I morgon har det gått 8 år sen den svensk-iranske läkaren Djalali Ahmadreza fängslades i Iran. Han är dömd till döden. Hans hustru skriver en förtvivlad artikel i DN i dag: ”Varför gör ni inte mer för att rädda livet på min man?”. Läs artikeln här.
Artikeln riktar sig till UD och läkarens hustru tar upp det kalla okänsliga sätt på vilket hon blivit bemött när hon kontaktat UD. Hon citerar svar från UD i artikeln. Hon vill veta vad UD gjort för att få loss mannen ur fängelse och begär ut handlingar. Det enda hon får ut är sina egna och barnens brev till UD.
Det hjälps inte att tanken kommer: är det en människa på UD av kött och blod, med hjärta och med empati för andra som lider som svarat henne när hon kontaktar dem? Eller en tjänsteman som prickar i rätt box på ett formulär som sen automatiskt spottar ut det formella svaret?
Ahmadrezas hustru tar i artikeln upp fallet med Johan Floderus som också hålls fången i Iran, i hans fall sedan våren 2022. Och hm… det hjälps inte en gång till: tanken kommer att UD verkar göra mer för en svensk-svensk fånge i Iran än för en svensk-iransk man som sitter fängslad sedan 8 år och är dömd till döden.
Och i Eritrea sitter Dawit Isaak, eritreansk-svensk journalist och författare, fängslad utan rättegång sedan 2001! Och i Kina sitter Gui Minhai, kinesisk-svensk förläggare och författare, sedan 2015!
Man kan inte direkt tycka att UD är särskilt bra på att verka för att befria svenska medborgare orättfärdigt fängslade i land långt borta.
Jag hoppas att UD svarar på artikeln om Djalali Ahmadreza i DN i dag och att de svarar på riktigt (för att nu använda ett av Ulf K:s favorituttryck) och inte bara jamsar undan med ”vi kan inte kommentera enskilda fall”.
Gabrielles blogg 