Om att skriva för hand -2

I en understreckare från SvD skriven av Alexandra Borg, docent i litteraturvetenskap och kritiker, står det bl.a. så här:
”Hur du skriver påverkas av din hands anatomi, av senor, ligament och muskler. Vid en kraftig uppförstoring av ett handskrivet meddelande avtecknar sig hjärtslagen hos den som skriver i bokstavslinjerna; pulsen syns som mikroskopiska hack. Skriften är ett slags grafiskt EKG, eller en lögndetektor. Den visar hur vi mår, om vi är trötta eller stressade, utvilade eller lugna.” Artikeln har du här.

Och jag tänker på en handskriven anteckning som min farfars far Otto, barnbarn till Lars Rolander, lämnat efter sig. Familjen bor då i Gävle, och det är nyårsafton 1906. Tonårige sonen Rolf har gett sig iväg för att åka skridskor på yttre fjärden med kompisar. Han kommer aldrig tillbaka.

Fadern har för vana att varje nyårsafton göra en anteckning om hur året varit, hur det är med familjen m.m. Också denna nyårsafton skriver han. De första raderna är skrivna tidigare på dagen. Sedan fortsätter han på kvällen. Att han är upprörd nu är lätt att se. Handstilen är spretig och ojämn. (Klicka på bilden om du vill se den större). – Rolf hade tydligen inte träffat sina kompisar än men gett sig ut på isen och försvunnit. På kanten till vänster som inte kom med riktigt här står det: ”Skola vi väl i vår återfinna vår gosse?” Och det var så det blev: han hittades på våren efteråt. Hemskt för familjen alltihop.

På sistone har detta med handskriftens betydelse uppmärksammats alltmer, bl.a. har man rapporterat om att dagens skolbarn inte kan skriva för hand.

För egen del skriver jag sällan för hand numera. Men visst, jag vill öva upp det. Letat fram en skrivbok med många tomma sidor och köpt en ny penna som jag hoppas är behaglig att skriva med. Sen gäller det ju att göra det också. Det blir väl en del prokrastinering antar jag.

Ingen av mina tre böcker har jag skrivit för hand. Borde jag skriva bok nr 4 för hand, tro? Det sägs ju att den där förbindelsen hand-och-hjärna är värdefull att ta vara på.

Jag tycker om hur Alexandra Borg avslutar sin artikel: ”Den analoga texten, får vi komma ihåg, har ett trumfkort den digitala saknar: den behöver ingen programvara för att realiseras. Den står så att säga för sig själv, öppen och tillgänglig för var och en, ett kulturarv i egen rätt. Alldeles oavsett om du berättar om hunden Smulan eller en uppväxt i Neapel [AB har nämnt Ferrante tidigare i texten] lämnar du spår; spår som säger jag var här, jag tänker, jag finns.”

Experimentet

När jag för nu flera år sen gick in på en bank för att utföra ett bankärende fick jag veta att ”nä, här hanterar vi inte kontanter”. Förbluffad – jag trodde ju det var pengar bankerna höll på med. Minst lika förbluffad blev jag när jag vid besök i Melbourne nyligen fick klart för mig att mitt 14-åriga barnbarn inte har läroböcker att göra sina läxor med. Han ska arbeta med instuderingsfrågor han får via nätet. Skolan använder inte skolböcker!
Och likadant är det tydligen i Sverige. Befängt!

Lärare har tydligen i många år påpekat vikten av läroböcker och hur det påverkar barnen i helt fel riktning att inte ha sådana. Två av tre lärare anser att läroböcker är ”mycket viktiga” för elevernas kunskapsutveckling ser jag i en tidning. Och Skolverket verkar ju vara fel ute som just propagerat för användning av digitala läromedel: ”kvaliteten i undervisningen blir bättre med hjälp av digitala verktyg”.

”Vi har en läskris i svensk skola” säger skolministern Lotta Edholm. Orsaken är bl.a. att ”digitala läromedel tryckt undan fysiska böcker”. Hm… ”tryckt undan” som om digitala läromedel bara kommer av sig själva och gör saker. DN här.

Alex Schulman skrev om det i sin krönika häromdan: ”Jag saknar skolböckerna – barnens digitala inlärning är ett helvete” – här.

Bra att det här uppmärksammas mer nu, och kanske kan vi hoppas på en ändring. En fundering: Hur ser det ut på universitet och högskolor? Har man skippat böckerna där också? Ett svar på det kom i dagens SvD: ”Professor: Studenter skriver sämre” – här.

Ja, suck! Det är illa alltihop. Jag läser vidare i boken ”Handen i den digitala världen” av Göran Lundborg. Om sambandet mellan hjärnan och handens rörelser, om spegelnervceller med mera. Om man inte använder sina händer kan man tappa funktioner i hjärnan. En passiv hand kan snabbt få en minskad representation i hjärnan – enligt principen ”use it or lose it”, skriver Lundborg. Intressant bok.

Aleksej Navalnyj

Skurkstaten Ryssland följer den sovjetiska traditionen att bryta ned politiska fångar med meningslösa straff och även genom att långsamt förgifta dem. Anna-Lena Laurén skriver i DN om detta och om hur Aleksej Navalnyjs hälsa snabbt försämras i straffkoloni nr 6 Melechovo utanför Vladimr.

Aleksej Navalnyj på videolänk från fängelset i september 2022. Foto: Dmitry Serebryakov/AP

Tidigare i år skrev jag och frågade vad den då fortfarande ganska nya regeringen vidtar för åtgärder för fångar som Aleksej Navalnyj, Gui Minhai och Dawit Isaak.

Det tog lång tid men sen fick jag – inte oväntat – ett riktigt blaha-blaha-svar från två avdelningar på UD. Inga svar på mina frågor utan bara sånt som ”verka för en robust och principfast politik gentemot Ryssland”(Navalnyj),”arbetar målmedvetet och ser hela tiden över alla möjliga vägar framåt med syfte att nå resultat” (Dawit Isaak) och ”Arbetet för Gui Minhai fortsätter med oförminskad styrka” ”Regeringen kommer att agera oförtröttligt för att nå en lösning där Gui Minhai återges friheten”. Ja, som sagt nåt annat var väl inte att vänta, men jag ville prova i alla fall.

”När Navalnyj senast var sjuk fick han adekvat vård efter att 481 ryska läkare skrivit under ett öppet brev till fängelsemyndigheterna” skriver Laurén.

Jag önskar att en liknande aktion görs nu så snart som möjligt. Att de som har en plattform att stå på och uttala sig ifrån kan göra någonting konkret som ger effekt. Min lilla bloggpost lär ju Ryssland inte bry sig om. Gör nåt för Navalnyj! Nu!

Lauréns artikel i DN här.

ChatGPT

Ja, mycket om detta i tidningarna dessa dagar. Klart jag provat det, nyfiken som jag är.

Testade ChatGPT engelsk version och bad den skriva en kort text utifrån några punkter jag ville ha med samt instruerade den om vilket slags text jag ville ha. Svaret kom snabbt men texten gick inte alls att använda som den var. Däremot gav den mig visst uppslag till hur jag kunde förbättra det utkast jag hade gjort själv.

Har verkligen blandade känslor om ChatGPT. Inte vill jag att den ska skriva blogginlägg åt mig, och vill inte heller att de som läser min blogg ska tänka att ”det här har hon inte skrivit själv, det har hon gjort med AI”.
Lovar och svär att det är jag själv som skriver inläggen i mina två bloggar – inte nån AI-robot!

Läste någonstans också att folk tar bilder av månen med mobilen och bilderna blir förvånansvärt bra och tydliga. Mobilbilden visar månens yta med kratrar m.m. väldigt tydligt. Men… det har inte mobilen alls klarat av själv utan bilderna har förbättrats med AI – utan att man bett om det om jag fattat rätt. Det finns ju så många proffsbilder av månen tagna med avancerad utrustning som AI kan hitta på webben. Det där gillar jag inte alls! Att AI ska komma in och mixtra med bilder jag tagit med mobilen – nej tack! Hur vet man om AI är där och nosar eller ej? Och kan man stoppa den? Eller är det så att om en förbättring av bilden på månen skett så har man bett om det?

”Du sköna nya värld”? Utveckling av robotar som ChatGPT – hur bra eller dåligt eller osäkert blir det?

Wolodarski skriver om ChatGPT i DN i dag här.

Om mänskliga rättigheter

”Före valet bad Amnesty alla partier att åter skriva under att Deklarationen var grunden för deras politik. Tre partier avstod demonstrativt: SD, KD och M. Nu kommer signaler från S att de inte heller anser att det där är särskilt viktigt”, skriver Ola Larsmo i en artikel DN i dag (länk nedan). Det handlar alltså som FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948.

Hm… inte särskilt viktigt?
Yuval Noah Harari ser på FN:deklarationen som en av många uppdiktade myter människorna själva hittat på. De flesta människorättsaktivister tror uppriktigt att det finns mänskliga rättigheter, skriver Harari i den mycket intressanta boken Sapiens. Han menar att de mänskliga rättigheterna ju inte finns i verkligheten utan hör till vår föreställningsvärld. Vi har hittat på dem och kommit överens om dem och sen tror vi på dem. Det är ungefär som att vi tror på pengar och pengars värde, religioner, stater m.m.

Men om stater/länder i politik, lagar m.m. ”lever efter” denna myt, kollektiva föreställning eller överenskommelse när det gäller de egna medborgarna och försöker påverka andra länder att också uppfylla deklarationen så borde det kunna leda till att människor kan få det bättre. Det är väl tanken ändå. Men nähä då… SD, KD och M skriver inte under på det, och S tycker inte det är särskilt viktigt.

På Regeringens egen sida under rubriken Fakta om mänskliga rättigheter står det: ”Regeringen är ytterst ansvarig för att de mänskliga rättigheterna tillgodoses i Sverige.” Ändå skriver inte regeringspartierna KD och M under på det, och det gör inte regeringens ”partner” SD heller. Kommer man att ändra texten på den där sidan?

Vad är det för regering vi har? Man – jag – upphör inte att förvånas och förskräckas. Regeringen struntar i de mänskliga rättigheterna, den struntar i att vidta kraftfulla åtgärder mot det stora hotet mot vår jord – den globala uppvärmningen – osv, osv. Mycket när det gäller klimatet ser ju ut att gå åt helt fel håll! Detta trots de mantra om att nå uppställda mål som klimat- och miljöministern Pourmokhtari kommer med.
Kan vi inte kicka ut dem allihop och få till en ny bättre regering? – Usch för alltihop!

Läs Ola Larsmos artikel ”Nedmonteringen av demokratins självförsvar har skett gradvis” här.

Sju världar, en planet

På flyget hem från Melbourne häromdan (ca 24 timmars restid inklusive väntetider på flygplatsen i Melbourne och i Dubai) tittade jag på naturfilmer med David Attenborough. Det var BBC:s serie ”Seven Worlds, One Planet” –här. Mycket bra!

I juli förra året skrev jag inlägget ”Är naturen till för oss?” – här. Vi människor tar för oss det vi tycker vi behöver av mark och vatten, och allt fler arter på jorden utrotas. Och så har vi väl hållit på sen vi började med jordbruk för kanske 12 000 år sen. Det var i och med det som vi blev bofasta och ägandet blev viktigt. BBC:s serie visar flera exempel på hur djurarter fått flytta på sig när regnskog tas ner för att marken ska odlas upp eller bostäder byggas.

Ofta handlar det förstås om pengar pengar pengar. Som i dag vid tjuvjakt på elefanter för att få tag på elfenben. ”En gång i tiden fanns elefanter i miljontal över hela Afrika och Asien. Under 1900-talet minskade de kraftigt i antal, främst till följd av den massiva handeln med elfenben. Man räknar med att de afrikanska elefanterna har minskat med 90% de senaste 100 åren. I dag dödas runt 55 elefanter varje dag i Afrika. Detta motsvarar fler än två elefanter varje timme.”
Så står det på WWF:s sida om elefanter. Här.

Ett exempel på hur människor utnyttjar djur och natur har du här. En liknande bild är med i Attenborough-filmen om Afrika i BBC-serien, och den stannade på näthinnan efteråt. Just den här bilden har jag lånat från The Perfect World Foundation. Läs mer här.

Hos WWF kan man bli fadder (se WWF-länken ovan). Det blir man genom att förbinda sig till en viss summa per månad. Men hur ska man förhålla sig? Det är inte lätt. Skicka pengar för hjälp till människorna i det krigshärjade Ukraina? Eller bidra till att hindra tjuvjakten på elefanter? Eller göra bådadera…

Lite mer om Melbourne

I Melbournes CBD (central business district) finns många skyskrapor. En del riktigt häftiga och t.o.m. vackra. Men det här är verkligen kontrasternas stad för här och var finns äldre byggnader kvar mitt inne i allt det moderna. En sån skymtar till höger på denna bild tagen på Swanston street strax förbi RMIT University.

En gammal fin byggnad är Public Baths på Swanston street. Tyvärr har jag ingen egen bild på badhuset men du hittar bilder och text om det här.

En mycket känd byggnad i stan är Shrine of Remembrance, byggd för ”att hedra män och kvinnor i Victoria som tjänade under Första världskriget, men fungerar nu som ett minnesmärke för alla australier som har tjänat i något krig” som man skriver på den här Wiki-sidan.

Byggnadens utformning är baserad på det gamla mausoleet i Halicarnassos, ett av världens sju underverk, och Parthenon i Aten. Platsen är väldigt pampig. Strax intill utanför brinner en låga, ungefär som vid Den okände soldatens grav under Triumfbågen i Paris.

Överallt i parken runt om the Shrine finns skulpturer, små och stora, som berättar om män och kvinnor från Victoria som deltagit i krig. Många stora vackra träd har en järnplatta framför som inte berättar om vad slags träd det är utan om t.ex. vilket regemente eller vilken skvadron som hedras här.

Fram mot the Shrine leder en allé av stora höga cypresser, Bhutan cypress, som inte kom med på min bild tyvärr.

Australien är ju en del av the Commonwealth och Charles III är kung över Australien fast han bor på andra sidan klotet. Australier, såväl från Victoria som från andra delstater, har på Samväldets sida deltagit i många krig och konflikter världen över. Om man därmed ska tänka att dom varje gång har hört till ”the good guys” är en annan fråga.

Inne i the Shrine finns en massa krigsmemorabilia, fanor, prylar, foton med mera. Vi var inne där för ett par år sen och tittade runt lite. Strax intill the Shrine ligger stora vackra Royal Botanical Gardens.

Här kommer en bild från Botaniska. 1879 planterade Lady Bowen, hustru till guvernören i Victoria Commodore Goodenough detta i dag väldigt stora och höga barrträd. På skylten står det att det är en Bunya Bunya Pine (Araucaria bidwillii). Det vackra gula intill är en Gilt-edged Japanese Spindle tree.

På Lygon street

I dag tog vi oss med spårvagn + liten promenad till Lygon street, ett favoritställe i Melbourne.

Här finns gott om restauranger – särskilt Thairestauranger som vi gillar – och dessutom en bra bokhandel. Det blev en grön curry med kyckling och en röd dito och så var sin isigt kall Singha till det.

Varm dag – nånstans kring 30 grader.

Som vanligt på dessa Thairestauranger ligger toaletten för matgästerna på en bakgård och man når den via en smal gång. På den här restaurangen, Yingthai 2, såg gången ut så här.

För ett par år sen åt vi på en annan Thai här, där man hade en stor ljuskrona på toaletten. Bild finns här.

Utsikt från Point Ormond

Ja, där långt borta ligger den, staden Melbournes CBD. Tog bilden häromdan när jag gick på promenad längs havet till Point Ormond. Riktigt så där nära såg stan inte ut i verkligheten, objektivet trycker ihop perspektivet.

Där hav och strand möts stagar man marken med sprängsten och liknande. Här och var finns vågbrytare. Där man kan gå ut om man vill bada på lite djupare vatten eller fiska, som den här gubben som fick sällskap av några unga killar. (Som vanligt: klicka på bilderna om du vill se dom större).

Point Ormond gjorde jag ett inlägg om för några år sen. Du kan läsa det här.
Hit till Point Ormond kom ett skepp med immigranter från Skottland 1840. Ombord fanns snickare, skomakare, arbetare, skräddare, skickliga hantverkare av olika slag – efterfrågad arbetskraft som skulle hjälpa till att bygga upp den nya kolonin. Dessvärre hade man sjukdom ombord, tyfus eller gula febern eller nåt sånt. Fartyget, som hette Glen Huntley, var en bark med 157 passagerare. Det fick ligga i karantän utanför Little Red Bluff (se målning som finns med i det tidigare inlägget om platsen). Många dog och en minnesplatta med passagerarnas namn är uppsatt en bit in på stranden. Vägen som löper inåt landet heter Glen Huntly Road.

Acland St

Acland Street är affärsgatan genom den här delen av St Kilda. Affärer av många olika slag, restauranger och barer. Mitt i gatan strax bortom dom två ”solskyddsparaplyerna” är start- och ändhållplats för spårvagn 96, som man bekvämt åker in till Melbourne med.

Särskilt vacker arkitektur är det ju inte, men lite roligt och rörigt.

Det är till Acland Street vi promenerar när vi ska handla. Och vi går ofta dit också om vi vill åka in till CBD, Melbournes Central Business District. Melbourne har ett mycket stort spårvagnsnät. Vi har en annan spårvagnslinje på lite närmare håll hemifrån också.

Man köper ett s.k. Myki-kort på 7-Eleven och man ”touchar on” när man går på precis som hemma i Stockholm. När man är inne i CBD får man åka gratis på spårvagnarna i den zonen.

Inte långt från Acland ligger the Bay. Och längs stranden finns båtklubbar med motorbåtar, segelbåtar, jetskis m.m., parker och så stränderna där folk solar och badar. En del av stranden vid St Kilda är avdelad för hundar och deras hussar/mattar.