Nätternas gräs

Det har gått många år sen den där tiden. Han är ung då, bor i Paris och vill skriva om historiska personer som bott i staden. Såna som Jeanne Duval, Baudelaires ”flamma”, och Madame du Barry, som blev giljotinerad under revolutionen, och andra såna människor.

I fickan har han alltid en liten svart anteckningsbok där han skriver upp sånt han ser i stan. Gator, affärer, skyltar, människor. Han lär känna Dannie, ung studentska (om hon nu är det) och några andra som brukar träffas på l’Unic Hôtel i stan. Dannie och han går omkring i Paris, pratar, tar en Cointreau på en bar, äter på små trevliga restauranger. Han vet inte mycket om henne. Då och då följer han med henne till posten där hon hämtar ut Poste Restante. Brev från min bror, säger hon. Någon gång åker det till ett hus på landet som hon har nyckel till. Men dom måste vara försiktiga och inte dra uppmärksamhet till sig. När dom åker därifrån glömmer han det manus han höll på med i huset. En annan gång går dom till en lägenhet där hon hyrde rum tidigare och där hon behållit nyckeln. Dom smyger förbi portvakten.

Människorna som Dannie umgås med verkar inblandade i någonting. En utredning av något slag pågår. Kanske är också Dannie insyltad? Och Jean, som den unge mannen heter, blir varnad.

Nu har mer än tjugo år gått. Jean går i nutid omkring på gamla välkända gator och tänker på det som hände och människorna han kände då för länge sen. Ibland fantiserar han om att dom finns där nu också, att Dannie går bredvid honom igen. Dåtid och nutid flyter ihop.

Det är drömskt oklart och stämningsfullt, och det är väldigt mycket Paris. Boken jag läst heter ”L’herbe des nuits” (Nätternas gräs), min bok nr 2 av Patrick Modiano, och jag tycker mycket om den. Och det är roligt att jag varit så pass ofta i Paris att jag känner igen i alla fall en del av dom gator och torg han skriver om.

Min nr 1 av Modiano var ”Rue des Boutiques Obscures” (De dunkla butikernas gata). Också den var lite mystiskt trevande. Den handlar om en man som tappat minnet och försöker ta reda på vem han är. Han provar med olika människor han möter, adresser som verkar vagt bekanta, läser gamla telefonkataloger. Alla är hjälpsamma och flera visar honom bilder på människor för länge sen. Och han tänker: ”Kanske är det där jag, den där mannen längst till vänster på bilden? Är han inte lite lik mig?”

Kanske är det här Modianos sätt att skriva, att vara lite oklar, drömsk, göra antydningar, inte skriva saker rent ut och gärna syssla just med tiden och med människors minnen. Och Paris, förstås. När jag får tillfälle ska jag läsa en Modiano till och kolla om det är så. Franskan går allt bättre och bättre, men jag använder alltid lexikon på Ipad när jag läser.

Sommarläsning

För en tid sen upptäckte jag en för mig ny författare: J.M. Coetzee. Jag läste ”Onåd”. Originaltiteln är ”Disgrace” och boken kom ut 1999. Jag borde väl ha känt till Coetzee kan man tycka: han fick Nobelpriset i litteratur 2003. Men jag har aldrig haft vanan att alltid läsa något av årets Nobelpristagare så jag har missat honom.

”Onåd” handlar om David, en vit medelålders universitetslärare i Kapstaden. Han har en affär med en av sina unga kvinnliga studenter och efter en dispyt med universitetsledningen väljer han att sluta som lärare. Sen besöker han sin dotter som bor på en gård på landsorten. Där gården ligger bor nästan enbart svarta. Det finns starka spänningar och maktbalansen mellan svarta och vita vacklar. En hel del riktigt otrevliga saker sker och David försöker hantera det. Jag förstår verkligen den ångest han känner när han inte riktigt kan skydda sin dotter från det som händer.

”Onåd” gav mersmak. Mycket bra bok! Välskriven och engagerande. Intressant och för mig helt ny miljö och tidigare okända förhållanden. Kanske blir det som med Julian Barnes där jag kom i en Barnesperiod och läste bok på bok. Jag tar nog en till Coetzee endera dagen. Men först ska jag läsa ut en bok av Ishiguro, Nobelpristagare 2017: ”Den otröstade” (lite långsam och konstig, som en dröm men ändå märkligt fängslande). Och så har jag ju en bok på franska på gång: Patrick Modianos ”Rue des boutiques obscures” om en man som förlorat minnet och försöker ta reda på vem han är. Modiano är också Nobelpristagare, fick det 2014.

Den gula tapeten

Har du läst den? En novell av Charlotte Perkins Gilman från 1892. Den handlar om en kvinna som ligger sjuk och vistas i ett rum på vinden i ett hus, i en tidigare barnkammare. Det finns en trasig gul tapet i rummet.

Hon, hennes man, deras lilla barn och mannens syster bor tillfälligt här medan man renoverar deras eget hus. Det lilla barnet nämns knappt. Berättelsen är skriven i jagform som en dagbok som löper på utan att hon anger dag eller datum.

Kvinnan är svag och kanske har hon nån sorts förlossningspsykos. Hon ligger där och betraktar tapeten i rummet och tycker sig se märkliga mönster och även rörelser. Det är någon där, någon som vill ut, som skakar ett galler, någon som kryper.

”Novellen anses vara ett viktigt tidigt verk inom amerikansk feministisk litteratur då den beskriver attityder under 1800-talet om kvinnors fysiska och mentala hälsa” skriver man på Wikipedia.

En mycket speciell text. 18 sidor tilltagande vansinne. En berättelse i nuet om ett pågående sammanbrott. Hos mig stannar novellen i minnet länge efteråt.

Gammal bok

I min släkt har man sparat mycket gammalt. När jag går igenom gamla foton, papper och sånt undrar jag förstås då och då: Ska jag fortsätta spara det här? Ska jag slänga det? Kan nån annan vara intresserad?

Nu gäller det den här lilla boken (format 15×9 cm) som på 112 sidor raskt sammanfattar den svenska historien från 100 år f.Kr. till Oscar I:s tid. Tryckt på J.W. Lundbergs Boktryckeri i Stockholm 1856.

Teckningarna har jag inte. Kanske är dom här nånstans eller finns hos nån av mina systrar. Vi har delat systerligt på gamla ärvda grejer.

Synd att illustrationerna är borta. I förordet står det så här: ”De enkla teckningarna roa barnen, väcka och underhålla deras lärgirighet, göra händelserna åskådliga och inprägla dem derigenom i minnet, och gifva, genom sin blotta uppställning, en tidig chronologisk säkerhet, hvilken eljset med möda, och ofta sent nog, förvärfvas.”

En lista över teckningarna finns med i boken där man ser vad man missar. Första uppslaget ser ut så här:

Slutet på ”Förklaring öfver Teckningarna” syns här på vänstersidan av uppslaget. Och så får du se en bild på flickan som ägde boken: Agnes Hjärne, här som 16-åring. Hon gifte sig senare med bankkamreren C.A. Wallner i Umeå. Efter några år dog mannen. Inga barn. Agnes bestämde sig för att skaffa barn på annan väg. Hon blev fostermor till en liten flicka från en fattig familj i Stockholm. Och efter den stora stadsbranden i Umeå 1888 flyttade Agnes med sin mor och med den lilla fosterdottern till Stockholm. Flickan blev långt senare min farmor – Sigrid Wallner, gift Roland.

Agnes Wallner har varit med i bloggen tidigare – här. Och farmor har också varit med ett par gånger, t.ex. som förlovad med Hugo Roland – här.

Kameliadamen

Marie Duplessis, målad av Édouard Viénot

Hon hette i Marie Duplessis och var fransk kurtisan med många då kända män som älskare. På 1800-talet kunde unga vackra kvinnor leva så, försörja sig på det sättet. Umgås i rika kretsar i Paris och leva gott på sina älskare. Bland förmögna män i stan var det väl hög status att ha en vacker älskarinna att visa upp i olika sammanhang. Kurtisanen var en sorts lyxprostituerad. Ett antal år gick det ju att leva så, men det blev förstås svårare när kvinnan blev äldre och skönheten började blekna.

Marie Duplessis blev aldrig gammal. 1847 dog hon 23 år gammal i tuberkulos. Alexandre Dumas d.y. hade en tid varit hennes älskare. Kort efter hennes död och inspirerad av hennes öde skrev han boken ”La Dame aux Camelias”. Han slog igenom som författare med den. Nånstans läste jag att han skrev den på bara tre veckor.

I boken heter kvinnan Marguerite Gautier. Verdi skrev sen operan ”La Traviata” (Den vilseförda) och där heter hon Violetta. Berättelsen är förstås förenklad i operan. Att läsa boken ger en hel del mer. Marguerite Gautier är beredd att lämna sitt lyxliv och leva ihop med Armand, som den unge mannen heter. Det är en väldigt berörande och romantisk kärlekshistoria som berättas. Nu har jag till min egen förvåning läst boken på franska (skryt skryt!). Den är inte så tjock som tur är. Begriper det mesta och tar som vanligt hjälp av lexikon på Ipad. Delvis gammaldags språk och långa inlindade meningar är det ju, boken kom ut 1848. Innan dess läste jag en novellsamling av Anna Gavalda: ”Je voudrais que quelqu’un m’attende quelque part”. Den är från 1999, så språket skiljer sig ju en hel del från 1800-talsspråket. I Gavaldas bok fanns en del slang som lexikon på Ipad inte fixade. Men det gick ju att förstå hyggligt ändå. Nu ska jag vila mig från franskan ett tag.

Verdi är en av mina favoritkompositörer när det gäller opera. Och bland operasångerskor är jag särskilt förtjust i Maria Callas. Här kan du höra henne framföra Violettas aria ”E strano, e strano!” från första akten i operan på Youtube här. Callas hade en fantastisk röst och här kvittrar hon ibland på som en fågel. Mot slutet hör man älskaren Alfredo hojta i bakgrunden.

Om varför vi är där vi är nu

Den kinesiska amiralen Zheng ledde en enormt stor armada som gav sig iväg från Kina i juli 1405 för att utforska, upptäcka och idka handel med främmande länder.

Min senast lästa bok är ”The Patterning Instinct. A Cultural History of Humanity’s Search for Meaning” av Jeremy Lent. Det tog sin lilla tid. Läste på engelska och det är en tjock bok. I stora delar är den alldeles utmärkt intressant och fängslande. Hoppas att nån ger sig på att översätta den.

Boken handlar om mönster och mening i tillvaron och om hur vissa tankemönster präglat oss och lett oss till där vi står i dag med hotet mot civilisationen genom den globala uppvärmningen. Kapitalismen och konsumismen kallar Lent för ”elefanten i rummet”. Varför är det som sker fortfarande mest snack och politiska uttalanden? Och varför vidtas inte mer konkreta åtgärder fast vi vet att det måste till såna? Det är ”mycket snack och lite verkstad” som det brukar heta. Men Jeremy Lent menar att det ändå finns möjligheter att vända utvecklingen. För att bli motiverade att hitta ett annat sätt att leva är det viktigt att förstå varför vi hamnat här nu.

Vi präglas redan som mycket små av den kultur vi växer upp i, och alla föds med instinkten att hitta mönster i tillvaron omkring oss. Redan det nyfödda barnet lyssnar efter mönster i det språk som talas omkring barnet och lär sig successivt att urskilja mönster som kommer tillbaka och strunta i dom som inte gör det. Vad är nytt? Vad är det som återkommer? Vad är viktigt? Vad hänger samman med nånting annat? Från dom mönster vi hittar redan som små barn börjar vi få en bild av vår omgivning, känna igen familjemedlemmar, förstå språk och uttryck och successivt ta till oss tankemönster som finns i den kultur vi lever i.

Kulturer skapar värderingar – vårt sätt att se på världen omkring oss – och värderingar skapar historia skriver Jeremy Lent. Boken är en utförlig och ingående redogörelse som börjar med människans allra tidigaste utveckling, går igenom påverkan från ”gamla greker” och filosofer m.m. för att till slut så småningom landa i dagens värld och det hot som hänger över oss allihop i dag.

Boken är som sagt väldigt intressant, bitvis en riktig bladvändare. Jag fastnade särskilt för vissa bitar som det här med språkets utveckling, och även stycken om skillnaden mellan öst och väst i synen på världen och på användningen av jordens resurser. Hur kom det sig att Europa kom att dominera världen på ett helt annat sätt än Asien? Lent tar som exempel den kinesiske sjöfararen Zheng som på 1400-talet gav sig iväg med en enorm armada av fartyg och tog sig ända till Afrika. Och detta utan att lämna några spår efter sig. Senare samma århundrade seglade Columbus med bara tre fartyg till Amerika och detta kom att för all framtid ändra historien i den Nya världen. Lent skriver att även om Zhengs armada hade nått Amerika hade kineserna inte ändrat på historien eftersom dom drevs av andra värden än Columbus och hans besättningar. Hm… behöver vi i västvärlden bli mer som kineser?

På webben finns mycket material om ”The Patterning Instinct” och om Lents tankar. Hittade en sida där man kan få smakbitar ur boken. Titta t.ex. här.

Boken hamnar lite i samma kategori som en annan mycket intressant bok: Yuval Noah Hararis ”Sapiens: en kort historik över mänskligheten”. Får nästan lust att läsa om den nu efter Lents bok. Men men… jag får se, det finns ju så mycket nytt att läsa. Jag håller förresten på med en bok om svampar nu: ”Ett sammanvävt liv” av mykologen Merlin Sheldrake. Artikel i DN här.

Till bokens lov

Jag gillar ju att läsa. Har ofta två böcker på gång: en bok för soffan om jag läser på dagen (gärna nåt på franska med lexikon på Ipad nära till hands), en bok till kvällen så jag kan läsa ett antal sidor innan det är dags att sova.

Dom här ”tegelstenarna” har jag inte sett tidigare. Men Årstadal är ett ställe jag sällan kommer till. Igår tog jag mig dit för att gå på Stadsarkivet Liljeholmskajen. Fint arkiv, snyggt inrett. Det är rätt nytt, invigdes i juni 2019 och ligger i två av Vin & Sprits gamla bergrum. Här finns mycket som rör Stockholms bebyggelsehistoria, byggnadsritningar, tomtböcker och kartor. Andra arkiv som förvaras här är tekniska verksamheters arkiv, sjukhusarkiv och arkiv efter föreningar och organisationer. Det arkiv som jag var intresserad av var den s.k. Grosshandlarsocieteten. Jag letade uppgifter om grosshandlaren Lars Rolander, min gamle anfader, se inlägget ”Efterlysning”. Fast tyvärr, jag hittade honom inte, bara en son till honom. Kanske får jag ta mig dit igen.

När jag var klar gick jag ut och tog en hiss upp till Årstabron och promenerade i mörka kvällen mot Södermalm. Vacker utsikt över den stora mörka vattenspegeln och bort mot den upplysta bebyggelsen i Marievik. Det mesta (eller allt?) där är nog nybyggt. Inser att jag förstås passerade över Årsta Holmar, men jag såg dom inte i mörkret. Belysning fanns längs broräcket och i min ljusa vinterjacka var jag nog rätt väl synlig för dom cyklister som kom svischande förbi. Särskilt fridfullt var det inte att gå där eftersom det kom pendeltåg dundrande förbi lite då och då. Men ska jag till arkivet igen tar jag nog den vägen – över bron och ner med hissen.

Om böcker igen

Nu har jag läst min första bok av Marguerite Duras, ”En fördämning mot Stilla havet”. Läste den på svenska, inte franska. Känner mig förundrad och nästan lite omskakad. Har aldrig läst nåt liknande.

Det är en historia om en fransk familj, en mor och hennes nästan vuxna barn – Joseph och Suzanne – som bor i en risig bungalow på en slätt i Franska Indokina (nuvarande Vietnam). Sen hon blev änka har modern tidigare arbetat som lärarinna och som pianist på en biograf. Nu lever familjen av vad de kan odla på sin jordlott. Sonen jagar också en del, och en infödd äldre man som är tjänare i familjen kommer med fisk. Odlingarna översvämmas av havet varje år. Modern befinner sig boken igenom i bråk med myndigheterna inne i stan som bestämmer över markanvändningen. Med hjälp av dom fattiga bönderna som bor i närheten vill modern bygga en fördämning mot havet för att skydda familjens odlingar.

Tydligen är det författarens egen uppväxt i Vietnam på 20- och 30-talen som ligger till grund för berättelsen.

I en artikel i DN 2012 skriver Åsa Beckman att ”Få författare kan skruva till en så hård och obeveklig ton som Marguerite Duras. När hon skildrar personer som av någon anledning lider blir det nästan outhärdligt eftersom hon inte för ett ögonblick visar någon medkänsla.” I en annan text om ”En fördämning mot Stilla havet” beskrivs boken som ”en rå gestaltning av kolonialism, passion, raseri, smärta och maktens många språk. En rak knock-out som får en att tappa andan.”

Det där med obeveklig ton, hårdhet och rå gestaltning får mig att tänka på en annan mycket märklig bok:”Den stora skrivboken” av Ágota Kristóf. Kallt och hårt och känslobefriat om två pojkar som bor hos sin mormor, tror jag det var. När jag kommit bara en liten bit in i boken minns jag att jag förundrad tänkte ”vad är det här för nånting? hur kan hon skriva så här?”

Ja, så att efter det här ska jag nog snart ge mig på en till bok av Marguerite Duras. Men jag känner också att det är dags att sticka emellan med en s.k. ”roman dur” av Simenon. Dvs en bok av Simenon som inte handlar om Maigret. Det är ett tag sen jag läste nåt på franska nu. Och jag får ju inte tappa den lilla franska jag lyckats skaka liv i hittills.

Den mörka kontinenten

Nyligen har jag läst Karin Johannissons bok ”Den mörka kontinenten: kvinnan, medicinen och fin-de-siècle” (utg. första gången 1994). Boken handlar om synen på kvinnor inom medicin och biologi under det sena 1800-talet och kring sekelskiftet.

Det var tydligen Freud som kallade kvinnan en mörk kontinent, en gåta. Johannisson skriver: ”När tidens manliga författare beskrev de koloniala upptäcktsfärderna in i mörkrets hjärta som framträngandet i en mörk kvinnokropp, beskrev manliga läkare det vetenskapliga inträngandet i kvinnokroppen som expeditioner in i en mörk kontinent”.

”Medicinen blev ett instrument för att definiera kvinnokroppen i de termer samhället krävde. Man valde antingen en modell där kvinnan framställdes som en outvecklad man, eller en ”tvåkroppsmodell” enligt vilken män och kvinnor blev – drivet till sin spets – två skilda arter som nästan inte delade några egenskaper alls.” När matematikern Sonja Kovalesky (Sveriges första kvinnliga professor) dog i Sverige 1891 obducerades hon, och det väckte stor uppståndelse när hennes hjärna ”befanns vara lika ”logiskt” strukturerad som den manliga genomsnittshjärnan”.

Johannisson skriver ”I sekelskifteskulturen var mörker en återkommande metafor för degeneration, kaos, drift, vilde och feminitet (i kontrast till ljus, framsteg, ordning, förnuft, civilisation, maskulinitet).” Och detta i en tid då kvinnorna började höras mer, allt fler ville ut i yrkeslivet, kvinnor kämpade för rösträtt m.m.

Mycket intressant bok och i stora stycken rätt omskakande läsning. Stackars kvinnor. Skönt att den där tiden och sättet att se och behandla kvinnor är länge sen förbi. I alla fall i vår del av världen.

Noveller av Jonas K

Läser med nöje Jonas Karlssons senast utgivna novellsamling ”Nya människor i fel ordning”. Kluriga, underfundiga berättelser om mänskligt beteende och om vad dom här nya människorna funderar över. Överraskningar och en hel del humor av lite stillsamt slag. I samband med utgivningen blev Jonas Karlsson intervjuad i DN. Intervjun skedde på Centralstationen. Därav bilden ovan.

Artikeln ”En gång i halvåret tänker jag att jag ska hoppa av allt” i DN här.