Ja, uppenbarligen är det dags att påminna om möjligheten att stödja Ukraina genom att bidra ekonomiskt till olika hjälporganisationer. Här kommer återigen en sammanställning av vilka hjälporganisationer man kan skicka stöd till: Flera organisationer på plats i Ukraina – Så kan du bidra. Länk till sidan här.
Skurkstaten Rysslands förfärliga krig i Ukraina fick många att redan tidigt i kriget bidra till hjälporganisationerna, men sen har den hjälpen börjat sina alltmer. Amanda Sokolnicki frågar sig i en artikel i DN: Har vi redan glömt Ukraina? Rubriken på artikeln är ”Den svenska krigsdebatten är så pinsamt självupptagen” och länk till den har du här.
I en artikel på DN Debatt skriver frivilliga samordnare i två nätverk av värdfamiljer i Skåne om hur erbarmligt dåligt svenska myndigheter hanterar dom ukrainska flyktingarna och hur dom svenska familjer som öppnat sina hem för dom lämnas helt i sticket. Värdfamiljerna förväntar sig inte några medaljer eller ”ens ett tack från de regerings- och myndighetsföreträdare som uttryckligen bad om vår hjälp”. Men det dom förväntar sig av ansvarig minister Anders Ygeman (S) och Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik är ”en uttalad och snabbt genomförd plan för hur nationen Sverige ska överta det uppdrag som ett stort antal ideella värdfamiljer nu i många veckor genomfört.” Läs artikeln här.
… men som kan leda längre än man tror. Till Kina med mera. Filmstaden förbjuder eget snacks på sina biografer. Man får inte ha med sig godis och läsk till bion utan ska handla i biografens läsk- och godisdisk.
”Tondövt beslut” kommenterar någon och en DN-recensent kallar beslutet ”publikföraktande självskadebeteende”. Jag håller med. Dumt!
Kommer man att visitera biobesökarna för att kolla att dom inte har godis med sig? Nej, Filmstaden svarar att ”de allra flesta vill väl förstås följa den uppmaningen [inte ha eget godis med sig] men vi kommer inte att visitera någon.” Hm, vill dom allra flesta det förstås? Och här talar man om ‘uppmaning’, inte förbud.
Jag har alltid gått mycket på bio. Däremot aldrig haft vanan att äta godis under filmen. Halstabletter brukar jag ha med för att hindra rethosta mitt under filmen, mer sällan godis. En liten flaska kranvatten kan jag också ha med. Är halstabletter och kranvatten förbjudet?
Nu under pandemin har det förstås inte blivit så mycket gå-på-bio, enstaka gånger bara. Vi har sett filmer på tv:n istället.
I DN i dag läser jag Patrik Lundbergs artikel om den kinesiske företagaren Wang Jianlin, grundare av bolaget Wang Group, som via amerikanska AFC, äger Filmstadens Nordic Cinema Group (länk till artikeln nedan). Lundberg skriver:
”Wang Jianlin har nära band till Kinas kommunistparti, som bedriver tortyr och förföljelse av uigurer i Xinjiangprovinsen. Denna herre, som är en storhandlare i kulturbranschen, verkar inte heller ha några problem med den censur som staten ägnar sig åt. – – – Det är bottenlöst att ett kinesiskt konglomerat ska få göra deg på att biopubliken utöver biljetten numera måste betala 22 kronor för en cylinder med några gram mjölkchoklad och 104 kronor för en stor popcorn med en stor läsk.”
Frågan om förbud mot eget godis leder samtidigt vidare till vetskapen om hur stora företagskonglomerat styr, eller i varje fall starkt påverkar, hur världen ser ut i dag. Företag världen över lierar sig med varandra och stora korporationer bildas. För dom handlar det ju om att maximera ekonomisk vinning. Att uppträda moraliskt kommer långt ner på listan.
Har just läst Jeremy Lents bok ”The web of meaning” där han lyfter fram förekomsten av stora korporationer och hur världen påverkas. Han kallar dom ”corporate predators”, alltså företagsrovdjur. 69 av dom 100 rikaste ekonomierna i världen är företagskorporationer, inte länder.
Lent skriver: ”Corporations are legally programmed with the ultimate goal of maximizing financial returns for their investors above all else. If they were real persons, they would be diagnosed as psychopaths, with their single-minded obsession for profit at the expense of anything else. Humanity now finds itself in the dire position of having ceded control of its destiny to a psychopatic force dedicated solely to turning human and nonhuman life into ever-increasing financial returns.”
Lent menar alltså att mänskligheten lämnat över kontrollen av vår framtid till dessa stora företagskorporationer. Hur ska vi klara vår tids största fråga – att få stopp på den rusande globala uppvärmningen – om vår framtid i hög grad styrs av företag som vill tjäna pengar?
Tänkte ju bara skriva om en liten fråga och så börjar jag halka in på omoraliska företag och jordens undergång. Nåja, Lents bok är intressant. Finns bara på engelska efter vad jag vet.
Artikeln i DN ”Här föll en av det hyggliga Sveriges sista bastioner”- här. Om Jeremy Lents ”The Web of Meaning” t.ex. här.
Jag var på väg att lägga ut ett inlägg här på bloggen om nåt jag läst i en bok, nåt vackert skönlitterärt, men lusten försvann med artiklarna och dom fasansfulla bilderna från Butja. Och när jag läser om Butja och andra städer i Ukraina där Putins soldater går fram som en fullkomligt hänsynslös mördarmaskin och terroriserar, dödar och våldtar civila kommer tanken på Kurtz’ ord i Joseph Conrads bok ”Heart of darkness” (”Mörkrets hjärta”). Kurtz ligger och dör och i sina sista andetag viskar han knappt hörbart orden ”The horror! The horror!” (i den svenska översättningen står det ”Ohyggligt! Ohyggligt!”)
Och jag tänker på ondskan. Det sägs om ryska soldater att dom är särskilt brutala och inte verkar ha nån moral alls, inga som helst spärrar mot att utföra dom allra gruvligaste och förfärligaste handlingar även mot civila. Under sin militära utbildning bryts dom ner genom pennalism av värsta slag, våld och trakasserier. Blir dom helt förhärdade och vill ge igen sen? Och så får dom ju säkerligen order uppifrån om att döda och våldta urskillningslöst för att terrorisera befolkningen så mycket som möjligt. Och dom som nu drabbas, civila oskyldiga som skjuts ner på gatorna i Ukrainas städer, är ändå människor som hör till det som tidigare kallats ett broderfolk. Ledare i DN häromdan om det ofattbara ryska våldet här.
”The horror! The horror!”
Det är tungt nu, tungt och svårt. Vad ska hända med det stora landet Ukraina? Och människorna? Vad kan vi i Sverige göra? Stötta hjälporganisationer och hjälpa dom flyktingar som kommer hit. Den här listan över organisationer på plats i Ukraina har varit med tidigare och du får den igen här.
Och visst, jag ska blogga igen om annat än kriget, dödandet och ondskan bara jag får lust att göra det igen.
Ryska kan jag inte alls, men jag hittade frasen i DN igår. Enligt tidningen betyder orden: Stoppa detta brottsliga krig! – Se även första kommentaren.
Vi var i Sankt Petersburg en gång för många år sen, bara ett par dar. Min man skulle dit på konferens och jag följde med. Hittade några bilder från resan, och bilden nedan är en sån. Nån ryska kunde vi inte men vi försökte i alla fall förstå skyltar med hjälp av ryska bokstäver uppskrivna på en liten lapp. Efteråt hade vi för oss att vi skulle plugga lite ryska nånstans, men det blev inte av – som så mycket annat.
Det stora landet Ryssland är ju omöjligt att förkasta totalt och för evigt eftersom Ryssland står för så väldigt mycket fantastisk konst och kultur genom århundradena. Författare, konstnärer, tonsättare, dansare… konst av olika slag, vacker arkitektur m.m. Dessutom har landet en fascinerande historia, som förstås i vissa delar har många beröringspunkter med vår. Säkert finns mycket vacker natur också, fast det vet jag inte så mycket om.
Peter Paul-katedralen i Peterhof, Sankt Petersburg. Ryskortodox kyrka från 1880-talet.
Men Stalins Ryssland och Putins Ryssland i dag är förstås en av världens allra värsta skurkstater.
Kriget i Ukraina fortsätter. En hel månad har gått. Det går inte att vänja sig vid kriget, att dödandet och förödelsen pågår hela tiden därborta, inte så väldigt långt från vårt eget land. Oro, sorg och vrede ligger som en underton hela tiden med tanke på människorna i Ukraina, dom som flyr och dom som är kvar.
Häromdan flög tre stridsflygplan över Vasastan i Stockholm där jag bor. Och visst, man tittar till och funderar. Varför detta? Tankar på vad kriget kan innebära för oss finns ju också hela tiden. Måtte detta förbaskade hemska krig ta slut snart! Leve det fria Ukraina!
Måste också ha med en fin målning av en ukrainsk konstnär som jag inte känt till tidigare. En god vän hade ”delat” (som det heter numera) tavlan på Facebook. Här är den:
Mötet. Marie Bashjkirtseff. 1884
Marie Bashjkirtseff heter hon som målat dessa fattiga pojkar i Paris 1884. Målningen finns på Musée d’Orsay i Paris.
Marie Bashjkirtseff föddes i Ukraina 1858. Under uppväxten flyttade hon och modern runt en hel del i Europa. I Paris gick hon på konstskola. Den här målningen är en av hennes mest kända. I dag är hon tydligen mest känd för sina dagboksanteckningar. Hon började föra dagbok när hon var omkring 13 år. Hon dog i tbc innan hon fyllt 26 år. Några år efter hennes död publicerades dagboken.
Lögn har jag skrivit en del om i bloggen då och då i olika sammanhang. Jag är sen barnsben itutad att det är fult att ljuga, och det tycker jag fortfarande. Jag tänker också att den som ljuger mycket måste få problem med att lita på andra människor, man tappar tilliten till andra. Och hur mår man då – om man tror att andra ljuger lika mycket som man själv gör? Man måste känna sig rätt ensam till slut.
Nåja, det där är säkert inget problem för storlögnaren Putin eller hans utrikesminister Lavrov. ”Putin kommunicerar att hans maktställning möjliggör för honom att säga vad han vill, när han vill, oavsett de faktiska omständigheterna. Han inser att vi inte tror på honom, och bryr sig inte.” Citat från artikeln ”Blåsta av bluffaren i Kreml – diplomatin rår inte på Putins maktlögner” i DN i dag. Artikeln har du här.
En annan artikel häromdan handlade om ”den nya rövarkapitalismen”. Boken ”Putin och hans krets” beskriver hur dom ryska makthavarna placerar kapital, flyttar pengar, skaffar aktieposter, går in i styrelser eller ur. ”De använder kort sagt samma metoder som kapitalisterna i väst – och som maffian. Köper, mutar, hotar, bygger allianser” skriver man i DN. Boken är skriven av Catherine Belton, tidigare Moskvakorrespondent för Financial Times. Läs om boken ”Putin och hans krets” här.
Ungefär 5 sekunder hann hon vara i bild med sitt plakat med protest mot kriget och med varning för dom falska påståenden som sprids via den här ryska tv-kanalen. Marina Ovsiannikova heter denna modiga kvinna. Självklart en mycket djärv handling. En enda människa, ett kort ögonblick och säkerligen nådde hon många med sitt budskap. DN har en artikel om händelsen och om henne här.
Hur hon straffas är nog inte klart än. Bötesstraff har nämnts. Låter förvånansvärt milt med tanke på hur polisen nu haffar ryssar som bara håller upp ett tomt ark, eller någon som höll upp ett ark med texten ”två ord” (på ryska förstås) på. Eller hur ryssar som talar klarspråk om kriget döms till långa fängelsestraff. Ordet krig får tydligen inte yttras alls i samband invasionen i Ukraina. Läs Helmersons artikel i DN här.
Hoppas Ovsiannikova klarar sig undan nåt längre fängelsestraff, men skurkstaten Ryssland kan ju hitta på precis vad som helst. Såg förresten att Aleksej Navalnyj riskerar att få ett betydligt längre straff än dom 3½ år han dömdes till förra året.
Och så läste jag att en enhällig amerikansk senat röstat för att väcka åtal mot Putin vid den internationella brottsmålsdomstolen i Haag. Jajamen, gör det! Sätt dit honom riktigt ordentligt!
Uppdatering samma dag: Artikel i DN i dag om Marina Ovsiannikova här.
Vi hade suttit och läst på en brygga vid Nya Djurgårdsvarvet ett par timmar. Det blev seneftermiddag, och solen var på väg neråt. Nu kändes det att det inte är riktig vår än. Kalla vindar drog över vattnen. Tog på mig mössan igen och knäppte igen kappan. Men innan vi tog oss hemåt måste jag ta en sväng ut på Beckholmen för att titta ner på den här skönheten. Enligt en sida på webben ska renoveringen av fullriggaren vara klar i vår – kanske i början av maj. Då ska fartyget bogseras tillbaka till sin vanliga plats vid Skeppsholmen.
Gamla segelfartyg är fascinerande. Och vackra. Har haft såna fartyg med i bloggen flera gånger. Tänker på min gamle anfader Lars Rolander som 19 år gammal fick följa med på ett av Ostindiska kompaniets fartyg till Kanton 1788-90. Kanske såg det fartyget ut ungefär som Ostindiefararen Götheborg som gästade Stockholm i augusti förra året. Några bilder här. Senare i livet var Rolander delägare i ett fartyg och bedrev handel med England bl.a. Fartyget Triton gick under utanför Bornholm 1838 – se inlägg här. Och så tänker jag på Fredrik Hippolyte von Schantz vars livsöde beskrivs i den fantastiska boken ”Mannen som försvann”. Sin sista resa gjorde han på fullriggaren L.A. Bång. Han försvann i havet nånstans strax utanför Godahoppsudden 1864. Skrev om boken här. Om von Schantz finns även en blogg här.
Och så ett senare tiders skolskepp: C.B. Pedersen. En kusin till min mamma var elev på fartyget på 30-talet. Han rymde (”jumped ship”) en natt när man ankrat i Torres Strait, en historia som är välkänd i släkten på min mammas sida. Skrev om fartyget på min andra blogg här.
C.B. Pedersen, fyrmastad järnbark byggd 1891.
Bild på ett vackert segelfartyg finns också med i inlägget ”Om orden” som handlade om vikten av att använda rätt ord – ”call a spade a spade”. Sammanhanget då var SD som fascistiskt parti. Inlägget har du här. Orden styr tanken. I dag förstås med ett tydligt exempel från Ryssland där man försöker styra ryssarnas bild av det som pågår i Ukraina. Talar man klarspråk om kriget kan man få 15 års fängelse. Usch, vilket land! Förstår att många vill ge sig iväg därifrån.
Ja ja, det blev många länkar. Men nu har jag seglat klart för i dag.
Ja, det får bli en bild på flaggor igen. Denna gång vid Gustav Vasa kyrka. Tog bilden igår, en kylig blåsig dag.
Kriget är inne på sin tredje vecka nu. Nyheterna därifrån blir allt hemskare och hemskare. Jag följer med i radio och dagstidningar. Bra att tidningar i Norden samarbetar och förmedlar nyheter på ryska nu för att förhoppningsvis få ryssarna att förstå vad Putin håller på med. Ett fullskaligt dödligt krig – inte bara en militär aktion eller vad han nu kallade det. DN här.
Och om livet i Ryssland nu blir allt svårare genom sanktionerna och allt fler ryska soldater kommer hem i kistor kanske ryska befolkningen äntligen vänder sig mot diktatorn och dom andra skurkarna i ledningen. Men vem vet om det hjälper… Jag undrar hur det kan gå. Om Putin inser att kriget är ett misslyckande kanske han bara blir ännu mer inriktad på död och förödelse. Hur ska han annars kunna backa ut ur det här? ”Med hedern i behåll” höll jag på att skriva men det gäller ju inte Putin; han har nog aldrig haft nån. Samtidigt, om han krossar Ukraina fullständigt, kan han ju ändå inte vinna. Har svårt att tro att befolkningen i Ukraina skulle bli lydiga snälla undersåtar till Putins Ryssland. Usch vilken tid vi lever i.
Lista över organisationer på plats i Ukraina som man kan lämna stöd till finns här. Klicka på namnet på organisationen så ser du hur man kan skicka pengar.
Om bilden: Gustav Vasa kyrka är sig inte riktigt lik eftersom dom två stora almar som stått framför kyrkan på ömse sidor av ingången tagits ned. Det ser lite tomt ut utan dom. Båda var tydligen angripna av almsjukan.
En vecka har gått sedan den hemska morgonen 24 februari. Jag lyssnade på radio och när jag hörde vad som hänt minns jag att jag ropade till min man ”Nu har dom gått in!” En våg av överraskning (”Händer det här verkligen?!”), upprördhet, ilska, sorg och oro. Den lägger sig ju efter ett tag och på nåt sätt sjunker det in att tiden, vår omvärld och livet som det var alldeles nyss nu är förändrat. Efter dom första dramatiska händelserna finns hos mig som en underström av oro som är där hela tiden. Då och då under dagens lopp går jag in och kollar nyheterna via webben eller radio.
Kuponger från beredskapstiden.
Och jag tänker på hur det var 1939 när Andra världskriget bröt ut. Jag var inte med då, men mina föräldrar var det ju. Dom hade ganska nyligen lärt känna varandra och blivit ett par. Det var verkligen en helt annan tid än den vi lever i. Radio och tidningar fanns ju men inte alls den här möjligheten att omedelbart få reda på senaste nytt via datorn eller mobilen. För dom blev kriget och beredskapen något som under många år präglade deras liv. ”Med undantag för februari och halva mars 1940 var jag ‘någonstans i Sverige’ från den 7 december 1939 till den 30 mars 1941”, skriver min pappa i en berättelse. Och beredskapen satte påtagliga spår för honom för resten av livet: han förlorade ena underbenet i en minolycka uppe vid norska gränsen. Jag skrev om det i inlägget ”Länstolen” här. Där finns han själv med på bild också.
På gamla fotografier från Stockholm under krigets senare år ser jag mina föräldrar gå på promenad med barnvagn (min syster) förbi stora upplag av ved intill husväggarna. När jag var barn i Söderhamn på 50-talet fanns fortfarande ett stort vedupplag staplat intill Söderhamns gamla teater som vi bodde granne med då.
Så vad ska hända här i Sverigenu och hur ska vi bete oss? Vi i det lilla landet som nästan är granne med krigsherren, den stora skurkstaten Ryssland. Ska vi bunkra vatten och bensin, skaffa oss ett lager kontanter, kolla om det lilla campingköket fortfarande funkar… Ska plastdunkar o.d. ta slut i affärerna som toalettpapperet och handspriten i början av pandemin?
Hur få slut på kriget? Sverige som land kan göra en hel del och gör det också tillsammans med andra länder – vapen, ekonomiskt stöd, sanktioner mot Ryssland, Putin, oligarkerna m.m. Tyvärr är nog ändå risken stor att Putin kör på med kriget och fortsätter att sprida död och alltmer förödelse i Ukraina, det tidigare ”broderlandet”.
Vad kan vi ”vanliga svenskar” göra? Visa solidaritet – fredliga demonstrationer, hjälpa flyktingar som kommer – och stödja hjälporganisationer som UNHCR, Rädda Barnen, Röda Korset, Läkare utan gränser m.fl. Jag känner ingen i Ryssland. Dom som gör det kan skicka information till sina bekanta om vad Putins krigsmaskin håller på med som motkraft till Putins hopkok av lögnaktig propaganda om kriget.
Och här hemma fortsätter ändå vardagslivet. Kalla men soliga marsdagar tar jag vara på så mycket jag kan. Här kommer bloggens första vårtecken.
Gabrielles blogg 