Ålevangeliet

Först lästa bok detta nya år blev ”Ålevangeliet: Berättelsen om världens mest gåtfulla fisk” av Patrik Svensson, belönad med Augustpriset i klassen facklitteratur.

Härlig läsupplevelse. En rik bok. Mycket intressant om ålen, om vad man vet om den och inte vet, om hur man sett på den och forskat om den under tiderna och om hur det ser ut för ålen i dag (illa!). Dessutom minnen och tankar om eget ålfiske tillsammans med författarens pappa och filosoferande om människan, klimatförändringarna och om hur djurarter dör ut.
Är vi kanske redan inne i den 6:e perioden av massutdöende? Det har ju skett flera gånger tidigare. Den mest kända perioden av massutdöende var den 5:e när dinosaurierna dog ut för 65 miljoner år sen. I dag hotas alltfler arter av utdöende och utvecklingen går snabbt åt fel håll.

Boken har också ett vackert språk. Njutbar läsning, verkligen. Med den research han gjort, alla fakta om historia och vetenskap han berättar om påminner boken mig om en helt annan bok. Det finns inga direkt likheter mellan ålarna och Leonardo da Vinci, men läsglädjen jag kände med Ålevangeliet påminde om hur jag i vintras/våras låg på soffan här och läste boken om Leonardo da Vinci av Walter Isaacson. Och förresten, vem vet…Leonardo kan mycket väl ha intresserat sig för ålen också. Han var ju nyfiken på det mesta och ville veta mer och mer och mer.

Egna erfarenheter av ålfiske har jag inte. Men en gång för många år sen fick min pappa och min lillasyster en ål på långrev en bit från Sandskär. Ålen kom loss i roddbåten, den slingrade sig in under durken och smet vidare genom små öppningar i spanten på båtens botten. Sen fick dom förstås tag i ålen och kom roendes in till ön med den i en hink. Historien om ålfångsten återberättades senare livfullt många gånger, och ålen föreföll varje gång alltmer vildsint, slug och oregerlig och kampen i roddbåten alltmer osäker, vild och djärv.  Det är väl sånt som kallas litentia poetica.

Mitt inlägg om Leondardo da Vinci har du här.

Favoritfilmer 2019 och några till

”Se film på rätt sätt: Gå på bio” var en slogan man körde för flera år sen. Om den alls fick fler att gå på bio istället för att se film hemma på tv:n vet jag inte. Men för egen del behöver jag ingen slogan. Jag har alltid varit intresserad av film och ser gärna film på bio. Turligt nog är min man också filmintresserad och följden är att vi ofta går på bio, betydligt oftare än på teater eller opera. På senare år har vi också börjat gå på Stockholms filmfestival.

Nu utmanade jag mig själv att plocka fram dom 10 bästa filmerna som jag sett under 2019, dvs dom som stannat mest i minnet. Det blev följande (ingen prioriteringsordning):

  • Vincent van Gogh – vid evighetens port. Regi: Julian Schnabel. Medv: Willem Dafoe, Mads Mikkelsen m.fl. Vacker film. Minnesvärd rolltolkning av Willem Dafoe.
  • Hasse & Tage – En kärlekshistoria. Jane Magnussons dokumentär.
  • Smärta och ära. Regi: Pedro Almodovar. Medv: Antonio Banderas, Penélope Cruz m.fl.
  • And then we danced. Georgisk film. Regi: Levan Akin.
Foto: Scanbox Entertainment. ”Sorry we missed you”.
  • Sorry we missed you. Regi: Ken Loach. Om dagens England. ”En smocka mot en empatistörd arbetsmarknad” skrev nån tidning. Bra prestationer av amatörskådespelare.
  • Marriage story. Regi: Noah Baumbach. Medv: Adam Driver, Scarlett Johansson, Laura Dern m.fl. Utomordentliga rolltolkningar av Adam Driver och Scarlett Johansson.
  • The lighthouse. Regi: Robert Eggers. Medv: Willem Dafoe, Robert Pattinson. Svart-vit rulle som handlar om två män isolerade på en fyrstation långt ute i havsbandet. 1800-tal nån gång. Häftiga bilder, en del gräsligheter.
  • Porträtt av en kvinna i brand. Regi: Céline Sciamma. Medv: Adèle Haenel, Noémie Merlant m.fl.  Franskt 1700-tal i Bretagne nånstans. Fantastiskt vacker film. Om kvinnor och med kvinnor. Gripande.
  • I guds namn. Regi: François Ozon. Nutid, pedofilskandal, katolska kyrkans obehagligt stora makt.
  • Parasit. Sydkoreansk film. Regi: Bong Joon-ho. Nutid, lätt absurd med totalt oförutsägbar handling. ”Galet underhållande” skrev nån tidning.

Några till som vi såg i november eller december 2018 och som alltså egentligen inte skulle få vara med här måste nämnas ändå, inser jag, och det fina är ju att det är jag som bestämmer här. 🙂

  • Den siste gentlemannen. Kanske Robert Redfords sista film, trevlig, charmig.
  • Cold war. Pawel Pawlikowskis svartvita film om en kärlekshistoria i efterkrigstidens Polen.
  • Styx. Tysk film. Nutid, mycket aktuellt tema. Såg den på filmfestivalen 2018.
  • Roma. Alfonso Cuaróns film om sin barndom och uppväxt i 70-talets Mexico City. ”Årets bästa film” sas det i nån tidning (alltså 2018).

Vissa av filmerna ovan är väl för all del lite mer lättviktiga – som ”Hasse & Tage”-filmen som kanske mest är med av nostalgiska skäl eller ”Den siste gentlemannen” för Robert Redfords skull, också en del nostalgi. Väcker ju många minnen från filmer som ”Butch Cassidy and Sundance Kid”, ”Blåsningen” m.fl. Andra går djupare – som ”Cold war”, ”Roma” och ”Porträtt av en kvinna i brand”. Synpunkter? Förslag på andra bra filmer? Några jag missat kanske?

Sen tänkte jag att ytterligare en utmaning nu när vi ska gå in i ett nytt decennium skulle vara att ta fram bästa film för varje år i det gångna decenniet, men nej, det får räcka så här.
Och vill du läsa mer om film i bloggen (det finns en hel del) så använd sökfunktionen upptill till höger (förstoringsglaset).
Glad nyårsafton tillönskas!

Elvis på juldagen

Så blev det juldag efter en lugn julafton. Jag minns min barndoms och ungdoms juldagar. Det var en speciell känsla att vakna då och veta att jag hade julklapparna från kvällen innan att glädjas åt (barndom) eller att i morgonrock äta frukost tillsammans med dom andra framför brasan i öppna spisen (ungdom). Så icke denna juldag. Det blev läsa tidningarna på ”paddan” med frukost i köket. Noll brasa. Vi har ingen eldstad eller kakelugn här. Vi hade kakelugn (ett par stycken) under flera år när vi bodde i Birkastan; här i trakterna av Odenplan var dom borttagna när vi flyttade in. Men det skulle ju handla om Elvis…

Ja, för denna juldag vaknade jag med Elvis i skallen, närmare bestämt den lugna ”That´s when your heartaches begin”. Varför det då? Jo, igår bloggade jag på min andra blogg, Arundo, om Naturvårdsverkets förslag att tillåta jakt på ekorrar efter 18 år av förbud.
En mycket fin bild på en ekorre illustrerade inlägget. På Facebook fick jag en kommentar om att Elvis Presley nog hade gillat förslaget. Hm…varför då? Jag googlade förstås och såg att när Elvis växte upp i sin hårt arbetande familj i Mississippi stod ekorre och pungråtta (possum) ofta på menyn. Jag antar att det var mer av nödskäl än av kulinariska skäl. I varje fall ledde det här till att jag vaknade med ”Heartaches” i morse.

Bilden visar familjens hus i Tupelo, Mississippi. Där föddes Elvis Aaron Presley den 8 januari 1935. Lyssna på ”That’s when your heartaches begin” på Youtube t.ex. här.
Och vill du titta på min fina ekorrbild så gå till Arundo här.

God Jul!

Dan före dopparedan… Önskar er alla en god jul!
Den fina bilden är målad av min konstnärliga syster Jeanne. Konstnären har varit med i bloggen en gång tidigare med ett av sina alster, en härlig målning med tillhörande text ”God morgon, herr Florimand. Jag tror visst sommaren är på väg.” Den kan jag titta länge på och tänka på den vår som ligger framför oss om en tid. Inlägget med målningen har du här.

23 december… det ska vara vinter och snö så här års, men här i Stockholm är det gråmulet och noll snö. + 8 grader. ”Ur led är tiden…” I Australien brinner det. Hemskt. Jag tänker på alla dom som drabbas – stackars människor! Ett helt samhälle utplånat häromdan, Balmoral ca 10 mil sydväst om Sydney.  Måtte det vända snart!

Klimatnödläge! Vakna!

Ja, vad ska man tro om vår framtid?
Europaparlamentet utlyser klimatnödläge. DN i dag här. Och i nästa vecka är FN:s stora klimatmöte i Madrid.

Radikala åtgärder måste till om inte jordens klimat ska börja rusa av sig självt åt fel håll. Man talar om s.k. ”tippings points”, tröskeleffekter som innebär att ”biofysiska system ofrånkomligt tippar över och kickar igång en självförstärkande global uppvärmning med extrema konsekvenser” (citat från Johan Rockströms artikel i SvD här). Man har tidigare, för flera år sen, identifierat 15 såna system och nu ser man att 9 av dessa 15 system har börjat röra sig och närma sig trösklar där dom kan tippa över och förstärka effekterna av den globala uppvärmningen.

Det är verkligen alarmerande. Johan Rockström, professor i miljövetenskap vid Stockholms universitet, skriver bl.a. i artikeln ”Ett avgörande bevis för detta lades fram i den senaste rapporten från IPCC, FN:s vetenskapliga klimatpanel. Där dras slutsatsen att delar av Västantarktis redan nu, vid en grads uppvärmning mot förindustriell tid, kan ha knuffats över en irreversibel tröskel. I så fall kommer all is att smälta, oavsett om vi klarar Parisavtalets mål eller ej, och orsaka ytterligare två meters global havsyteökning.”

Det blir allt svårare att känna sig hoppfull om utvecklingen. Hoppas EU kan trycka på nu så man kan fatta beslut i Madrid om kraftfulla åtgärder och se till att dom fullföljs också då det inte bara blir vackra ord. Usch ja, hur ska det gå att få med stora länder som USA och Kina på att verkligen göra nåt radikalt åt klimathotet?

Greta Thunberg ska ju vara med vid mötet i Madrid. Självklart kan inte hon komma med lösningar. Men hon har gjort en enorm insats genom att slå larm och skapa medvetenhet om hotet som hänger över oss och om att nåt måste göras. Det gensvar som hennes skolstrejk lett till runt om i världen är ju fantastiskt, och hon imponerar också själv med sitt sätt att tala och agera. Att hon kritiseras för sin skolstrejk och dessutom får utstå hån och hat från en del håll är obegripligt för mig.

Bilderna ovan är förstås bara en illustration av två olika sätt att förhålla sig. Den vänstra bilden tog jag för ett par år sen vid ett staket utanför Gasverksområdet (graffitin försvann sen, bilden fanns med i inlägget Gasverket här) och den högra på Drottninggatan igår. Den lätt förgråtna texten lyder ”Jag tror när vi går genom tiden att allt det bästa inte hänt än…”- ur en Håkan Hellström-låt.

Stolpersteine

Häromdan såg jag för första gången en av dom s.k. snubbelstenar som lagts ut i Stockholm. Det var vid Kungsholmstorg 6.

Foto:Okänd. 1905-1920. Stockholms stadsmuseum Foto nummer F45285

Det är ett stort bastant hus byggt 1905-06 som bostadshus. Enl Stadsmuseets byggnadsinventering 1990 hade huset 1905 lägenheter på 7-8 rum och kök samt 5 rum och kök + 2 stora ateljérum. I bottenvåningen låg butiker. Sedan har ombyggnader skett, vindsinredning, kontorisering av bottenvåningen m.m.

Här bodde på 1930-talet en man som hette Holewa med sin familj. Han var jude och kom från Tyskland. 1938 kom hans bror Erich på besök. Då fick han bo hos sin bror och hans familj i huset vid Kungsholmstorg. I augusti 1938 ansökte Erich Holewa om uppehållstillstånd. Han fick avslag på ansökan och tvingades lämna Sverige i september samma år. I augusti 1942 deporterades han till Auschwitz där han mördades.

Snubbelstenarna är ett europeiskt konstprojekt som drivs av den tyske konstnären Gunter Demnig. Hittills har ca 70 000 sådana stenar lagts ner i länder runt om i Europa till minne av offer för Förintelsen.

Jag vet att det var mycket diskussion om det var rätt eller fel att vi i Sverige skulle ha den här typen av minnesmärken efter Förintelsen. Några som kritiserade idén ansåg att snubbelstenar i det neutrala Sverige skulle relativisera förekomsten av snubbelstenar i andra länder – förminska betydelsen av snubbelstenar i andra länder, länder som varit med i kriget.

Jag håller inte med. Om dessa tre stenar på ett par trottoarer i Stockholm leder till att människor stannar upp, tittar och funderar, tänker på den människa vars namn står på stenen och kanske förmedlar till ett barn eller en ung människa vid sin sida något om det som hände strax före och under andra världskriget och om Sveriges roll – så är det väl bra?! Sveriges roll – javisst, på många sätt inte alls nåt att yvas över utan kanske mer skämmas över, men samtidigt också med delar att vara lite stolt över. Inte bara svart eller vitt. Ett samtal om vår historia och om Förintelsen kan uppkomma vid dessa stenar och det är väl värdefullt bara det. Tycker jag.

Läs mer om Erich Holewa här och om snubbelstenarna i Stockholm här.

Smart hjälpa kvinnor

Läser med intresse Sofia Nerbrands ledare i DN om Melinda Gates och hennes bok Kvinnor förändrar världen. Gates skriver om sitt feministiska uppvaknande och om hur hon insåg vikten av att lyfta fram och hjälpa kvinnorna i utvecklingsländerna världen över. Att jobba för familjeplanering, bättre hälsa och utbildning för flickor runt om i världen är helt enkelt nåt av det smartaste man kan göra för att förändra världen till det bättre.

Blir riktigt sugen på att läsa boken och ser att den finns som e-bok.  Lockande lätt att fylla på med nya böcker i läsplattan. Och varför inte, jag tycker ju om att läsa. Inte tar dom plats i bokhyllan heller.

DN:s ledare Melinda Gates kvinnokamp borde inspirera fler miljardärer här.