Elefanterna

Ja, efter körsbärsblommorna i Kungsträdgården kom elefanterna. 55 stycken fina elefanter uppställda runt om statyn över Karl XIII, Gustav III:s bror, den stackars kungen vars staty liknats vid ”en kruka omgiven av lejon”.
Jakten på elfenben är det största hotet mot elefanterna. Enligt organisationen Wildhood dödas 55 elefanter om dan. Tjuvjakten har eskalerat under 2000-talet skriver man på sin webbsida. Nu samlar man in pengar för att bekämpa tjuvjakten. Läs mer här.

Leonardo – In memoriam

Ja, i dag den 2 maj 2019 är det precis 500 år sen Leonardo da Vinci dog. Synd det, han hade gärna fått leva lite längre… Han blev inte ens 70 år, men han hann ju ändå med mycket under sitt liv.

Han var verkligen en mångsysslare och ett riktigt universalgeni. Bildkonstnär, arkitekt, ingenjör, uppfinnare. Dessutom djupt kunnig om hur människors och djurs kroppar fungerar. Han gjorde egna dissektioner på sjukhus i Italien eller ritade av när läkare eller medicinstuderande dissekerade. Han lärde sig om muskler, senor och blodomlopp och sånt långt innan den medicinska vetenskapen kommit så långt. Teckningen av ett litet barn i livmodern är välkänd. Han var oerhört vetgirig och ville veta mer om det mesta. Han simmade under vattnet för att kolla hur fiskarna rör sina fenor för att kunna jämföra med hur fåglar rör sina vingar när dom flyger. En känd anteckning i marginalen på en av hans många bevarade anteckningsböcker är en att-göra-lista som innehöll uppgiften: ”Undersök hur en hackspetts tunga fungerar.”

Det är lustigt hur påverkad jag blir av att läsa om Leonardo. Han var så besatt av att skaffa sig kunskaper. Han mätte bl.a. upp människors utseende, hur olika avstånd i kroppen förhåller sig till andra avstånd. Han fick mäta på dom unga män som var i hans tjänst, hans studenter eller älskare.  Och sen, efter att ha läst om hur Leonardo mätte upp avstånd i ansiktet hos dom unga männen, går jag ut på stan och märker att jag tittar extra mycket på andras ansikten, t.ex. hur olika näsor kan se ut, hur avståndet till hakan eller hårfästet förhåller sig till andra avstånd osv.  Men mest var det näsorna häromdan.
– Bilden ovan är en anteckningssida som visar den s.k. Vitruvianske mannen, tecknad av Leonardo. Mannens ansikte kan mycket väl vara ett självporträtt av honom, i åldern 38 år.

Efter Leonardo finns nu mer än 7 200 sidor av anteckningar kvar (skrivna med vänster hand i spegelskrift), och man tror att det utgör ungefär en fjärdedel av allt sånt han skrev. Resten har förkommit om man nu inte hittar några fler samlingar nånstans i nåt arkiv kanske… Vem vet.

Det här har jag från en utförlig bok om hans liv: ”Leonardo da Vinci. The Biography” av Walter Isaacson (utg. 2017). Isaacson har tidigare skrivit biografier om Steve Jobs, Albert Einstein och Benjamin Franklin. Dom har jag inte läst, men boken om Leonardo slukar jag. Känner ju till en hel del om honom sen tidigare eftersom jag läste  konstvetenskap för länge sen och dessutom är allmänt intresserad av konst och historia. Boken är tjock men lättläst om man är hygglig på engelska. Fast jag slår upp en del svåra ord på mobilen, ids inte hämta lexikon.

Isaacson har gjort gedigen research och citerar också många andra som skrivit om Leonardo. Kenneth Clark, känd konsthistoriker verksam under 1900-talet, beklagade bl.a. att Leonardo så ofta lämnade påbörjade målningar oavslutade och istället ägnade en massa tid åt annat som sen inte finns kvar till eftervärlden. Han ordnade festspel och tillfälliga förnöjelser för furstar, franske kungen m.fl. Sånt tog förstås tid från målandet och därmed har alla vi som kommit senare gått miste om en massa fantastisk konst, menar Clark. Isaacson skriver att det kan Clark ha rätt i, men samtidigt fick Leonardo på så sätt ett rikare liv genom att hoppa på sånt han tyckte var roligt istället för att kämpa vidare med muralmålningar och annat som han inte blev riktigt nöjd med. Sympatiskt sätt att se det, tycker jag.

En gång var jag i slottet Amboise i Loiredalen i Frankrike – många år sen. Plötsligt står jag framför en minnesplatta över Leonardo da Vinci; inte en grav som jag minns det utan namnet och uppgifter om levnadstid på en vägg. Jag blev alldeles varm om hjärtat. Visste inte att det var i Amboise han dog. Han slutade sina dagar där under franske kungens beskydd den 2 maj 1519, lite drygt 67 år gammal. Han var sjuk. På den sida man tror är den allra sista bland hans anteckningar har han ritat trianglar och undersökt hur storleken ändrar sig med vinklar och sidornas längder. Det slutar med ett ”et cetera” och sen ”Perché la minestra si fredda” – ”Eftersom soppan börjar bli kall.”

Utanför KTH Arkitekturskolan i Stockholm (kaféet på bilden har adressen Rådmansgatan 12) finns en rätt märklig version av Leonardos den Vitruvianske mannen. Har den alltid sett ut så där liksom i flera upplagor och rödmålad? Eller fanns den i svart och i ett inte lika tillkrånglat utförande tidigare på den här platsen? Nån som minns?

Ja, detta långa inlägg får bli min hyllning till Leonardo da Vinci. Jag hade kunnat skriva mycket längre kan jag försäkra. T.ex. om hans målade verk och om hur han revolutionerade målarkonsten med verk som ”Nattvarden”, ”Anna själv tredje”, ”Mona Lisa” m.fl. Just den sidan av honom, alltså som målande konstnär, är nog den många mest förknippar honom med i dag, tror jag. Men han var så väldigt mycket mer, en riktig renässansmänniska och en oerhört fascinerande person.

DN skrev häromdan att man ska undersöka en hårlock som anses komma från Leonardo och därmed få bekräftat att det är benresterna av honom som ligger i en grav i Saint-Hubert-kapellet i Amboise. Eftersom det finns många släktingar kvar till honom (dock inte genom egna barn) hoppas man även kunna få fram mer kunskaper om honom. DN här. Och en artikel till i dagens DN här.

PS Boken av Isaacson finns på svenska också, ser jag nu. Hade ju varit lite lättare ändå.
Nåja, nu har jag läst ut boken och känner viss ”leonardoabstinens”.

Om mobilanvändning

Att utnyttja andra människors olycka och ta upp sin mobil och filma skadade och döda på en olycksplats borde dom flesta vettiga människor tycka är grovt stötande. Jag har svårt att förstå dom som gör så i syfte att lägga ut på sociala medier och tycka sig plocka nån sorts poäng med det, göra sig märkvärdiga på nåt sätt. Jessica Ritzén skrev en artikel om detta i DN igår och hävdar att förbud mot mobiler på en olycksplats inte är rätt väg. Hon får ganska mycket mothugg mot sitt resonemang i kommentarerna.

Det avgörande är ju förstås hur dom filmer eller bilder som folk tar sen används, om folk lägger upp dom på sociala medier utan hänsyn till människor som finns med i bild. Snaskigt och sensationslystet. Eller kanske får dom betalt genom att skicka in bilderna till nån aftonblaska. Om man inte ska förbjuda mobiler på en olycksplats, hur ska man då istället ändra attityder och få människor att bete sig anständigt och inte kränka och utnyttja andra genom sina bilder?

Vi människor är ju nyfikna av oss. Kommer att tänka på en gång när vi landade på John F Kennedy-flygplatsen i New York för många år sen. En olycka med ett annat plan hade just hänt på flygplatsen. I högtalaren sa kapten några ord om olyckan och sen att vi inte skulle titta ut genom fönstren. ”You don’t want to see that sight”, sa han. Människorna på den sidan av planet tryckte näsorna mot flygplansfönstren.

Och så går associationerna vidare till Ray Bradburys historia ”The crowd”. Minns du den? Den utspelar sig långt före mobilernas tid. När en olycka hänt dyker nyfikna upp från ingenstans och samlas runt den skadade på marken. Vid nästa olycka samlas åter människor i en ring runt den skadade, och så ser man att det är samma människor som förra gången som står där och tittar. Lågmält resonerar dom om dom ska flytta på den skadade eller inte. Ruggig historia. Text på engelska om den här.

Jessica Ritzéns artikel i DN här.

Uppdatering 24 april:
En sak jag glömde nämna i inlägget är det helt förfärliga att människor som filmar eller tar bilder på en olycksplats, vid ett drunkningstillbud eller liknande kan vara i vägen för ambulanspersonal, polis m.m. Därmed kan dom bidra till att det går illa för dom som skadats. Exempel på detta finns dessvärre. En till sak som jag fick påpekat via Facebook är att media själva uppmanar allmänheten att ta bilder med mobilen med uppmaningar som ”Vet du mera?”.

Sri Lanka

Återigen sorg och bestörtning över händelser i världen. Omfattningen av terrordåden på Sri Lanka igår på Påskdagen är svår att ta in. 290 döda och över 500 skadade skriver man nu. Bomber i kyrkor och på hotell. Stackars stackars alla som förlorat nära och kära. Och skräck och rädsla för nya attentat sprider sig förstås. Vilken tid vi lever i! Sri Lanka skriver in sig i raden av tidigare terroristattacker. 9/11, Madrid, Utöya, Bataclan i Paris, Nice, Stockholm m.fl., m.fl. Och mot just självmordsbombare är det ju svårt att värna sig.

Kommer att tänka på nån av dom första gångerna jag läste om och såg bilder på människor som offentligt offrade livet för en sak dom trodde på. Det var även då en fråga om religion men på ett annat sätt. Det som kommer upp i minnet är hur buddhistiska munkar satte eld på sig själva i Saigon i protest mot regimens förtryck av buddhister. Tidigt 1960-tal, och oerhört upprörande bilder, som jag aldrig riktigt glömt. Dom där munkarna skadade i varje fall inte andra, bara sig själva.

Och här i vår del av världen njuter människor av vårsolen, samlas under körsbärsträden i Kungsan som står i full blom och promenerar på Djurgården. Livet fortsätter som vanligt.

Bloggade ett boktips tidigare i dag och kände bara nu att jag inte kan låta dom hemska händelserna i Sri Lanka gå förbi utan att nämna dom i bloggen. Inte för att det gör nåt till eller från…  Det här är bara en djup och olycklig suck.

Nôtre Dame de Paris

Oj vilken kväll det blev igår! Jag visste inget om den stora branden i Nôtre Dame förrän jag lyssnade på radio kl 10 på kvällen. Blev verkligen bestört och ledsen. Jag är ju inte det minsta kyrklig av mig men jag bryr mig mycket om konst och kultur och historia.

I Notre Dame har jag varit många gånger. Första gången var jag 17 år. Men ett annat senare minne är när en av mina systerdöttrar just väntade sitt första barn. Jag traskade omkring i Paris då. Hade ingen mobil. Jag gick in på nåt ställe där man kunde beställa ett telefonsamtal som man fick ta sen i en liten hytt. Det låter som 1800-tal kanske, men det här var den 4 juli 1992.

Jag ringde till mina föräldrar och dom berättade att en liten pojke fötts den dan, och jag blev så glad. Jag gick på en liten restaurang på Île Saint-Louis och åt lunch. Tog ett glas vin och skålade med mig själv för den lilla nyfödde pojken. Sen gick jag till Notre Dame och tände ett stearinljus i ett kapell tillägnat Jeanne d’Arc och med en staty föreställande henne där. – Trevligt minne.
Bilden hittade jag på webben. Foto: Tristan Nitot. 11 april 2005.

Sopa under mattan…

Två artiklar i dagens DN motiverar rubriken. Den ena handlar om Raoul Wallenbergs halvsyster Nina Lagergren, som nyligen dött som mycket gammal. Hon slutade aldrig att hoppas att få reda på vad som hänt Raoul Wallenberg men fick aldrig alla svar. Ryssarna ljög och sopade under mattan allt vad dom förmådde. Varför kunde dom aldrig nånsin berätta? Det har gått många många år, men riktigt tydliga svar har dom aldrig gett.Varför det? Det var en annan tid, en annan regim. Det hade väl varit en vacker gest mot denna envisa syster och mot Sverige att berätta – och beklaga hanterandet. Men icke!

Varje gång jag åker buss på Odengatan bortåt Valhallavägen kastar jag en blick på det hus där Raoul Wallenberg bodde som ung och tänker på den oerhört skamliga historien om hans öde í Sovjet, både det minst sagt valhänta agerandet från svenskt diplomatiskt håll och dom sovjetiska lögnerna och det ständiga sopandet under mattan.

För ett par år sen läste jag Ingrid Carlbergs välskrivna bok ”Det står ett rum här och väntar på dig…” Jag minns att jag satt i solen på bron utanför Sjöboden på Sandskär och läste. Och tårarna rann. Har du inte läst boken, så gör det!

Svenska barn i flyktingläger i norra Syrien handlar den andra artikeln om, bl.a. dom sju barnen till en svensk kille och hans hustru som anslutit sig till IS men som nu båda är döda. Artikeln är hjärtskärande. Är det så mycket att snacka om? Varför måste man förhala, utreda osv? Dom är barn, dom är inte skyldiga. Om regeringen inte agerar nu snart utan väljer att hänvisa till diplomatiska svårigheter och sopa under mattan riskerar ett eller flera av dessa barn att dö.

”Det ska inte råda något tvivel om att regeringen gör vad vi kan för dessa barn och om möjligt ska de föras till Sverige.” Så skrev Margot Wallström på Facebook i fredags.

Jaha, och vad gör dom då? Lätt att tänka på taffligheterna i samband med Raoul Wallenbergs försvinnande i Sovjet (och ok då, jag vet att det är länge sen) men tänk på Dawit Isaak då! Eritreansk-svensk journalist som suttit i fängelse i Eritrea utan rättegång sen 2001!

”Däremot finns det inget som tyder på att den svenska regeringen överväger en räddningsinsats där de 64 barnen i Syrien med svensk anknytning tas till Sverige. I tisdags upprepade UD sin ståndpunkt att barnen måste åka till en svensk beskickning för att få hjälp – och underströk dessutom att det inte ens då är säkert att de kan få konsulär hjälp.” Ur Niklas Orrenius artikel. Och vi tar ett citat till:

”Om svenska regeringen ber att få hem föräldralösa barn härifrån, så kommer vi att se till att det händer.” Det säger Rojavakurdernas ”utrikesminister” Abdulkarim Omar enl artikeln. Jaha, igen: Vad väntar dom på?

”Nina Lagergren slutade aldrig att hoppas”, DN här.
”Utmärglade svenska barnen i lägret med IS-fångar”, Niklas Orrenius (text) och Lotta Härdelin (foto), DN här.
”Raouls hus”, blogginlägg här.

Om skrivande (4)

Jag är intresserad av skrivande och lyssnar och tittar ofta full av beundran på författarintervjuer i Babel, ett av dom bättre programmen på SVT. Kan imponeras av dom jag möter där, som Jonas Hassen Khemiri, ”Pappaklausulen” (läst, tyckte om) eller Johanna Frid, född 1988, som skrivit ”Nora eller Brinn Oslo brinn!” Johanna Frids bok läste jag helt nyligen. Så ung, så ung – och så många år kvar att fortsätta att skriva, tänker jag. Och boken är bra, välskriven, berörande. Den handlar om svartsjuka och smärta, bokens jag har endometrios.

Oj oj, tänker jag som är så gammal att jag gott och väl kunde vara mamma till Johanna Frid, t.o.m. mormor om jag fött barn lite tidigare än jag gjorde. Nåja, i alla fall har jag ju skrivit två böcker, utgivna på eget förlag för ett par år sen. Provade inte ens med nåt etablerat förlag. Har testat tidigare med ett manus till en ren ”hitte-på”-roman men fick nej från några olika förlag. Det manuset ligger fortfarande ”i byrålådan”. Mer om mina två böcker hittar du på bloggen Arundo: ”Sandskär i mitt hjärta” (utg. 2013) här och ”En flicka som heter Anna” (utg. 2017) här.

Lusten att skriva, behovet eller t.o.m. driften att skriva är intressant – att det kliar i fingrarna av önskan att uttrycka sig i ord. Det är ju också därför jag håller liv i mina bloggar, även om det kan gå ett tag mellan inläggen ibland beroende på vad som händer i övrigt i mitt liv.

Kreativitet och hur hjärnan funkar är fascinerande i sammanhanget. När jag är inne i ett skrivprojekt kan tankar och formuleringar som rör texten dyka upp var som helst, när som helst. Jag minns hur jag satt på en buss i Stockholm och funderade på några rader i det som skulle bli boken ”En flicka som heter Anna”. Några ord dök upp och jag letade efter ett papper att skriva upp dom på. Hade inte med mig nåt, men hittade några knöliga kvitton i handväskan och rafsade ner lite på baksidan. Och visst, jag vet, man ska alltid ha en liten anteckningsbok med sig vart man än går.

Vill man författa måste man också tycka om att läsa och det gör jag ju. Just nu håller jag på med Philip Roths  novellsamling ”Goodbye, Columbus”, hans första bok, tror jag. Härlig författare. Känns gott att läsa – njutbart!  Särskilt efter ”Haggan” av Aase Berg som var ”something completely different” verkligen. Det tog mig ett tag att ta mig igenom den. Så mycket ilska och så mycket upprepande av tankar (ofta arga och särskilt på en man och hans hustru), den underliggande berättelsen om vad personerna i boken gör kommer igenom ibland och berättelsen förs långsamt framåt. Men dessemellan dessa sjok av ilska och arga formuleringar om män och kvinnor. Ibland välfunnet och t.o.m. roligt. Ofta talspråk, ibland riktat rakt till läsaren – om den bok hon skriver och som jag sen läser. Det är väl sånt som kallas ett metaperspektiv. Men nej, i det stora hela blev jag trött på boken. Sorry, Aase Berg!

Vad ska man annars läsa då om man vill bli författare? Böcker om skrivande finns det ju gott om, men i övrigt? Hemingway gjorde en lista med boktips till en ung man som besökte honom i Key West 1934. Jag hittade det på nätet häromdan. Så här inleder Hemingway listan:
”Here’s a list of books any writer should have read as a part of his education… If you haven’t read these, you just aren’t educated. They represent different types of writing. Some may bore you, others might inspire you and others are so beautifully written they’ll make you feel it’s hopeless for you to try to write.”

Ok då, Ernest. Några av dom har jag läst men långt ifrån alla. Madame Bovary, Of Human Bondage, Brothers Karamazoff, Wuthering Heights – det blir fyra av sexton. Hm… måste nog skärpa mig. Fast det är klart, det har hunnit komma ut en hel del fler intressanta författare sen 1934.  Som Philip Roth. – Ernest Hemingways boktips hittade jag här.