Det är Kurtz i Joseph Conrads ”Heart of darkness” (”Mörkrets hjärta”) som ligger och dör och knappt hörbart yttrar dessa ord. I den svenska översättningen står det Ohyggligt! Ohyggligt! Jag skrev om boken i april 2022 när jag läst om hur storskurken Putins soldater härjat i Butja och andra städer i Ukraina. Inlägget har du här.
Nu kom jag att tänka på Kurtz igen när jag läste Björn Wimans välskrivna recension av Karl Ove Knausgårds senaste bok ”Nattens skola”. Jag har läst det mesta av Knausgård och just nu läst ut hans senaste: ”Nattens skola”.
Jag tycker att den är väldigt välskriven, laddad och tät, engagerande och otäck. Wiman skriver att Knausgård med den här boken fördjupar sin romansvit om ”vad det innebär att vara människa i dag, på tröskeln till en alltmer förtvivlad och fasansfull tidsålder. ”Nattens skola” borrar sig ned i vår tids själanöd på det enda sätt som det kan göra – i närkontakt med de tidlösa schakten i människans inre.”
Ja, så är det. Det är inte en bok man blir glad av. Wiman kallar boken ”en ohygglig roman”. Du kan läsa Björn Wimans recension i DN från 23 mars här.
Har du sett ”I väntan på Armageddon”, dokumentär av en norsk filmare och som ligger på SVT Play? Originalets titel är ”Praying for Armageddon” vilket säger mer om vad det handlar om. Filmen är gjord 2023 men före 7 oktober.
Det handlar om den extremkristna högern i USA – s.k. evangelikala kristna – som förbereder sig för ”slutstriden om världsherraväldet som blir alla krigs och Armageddons moder”. Enligt filmen är 30%av väljarna i USA evangelikala kristna. Flera av pastorerna inom rörelsen står Trump nära.
För mig förefaller de här människorna som riktiga knäppgökar men de är förstås farliga knäppgökar. De stöttar Israel till 100% och vill kasta ut ut palestinierna, och så kämpar och lobbar de för att det ska bli ett storkrig. Världens undergång är nära och vi kan ingenting göra för att hindra det. Rörelsen välkomnar undergången för när Armageddon kommer innebär det Jesus’ återkomst på jorden. Han ska leda slutstriden, och han kommer iförd en blodfläckad mantel och med vapen i hand ridande på en vit häst. Jesus är inte alls någon fredsfurste som vill att vi ska ”vända andra kinden till”. Tvärtom. Det ska bli en strid där rättrogna kristna dödar alla andra. Vissa av våra fiender vet vi redan om, säger en av de intervjuade och nämner homosexuella och transpersoner. Självklart är rörelsen också mot abort.
I filmen visar man även hur israeliska bosättare handgripligen tar ifrån palestinier deras bostäder. Etnisk rensning i stor skala pågår. Ja, usch, det är en lång och upprörande film. Här finns bl.a. scener med indoktrinerade amerikanska barn som upprepar det här extremkristna budskapet. Hemskt!
Länge sen jag bloggade om religion. Tänker som tidigare att världen skulle vara en bättre plats att leva i om vi bara kunde ”deleta” all religion. Religiösa övertygelser och de handlingar de lett till har varit av ondo i stor del av mänsklighetens historia och är det fortfarande i dag. Gör mer skada än skapar något gott, tycker jag. Fast förstås, den som vill bekänna sig till en religiös tro och mår bättre av det ska förstås göra det – men med villkoret att ens tro är en ren privatsak.
Ja, den stora nyheten annars är att det äntligen är vår i Vasastan. Varmt och soligt. Fullt med folk på uteserveringarna, ungdomar med vita mössor syns lite överallt. Som vi väntat på det här!
I morgon har det gått 8 år sen den svensk-iranske läkaren Djalali Ahmadreza fängslades i Iran. Han är dömd till döden. Hans hustru skriver en förtvivlad artikel i DN i dag: ”Varför gör ni inte mer för att rädda livet på min man?”. Läs artikeln här.
Artikeln riktar sig till UD och läkarens hustru tar upp det kalla okänsliga sätt på vilket hon blivit bemött när hon kontaktat UD. Hon citerar svar från UD i artikeln. Hon vill veta vad UD gjort för att få loss mannen ur fängelse och begär ut handlingar. Det enda hon får ut är sina egna och barnens brev till UD.
Det hjälps inte att tanken kommer: är det en människa på UD av kött och blod, med hjärta och med empati för andra som lider som svarat henne när hon kontaktar dem? Eller en tjänsteman som prickar i rätt box på ett formulär som sen automatiskt spottar ut det formella svaret?
Ahmadrezas hustru tar i artikeln upp fallet med Johan Floderus som också hålls fången i Iran, i hans fall sedan våren 2022. Och hm… det hjälps inte en gång till: tanken kommer att UD verkar göra mer för en svensk-svensk fånge i Iran än för en svensk-iransk man som sitter fängslad sedan 8 år och är dömd till döden.
Och i Eritrea sitter Dawit Isaak, eritreansk-svensk journalist och författare, fängslad utan rättegång sedan 2001! Och i Kina sitter Gui Minhai, kinesisk-svensk förläggare och författare, sedan 2015! Man kan inte direkt tycka att UD är särskilt bra på att verka för att befria svenska medborgare orättfärdigt fängslade i land långt borta.
Jag hoppas att UD svarar på artikeln om Djalali Ahmadreza i DN i dag och att de svarar på riktigt (för att nu använda ett av Ulf K:s favorituttryck) och inte bara jamsar undan med ”vi kan inte kommentera enskilda fall”.
1) Postnord är ute och far i spalterna igen. Helst vill de tydligen sluta dela ut brev. Låter inte det som bakvända världen? – Lagen säger att 95 procent av breven ska komma fram inom två dagar. ”Nu kräver Postnord att regeringen ger dem upp till fem dagar att dela ut brev – och miljarder i skattepengar” skrev DN häromdan – här.
Olika sätt att underlätta postens hantering av brev och öka lönsamheten har genomförts. Sånt som att fastighetsboxar har installerats i fastigheter runt om i stan så brevbärarna slipper gå i trappor. Och så behövs kanske färre brevbärare då också. Brevlådorna på stan töms mer sällan än tidigare och genom att glesa ut – plocka bort var och varannan brevlåda – går det fortare att tömma dem som är kvar. Portot höjer man då och då.
2)Posten är på tapeten i tv också. Vi har just sett den engelska tv-serien ”Mr Bates vs The Post Office” i fyra delar. Toby Jones spelar huvudrollen. Välgjord och upprörande, förstås. En sorts David och Goliat-historia, ”den lilla människan” mot den stora myndigheten. Den mycket stora skandal serien handlar om är inte rättsligt slut än. ”Postskandal skakar Storbritannien – regeringen lovar upprättelse för felaktigt dömda” skrev DN i januari – här.
3)Luftballong och brevduvor är ett annat sätt att sköta posthantering. Min farfars far var i Paris under belägringen 1870-71 i fransk-tyska kriget och skickade ut rapporter med ballong som sen trycktes i några svenska tidningar. Nu ville jag ta reda på mer om detta. På nätet hittade jag en artikel i Postryttaren, Postmuseets årsbok, med rubriken ”Ballongposten från Paris 1870-71. Världens första reguljära luftpost”, skriven av Bengt Henryson. Du kan läsa pdf:en här.
Stockholms Brevduveklubb på Bellevue i maj 2012.
Säckar med brev och korgar med brevduvor lastades i luftballonger som svävade iväg ut över och förbi fiendens linjer och tog mark på lagom avstånd nånstans, förhoppningsvis där tyska trupper inte fanns. Brevduvorna användes sen att skicka ”kvitton” tillbaka in i Paris. Piloterna fäste små tuber med meddelanden under vingarna på duvorna och så flög de tillbaka till sitt duvslag inne i staden. I meddelandena fanns korta redogörelser om hur det gått, var man landat osv. Sist i rapporten i årsboken finns en turlista för ballongerna som lämnade Paris under perioden 23 september 1870 till 28 januari 1871. Här anger man ballongens nummer och namn, avresedatum och datum då breven är poststämplade. Bilden här är som synes inte från Paris utan från Bellevue i Stockholm där Stockholms Brevduveklubb har sina duvor. Bilden finns med i inlägget ”Strindberg duvor och cognac” här.
Tycker man om att mata duvor och att ha dem sittande på handen eller på axeln (det gör inte jag) är Venedig ett bra ställe. Här en gammal bild där mina pojkar matar duvor på San Marco-platsen.
Vi var på campingresa en sommar på sent 1980-tal. Campade strax utanför Venedig och åkte färja in till stan.
Jag är född efter kriget, men vetskapen om kriget fanns tidigt under min barndom. Samtalen runt matbordet hemma rörde sig ofta om beredskapen och om kriget. Dessutom var min pappa, som var löjtnant i reserven, inkallad under långa perioder när jag var barn. Jag antar att det handlade om att ta igen tjänstgöring som skjutits upp pga dels kanske studier, dels frånvaro efter den olycka han råkade ut för under beredskapen med åtföljande operationer och sjukhusvistelse.
Nu har jag under ett antal veckor läst dessa tre alldeles utmärkta böcker av Henrik Berggren. ”Med hjälp av dagstidningar, dagböcker, brev och romaner skildras vardagslivet i krigets skugga”, som det står i baksidestexten. Det är verkligen ett imponerande jobb han har lagt ner. Och mycket intressant läsning. Dessutom är böckerna skrivna på ett sympatiskt sätt och lättlästa. Jag tänker att det är mina föräldrars tid som unga jag läser om. De gifte sig 1941 och fick sitt första barn 1943. Min pappa var i beredskapen när transiteringen av tyska soldater skedde – de s.k. tysktågen – och har förstås berättat om det och om mycket annat under den här tiden.
Bland gamla sparade papper hittade vi den inkallelseorder som fick så stor inverkan på hans liv. Han skulle föra befäl över en trupp med uppdrag att röja ett minfält nära norska gränsen.
Minkartan stämmer inte, en mina ligger inte alls där den ska ligga enligt kartan. Och pappa flyger i luften.
Ena benet blev delvis söndertrasat och amputerades strax under knäet. Under resten av sitt liv gick han med protes. Har skrivit lite om det här tidigare i inlägget Länstolen.
Bild från manifestationen i dag intill ryska ambassaden vid Fria Ukrainas plats. Ambassaden skymtar i bakgrunden. Vi var många där. Jag blev mer känslomässigt berörd än tidigare gånger, kanske dels för att talarna var enbart kvinnor, som alla talade engagerat och bra, dels för att det här var första gången jag såg den stora blomster- och ljushyllningen till Navalnyjs minne.
Såg du förresten den krönika som David Lagercrantz skrev i Expressen häromdan? ”Putin är vår tids Hitler. Så varför snålar vi? Danmark ger fyra gånger så mycket”. Läs den här. Varför i all sin dar ställer inte Sverige upp bättre än så? Jag tar och sätter in pengar till UNHCR, Läkare utan gränser eller nån annan sån organisation igen – nåt mer kan man ju inte själv göra.
Två år har gått sen den där morgonen då jag hörde på radion att ryssarna gått in i Ukraina. Två år av krig, död och förödelse – krig i ett europeiskt land inte så långt ifrån vårt eget. I dag ska en stor manifestation för Ukraina äga rum på Sergels torg. Hoppas många många ställer upp. Jag hade förstås tänkt vara med där men en kraftig förkylning med feber sätter stopp.
Paul Hansen, DN:s fotograf, tipsade i X om en artikel i The Guardian som handlar om två år av krig och tåglinjen från Zaporizhzhia till Uzhhorod, människorna på tåget och om hur olika kriget upplevs i olika delar av landet, ”A train through Ukraine: a journey into the stories of two years of war”. Zaporizhzhia alldeles nära fronten, Uzhhorod långt västerut där livet mest fortsätter som vanligt. Intressant artikel. Läs den här. Kartan har jag förstås lånat från artikeln, hoppas det är ok.
Ryska kan jag inte. Texten på ryska ovanför bilden hämtade jag från DN och använde i ett inlägg i mars 2022 här. Där fick jag också reda på vad den ordagrant betyder, i en kommentar: ”Detta brottsliga krig måste upphöra.”
Bilden ovan är från manifestationen på Fria Ukrainas Plats för två veckors sen, 7 februari. Då var Muharrem Demirok och Leonidas Aretakis med bland talarna. Varje onsdag samlas vi där kl 12.30 alldeles intill ryska ambassaden. Så i morgon är det dags igen.
Och så har du mördaren och storljugaren här på en bild som jag hittade på Facebook. Nu på lördag 24 februari har två hela år gått sen kriget började.
Lördag 24 februari kl 15-16 sker en stor manifestation för Ukraina på Sergels torg. Läs mer om den här: Sverige står upp för Ukraina.
Gick neråt stan igår eftersom påsen med spiskummin var slut. Vi brukar krydda basmatiris med sånt. Går också fint att strö över en köttbit och marinera den i lime innan man steker den. Så man kan ju inte vara utan sånt hemma. Nu fick det bli en sväng till Taj Mahal på Kammakargatan. Och eftersom jag tappade lusten att gå hemåt igen gick jag för att ta bussen.
Jag slår mig ner på bänken vid hållplatsen. Efter en liten stund kommer en äldre kvinna i svart vinterrock och svart mössa och sätter sig bredvid mig. ”Trött?” frågar jag ”Jag har gått omkring nere på stan. Vet du när bussen kommer?” ”22 över. Det tar en stund, men jag väntar på den. Har du varit och shoppat?” ”Ja, jag behövde några grejer. Ett decilitermått, en termometer och lite annat.” Hon rotar lite i sin tygpåse.
Medan vi sitter där och väntar hinner vi med att sucka djupt över världsläget, Putin, Navalnyj och så Mellanöstern med Israel och om hur landet kom till. Och så talar vi om vintrarna på det sena 1900-talet (mycket snö ibland, ingen andra år), broddar på vinterkängorna, lite om när p-pillret kom, och om att nu försöka hänga med när nya digitala prylar och sånt kommer. ”Hänger du med?” frågar jag. ”Jadå, jag hänger med. Min dotter är duktig på det där och kollar att jag kan. När är du född?” Det visar sig att hon är 4 år äldre än jag, lite över 80. Hon har både barnbarn och barnbarnsbarn. Måste ha startat lite tidigare än jag.
På bussen fortsätter samtalet en liten stund. Vi berättar för varandra om var vi bor i stan och var vi bott tidigare. ”Men jag är inte härifrån”, säger jag. ”Jag är uppvuxen i Söderhamn, strax norr om Gävle.” ”Jamen jag är född i Örnsköldsvik!” ”Du är norrlänning du med – roligt!” ”Ja, en sån där tystlåten tillbakadragen typ.” ”Som aldrig pratar med främlingar…” fyller jag i. Vi skrattar båda två. När jag ska gå av en hållplats före henne säger hon ”Var rädd om dig nu!” och jag svarar ”Du med! Inte ramla!”
Förra lördagen åkte jag förbi Odenplan i buss. Torget var fyllt av folk med palestinska flaggor, röster och rop hördes. Kanske slagord men jag uppfattade inte det; demonstrationen hade nog nyss börjat. Bussen for förbi. Bakom Läkarhuset satt fyra poliser till häst beredda att gripa in om bråk skulle uppstå. Blev förstås illa berörd och var glad att jag inte kommit gående utan satt på bussen.
Judiska barn i Łódźgetto. Foto: Mendel Grossman.
Många poliser var ute nere i centrum. Det var den 27 januari, den internationella minnesdagen för Förintelsens offer. En viktig dag som högtidlighålls varje år världen över. Den 27 januari 1945 befriades förintelselägret Auschwitz-Birkenau, och de olika underläger som ingick i lägerkomplexet, av den sovjetiska armén.
Det var väl eftersläntrare från demonstrationen på Odenplan som sedan hotade människor vid Synagogan och störde den minnesceremoni som pågick där. Det är skamligt och djupt upprörande att sådant sker. Varför är svenska judar ett hot? Varför vill man göra livet svårt för de judar som lever här? De är svenskar och har samma rätt att leva här och att utöva sin religion som vi andra har.
Vad kan vi göra? Hur ska vi få stopp på den här otäcka utvecklingen? Ställa krav på polisen att använda hårdare nypor mot dem som så här visar sitt stöd för terrororganisationen Hamas? Och vad finns det för lösning på sikt? Det är väl ändå en tvåstatslösning som måste till.
Om tystnaden som brett ut sig efter Hamas terror 7 oktober skrev Jessica Haas Forsling för en tid sen artikeln ”Mitt förhållande till Sverige har gått sönder”. Hon ger en bild av hur det är att leva som judinna i Sverige i dag. Läs artikeln här. Intressant artikel i SvD i dag: ”USA kan erkänna Palestina efter kriget”här.
Mendel Grossman var jude och fotograf bl.a. i Łódź. Nazisterna satte honom i koncentrationsläger. När de allierade närmade sig evakuerades fångarna och tvingades marschera därifrån. Mendel Grossman dog under denna dödsmarsch den 30 april 1945. Han hade fortfarande sin kamera med sig. Hittade en artikel om honom här.
Gabrielles blogg 