Stolpersteine

Häromdan såg jag för första gången en av dom s.k. snubbelstenar som lagts ut i Stockholm. Det var vid Kungsholmstorg 6.

Foto:Okänd. 1905-1920. Stockholms stadsmuseum Foto nummer F45285

Det är ett stort bastant hus byggt 1905-06 som bostadshus. Enl Stadsmuseets byggnadsinventering 1990 hade huset 1905 lägenheter på 7-8 rum och kök samt 5 rum och kök + 2 stora ateljérum. I bottenvåningen låg butiker. Sedan har ombyggnader skett, vindsinredning, kontorisering av bottenvåningen m.m.

Här bodde på 1930-talet en man som hette Holewa med sin familj. Han var jude och kom från Tyskland. 1938 kom hans bror Erich på besök. Då fick han bo hos sin bror och hans familj i huset vid Kungsholmstorg. I augusti 1938 ansökte Erich Holewa om uppehållstillstånd. Han fick avslag på ansökan och tvingades lämna Sverige i september samma år. I augusti 1942 deporterades han till Auschwitz där han mördades.

Snubbelstenarna är ett europeiskt konstprojekt som drivs av den tyske konstnären Gunter Demnig. Hittills har ca 70 000 sådana stenar lagts ner i länder runt om i Europa till minne av offer för Förintelsen.

Jag vet att det var mycket diskussion om det var rätt eller fel att vi i Sverige skulle ha den här typen av minnesmärken efter Förintelsen. Några som kritiserade idén ansåg att snubbelstenar i det neutrala Sverige skulle relativisera förekomsten av snubbelstenar i andra länder – förminska betydelsen av snubbelstenar i andra länder, länder som varit med i kriget.

Jag håller inte med. Om dessa tre stenar på ett par trottoarer i Stockholm leder till att människor stannar upp, tittar och funderar, tänker på den människa vars namn står på stenen och kanske förmedlar till ett barn eller en ung människa vid sin sida något om det som hände strax före och under andra världskriget och om Sveriges roll – så är det väl bra?! Sveriges roll – javisst, på många sätt inte alls nåt att yvas över utan kanske mer skämmas över, men samtidigt också med delar att vara lite stolt över. Inte bara svart eller vitt. Ett samtal om vår historia och om Förintelsen kan uppkomma vid dessa stenar och det är väl värdefullt bara det. Tycker jag.

Läs mer om Erich Holewa här och om snubbelstenarna i Stockholm här.

Smart hjälpa kvinnor

Läser med intresse Sofia Nerbrands ledare i DN om Melinda Gates och hennes bok Kvinnor förändrar världen. Gates skriver om sitt feministiska uppvaknande och om hur hon insåg vikten av att lyfta fram och hjälpa kvinnorna i utvecklingsländerna världen över. Att jobba för familjeplanering, bättre hälsa och utbildning för flickor runt om i världen är helt enkelt nåt av det smartaste man kan göra för att förändra världen till det bättre.

Blir riktigt sugen på att läsa boken och ser att den finns som e-bok.  Lockande lätt att fylla på med nya böcker i läsplattan. Och varför inte, jag tycker ju om att läsa. Inte tar dom plats i bokhyllan heller.

DN:s ledare Melinda Gates kvinnokamp borde inspirera fler miljardärer här.

”Styx”

På Stockholms filmfestival hösten 2018 såg vi bl.a. den tysk-österrikiska filmen ”Styx”. Den handlar om en ensamseglare som i sin välutrustade fina båt på väg över havet hamnar i ett moraliskt dilemma av högsta aktualitet. En utomordentligt välgjord och spännande film. Med tanke på det och på att den skildrar ett mycket angeläget ämne förstår jag inte varför man inte tar in den för visning på biografer runt om i landet. Det är den verkligen värd. Är det för att det är en film från tyskspråkiga länder? Om jag minns rätt talas det både tyska och engelska i filmen.

Captain Pia Klemp on the bridge of Sea-Watch 3. April 7, 2018. Ruben Neugebauer / Sea-Watch.org

Kommer att tänka på filmen när jag läser om Pia Klemp, människorättsaktivist och fartygskapten som hjälpt båtflyktingar. Nu riskerar hon många års fängelse i Italien, så mycket som 20 år läser jag i media. Hon är anklagad för att ha medverkat till illegal invandring genom att räddat livet på hundratals migranter på Medelhavet. Dom skepp som Pia Klemp varit kapten för sägs ha räddat livet på tusentals människor.
Gamla Hamlet dyker upp i min skalle – ”Ur led är tiden… ”

Paris borgmästare ville nu uppmärksamma Pia Klemp och en annan kapten, Carola Rackete, för deras insatser genom att ge dom Grand Vermeil Medal, staden Paris högsta hedersmedalj. Pia Klemp tackar nej med anledning av hur man behandlar migranter i staden Paris.

Bilden visar färden över Styx, etsning av Gustave Doré, illustration ur bibeln. Färjkarlen på båten är Charon och båten för de döda från de levandes rike till underjordens och dödens rike, Hades. Grekisk mytologi.

Vill du läsa om filmen ”Styx” kan du titta på Imdb här. Artikel om Pia Klemp i SvD här.

Liten vågar

En mycket liten hund kan minsann var riktigt ettrig och aggressiv. Man får passa sig så man inte blir påhoppad och biten. En typ av Napoleon-komplex kanske.  Är det därför man i vårt grannland Danmark sticker ut hakan och vågar sig på fräckare satirteckningar av politiker, beslutsfattare och alla möjliga andra än man gör i Sverige? Där har man tydligen en tradition av större djärvhet när det gäller satirteckningar än vi har i vårt land. ”Ofta vänder sig satiren i Danmark mot ”politisk korrekthet” på ett sätt som vi sällan ser i Sverige” skriver man bl.a. i en artikel i DN. Varför är vi försiktigare i Sverige?

I artikeln skriver man om hur danska tecknare avbildat Trump efter den här historien om köp av Grönland. Du har nog sett teckningen där presidenten visar en enorm bakdel mot drottning Margrethe och statsminister Mette Frederiksen (länk nedan). Rätt gräslig bild men skickligt hopkommen. Tänk att kunna rita så där! Att bara med några streck och kanske lite färg avbilda en person som alla känner igen direkt. En förutsättning för att det ska funka är förstås att personen som avbildas är tillräckligt känd. Och sen ska tecknaren hitta på en situation som passar satiren och som man också direkt förstår.

Att den här danska djärvheten kan leda till farligheter visar det som hände för flera år sen när Jyllands-Posten publicerat teckningar föreställande profeten Muhammed. Med hjälp av fejkade och ännu mer tillspetsat satiriska Muhammedteckningar ville danska imamer sen piska upp stämningarna i muslimska länder. Det ledde till våld, terrorhot och död. Jag bloggade om det där i mars 2007. Protesterna fortsatte sen ytterligare några år skriver man i Wikipedia. Blogginlägget Fejkade Muhammedbilder har du här.

Artikeln i DN Så gör danska tecknare narr av Trump har du här.

Obehagliga sanningar

Washington Post skrev häromdan att ”Some white people don’t want to hear about slavery at plantations built by slaves” (artikeln ligger bakom betalvägg). Det handlar om vita turister som besöker plantager i USA där slavar jobbat, lidit och dött. En del av dom här turisterna tycker det är obehagligt att höra om hur slavarna levde och hur dom behandlades, man blir ju på dåligt humör, det är deprimerande att höra om osv. Så mycket bättre då med skildringar från slavtiden av typen ”Borta med vinden” med slavägarnas stora fester, vackra kläder, romantik osv – före inbördeskriget på 1860-talet.

Boone Hall Plantation

Vi var en gång på en stor plantage nära Charleston, South Carolina: Boone Hall Plantation. Man kunde besöka den eleganta herrgård där slavägaren och hans familj hade bott och dom enkla hus som slavarna bodde i. På en vägg i herrgården satt ett anslag om köp och försäljning av slavar där man kunde läsa om priser för slavar av olika kön och ålder, en liten flicka m.m. Visst var det beklämmande att se sånt och inse den enorma skillnaden mellan att vara slavägare och slav och försöka förstå något litet av det som drabbade slavarna. Att gå där som svensk innebar ju inte heller att vi kunde slå oss för bröstet i tron att Sverige aldrig varit inblandat i slaveriet, för så var det ju inte.

Men…hm… är man orolig för att få höra obehagliga sanningar kanske man ska undvika att turista på plantager i sydstaterna i USA, liksom man väl också ska låta bli att besöka Auschwitz och andra koncentationsläger i Europa.

Så här bodde slavarna på Boone Hall Plantation.
Guiden sitter framför ett av slavarnas hus.

Slavarnas hus på Boone Hall Plantation förevisades av en guide som när vi frågade hur hon såg på slaveriets historia i USA sa hon ungefär så här: ”det var inte vi som införde slaveriet, det var ju engelsmännen”. Vi var inte imponerade av svaret, men det var liksom ingen idé att inleda nån diskussion. Skygglapparna verkade sitta hårt på.

För ett par år sen skrev Dick Harrison om det svenska slaveriet och hur och när det upphörde: ”Det svenska slaveriets svanesång” här. Och för ett par månader sen hade han en artikel om det slaveri som tyvärr fortfarande finns: ”Vi blundar för vår tids slaveri – barnarbetet” här.

Jag har bloggat om slaveriet ett par gånger tidigare. Sök på slaveri i sökrutan upptill till höger om du vill läsa inläggen.

Oförglömligt

Buzz Aldrin på månen. Bild från NASA.

I dag har tidningarna berättelsen om månlandningen 20 juli 1969. Vi som levde då och såg det på tv tänker nog fortfarande att det var en helt fantastisk världshistorisk händelse. I alla fall känner jag det så.

Detta trots att det i dag har gått 50 år sen den allra första gången, och trots att många fler än Neil Armstrong och Buzz Aldrin gått på månens yta sen dess. 24 personer totalt, tydligen. Tre av dom har gjort det två gånger. Men allra första gången känns förstås mest omtumlande.
Vi som levde då och såg det på tv hade ju varit med om tiden innan. För alla som är födda efteråt känns det nog annorlunda. Kanske inte självklart direkt men som en av många mänskliga bedrifter bland andra?

HD-bild av månens yta i oktober 2008. Togs av japanska rymdsonden Kaguya.
Foto JAXA.

Jag läser artiklarna och i tankarna snubblar jag in på min gamla idol Leonardo da Vinci  (1452-1519) och hans funderingar om rymden, världsalltet och människans plats där.
Il sole no si muove – solen rör sig inte – skrev han bl.a. Och redan Leonardo insåg att månen inte hade eget ljus utan reflekterade solens ljus. ”En person som står på månen skulle se vår jord precis som vi ser månen, och jorden skulle lysa precis som månen lyser för oss” skrev han (min översättning från ett citat i Walter Isaacsons bok om Leonardo da Vinci, som jag har på engelska). Bilden på det lysande jordklotet hämtade jag från svenska rymdstyrelsen här.
Som vanligt: klicka för större bilder.

Svårt att förstå

USA:s president sa bl.a. om centralamerikanska invandrare: När jag kallade dem djur sade Nancy Pelosi, ”Hur vågar du använda det ordet? Det här är människor”. Jag tycker inte att de är människor.

Hur grovt rasistisk kan presidenten bli utan att ”vanliga” människor i USA till slut reagerar negativt emot det? När ska dom inse vilken oerhört olämplig person han är för sitt ämbete? Det är svårt att förstå sig på folket i USA.
DN här.

Svårt att förstå är också svenska regeringens beslut att utvisa Iryna från Ukraina, som förlorade ena benet i terrorattacken på Drottninggatan 7 april för två år sen. Regeringen skulle ha kunnat ge henne nåd. Men det gör man inte; istället kryper man under skälen: 1) Bristande stöd i lagen. 2) Risken för prejudikat.
Snick-snack, menar Per Svensson i DN, fast han uttrycker det inte så. Svensson skriver om skälen till regeringens beslut: Det är att blanda bort korten. Iryna överklagar inte. Hon söker nåd. Och nåden har ingen lag. Nåden är inte prejudicerande. Nåden är ett undantagstillstånd. Nåden finns till för att ge makten möjlighet att göra det intuitivt rätta även när lagen och regelverken slår fast att det ”rätta” svaret är ett annat.
DN här.
Låt Iryna stanna – ge henne nåd!