Knausgård – en webbsida

Jag har läst flera av Karl-Ove Knausgårds böcker – även de sex delarna i ”Min kamp”. Dvs det mesta av de sex delarna läste jag, men här och var kroknade jag och tyckte det var tjatigt. Så då bläddrade jag på ett tag tills det blev intressant igen. En del anser nog att ”fy och usch, så får man inte göra”, men jag har inga problem med det. Jag bestämmer ju över min tid.

I den nya sviten böcker av Knausgård, som kommit nyligen, har jag läst ”Morgonstjärnan”, ”Vargarna från evighetens skog” och nu håller jag på med ”Det tredje riket”. Under läsningen av den kom jag att fundera över källor till det han skriver om. Och sist i ”Det tredje riket” hänvisar han till en webbsida för den typen av uppgifter.

Jag gick in på themorningstar.no och blev riktigt tagen, nästan lite skrämd. Rätt hemskt här och var. Titta själv och se vad du tycker. Att han valt bilder och annat material på det här anslående sättet påminner mig om boken ”Lyckad nedfrysning av herr Moro”. Den boken är sammansatt av texter ur världslitteraturen och med omsorgsfullt valda bilder som påverkar läsaren. Jag har bloggat om den tidigare, bl.a. inlägget ”3 maj 1808” här.

Webbsidan The morningstar innehåller bilder, texter, lista över böcker, spellistor för personerna som är med i böckerna m.m. Hm… ja, ett sätt att marknadsföra böckerna är det ju, men nästan också som ett verk i egen rätt.

Lekte med tanken på att göra nåt liknande för min bok om Lars Rolander, ”Från Österland med sjömanskistan full”. Men hur i all sin dar skulle det gå till? Det skulle ju vara konst, kultur, musik m.m. som på olika sätt speglar dels den tid då Rolander levde, dels väcker känslor och berör, och kanske ger en sorts inlevelse i hans levnadsöde. Hm… inte lätt. Nej, nåt sånt fixar jag inte.

Men som sagt, leka med tanken kan jag ju göra. Fantisera är ju alltid roligt. T.ex. vem skulle spela Lars Rolander i filmen som bygger på boken? Vet inte. Får fundera på det när frågan kommer…

Länk till Morningstarsidan har du här.

Ostindiefararen tillbaka i Göteborg

Ostindiefararen, som varit borta från Sverige i ungefär ett år, kom i dag tillbaka till Göteborg. Man sköt salut från fartyget som inledning på stadens 400-årsfirande. Det var meningen att Götheborg skulle segla till Kina under den här tiden det varit borta, men det blev inte av pga coronarestriktionerna i landet. Men nu är fartyget tillbaka lagom till jubileumsfirandet. Göteborg grundades av Gustav II Adolf och fick sina stadsprivilegier redan den 4 juni 1621, men firandet blir alltså nu under detta år.

Göteborgsposten hade en artikel och sände även tillfället då Götheborg långsamt kom in i hamnen, dock utan några segel uppe. GP här. Jag var inte med i Göteborg i dag men lägger istället in detaljbild från fartygets rigg när vi var ombord i juli 2005 vid ett besök i Göteborg.

Min hemstad Söderhamn grundades också av Gustav II Adolf, som ståtar med sin profil på en obelisk på rådhustorget. Söderhamn fick sina stadsprivilegier den 6 september 1620. Hur mycket firande det blev när stan fyllde 400 år vet jag inte. Kungaparet skulle komma dit men skrev ett brev istället, ser jag. Det var ju pandemi. Lite försenat firande skedde tydligen i augusti och september 2020.

I maj 2019 skrev jag om Söderhamns 400-årsjubileum och om en fin bok om stadens historia på min hälsingeblogg Arundo här.

Men tillbaka till ostindiefararen. Livet ombord på ett sådant fartyg under 1700-talet och början av 1800-talet var säkerligen rätt tufft – om man nu inte var kapten, styrman eller superkargör, förstås. Olyckor skedde då och då. Sjömän kunde spolas överbord i hårt väder. Många dog också i sjukdomar. Jag berättar om livet ombord i min senaste bok ”Från Österland med sjömanskistan full”, en historisk roman om en gammal anfaders levnadsöde. Du hittar flera blogginlägg från de senaste dagarna om boken och på sidan Mina böcker. Beställs hos GML Förlag och finns även hos Adlibris och Bokus.

”Från Österland” – min nya bok

Ja, nu är den klar, ”Från Österland med sjömanskistan full”, min nya bok. Den handlar om Lars Rolander, förmögen grosshandlare i Stockholm under första hälften av 1800-talet. Nitton år gammal var han med i besättningen på Svenska Ostindiska Kompaniets fartyg på resa till Kina 1788-90. Han fyllde sin sjömanskista med kinesiska varor att sälja efter hemkomsten.

Lars Rolander, en ”selfmade man”, målmedvetet inriktad på att hjälpa sina många barn till så bra liv som möjligt. Framgångsrik blev han, men stora sorger och svårigheter drabbade honom. Och tiden han levde i var orolig. Sverige förlorade Finland, kolera utbröt, folkliga uppror skedde i Stockholm, mordet på Axel von Fersen med mera. De stora segelfartygens tid skulle snart vara slut. Ångdriften började ta över. Sverige var på väg in i industrialismen.

Rolander är en gammal anfader; mitt efternamn Roland har jag efter honom. Dessutom några saker från Kina-resan som en gammal linjal från Sumatra och nåt annat. Bild på linjalen och anfadern hittar du här. Har bloggat om Lars Rolander flera gånger tidigare. Använd sökrutan upptill till höger så hittar du inläggen.

Det var för den här boken som jag var på tryckeriet med de gamla Heidelbergpressarna för ett tag sen – inlägget ”Brigitte Bardot” här.

”Från Österland med sjömanskistan full” beställs från GML Förlag och finns även hos Bokus och Adlibris.

Nu så!

Igår fick vi äntligen en riktigt fin vårdag. Och nu kom min lilla hoj upp ur källaren. Första turen gick som vanligt till Hagaparken. I den här delen av livet tänker jag att det kan vara klokt att börja försiktigt för att kolla att hoj och jag själv funkar bra ihop. ”Vad roligt att du cyklar fortfarande!” sa en man i en cykelaffär till mig när jag för tre år sen var inne för att köpa en extra låskedja. Hå hå ja ja, jag ska fortsätta med det så länge jag orkar. Och en fin grej med cyklande är ju att man lätt kan förvandla sig till fotgängare om trafiken verkar besvärlig.

Vid Gustav III:s paviljong satt jag ett tag och läste i den franska bok jag håller på med och slog upp ord jag inte förstod på mobilen. Några killar var där med en maskin för att med dess hjälp lyftas upp och måla en fris upptill på den gamla 1700-talsbyggnaden. De försäkrade att de inte skulle droppa färg i håret på mig, men jag valde att flytta på mig efter ett tag ändå.

Boken jag läser heter ”La jeune fille et la nuit” (Den unga flickan och natten) och författare är Guillaume Musso. Det är min ”Musse” nr 2. Den första var ”La vie secrète des écrivains”(Författarnas hemliga liv). Han är duktig på att skapa spänning, det är ofta en cliffhanger i slutet av kapitlen. Intrigen är ganska inkrånglad och för att hänga med i handlingen är det klokt att läsa på och inte göra några längre uppehåll. Så här kan det låta t.ex. (fast på franska):
”En snara drogs åt runt mitt bröst. Jag skakade i hela kroppen. När jag öppnade frysboxen kunde jag inte hålla tillbaka ett skrik. Insidan hade blivit ommålad. Med blod.”
Huvaligen!

Deckare är inte ”min grej” egentligen, men när syftet med läsningen inte bara är nöje utan även att träna upp mina delvis insomnade franskkunskaper är det ju bra att manas vidare i läsningen.

De, dem, dom – igen

Nu har jag funderat mer på detta efter att ha läst Alex Schulmans krönika i DN i dag (länk nedan). Schulman skriver: ”I grund och botten är väl frågan helt ointressant, vissa använder de/dem och andra använder dom, det uppstår ingen förvirring oavsett, båda funkar, de två sidorna skulle kunna leva sida vid sida på den här jorden, i fred och samförstånd.”

Ja, ja, så kan man tänka, men han glömmer bort en sak: Det finns de som tror att det är fult att skriva dom och att man därför när man vill skriva korrekt skriftspråk ska skriva dem. Det är nog ofta yngre människor, som gått i ”den nya skolan” och som inte kan det här eller är osäkra på det. De kan därmed skriva meningar som ”Dem kommer på middag ikväll”. För oss som lärt oss skilja mellan de och dem låter det där riktigt illa, obildat och töntigt.

Nu ska jag själv dra mitt lilla strå till stacken och börja vårda mitt språk bättre i bloggen: Ut med dom och in med de och dem. Ska prova med det ett tag i alla fall. Började med att justera på ett par ställen i förra inlägget om den ruskiga flygolyckan 1949.

Dom kommer jag bara att skriva när det handlar om en dom i domstol, fälla en dom över någon, ett omdöme om nånting eller en dom i betydelsen domkyrka eller katedral. Capisce?

Schulmans vånda över fel han råkat göra i någon av sina böcker skriver han också om. Och det där känner jag ju igen.

På den här murriga bilden från 2013 står jag på bokbinderiet och framför mig ligger första högen tryckta och bundna ex av ”Sandskär i mitt hjärta”, min första bok. Oj, vilken trevlig känsla det var att hålla det första exemplaret i handen!

Inte tänkte jag just då på att jag kunde ha gjort nåt fel eller nån blunder i boken. Och för all del, visst hade jag gjort några såna, men väl inte så allvarliga ändå. Pinsammast var att jag i ett fall tog fel på generationer och kallade någon dotter till där det skulle vara barnbarn till. Jag gjorde sidan Korr i bloggen Arundo där jag kunde lägga in rättelser och kompletteringar.

Här kommer länken till ”Inget tycks göra svenskar så arga som språkfrågor”, Schulmans krönika i DN: här.

”I have the field in sight!”

Nyligen flög vi hem från Melbourne. Flygtiden var 14 tim 10 min till Dubai och sedan 7 tim 20 min därifrån till Stockholm. Många timmar i luften, men de lättades upp betydligt av att vi tittade på naturfilmer från BBC presenterade av David Attenborough. Nu har jag nyligen läst om en annan flygning för länge sen som slutade illa. Adrien Bosc, fransk författare, har skrivit en bok om den. Boken heter Constellation vilket var namnet på denna flygmodell, ett silverglänsande flygplan med fyra propellrar.

Den 27 oktober 1949 stiger 37 passagerare ombord på en Air France Lockheed Constellation för en flygning från Orly i Paris till New York. Planet hade en besättning på 11 personer. Man ska göra en mellanlandning på Santa Maria på Azorerna. Allt ser bra ut vad gäller väderförhållandena. Det sista som hörs från piloten är ”I have the field in sight!”. Sedan tystnad. Planet försvinner.

Flygplan och fartyg skickades ut för att söka efter planet och eventuella överlevande. Det visade sig att planet, trots tidigare goda väderförhållanden med bra sikt, hade kommit ur kurs och hade störtat rakt in i en bergssida på ön São Miguel. Inga överlevande.

Adrien Bosc har skrivit en bok om olyckan och om dem som förlorade sina liv i den. Några hörde till den tidens kändisar som boxaren Marcel Cerdan – Edith Piafs stora kärlek – och den unga lovande violinisten Ginette Neveu och några till. Marcel Cerdan var på väg till USA för en returmatch mot Jake LaMotta, ”Tjuren från Bronx”. Ginette Neveu skulle på turné i USA.

Men Bosc skriver om dem allihop med namn och så mycket om dem som han lyckats ta reda på. Samtidigt är boken är en roman, och han använder sin fantasi när han inte vet. Boken kom 2014, det är hans debutbok och han belönades med Grand prix du roman de l’Académie française för den. Jag har läst den nu på franska och det är berörande läsning. Sorgligt förstås. Man kommer nära människorna i planet. Samtidigt inte helt lättläst eftersom den är ganska poetiskt skriven. En del staplande av vackra ord på varandra.

Den andra boken du ser här, ”La Place” av Annie Ernaux, var lättare rent språkligt. Den är lugn och saklig och handlar om hennes far och hennes relation till honom och till andra omkring honom. Frågor om klasskamp/klassresa ligger i bakgrunden. Och att långt efteråt skriva om sin far och försöka förstå honom på djupet handlar ju också om att på nåt sätt gå tillbaka till den man själv var som barn och ung, och det kan ju vara ganska annorlunda mot den människa man är i dag. Jag tyckte om boken. Har tidigare läst hennes bok ”Åren” (Les années) men fångades inte riktigt av den. Kanske borde prova igen- på franska.

Men nu har jag en ny fransk bok på ingång skriven av Guillaume Musso, ”i dag den mest lästa och sålda samtida franska författaren” enligt en sida på webben. Tack för tipset om Musso, Marie! Ser fram emot att börja med den.

Om Marcel Cerdan och Edith Piaf bloggade jag i inlägget ”Sång till kärleken” häromåret. Där står att Piaf skrev sången efter Cerdans död i oktober, men den kom tydligen tidigare det året 1949. Men hon lär ha sjungit sången vid varje framträdande efter olyckan och tillägnat den sin älskade. Mitt inlägg, där bild finns på Cerdan och Piaf och länk till Hymne à l’Amour, finns här. Vill du läsa mer om den hemska olyckan i oktober 1949 kan du titta här.

Nätternas gräs

Det har gått många år sen den där tiden. Han är ung då, bor i Paris och vill skriva om historiska personer som bott i staden. Såna som Jeanne Duval, Baudelaires ”flamma”, och Madame du Barry, som blev giljotinerad under revolutionen, och andra såna människor.

I fickan har han alltid en liten svart anteckningsbok där han skriver upp sånt han ser i stan. Gator, affärer, skyltar, människor. Han lär känna Dannie, ung studentska (om hon nu är det) och några andra som brukar träffas på l’Unic Hôtel i stan. Dannie och han går omkring i Paris, pratar, tar en Cointreau på en bar, äter på små trevliga restauranger. Han vet inte mycket om henne. Då och då följer han med henne till posten där hon hämtar ut Poste Restante. Brev från min bror, säger hon. Någon gång åker det till ett hus på landet som hon har nyckel till. Men dom måste vara försiktiga och inte dra uppmärksamhet till sig. När dom åker därifrån glömmer han det manus han höll på med i huset. En annan gång går dom till en lägenhet där hon hyrde rum tidigare och där hon behållit nyckeln. Dom smyger förbi portvakten.

Människorna som Dannie umgås med verkar inblandade i någonting. En utredning av något slag pågår. Kanske är också Dannie insyltad? Och Jean, som den unge mannen heter, blir varnad.

Nu har mer än tjugo år gått. Jean går i nutid omkring på gamla välkända gator och tänker på det som hände och människorna han kände då för länge sen. Ibland fantiserar han om att dom finns där nu också, att Dannie går bredvid honom igen. Dåtid och nutid flyter ihop.

Det är drömskt oklart och stämningsfullt, och det är väldigt mycket Paris. Boken jag läst heter ”L’herbe des nuits” (Nätternas gräs), min bok nr 2 av Patrick Modiano, och jag tycker mycket om den. Och det är roligt att jag varit så pass ofta i Paris att jag känner igen i alla fall en del av dom gator och torg han skriver om.

Min nr 1 av Modiano var ”Rue des Boutiques Obscures” (De dunkla butikernas gata). Också den var lite mystiskt trevande. Den handlar om en man som tappat minnet och försöker ta reda på vem han är. Han provar med olika människor han möter, adresser som verkar vagt bekanta, läser gamla telefonkataloger. Alla är hjälpsamma och flera visar honom bilder på människor för länge sen. Och han tänker: ”Kanske är det där jag, den där mannen längst till vänster på bilden? Är han inte lite lik mig?”

Kanske är det här Modianos sätt att skriva, att vara lite oklar, drömsk, göra antydningar, inte skriva saker rent ut och gärna syssla just med tiden och med människors minnen. Och Paris, förstås. När jag får tillfälle ska jag läsa en Modiano till och kolla om det är så. Franskan går allt bättre och bättre, men jag använder alltid lexikon på Ipad när jag läser.

Sommarläsning

För en tid sen upptäckte jag en för mig ny författare: J.M. Coetzee. Jag läste ”Onåd”. Originaltiteln är ”Disgrace” och boken kom ut 1999. Jag borde väl ha känt till Coetzee kan man tycka: han fick Nobelpriset i litteratur 2003. Men jag har aldrig haft vanan att alltid läsa något av årets Nobelpristagare så jag har missat honom.

”Onåd” handlar om David, en vit medelålders universitetslärare i Kapstaden. Han har en affär med en av sina unga kvinnliga studenter och efter en dispyt med universitetsledningen väljer han att sluta som lärare. Sen besöker han sin dotter som bor på en gård på landsorten. Där gården ligger bor nästan enbart svarta. Det finns starka spänningar och maktbalansen mellan svarta och vita vacklar. En hel del riktigt otrevliga saker sker och David försöker hantera det. Jag förstår verkligen den ångest han känner när han inte riktigt kan skydda sin dotter från det som händer.

”Onåd” gav mersmak. Mycket bra bok! Välskriven och engagerande. Intressant och för mig helt ny miljö och tidigare okända förhållanden. Kanske blir det som med Julian Barnes där jag kom i en Barnesperiod och läste bok på bok. Jag tar nog en till Coetzee endera dagen. Men först ska jag läsa ut en bok av Ishiguro, Nobelpristagare 2017: ”Den otröstade” (lite långsam och konstig, som en dröm men ändå märkligt fängslande). Och så har jag ju en bok på franska på gång: Patrick Modianos ”Rue des boutiques obscures” om en man som förlorat minnet och försöker ta reda på vem han är. Modiano är också Nobelpristagare, fick det 2014.

Den gula tapeten

Har du läst den? En novell av Charlotte Perkins Gilman från 1892. Den handlar om en kvinna som ligger sjuk och vistas i ett rum på vinden i ett hus, i en tidigare barnkammare. Det finns en trasig gul tapet i rummet.

Hon, hennes man, deras lilla barn och mannens syster bor tillfälligt här medan man renoverar deras eget hus. Det lilla barnet nämns knappt. Berättelsen är skriven i jagform som en dagbok som löper på utan att hon anger dag eller datum.

Kvinnan är svag och kanske har hon nån sorts förlossningspsykos. Hon ligger där och betraktar tapeten i rummet och tycker sig se märkliga mönster och även rörelser. Det är någon där, någon som vill ut, som skakar ett galler, någon som kryper.

”Novellen anses vara ett viktigt tidigt verk inom amerikansk feministisk litteratur då den beskriver attityder under 1800-talet om kvinnors fysiska och mentala hälsa” skriver man på Wikipedia.

En mycket speciell text. 18 sidor tilltagande vansinne. En berättelse i nuet om ett pågående sammanbrott. Hos mig stannar novellen i minnet länge efteråt.

Gammal bok

I min släkt har man sparat mycket gammalt. När jag går igenom gamla foton, papper och sånt undrar jag förstås då och då: Ska jag fortsätta spara det här? Ska jag slänga det? Kan nån annan vara intresserad?

Nu gäller det den här lilla boken (format 15×9 cm) som på 112 sidor raskt sammanfattar den svenska historien från 100 år f.Kr. till Oscar I:s tid. Tryckt på J.W. Lundbergs Boktryckeri i Stockholm 1856.

Teckningarna har jag inte. Kanske är dom här nånstans eller finns hos nån av mina systrar. Vi har delat systerligt på gamla ärvda grejer.

Synd att illustrationerna är borta. I förordet står det så här: ”De enkla teckningarna roa barnen, väcka och underhålla deras lärgirighet, göra händelserna åskådliga och inprägla dem derigenom i minnet, och gifva, genom sin blotta uppställning, en tidig chronologisk säkerhet, hvilken eljset med möda, och ofta sent nog, förvärfvas.”

En lista över teckningarna finns med i boken där man ser vad man missar. Första uppslaget ser ut så här:

Slutet på ”Förklaring öfver Teckningarna” syns här på vänstersidan av uppslaget. Och så får du se en bild på flickan som ägde boken: Agnes Hjärne, här som 16-åring. Hon gifte sig senare med bankkamreren C.A. Wallner i Umeå. Efter några år dog mannen. Inga barn. Agnes bestämde sig för att skaffa barn på annan väg. Hon blev fostermor till en liten flicka från en fattig familj i Stockholm. Och efter den stora stadsbranden i Umeå 1888 flyttade Agnes med sin mor och med den lilla fosterdottern till Stockholm. Flickan blev långt senare min farmor – Sigrid Wallner, gift Roland.

Agnes Wallner har varit med i bloggen tidigare – här. Och farmor har också varit med ett par gånger, t.ex. som förlovad med Hugo Roland – här.