförlig bok om hans liv: ”Leonardo da Vinci. The Biography” av Walter Isaacson (utg. 2017). Isaacson har tidigare skrivit biografier om Steve Jobs, Albert Einstein och Benjamin Franklin. Dom har jag inte läst, men boken om Leonardo slukar jag. Känner ju till en hel del om honom sen tidigare eftersom jag läste  konstvetenskap för länge sen och dessutom är allmänt intresserad av konst och historia. Boken är tjock men lättläst om man är hygglig på engelska. Fast jag slår upp en del svåra ord på mobilen, ids inte hämta lexikon.

Isaacson har gjort gedigen research och citerar också många andra som skrivit om Leonardo. Kenneth Clark, känd konsthistoriker verksam under 1900-talet, beklagade bl.a. att Leonardo så ofta lämnade påbörjade målningar oavslutade och istället ägnade en massa tid åt annat som sen inte finns kvar till eftervärlden. Han ordnade festspel och tillfälliga förnöjelser för furstar, franske kungen m.fl. Sånt tog förstås tid från målandet och därmed har alla vi som kommit senare gått miste om en massa fantastisk konst, menar Clark. Isaacson skriver att det kan Clark ha rätt i, men samtidigt fick Leonardo på så sätt ett rikare liv genom att hoppa på sånt han tyckte var roligt istället för att kämpa vidare med muralmålningar och annat som han inte blev riktigt nöjd med. Sympatiskt sätt att se det, tycker jag.

En gång var jag i slottet Amboise i Loiredalen i Frankrike – många år sen. Plötsligt står jag framför en minnesplatta över Leonardo da Vinci; inte en grav som jag minns det utan namnet och uppgifter om levnadstid på en vägg. Jag blev alldeles varm om hjärtat. Visste inte att det var i Amboise han dog. Han slutade sina dagar där under franske kungens beskydd den 2 maj 1519, lite drygt 67 år gammal. Han var sjuk. På den sida man tror är den allra sista bland hans anteckningar har han ritat trianglar och undersökt hur storleken ändrar sig med vinklar och sidornas längder. Det slutar med ett ”et cetera” och sen ”Perché la minestra si fredda” – ”Eftersom soppan börjar bli kall.”

Utanför KTH Arkitekturskolan i Stockholm (kaféet på bilden har adressen Rådmansgatan 12) finns en rätt märklig version av Leonardos den Vitruvianske mannen. Har den alltid sett ut så där liksom i flera upplagor och rödmålad? Eller fanns den i svart och i ett inte lika tillkrånglat utförande tidigare på den här platsen? Nån som minns?

Ja, detta långa inlägg får bli min hyllning till Leonardo da Vinci. Jag hade kunnat skriva mycket längre kan jag försäkra. T.ex. om hans målade verk och om hur han revolutionerade målarkonsten med verk som ”Nattvarden”, ”Anna själv tredje”, ”Mona Lisa” m.fl. Just den sidan av honom, alltså som målande konstnär, är nog den många mest förknippar honom med i dag, tror jag. Men han var så väldigt mycket mer, en riktig renässansmänniska och en oerhört fascinerande person.

DN skrev häromdan att man ska undersöka en hårlock som anses komma från Leonardo och därmed få bekräftat att det är benresterna av honom som ligger i en grav i Saint-Hubert-kapellet i Amboise. Eftersom det finns många släktingar kvar till honom (dock inte genom egna barn) hoppas man även kunna få fram mer kunskaper om honom. DN här. Och en artikel till i dagens DN här.

PS Boken av Isaacson finns på svenska också, ser jag nu. Hade ju varit lite lättare ändå.
Nåja, nu har jag läst ut boken och känner viss ”leonardoabstinens”.