Grattis, Anna!

Grattis alla som heter Anna, stora som små!
I min släkt är vi många som har detta namn; säkert hör jag själv till dom äldsta, och den yngsta fyller 1 år i morgon. Det blir till att fira två dagar i sträck.

För några år sen skrev jag en roman om vår anmoder Anna Härdelin Hjelmström. Hon föddes i Delsbo 1857 i den i dag kända musikersläkten Härdelin. Hon dog i Linköping 1894. Dessemellan hann hon med en hel del: hon skrev ”Från Delsbo: Seder och bruk, folktro och sägner, person- och tidsbilder upptecknade” och hon fick fem barn med sin käre man Karl Hjelmström. Hon skulle nog ha skrivit mer om hon fått leva längre.
Ibland tänker jag att jag har min lust att skriva ifrån henne – ”skrivklådan” i fingrarna.

Min bok, den historiska romanen ”En flicka som heter Anna”, kom ut 2017.  Omslaget i färg ser du i sidotexten på bloggen. Boken finns fortfarande att beställa. Hur man gör ser du på min andra blogg Arundo här.

Byta åsikt

Har du läst Eric Linklaters bok ”Det blåser på månen”? Det händer mycket i den boken. Bl.a. försöker systrarna Dina och Dorinda få en domare att byta åsikt för att några som är inspärrade ska släppas fria. Flickorna hävdar att gamla åsikter luktar illa. Dom gömmer fiskar bakom en tavla i domarens rum. Nåt sånt gör dom, har inte boken här så jag kan inte kolla. I alla fall börjar det förstås lukta illa efter ett tag och det blir som dom vill: domaren byter åsikt och dom som spärrats in släpps fria. – Jag behövde inga fiskar bakom tavlan, jag har ändrat mig ändå. Jag har bytt åsikt om Alex Schulman. Hur kommer det sig?

När Nôtre Dame i Paris brann en kväll i april blev jag bestört. Tyckte det var riktigt sorgligt. Sen läste jag att Schulman nånstans (Instagram var det nog) skrivit ”Äntligen!” Jag förstod att det var nån sorts skämt, och nåt han sa för att provocera. Men jag tyckte det var riktigt dumt sagt, barnsligt och larvigt. Yttrandet stämde väl med den bild jag haft av Schulman som ung och gapig, ute efter att provocera.

Schulmans bok ”Bränn alla mina brev” läste jag för ett tag sen. En mycket välskriven bok men jag blev konfunderad över dels att författaren slirade så på sanningen – ändrade tidpunkt m.m. för några faktiska händelser – dels beskrev sin morfar som en så utstuderat ond man. Schulman försvarade sig mot kritiken med att boken var en roman. Jag bloggade om boken här.

Intressanta kommentarer till blogginlägget ledde till ytterligare fördjupning/nyansering av min bild av Schulman. Jag läste boken ”Glöm mig” som handlar om hans mamma. Jag blev riktigt tagen. Så bra skrivet! Blev väldigt berörd av bilden av mamman och av hur familjen hade det under Schulmans barndom och uppväxt. Delvis plågsam läsning var det t.ex. när författaren beskriver hur pappan som gammal blev i det närmaste hånad och förlöjligad av sin betydligt yngre hustru och sönerna bevittnade detta. Mycket känsligt beskrivet – även om mammans senare år och hur dom tre sönerna kämpade för att hon skulle bli frisk från sin alkoholism.

Programmet ”Min sanning” på SVT Play såg jag nyss. Anna Hedenmo talar med Alex Schulman, och min bild av honom nyanseras ytterligare. Jag börjar tro att han ändå bryr sig om sanning och lögn och att han är mer seriös än jag trott innan. Han pratade bl.a. om sitt förhållande till alkohol, och han kändes ärlig i sitt sätt att prata. Hm…jag tyckte nästan om honom (he he…). Jag förstår att det finns mer att inhämta om Schulman, hans krönikor i Expressen (inte läst) och podden Alex & Sigge (bara lyssnat på nåt enstaka). Men det får räcka så här nu i alla fall.
I ”Min sanning” berättar Schulman att nästa bok ska handla om honom och hans bröder. Den kommer jag nog också att läsa. Undrar vad han ska skriva sen när han skrivit klart om närmaste släktingarna.

Tack, Babel!

I dag tittade jag på Babel på SvT Play, programmet från igår den 17 september. Bra program. Inspelat på Svalbard i samband med världens nordligaste litteraturfestival. Fantastisk miljö för ett tv-program förstås och flera intressanta inslag och intervjuer med författare. Jag fastnade särskilt för David Grossman, israelisk författare , som blev intervjuad om sin nyutkomna bok ”En häst går in på en bar”.

Jag har inte läst nåt av Grossman men blev berörd av hur han talade om skrivandet i programmet. Mycket värme och engagemang. Han sa att som författare kan man leva sig in i sina romanpersoner och på så sätt hitta utanför sin egen värld som med tiden kanske blivit lite inskränkt.”Ett av skrivandets stora glädjeämnen är att man får vara så många andra”, sa han. Intressant. Dom andra var också klart sevärda. Men Grossman måste jag nog läsa. Kanske ska börja med ”hästboken”.

Om skrivande (2)

”I hörnet satt den där urblekta författaren som vanligt och skrev på sin laptop. Jag ser honom ibland i de här delarna av staden. Han ser verkligen färglös ut med sitt yviga blonda eller vita hår, sin mycket bleka hy och sin för det mesta ljusa klädsel. Han satt i ett moln av cigarettrök. Gittan tände också en cigarett och räckte över till mig. Det var läppstift på filtret.”

Taget ur ett utkast till nån sorts roman som uppenbarligen utspelar sig innan det blev rökförbud på krogarna. Författaren som åsyftas i dessa rader är bara en bifigur som man råkar på en eller annan gång i texten. Historien handlar om en kvinna i 40-årsåldern som bor i Stockholm och på flera sätt är lite udda. Skrivet i jag-form men hon är absolut inte jag utan mer av en tvärtom-person. Det var roligt att skriva om nån som var annorlunda och gjorde grejer jag aldrig skulle göra. Fantasin flödade och sidorna blev rätt många. Men jag krånglade till intrigen så mycket att jag inte hittade nån väg ut. Därav blev det den s.k. byrålådan.

I dag såg jag samma författare eller poet igen, lika urblekt som då för flera år sen. Han satt på en uteservering och läste i några papper. Undrar om jag ska ta det som ett tecken på att jag faktiskt borde bearbeta den där manusbunten som ligger här hemma sen flera år?

Hm… fast sån är jag ju inte: tror inte på tecken. Så just nu får den där bunten ligga kvar som den är.

I alla fall har jag ju skrivit två böcker nu och gett ut på eget förlag. Skryt skryt! Min bok nr 2 fick jag se i bokhandeln i Söderhamn häromdagen. Det gjorde mig glad. Bild finns här.