Hjälp Ukraina!

Slava Ukraini!

Storlögnaren och krigsgalningen Putin mobiliserar och hotar med kärnvapen. Och vår del av världen känns nu allt mörkare och hotfullare. Fast här oroar vi oss för elbrist, ökande priser på drivmedel, debatterar vindkraft och skäms inför världens länder över hur det gick i svenska valet. Utomlands har man ju gjort symbolbilder över dagens Sverige med hakkors på svenska flaggan. Ja, inte att förvånas över.

Men i Ukraina dör människor – både ukrainare och ryska soldater som skickats dit av Putin och hans skurkstat. Putin vill dränka Ukraina i blod, säger Zelenskyj. En kraftig upptrappning sker nu. Och röster höjs för att hitta vägar att straffa Ryssland genom fler sanktioner och t.ex. i FN.

Vad kan vi ”vanliga människor” göra? Annat än stödja Ukraina genom att skicka bidrag till hjälporganisationer. Gör det!

Unicef
UNHCR
Läkare utan gränser
Röda Korset
Rädda Barnen

Fler hjälporganisationer hittar du här.

Mörk måndag

”Det är måndag morgon, och mitt huvud känns så tungt…” Ja, så var det ju. Inte satt jag uppe och tittade på valvakan, men nu på morgonen kollade jag på mobilen och såg vart det lutar. På många sätt är det omskakande. Jag kommer att tänka på en natt på ett hotell i London i november 2016. Amerikanska presidentvalet pågick. Tv:n på hotellrummet stod på hela natten och då och då vaknade jag och tittade lite. Sen på morgonen stod det klart: det som inte skulle kunna hända hände. Trump! Lite liknande otäckt och illavarslande känns det nu. Fast inte fullt så illa – hoppas jag – eftersom det här är Sverige och inte USA.

Men att främlingsfientlighet och populism bäddat för SD:s framgång är skrämmande. Något som förvånar mig är att tydligen många kvinnor – och särskilt unga kvinnor – nu stöder SD. Hur kommer det sig? Är dom charmade av JÅ? Obegripligt.

Björn Wiman har en bra artikel i DN i dag. Den börjar med ett vackert citat från Ivar Lo-Johansson om trösklar i tiden. Sen citerar Wiman den österrikiska statsvetaren Natascha Strobl som skriver: ”Vi lever i ombytliga tider och konservatismens radikaliseringsprocess är ett allvarligt hot mot demokratin och rättsstaten”. Wiman fortsätter: ”Det är detta som är den tragiska kontentan av årets svenska valrörelse, oavsett det slutliga resultatet av röstsammanräkningen. Vi har klivit över en ny tröskel i tiden. Den verkliga skadan är redan skedd. Det är nu upp till oss alla att begränsa den.”
Läs hela artikeln här.

Är naturen till för oss?

Det är ju Frankrikes nationaldag i dag och jag har suttit på vår lilla Sjöveranda och sjungit Marseljäsen för måsarna. Men dagen började annars med tankar på den biologiska mångfalden som glesnar och försvinner alltmer, blir allt mindre av just mångfald. Sorgligt.

Läste artikeln i DN ”Vem dödade kronärtsblåvingen?” (länk nedan). En liten fjäril som inte setts till i Sverige sen 2019. Folk som kommenterar artikeln påpekar förnumstigt att fjärilen visst inte är utdöd, den finns i en del andra länder. Men det är ju inte grejen med artikeln! Grejen är att arter dör och försvinner med en förfärande hastighet pga av människans påverkan. Nya maskiner och nya sätt att bedriva skogs- och jordbruk m.m. hotar och förstör miljöer för djur och insekter. Och inte bara där förstås, regnskogen, haven och korallreven… Det är som om människan är fast i tron att naturen är till för oss, att vi är fria att utnyttja den och använda den som vi vill för att öka vår egen bekvämlighet – och för att vinna ekonomiskt på det.

Internationella överenskommelser hjälper inte. FN-konventionen om biologisk mångfald och FN:s panel för biologisk mångfald IPBES hjälper inte. ”Hela världen fallerar. Sverige klarar inte ett enda av målen. Det har accelererat, men åt motsatt håll”. Skrämmande. Ruggigt. Hur ska det sluta? Nån skriver i en kommentar typ: ”Vad gör det om en fjäril försvinner? Det finns ju andra insekter.” Korkat.

Artikeln avslutas med: ”Vi håller just nu på att systematiskt utrota allt icke-mänskligt liv”, sade Anne Larigauderie, IPBES verkställande sekreterare.

Artikeln har du här. En annan bra artikel i dagens DN är Hanne Kjöllers om KD:s utspel om vargarna. Artikeln här.

Och så tänker jag på jorden och framtiden. Ska vi kunna vända allt det här med den globala uppvärmningen – den absolut viktigaste frågan just nu – och utarmningen av den biologiska mångfalden?

Jag höjer mitt glas för Frankrike och lyssnar på Olle Adolphson när han sjunger ”Snurra min jord, du får inte ge dig. Jag vet ingen stjärna som du!” Text av Lars Forssell – här. Ursprungligen en fransk visa ”Elle tourne la terre” av poeten och vissångaren Léo Ferré.

Onda tider

Usch, vad det händer mycket otäckt dessa dagar! Mord på öppen gata i Visby under Almedalsveckan… Mördaren kan ha lidit av psykisk ohälsa men ska enligt uppgift ha varit nazist och sympatiserat med NMR. SD:s stödtrupp Nordiska Motståndsrörelsen har ju nära att ta till vapen.

Apropå SD så tycker jag att det är riktigt illa att Moderaterna numera utan att vara det minsta generade kramar SD – Kristersson i ett tal häromdan. Att dessutom många ungdomar i dag tydligen stöder M gör mig både förvånad och undrande. Ungdomarna borde väl begripa bättre. Miljöfrågan handlar ju till stor del om deras framtid och där är M naturligtvis inte rätt parti – inte SD heller.

Mer då? Kriget i Ukraina, förstås. Inte slut. Pågår där hela tiden. Utvecklingen i USA som går bakåt i och med inställningen i abortfrågan. Och så nu Boris Johnson som avgår med dunder och brak. Författaren Gunnar Pettersson, han med bloggen Pressylta Redux tidigare, har en rätt roligt skriven analys av Johnson och hans gärning i DN här.

Mycket att oroa sig för och bekymra sig över. Jag önskar att världen ville skaka till och bli bättre igen – inte bara sämre hela tiden. Och så längtar jag efter att ge mig ut på lugna vatten i kajaken och tänka på annat än allt det här. Här två bilder från en sån paddeltur – i Söderhamns skärgård.

Överst: på väg mot Enskärsorns norra udde. Nedre bilden: jag har rundat Enskärsorn, paddlat igenom det lilla gattet mellan Orn och Enskär och glider fram längs stranden.

Den gula tapeten

Har du läst den? En novell av Charlotte Perkins Gilman från 1892. Den handlar om en kvinna som ligger sjuk och vistas i ett rum på vinden i ett hus, i en tidigare barnkammare. Det finns en trasig gul tapet i rummet.

Hon, hennes man, deras lilla barn och mannens syster bor tillfälligt här medan man renoverar deras eget hus. Det lilla barnet nämns knappt. Berättelsen är skriven i jagform som en dagbok som löper på utan att hon anger dag eller datum.

Kvinnan är svag och kanske har hon nån sorts förlossningspsykos. Hon ligger där och betraktar tapeten i rummet och tycker sig se märkliga mönster och även rörelser. Det är någon där, någon som vill ut, som skakar ett galler, någon som kryper.

”Novellen anses vara ett viktigt tidigt verk inom amerikansk feministisk litteratur då den beskriver attityder under 1800-talet om kvinnors fysiska och mentala hälsa” skriver man på Wikipedia.

En mycket speciell text. 18 sidor tilltagande vansinne. En berättelse i nuet om ett pågående sammanbrott. Hos mig stannar novellen i minnet länge efteråt.

Hjälp Ukraina och flyktingarna!

Ja, uppenbarligen är det dags att påminna om möjligheten att stödja Ukraina genom att bidra ekonomiskt till olika hjälporganisationer. Här kommer återigen en sammanställning av vilka hjälporganisationer man kan skicka stöd till: Flera organisationer på plats i Ukraina – Så kan du bidra.
Länk till sidan här.

Skurkstaten Rysslands förfärliga krig i Ukraina fick många att redan tidigt i kriget bidra till hjälporganisationerna, men sen har den hjälpen börjat sina alltmer. Amanda Sokolnicki frågar sig i en artikel i DN: Har vi redan glömt Ukraina? Rubriken på artikeln är ”Den svenska krigsdebatten är så pinsamt självupptagen” och länk till den har du här.

I en artikel på DN Debatt skriver frivilliga samordnare i två nätverk av värdfamiljer i Skåne om hur erbarmligt dåligt svenska myndigheter hanterar dom ukrainska flyktingarna och hur dom svenska familjer som öppnat sina hem för dom lämnas helt i sticket. Värdfamiljerna förväntar sig inte några medaljer eller ”ens ett tack från de regerings- och myndighetsföreträdare som uttryckligen bad om vår hjälp”. Men det dom förväntar sig av ansvarig minister Anders Ygeman (S) och Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik är ”en uttalad och snabbt genomförd plan för hur nationen Sverige ska överta det uppdrag som ett stort antal ideella värdfamiljer nu i många veckor genomfört.” Läs artikeln här.

En liten fånig fråga

Biobiljetter från anno dazumal.

… men som kan leda längre än man tror. Till Kina med mera. Filmstaden förbjuder eget snacks på sina biografer. Man får inte ha med sig godis och läsk till bion utan ska handla i biografens läsk- och godisdisk.

”Tondövt beslut” kommenterar någon och en DN-recensent kallar beslutet ”publikföraktande självskadebeteende”. Jag håller med. Dumt!

Kommer man att visitera biobesökarna för att kolla att dom inte har godis med sig? Nej, Filmstaden svarar att ”de allra flesta vill väl förstås följa den uppmaningen [inte ha eget godis med sig] men vi kommer inte att visitera någon.” Hm, vill dom allra flesta det förstås? Och här talar man om ‘uppmaning’, inte förbud.

Jag har alltid gått mycket på bio. Däremot aldrig haft vanan att äta godis under filmen. Halstabletter brukar jag ha med för att hindra rethosta mitt under filmen, mer sällan godis. En liten flaska kranvatten kan jag också ha med. Är halstabletter och kranvatten förbjudet?

Nu under pandemin har det förstås inte blivit så mycket gå-på-bio, enstaka gånger bara. Vi har sett filmer på tv:n istället.

I DN i dag läser jag Patrik Lundbergs artikel om den kinesiske företagaren Wang Jianlin, grundare av bolaget Wang Group, som via amerikanska AFC, äger Filmstadens Nordic Cinema Group (länk till artikeln nedan). Lundberg skriver:

”Wang Jianlin har nära band till Kinas kommunistparti, som bedriver tortyr och förföljelse av uigurer i Xinjiangprovinsen. Denna herre, som är en storhandlare i kulturbranschen, verkar inte heller ha några problem med den censur som staten ägnar sig åt. – – – Det är bottenlöst att ett kinesiskt konglomerat ska få göra deg på att biopubliken utöver biljetten numera måste betala 22 kronor för en cylinder med några gram mjölkchoklad och 104 kronor för en stor popcorn med en stor läsk.”

Frågan om förbud mot eget godis leder samtidigt vidare till vetskapen om hur stora företagskonglomerat styr, eller i varje fall starkt påverkar, hur världen ser ut i dag. Företag världen över lierar sig med varandra och stora korporationer bildas. För dom handlar det ju om att maximera ekonomisk vinning. Att uppträda moraliskt kommer långt ner på listan.

Har just läst Jeremy Lents bok ”The web of meaning” där han lyfter fram förekomsten av stora korporationer och hur världen påverkas. Han kallar dom ”corporate predators”, alltså företagsrovdjur. 69 av dom 100 rikaste ekonomierna i världen är företagskorporationer, inte länder.

Lent skriver: ”Corporations are legally programmed with the ultimate goal of maximizing financial returns for their investors above all else. If they were real persons, they would be diagnosed as psychopaths, with their single-minded obsession for profit at the expense of anything else. Humanity now finds itself in the dire position of having ceded control of its destiny to a psychopatic force dedicated solely to turning human and nonhuman life into ever-increasing financial returns.”

Lent menar alltså att mänskligheten lämnat över kontrollen av vår framtid till dessa stora företagskorporationer. Hur ska vi klara vår tids största fråga – att få stopp på den rusande globala uppvärmningen – om vår framtid i hög grad styrs av företag som vill tjäna pengar?

Tänkte ju bara skriva om en liten fråga och så börjar jag halka in på omoraliska företag och jordens undergång. Nåja, Lents bok är intressant. Finns bara på engelska efter vad jag vet.

Artikeln i DN ”Här föll en av det hyggliga Sveriges sista bastioner”- här.
Om Jeremy Lents ”The Web of Meaning” t.ex. här.

Mörker och ondska

Jag var på väg att lägga ut ett inlägg här på bloggen om nåt jag läst i en bok, nåt vackert skönlitterärt, men lusten försvann med artiklarna och dom fasansfulla bilderna från Butja. Och när jag läser om Butja och andra städer i Ukraina där Putins soldater går fram som en fullkomligt hänsynslös mördarmaskin och terroriserar, dödar och våldtar civila kommer tanken på Kurtz’ ord i Joseph Conrads bok ”Heart of darkness” (”Mörkrets hjärta”). Kurtz ligger och dör och i sina sista andetag viskar han knappt hörbart orden ”The horror! The horror!” (i den svenska översättningen står det ”Ohyggligt! Ohyggligt!”)

Och jag tänker på ondskan. Det sägs om ryska soldater att dom är särskilt brutala och inte verkar ha nån moral alls, inga som helst spärrar mot att utföra dom allra gruvligaste och förfärligaste handlingar även mot civila. Under sin militära utbildning bryts dom ner genom pennalism av värsta slag, våld och trakasserier. Blir dom helt förhärdade och vill ge igen sen? Och så får dom ju säkerligen order uppifrån om att döda och våldta urskillningslöst för att terrorisera befolkningen så mycket som möjligt. Och dom som nu drabbas, civila oskyldiga som skjuts ner på gatorna i Ukrainas städer, är ändå människor som hör till det som tidigare kallats ett broderfolk. Ledare i DN häromdan om det ofattbara ryska våldet här.

”The horror! The horror!”

Det är tungt nu, tungt och svårt. Vad ska hända med det stora landet Ukraina? Och människorna? Vad kan vi i Sverige göra? Stötta hjälporganisationer och hjälpa dom flyktingar som kommer hit. Den här listan över organisationer på plats i Ukraina har varit med tidigare och du får den igen här.

Och visst, jag ska blogga igen om annat än kriget, dödandet och ondskan bara jag får lust att göra det igen.

эта преступная война должна быть остановлена

Ryska kan jag inte alls, men jag hittade frasen i DN igår. Enligt tidningen betyder orden: Stoppa detta brottsliga krig! – Se även första kommentaren.

Vi var i Sankt Petersburg en gång för många år sen, bara ett par dar. Min man skulle dit på konferens och jag följde med. Hittade några bilder från resan, och bilden nedan är en sån. Nån ryska kunde vi inte men vi försökte i alla fall förstå skyltar med hjälp av ryska bokstäver uppskrivna på en liten lapp. Efteråt hade vi för oss att vi skulle plugga lite ryska nånstans, men det blev inte av – som så mycket annat.

Det stora landet Ryssland är ju omöjligt att förkasta totalt och för evigt eftersom Ryssland står för så väldigt mycket fantastisk konst och kultur genom århundradena. Författare, konstnärer, tonsättare, dansare… konst av olika slag, vacker arkitektur m.m. Dessutom har landet en fascinerande historia, som förstås i vissa delar har många beröringspunkter med vår. Säkert finns mycket vacker natur också, fast det vet jag inte så mycket om.

Peter Paul-katedralen i Peterhof, Sankt Petersburg. Ryskortodox kyrka från 1880-talet.

Men Stalins Ryssland och Putins Ryssland i dag är förstås en av världens allra värsta skurkstater.

Kriget i Ukraina fortsätter. En hel månad har gått. Det går inte att vänja sig vid kriget, att dödandet och förödelsen pågår hela tiden därborta, inte så väldigt långt från vårt eget land. Oro, sorg och vrede ligger som en underton hela tiden med tanke på människorna i Ukraina, dom som flyr och dom som är kvar.

Häromdan flög tre stridsflygplan över Vasastan i Stockholm där jag bor. Och visst, man tittar till och funderar. Varför detta? Tankar på vad kriget kan innebära för oss finns ju också hela tiden. Måtte detta förbaskade hemska krig ta slut snart! Leve det fria Ukraina!

Måste också ha med en fin målning av en ukrainsk konstnär som jag inte känt till tidigare. En god vän hade ”delat” (som det heter numera) tavlan på Facebook. Här är den:

Mötet. Marie Bashjkirtseff. 1884

Marie Bashjkirtseff heter hon som målat dessa fattiga pojkar i Paris 1884. Målningen finns på Musée d’Orsay i Paris.

Marie Bashjkirtseff föddes i Ukraina 1858. Under uppväxten flyttade hon och modern runt en hel del i Europa. I Paris gick hon på konstskola. Den här målningen är en av hennes mest kända. I dag är hon tydligen mest känd för sina dagboksanteckningar. Hon började föra dagbok när hon var omkring 13 år. Hon dog i tbc innan hon fyllt 26 år. Några år efter hennes död publicerades dagboken.

Storlögnaren Putin

Lögn har jag skrivit en del om i bloggen då och då i olika sammanhang. Jag är sen barnsben itutad att det är fult att ljuga, och det tycker jag fortfarande. Jag tänker också att den som ljuger mycket måste få problem med att lita på andra människor, man tappar tilliten till andra. Och hur mår man då – om man tror att andra ljuger lika mycket som man själv gör? Man måste känna sig rätt ensam till slut.

Nåja, det där är säkert inget problem för storlögnaren Putin eller hans utrikesminister Lavrov. ”Putin kommunicerar att hans maktställning möjliggör för honom att säga vad han vill, när han vill, oavsett de faktiska omständigheterna. Han inser att vi inte tror på honom, och bryr sig inte.” Citat från artikeln ”Blåsta av bluffaren i Kreml – diplomatin rår inte på Putins maktlögner” i DN i dag. Artikeln har du här.

En annan artikel häromdan handlade om ”den nya rövarkapitalismen”. Boken ”Putin och hans krets” beskriver hur dom ryska makthavarna placerar kapital, flyttar pengar, skaffar aktieposter, går in i styrelser eller ur. ”De använder kort sagt samma metoder som kapitalisterna i väst – och som maffian. Köper, mutar, hotar, bygger allianser” skriver man i DN. Boken är skriven av Catherine Belton, tidigare Moskvakorrespondent för Financial Times. Läs om boken ”Putin och hans krets” här.