Om Flauberts papegoja

Julian Barnes är en engelsk författare (f. 1946) med en rad böcker bakom sig. För mig är han faktiskt så gott som ny: har bara hört hans namn tidigare men inte haft klart för mig att jag skulle läsa nåt av honom. Men nu har jag just läst boken ”Flauberts papegoja”. Den kom på engelska redan 1984 och är den bok som Barnes fick sitt genombrott med. Jag hade inte hört talas om boken förrän jag råkade hamna på en sida på nätet där man skrev om den bok av Barnes som kom 2018: ”Den enda historien”. Jag ska läsa den också men sticker emellan med en annan bok just nu.

”Flauberts papegoja” är en fantastisk bok. ”Tänk att man får skriva så där!” mumlar jag förtjust under läsningen. Och det är klart att man får. Som författare får man ju göra precis som man vill. Och det gör Barnes.
Sydsvenskans Torbjörn Flygt beskriver boken så här: ”…en infallsrik, fantasifull och djärvt roligt skriven biografi över Madame Bovarys upphovsman, Gustave Flaubert, förklädd till roman. Eller om det är tvärtom. Eller om det är en lång underhållande essä i gränslandet till fiktion.”

Ja, som läsare blir man ofta överraskad. Berättaren, den pensionerade läkaren och änklingen Braithwaite, är besatt av Flaubert och vill veta vilken av två uppstoppade papegojor som en gång satt på Flauberts skrivbord. Så han bilar runt i trakterna av Rouen och letar och han läser gamla brev mellan Flaubert och hans älskarinna eller brev med mera från goda vänner till Flaubert. Ett tag befinner man sig som läsare också inne i huvudet på Louise Colet, Flauberts älskarinna under några perioder av deras liv.

”Madame Bovary” är det enda jag läst av Gustave Flaubert. Wikipedia skriver om boken ”…anses nu vara ett betydelsefullt verk inom realismens litteratur, samt en av de mest inflytelserika romaner som någonsin har skrivits. Den har bland annat kallats ”den mest perfekta boken.”

I den svenska pocketupplagan från 2012 har Sara Danius skrivit förordet. Hon avslutar så här: ”Man måste inte älska Flaubert. Men det är dumt att inte göra det. Oavsett vilket måste man böja sig i beundran. Form och innehåll har glidit isär, och formen har blivit till ett litterärt objekt i egen rätt. En ny epok har börjat.”

I boken ”Den blå tvålen” (utg. 2013) har Sara Danius skrivit om hur romankonsten förändrades under 1800-talet med Stendhal, Balzac och Flaubert, den franska realismen. Oj oj måste kanske läsa ”Den blå tvålen” också. Läslistan blir längre och längre. Skönt om böckerna finns som e-bok så jag kan ladda ner dom på min läsplatta, det är det där svarta som skymtar bakom den rödmönstrade boken på bilden. Jag läste papegojboken på plattan, inte den vackra engelska upplagan ovan.

Ålevangeliet

Först lästa bok detta nya år blev ”Ålevangeliet: Berättelsen om världens mest gåtfulla fisk” av Patrik Svensson, belönad med Augustpriset i klassen facklitteratur.

Härlig läsupplevelse. En rik bok. Mycket intressant om ålen, om vad man vet om den och inte vet, om hur man sett på den och forskat om den under tiderna och om hur det ser ut för ålen i dag (illa!). Dessutom minnen och tankar om eget ålfiske tillsammans med författarens pappa och filosoferande om människan, klimatförändringarna och om hur djurarter dör ut.
Är vi kanske redan inne i den 6:e perioden av massutdöende? Det har ju skett flera gånger tidigare. Den mest kända perioden av massutdöende var den 5:e när dinosaurierna dog ut för 65 miljoner år sen. I dag hotas alltfler arter av utdöende och utvecklingen går snabbt åt fel håll.

Boken har också ett vackert språk. Njutbar läsning, verkligen. Med den research han gjort, alla fakta om historia och vetenskap han berättar om påminner boken mig om en helt annan bok. Det finns inga direkt likheter mellan ålarna och Leonardo da Vinci, men läsglädjen jag kände med Ålevangeliet påminde om hur jag i vintras/våras låg på soffan här och läste boken om Leonardo da Vinci av Walter Isaacson. Och förresten, vem vet…Leonardo kan mycket väl ha intresserat sig för ålen också. Han var ju nyfiken på det mesta och ville veta mer och mer och mer.

Egna erfarenheter av ålfiske har jag inte. Men en gång för många år sen fick min pappa och min lillasyster en ål på långrev en bit från Sandskär. Ålen kom loss i roddbåten, den slingrade sig in under durken och smet vidare genom små öppningar i spanten på båtens botten. Sen fick dom förstås tag i ålen och kom roendes in till ön med den i en hink. Historien om ålfångsten återberättades senare livfullt många gånger, och ålen föreföll varje gång alltmer vildsint, slug och oregerlig och kampen i roddbåten alltmer osäker, vild och djärv.  Det är väl sånt som kallas litentia poetica.

Mitt inlägg om Leondardo da Vinci har du här.

Byta åsikt

Har du läst Eric Linklaters bok ”Det blåser på månen”? Det händer mycket i den boken. Bl.a. försöker systrarna Dina och Dorinda få en domare att byta åsikt för att några som är inspärrade ska släppas fria. Flickorna hävdar att gamla åsikter luktar illa. Dom gömmer fiskar bakom en tavla i domarens rum. Nåt sånt gör dom, har inte boken här så jag kan inte kolla. I alla fall börjar det förstås lukta illa efter ett tag och det blir som dom vill: domaren byter åsikt och dom som spärrats in släpps fria. – Jag behövde inga fiskar bakom tavlan, jag har ändrat mig ändå. Jag har bytt åsikt om Alex Schulman. Hur kommer det sig?

När Nôtre Dame i Paris brann en kväll i april blev jag bestört. Tyckte det var riktigt sorgligt. Sen läste jag att Schulman nånstans (Instagram var det nog) skrivit ”Äntligen!” Jag förstod att det var nån sorts skämt, och nåt han sa för att provocera. Men jag tyckte det var riktigt dumt sagt, barnsligt och larvigt. Yttrandet stämde väl med den bild jag haft av Schulman som ung och gapig, ute efter att provocera.

Schulmans bok ”Bränn alla mina brev” läste jag för ett tag sen. En mycket välskriven bok men jag blev konfunderad över dels att författaren slirade så på sanningen – ändrade tidpunkt m.m. för några faktiska händelser – dels beskrev sin morfar som en så utstuderat ond man. Schulman försvarade sig mot kritiken med att boken var en roman. Jag bloggade om boken här.

Intressanta kommentarer till blogginlägget ledde till ytterligare fördjupning/nyansering av min bild av Schulman. Jag läste boken ”Glöm mig” som handlar om hans mamma. Jag blev riktigt tagen. Så bra skrivet! Blev väldigt berörd av bilden av mamman och av hur familjen hade det under Schulmans barndom och uppväxt. Delvis plågsam läsning var det t.ex. när författaren beskriver hur pappan som gammal blev i det närmaste hånad och förlöjligad av sin betydligt yngre hustru och sönerna bevittnade detta. Mycket känsligt beskrivet – även om mammans senare år och hur dom tre sönerna kämpade för att hon skulle bli frisk från sin alkoholism.

Programmet ”Min sanning” på SVT Play såg jag nyss. Anna Hedenmo talar med Alex Schulman, och min bild av honom nyanseras ytterligare. Jag börjar tro att han ändå bryr sig om sanning och lögn och att han är mer seriös än jag trott innan. Han pratade bl.a. om sitt förhållande till alkohol, och han kändes ärlig i sitt sätt att prata. Hm…jag tyckte nästan om honom (he he…). Jag förstår att det finns mer att inhämta om Schulman, hans krönikor i Expressen (inte läst) och podden Alex & Sigge (bara lyssnat på nåt enstaka). Men det får räcka så här nu i alla fall.
I ”Min sanning” berättar Schulman att nästa bok ska handla om honom och hans bröder. Den kommer jag nog också att läsa. Undrar vad han ska skriva sen när han skrivit klart om närmaste släktingarna.

För hej och hå…

Läser högt några kapitel ur ”Mördarens apa” av Jakob Wegelius för barnbarnet. En fascinerande historia, fantasifullt och målande berättad. Vid läsningen denna kväll utspelar sig händelserna i Alexandria och sen på skeppet Song of Limerick på väg till Bombay med en trepucklad kamel i en bur. Kamelen ska överlämnas som present till en störtförmögen maharadja nånstans i Bombay-trakten. Fast så långt kom vi inte nu; och barnbarnet och hans pappa sitter på flyget hemåt med boken i bagaget.

Wegelius bok väcker minnen av läsupplevelser från när jag själv var barn. Jag ser framför mig skylten utanför värdshuset ”Admiral Benbow” som svänger och gnisslar lite i vinden från havet. Och jag tänker på den enbente sjömannen, som kommer släpande på sin sjömanskista, och det där karakteristiska dunket i marken från hans träben.

En gång var jag sjuk och låg och läste i sängen. Vi bodde i en stor gammal lägenhet i Borgmästargården i Söderhamn. Jag hörde honom komma i gången utanför badrummet – dunk dunk – och snart skulle han vara inne i rummet där vi barn hade våra sängar. Det var mörkt i badrumsgången, i nästa rum, i hallen och serveringsgången – hela vägen ut till köket där resten av familjen var. Det var dags för middag. Men hur skulle jag kunna ta mig dit utan att John Silver fick tag på mig?

Femton gastar på död mans kista.
För hej och hå och en flaska med rom.
Drick och låt djävulen sköta det sista.
För hej och hå och en flaska med rom.

Nog är det rätt speciellt med dessa ganska tidigare läsupplevelser. Som barn kunde man verkligen leva sig djupt in i en bok om den var spännande. Vilken bok det var den där kvällen när jag låg och var rädd? Ja, förstås ”Skattkammarön” av Robert Louis Stevenson.

Jakob Wegelius fick Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok med ”Legenden om Sally Jones” 2008. Och sen fick han Augustpriset 2014 för ”Mördarens apa”, det årets bästa barn- och ungdomsbok. ”Mördarens apa” är en fristående fortsättning på ”Legenden om Sally Jones”. Jag får nog ta en sväng till biblioteket för att ta reda på hur det går för apan, den trepucklade kamelen m.m.

Ljug och båg och fiktion

Har just läst Alex Schulmans rätt nyligen utkomna bok ”Bränn alla mina brev”. Den handlar om hans morföräldrar Sven och Karin Stolpe. Välskriven, berörande. Skriven i tre plan:
– Nutid om hur Alex Schulman gör efterforskningar om morföräldrarna och här handlar det också om författaren själv och hans familj. Förf har en idé om ärvd vrede från morfadern till honom själv.
– 1932 om en kort och intensiv kärlekshistoria mellan Karin Stolpe och den unge Olof Lagercrantz.
– 1988 om Alex Schulman som ung pojke på besök hos morföräldrarna.

Berörande skrev jag. Jodå, berörd och emellanåt smått tagen av boken blev jag. Har aldrig läst nåt av Schulman tidigare, men det är uppenbart att han kan skriva. ”Han skriver klart, transparent, i god bemärkelse målmedvetet, med en väldig känsla för hur man med små medel skalar fram en text” skrev DN:s recensent.

Sen hör jag det glunkas om att Schulman fått kritik för att han slirat på sanningen, och jag funderar över boken igen. Vad är det jag har läst egentligen? Det känns som om där finns en viss dålig eftersmak. Anledningen är Schulmans sätt att hantera fakta om händelser. Ok, han skriver nånstans att ”detta är en roman”. Men är det då i sin ordning att ändra på fakta om händelser när författaren skriver om människor som faktiskt har levat? Exempel:

I boken:
Sven Stolpe kör arg och upprörd av vägen och Karin Stolpe är med i bilen. Det händer i början av juli 1932. Båda blir svårt skadade och måste vårdas på sjukhus. Karin blir bl.a. brännskadad så man måste transplantera hud från kroppen upp till hennes brända hals. I ett brev till sin mamma antyder Sven Stolpe att det kan ha varit ett medvetet val att köra av vägen.
I verkligheten:
Bilolyckan skedde i juni 1931. Sven Stolpe och Karin von Euler-Chelpin var förlovade då. Dom hamnade på sjukhus, men blev lindrigt skadade, och inte värre än att dom kunde fira sitt bröllop en månad senare som planerat. Karin Stolpes brännskada kom många år senare: en behållare med rödsprit exploderade hemma hos Stolpes 1942, elva år efter bilolyckan och giftermålet.

Är det ok att av dramatiska skäl ändra på när, vad och hur i fråga om faktiska händelser, sånt  som vem som helst kan kolla via nätet eller via andra källor, biografier m.m.? Bara man nånstans har med brasklappen ”detta är en roman”?

Om man vill ha dialoger med i sin bok måste man förstås hitta på dom om man skriver om personer som man inte haft möjlighet att lyssna på själv (eller spela in). Jag gjorde det i boken ”En flicka som heter Anna”. Anna och Karl samtalar, Anna talar med sina kusiner m.m. Dialogerna har jag hittat på, dom citat ur brev jag har med i boken är riktiga citat.
Schulmans bok innehåller också många citat ur brev och dagböcker. Och som läsare undrar jag förstås: vad är riktiga citat? Kan författaren ha hittat på en del av citaten? Vad är vad?

Schulman målar också ut sin morfar som en ond man som förstörde livet för sin hustru. Sadist? Hustruplågare? Boken mynnar ut i ett karaktärsmord, en nidbild så det osar om det, tycker jag. Men var Sven Stolpe ond? Enligt många andra stämmer den bilden inte alls. Själv vet jag inte. Har aldrig kunnat särskilt mycket om Sven Stolpe, och den enda bok jag läst av honom är ”I dödens väntrum”. Minns honom mest som en lite udda och mycket akademisk person, kanske lite av kuf och ”kulturman” fast så sa man inte på hans tid.

Det där med att vreden kan vandra från generation till generation tycker inte DN:s recensent är särskilt trovärdigt: ”Ändå låter han ramberättelsen stå och falla med just denna tanke, ända fram till den outhärdligt sentimentala slutscenen. Hur man kan skriva en hel och bitvis skimrande roman om sanningssträvan för att sedan sy ihop den så fånigt övergår mitt förstånd.”
Det ska tilläggas att Schulman fått en hel del beröm för sin bok på många håll. Den anses vara hans bästa bok. Hm…jag får se om jag ids läsa nåt mer av Schulman, det finns ju så mycket annat jag vill läsa.
DN:s recension här. Folket i Bild Kulturfront här.

Mina böcker

Undrar om nån av mina läsare kan ha missat att jag har gett ut två böcker – ”Sandskär i mitt hjärta” och ”En flicka som heter Anna”. Inser att jag löper risken att kallas tjatmoster här… men jag tar risken. Tjat eftersom böckerna hela tiden ligger med på bild i högerspalten här i bloggen.
Men vill det sig illa kanske nån kan ha missat dom ändå. För att råda bot på det kan jag tipsa om bloggen Arundo där det finns mycket om böckerna. Senaste inlägget på Arundo handlar bl.a. lite om hur omslagen på böckerna blev till. Läs ”Favoriter i repris” här.

Lästips: Hans Rosling

Dessa mycket varma dagar har det känts mer inbjudande att sitta och läsa i skuggan än att slita med att skrapa, kitta om och måla om gamla fönster i sommarstugan. Så värst mycket nödvändigt jobb har därför inte alls blivit gjort. Fönsterna är lika risiga fortfarande. Suck!

Dom böcker jag läst nu senast är:
– ”Hur jag lärde mig förstå världen” av Hans Rosling
– ”Factfulness. Tio knep som hjälper dig att förstå världen” av Hans Rosling, Anna Rosling Rönnlund och Ola Rosling.

Väldigt intressant läsning båda två. I den första boken delar Hans Rosling med sig av sina erfarenheter som läkare både i Sverige och i Afrika. Han berättar om hur han började arbeta med forskning och så småningom allt mer som lärare, folkbildare, föredragshållare för att sprida tankarna om hur vår värld ser ut. Och med hjälp av dom där välkända diagrammen med bubblor som förflyttar sig för att visa på förändringar.

Med en hel del humor berättar han bl.a. om hur han gjort bort sig ibland, fått revidera sin egen bild och lärt sig nytt. Episoderna kommer igen i boken Factfulness också och det blir en del fniss. I Factfulness går författarna igenom tio instinkter som präglar vårt sätt att se på världen och som gör att vi ofta har helt fel bild av hälsa och välstånd i världen.  Fattigdom, barnadödlighet, antal barn i familjerna, utbildningsnivåer m.m. Att betrakta världen som tudelad  ( i-länder och u-länder ) är t.ex. helt fel,  ett föråldrat synsätt. Författarna visar på vägar att inte låta sig styras så av dessa instinkter och därigenom lära sig förstå världen bättre. ”Jag älskar kritiskt tänkande. Jag beundrar skeptiker. Förutsatt att man respekterar fakta”, skriver Rosling.

Läs Roslings böcker!!! Undrar om partiledarna har gjort det. Det borde dom.