Den tyska flickan

Häromdan fick jag en novell publicerad i nättidningen Opulens. Roligt!
Vill du läsa den? Länk till novellen hos Opulens här. Den finns också med på sidan Noveller.

Tankar om tankstreck

Trevlig och intressant artikel i DN i dag om tankstreck.
”Tankstrecket är paustecknet framför andra – det ger eftertryck åt det som sägs utan att det behöver sägas. Ge pausen en chans! Våga vara tyst när du pratar, våga sätta ut tankstreck så att läsaren kan hämta andan”, skriver Patrik Hadenius i artikeln.

Det här påminner mig om boken ”Eats, Shoots & Leaves. The Zero Tolerance Approach to Punctuation” av Lynne Truss som jag har på engelska. Den handlar om skiljetecken och konsten att använda dem på ett bra sätt. Hon tar bl.a. upp hur effekten blir av att använda tankstreck jämfört med parentes. Så här t.ex.:
He was (I still can’t believe it) trying to climb in the window.
He was – I still can’t believe it – trying to climb in the window.

Båda formuleringarna låter ju lika när man läser meningarna högt, men Lynn Truss tycker att med parenteserna skapas ett större avstånd hos läsaren till det som händer än vad varianten med tankstreck gör. Såna där saker handlar hennes bok om. Rätt mycket finlir, alltså. Men för den som är intresserad av skrivande – som jag – är det nöjsam läsning. Dessutom har hon humor. Bokens titel förklaras på baksidan:

Jag ser att det finns en svensk översättning och bearbetning av boken som kom 2005: ”Komma rätt, komma fel och komma till punkt”. Har inte läst den svenska.
Artikeln i DN ”Gör trettondagen till – tankstreckets dag!” har du här.

Dummare och dummare

Människans förmåga att tänka utanför boxen har sjunkit konstant sen 1990-talet. Vår fantasi minskar alltmer sen dess, och mätningar visar att IQ sjunker. Barn blir allt sämre på fantasilekar. Forskning visar detta fortlöpande förfall.

Varför är det så? Det hänger förstås samman med den accelererande utvecklingen och användningen av digital teknik, internet, mobiler, skärmar av olika slag, sociala medier, datorspel med mera. DN hade en utförlig artikel om detta för några dar sen – här.

”Vi formas av det vi konsumerar när vi själva ska skapa. Tänkandet blir allt mindre fritt”, står det bl.a. i artikeln. Och det blir värre med åren. ”Ju äldre vi blir, desto mer mallas vi i samma tänk”. Usch, så där vill jag inte alls att det ska vara! Jag vill inte mallas i samma tänk, inte ens om det är mitt eget tänk.

Eftersom jag är en skrivande person – har skrivit och gett ut tre böcker – funderar jag en hel del på kreativitet och skapande. När jag skriver har jag ibland varit med om att hamna i det som brukar kallas flow – då idéerna flödar och orden bara kommer. Andra gånger är det mer mödosamt, och oftast är det nånstans mittemellan.

Min senaste bok kom ut i maj, och syns tillsammans med de andra två på bilden. Där är de försedda med röd prick eftersom just dessa är mina ”kladdex”. Mer om böckerna hittar du här.

Nåt nytt skrivprojekt har jag inte på gång just nu. Men olika idéer far förstås runt i skallen. Om jag får för mig att skriva ytterligare en historisk roman med verklighetsbakgrund – efter de två jag skrivit – är det då att mallas i samma gamla tänk? Hm… får väl försöka leta vidare utanför den där boxen.

Lejon, vinjetter och Hemingway

En gång i Melbourne var vi på Zoo med barnbarnet. Vi hade bara precis kommit in i den stora djurparken när vi hörde lejonen ryta, trots att deras område låg en bra bit in. Det mörka djupa ljudet färdas förvånansvärt långt. Rytandet var skrämmande, kändes i kroppen. Kunde inte låta bli att tänka på min reaktion som en sorts ursprunglig skrämsel, nånting från för mycket länge sen. Som nedärvt från urminnes tider innan mina ”mitokondriska” mödrar utvandrade från Afrika. Larvigt kanske, men det var en tanke som kom. Ungefär som det troligen är rotat i många människor att reagera starkt om man ser en orm ringla fram.

Foto: Petr Ganaj. Pexels

I novellen ”The short happy life of Francis Macomber” skriver Hemingway om några människor som är ute på storviltsjakt i Afrika. Nu har jag läst om novellen – igen. Efter en omläsning för flera år sen skrev jag ett ganska långt inlägg om just den novellen. Där citerar jag några rader som handlar om lejonets reaktion och tankar. Suveränt skrivet. Inlägget heter ”Lejonjakt – omläsning”, länk nedan.

Håller på nu med en samling av Hemingways noveller, ”The first forty-nine stories”, där Francis Macomber är med. Det finns ett förord av författaren. Boken gjorde mig lite konfunderad först eftersom det omedelbart före många av novellerna finns en vignett, en kortare text i kursiv stil som innehållsmässigt inte hör direkt samman med novellen som kommer efter: en egen text som ger en situationsbild och ofta är starkt berörande. En tjurfäktare dör på arenan, en grupp män skjuts av en exekutionspatrull.

Att lägga in en vinjett är ett litterärt grepp har jag förstått nu. Och jag hittade uppgifter om att just Hemingway var en av dom författare som gärna gjorde så, tills han slutade med det helt. I den upplaga med noveller som jag läser är det väl ungefär hälften av novellerna som har vignetter.

I Simenons böcker om kommissarie Maigret finns för det mesta en mycket kort vinjett som ger en vink om vad kapitlet efteråt ska handla om.

När jag grävt runt på webben ett tag och läst om bruket av vinjetter insåg jag att jag ju själv gjort en sån! I en av mina böcker, ”En flicka som heter Anna”, finns en fristående text med kursiv stil: 3 korta stycken på egen sida som ligger innan bokens första kapitel börjar. Texten – vinjetten – ger en ögonblicksbild av familjen Härdelins liv: kapten Thore Härdelin försöker lära ett av barnen simma i sjön Dellen nedanför familjens gård Nordanäng.

Inlägget ”Lejonjakt – omläsning” här.
Författaren Stan Trybulski skriver om Hemingway och vinjetterna här (på engelska). ”What is a vignette? And how do I write one” här.
Boken ”En flicka som heter Anna” finns fortfarande i lager. Läs om boken och om hur man beställer här.

Färdigt för i dag om lejon och vinjetter. Och strax ska jag äntligen få spruta 2, Astra Zeneca.

Det blev 1 maj

En ganska sval och molnig 1 maj. Inte läge att sitta ute och läsa. Tog en promenad i mina kvarter och fångade en välkänd utsikt från Observatoriekullen. Lustigt nog såg jag flera grupper av människor som hade picknick på gräset, trots det inte direkt varma vädret. Påminde lite om hur det brukar se ut i St Kilda Botanical Gardens (strax utanför Melbourne) där det ofta sitter folk lite överallt på gräset och har picknick.

En bit härifrån, vid Norra Bantorget, pågick tydligen demonstration mot coronarestriktionerna. Jag märkte inte av det annat än genom ljudet från sirenerna på polisbilar som nog var på väg dit. Tänker att dom som demonstrerar är idioter och korkskallar som håller på så där. Inte minst nu när det ändå finns ett hopp om bättre tider för oss allihop.

I övrigt läser jag Karl Ove Knausgård. Har alldeles nyligen läst ut hans senaste bok, ”Morgonstjärnan”, en fantastisk läsupplevelse. Nu läser jag en av hans årstidsböcker: ”Sommaren”. Iakttagelser, dagboksanteckningar varvat med långa avsnitt av funderingar. Tankeväckande och fängslande.

Nånstans i ”Sommaren” har han ett långt sånt där avsnitt med funderingar och skriver bl.a. : ”Alla problem uppstår i relation till andra människor och om man minimerar relationerna till andra minimerar man också problemen. Men eftersom människan i grunden är en social varelse och går under utan kontakt med andra kan relationerna inte bara klippas av, de måste ersättas med något annat, och få saker ersätter närvaron av andra människor på ett mer tillfredsställande sätt än skrivande, samtidigt som det ursäktar det antisociala beteendet, för alla vet att en som skriver har stort behov av att vara ensam.”

Tänkvärt. Kan det vara så att vi haft färre problem under det gångna året genom att vi tvingats vara mindre sociala? Alla dess restriktioner och regler om hur vi skulle bete oss för att ”flatten the curve”. Bära mask, tvätta händerna, hålla avstånd, undvika att åka kollektivt osv. ”Social distansering” – det var det vi skulle hålla på med.

Och så när det gäller Knausgård inställningen till skrivandet som en verkligt ovärderlig del i hans liv. Det verkar smälla högre än det mesta annat. I nån av delarna av Min kamp (minns inte vilken) skriver han om ett tillfälle då han kände hur omvälvande och starkt det var att han lyckats fånga något i skrift så det kändes helt sant för honom (han skrev inte vad det handlade om). Och det verkar slå det mesta han varit med om. Jag förstod det nog inte riktigt. Och jag minns att när jag läste det där för ett par år sen tänkte jag att för mig har funnits händelser i livet som helt klart gjort starkare intryck än det skrivna ordet. Till exempel när jag födde mina barn. Även andra tillfällen där det gällt liv och död har varit mycket starkare för mig än upplevelser i skrivandet. Men nåja, så är jag ju ingen författare som Knausgård. Och så är det ju ”skillnad på olika”, som dom sa i Hälsingland.

Inspirerande om skrivande

En gammal tant med allvarligt blekt ansikte, vitt hår i hög knut uppe på huvudet, svartklädd – fotograferad vid sitt skrivbord. Nåt gammaldags, stelt och vördnadsbjudande över denna gamla dam. En av Sveriges mest framgångsrika och välkända författare: Selma Lagerlöf.

Och visst har jag läst berättelser eller böcker skrivna av Selma Lagerlöf eller som barn lyssnat på högläsning – ofta var det Mamma eller min morfar som läste. ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige” lästes för oss, minns jag, där vi låg i våra sängar i barnkammaren på Borgmästargården i Söderhamn. Jag minns brottstycken av den. Och så ”Kejsaren av Portugallien”, ”Herr Arnes penningar” m.fl. Orden ”Varför slipar de så långa knivar på Branehög?” får mig fortfarande att rysa.

Men ”Gösta Berlings saga”, Selmas först utgivna bok – hur var det med den? Läste jag den nånsin som barn eller fick jag den läst för mig? Jag minns inte faktiskt. Jag vet ju i grova drag vad den handlar om och förstås hur inledningen lyder. Nu tänker jag att jag borde nog läsa hela boken. Inspirationen och nyfikenheten på boken kommer från Anna-Karin Palms biografi om Selma Lagerlöf, ”Jag vill sätta världen i rörelse”. Håller just på med den.

Det är en tjock bok men lättläst, oupphörligen intressant om hur en ung kvinna utvecklades till författare, om hur hon jobbade sig fram från lärarinna på en skola i Landskrona till att kunna försörja sig på sitt skrivande och bli en berömd författare, välkänd och älskad både i Sverige och många andra länder.

Hon ville skriva, det var det hon ville. Att leva ett på den tiden ”normalt kvinnoliv” –  gifta sig, bilda familj, underordna sig en man – lockade henne inte. Men vänskap och kärlek hade hon ändå i sitt liv. Anna-Karin Palm berättar om Selmas många nära vänner och om hennes kärleksrelationer med kvinnor som Sofie Elkan.

Jag inser att jag tidigare nog bara sett foton på Selma Lagerlöf som gammal och vithårig. Men hon var förstås ung en gång hon med, och nu har jag googlat runt och tittat på foton från olika skeden av hennes liv. Och boken är så fängslande att jag ser fram emot att få gå och lägga mig på kvällen och läsa vidare i sängen. Men så är jag ju också intresserad av skönlitterärt skrivande. När jag är klar med biografin får jag väl ge mig på Gösta Berling.

Grattis, Anna!

Grattis alla som heter Anna, stora som små!
I min släkt är vi många som har detta namn; säkert hör jag själv till dom äldsta, och den yngsta fyller 1 år i morgon. Det blir till att fira två dagar i sträck.

För några år sen skrev jag en roman om vår anmoder Anna Härdelin Hjelmström. Hon föddes i Delsbo 1857 i den i dag kända musikersläkten Härdelin. Hon dog i Linköping 1894. Dessemellan hann hon med en hel del: hon skrev ”Från Delsbo: Seder och bruk, folktro och sägner, person- och tidsbilder upptecknade” och hon fick fem barn med sin käre man Karl Hjelmström. Hon skulle nog ha skrivit mer om hon fått leva längre.
Ibland tänker jag att jag har min lust att skriva ifrån henne – ”skrivklådan” i fingrarna.

Min bok, den historiska romanen ”En flicka som heter Anna”, kom ut 2017.  Omslaget i färg ser du i sidotexten på bloggen. Boken finns fortfarande att beställa. Hur man gör ser du på min andra blogg Arundo här.

Byta åsikt

Har du läst Eric Linklaters bok ”Det blåser på månen”? Det händer mycket i den boken. Bl.a. försöker systrarna Dina och Dorinda få en domare att byta åsikt för att några som är inspärrade ska släppas fria. Flickorna hävdar att gamla åsikter luktar illa. Dom gömmer fiskar bakom en tavla i domarens rum. Nåt sånt gör dom, har inte boken här så jag kan inte kolla. I alla fall börjar det förstås lukta illa efter ett tag och det blir som dom vill: domaren byter åsikt och dom som spärrats in släpps fria. – Jag behövde inga fiskar bakom tavlan, jag har ändrat mig ändå. Jag har bytt åsikt om Alex Schulman. Hur kommer det sig?

När Nôtre Dame i Paris brann en kväll i april blev jag bestört. Tyckte det var riktigt sorgligt. Sen läste jag att Schulman nånstans (Instagram var det nog) skrivit ”Äntligen!” Jag förstod att det var nån sorts skämt, och nåt han sa för att provocera. Men jag tyckte det var riktigt dumt sagt, barnsligt och larvigt. Yttrandet stämde väl med den bild jag haft av Schulman som ung och gapig, ute efter att provocera.

Schulmans bok ”Bränn alla mina brev” läste jag för ett tag sen. En mycket välskriven bok men jag blev konfunderad över dels att författaren slirade så på sanningen – ändrade tidpunkt m.m. för några faktiska händelser – dels beskrev sin morfar som en så utstuderat ond man. Schulman försvarade sig mot kritiken med att boken var en roman. Jag bloggade om boken här.

Intressanta kommentarer till blogginlägget ledde till ytterligare fördjupning/nyansering av min bild av Schulman. Jag läste boken ”Glöm mig” som handlar om hans mamma. Jag blev riktigt tagen. Så bra skrivet! Blev väldigt berörd av bilden av mamman och av hur familjen hade det under Schulmans barndom och uppväxt. Delvis plågsam läsning var det t.ex. när författaren beskriver hur pappan som gammal blev i det närmaste hånad och förlöjligad av sin betydligt yngre hustru och sönerna bevittnade detta. Mycket känsligt beskrivet – även om mammans senare år och hur dom tre sönerna kämpade för att hon skulle bli frisk från sin alkoholism.

Programmet ”Min sanning” på SVT Play såg jag nyss. Anna Hedenmo talar med Alex Schulman, och min bild av honom nyanseras ytterligare. Jag börjar tro att han ändå bryr sig om sanning och lögn och att han är mer seriös än jag trott innan. Han pratade bl.a. om sitt förhållande till alkohol, och han kändes ärlig i sitt sätt att prata. Hm…jag tyckte nästan om honom (he he…). Jag förstår att det finns mer att inhämta om Schulman, hans krönikor i Expressen (inte läst) och podden Alex & Sigge (bara lyssnat på nåt enstaka). Men det får räcka så här nu i alla fall.
I ”Min sanning” berättar Schulman att nästa bok ska handla om honom och hans bröder. Den kommer jag nog också att läsa. Undrar vad han ska skriva sen när han skrivit klart om närmaste släktingarna.

Tack, Babel!

I dag tittade jag på Babel på SvT Play, programmet från igår den 17 september. Bra program. Inspelat på Svalbard i samband med världens nordligaste litteraturfestival. Fantastisk miljö för ett tv-program förstås och flera intressanta inslag och intervjuer med författare. Jag fastnade särskilt för David Grossman, israelisk författare , som blev intervjuad om sin nyutkomna bok ”En häst går in på en bar”.

Jag har inte läst nåt av Grossman men blev berörd av hur han talade om skrivandet i programmet. Mycket värme och engagemang. Han sa att som författare kan man leva sig in i sina romanpersoner och på så sätt hitta utanför sin egen värld som med tiden kanske blivit lite inskränkt.”Ett av skrivandets stora glädjeämnen är att man får vara så många andra”, sa han. Intressant. Dom andra var också klart sevärda. Men Grossman måste jag nog läsa. Kanske ska börja med ”hästboken”.

Om skrivande (2)

”I hörnet satt den där urblekta författaren som vanligt och skrev på sin laptop. Jag ser honom ibland i de här delarna av staden. Han ser verkligen färglös ut med sitt yviga blonda eller vita hår, sin mycket bleka hy och sin för det mesta ljusa klädsel. Han satt i ett moln av cigarettrök. Gittan tände också en cigarett och räckte över till mig. Det var läppstift på filtret.”

Taget ur ett utkast till nån sorts roman som uppenbarligen utspelar sig innan det blev rökförbud på krogarna. Författaren som åsyftas i dessa rader är bara en bifigur som man råkar på en eller annan gång i texten. Historien handlar om en kvinna i 40-årsåldern som bor i Stockholm och på flera sätt är lite udda. Skrivet i jag-form men hon är absolut inte jag utan mer av en tvärtom-person. Det var roligt att skriva om nån som var annorlunda och gjorde grejer jag aldrig skulle göra. Fantasin flödade och sidorna blev rätt många. Men jag krånglade till intrigen så mycket att jag inte hittade nån väg ut. Därav blev det den s.k. byrålådan.

I dag såg jag samma författare eller poet igen, lika urblekt som då för flera år sen. Han satt på en uteservering och läste i några papper. Undrar om jag ska ta det som ett tecken på att jag faktiskt borde bearbeta den där manusbunten som ligger här hemma sen flera år?

Hm… fast sån är jag ju inte: tror inte på tecken. Så just nu får den där bunten ligga kvar som den är.

I alla fall har jag ju skrivit två böcker nu och gett ut på eget förlag. Skryt skryt! Min bok nr 2 fick jag se i bokhandeln i Söderhamn häromdagen. Det gjorde mig glad. Bild finns här.