Det är Kurtz i Joseph Conrads ”Heart of darkness” (”Mörkrets hjärta”) som ligger och dör och knappt hörbart yttrar dessa ord. I den svenska översättningen står det Ohyggligt! Ohyggligt! Jag skrev om boken i april 2022 när jag läst om hur storskurken Putins soldater härjat i Butja och andra städer i Ukraina. Inlägget har du här.
Nu kom jag att tänka på Kurtz igen när jag läste Björn Wimans välskrivna recension av Karl Ove Knausgårds senaste bok ”Nattens skola”. Jag har läst det mesta av Knausgård och just nu läst ut hans senaste: ”Nattens skola”.
Jag tycker att den är väldigt välskriven, laddad och tät, engagerande och otäck. Wiman skriver att Knausgård med den här boken fördjupar sin romansvit om ”vad det innebär att vara människa i dag, på tröskeln till en alltmer förtvivlad och fasansfull tidsålder. ”Nattens skola” borrar sig ned i vår tids själanöd på det enda sätt som det kan göra – i närkontakt med de tidlösa schakten i människans inre.”
Ja, så är det. Det är inte en bok man blir glad av. Wiman kallar boken ”en ohygglig roman”. Du kan läsa Björn Wimans recension i DN från 23 mars här.
Trevlig och intressant artikel i DN i dag om tankstreck. ”Tankstrecket är paustecknet framför andra – det ger eftertryck åt det som sägs utan att det behöver sägas. Ge pausen en chans! Våga vara tyst när du pratar, våga sätta ut tankstreck så att läsaren kan hämta andan”, skriver Patrik Hadenius i artikeln.
Det här påminner mig om boken ”Eats, Shoots & Leaves. The Zero Tolerance Approach to Punctuation” av Lynne Truss som jag har på engelska. Den handlar om skiljetecken och konsten att använda dem på ett bra sätt. Hon tar bl.a. upp hur effekten blir av att använda tankstreck jämfört med parentes. Så här t.ex.: He was (I still can’t believe it) trying to climb in the window. He was – I still can’t believe it – trying to climb in the window.
Båda formuleringarna låter ju lika när man läser meningarna högt, men Lynn Truss tycker att med parenteserna skapas ett större avstånd hos läsaren till det som händer än vad varianten med tankstreck gör. Såna där saker handlar hennes bok om. Rätt mycket finlir, alltså. Men för den som är intresserad av skrivande – som jag – är det nöjsam läsning. Dessutom har hon humor. Bokens titel förklaras på baksidan:
Jag ser att det finns en svensk översättning och bearbetning av boken som kom 2005: ”Komma rätt, komma fel och komma till punkt”. Har inte läst den svenska. Artikeln i DN ”Gör trettondagen till – tankstreckets dag!” har du här.
Med hjälp av mitt filmteam (mina systrar) gjorde jag i somras en videosnutt om LarsRolander och boken jag skrivit om honom. Det var sensommar och jag kunde sitta ute. Jag berättar om boken och läser ett avsnitt ur den här.
I februari 1788 ger sig Rolander, 19 år gammal, iväg på fullriggaren Götheborg, som seglar mot Kina. En betydligt bistrare dag än på den här bilden.
”Från Österland med sjömanskistan full” kan du beställa från GML Förlag. Den finns även hos Adlibris och Bokus.
”Sandskärsboken” har många bilder både i färg och svartvitt, ”Anna-boken” har två svartvita bilder. Böckerna kostar nu bara 90 kr/st + porto. Passa på!Om Postnord sköter sig bör du ju hinna få försändelsen före jul. Beställ direkt från mig. Använd länkarna ovan så ser du hur du beställer och betalar.
Boken ”Från Österland med sjömanskistan full”, med bild av fartyget Götheborg på omslaget, har jag inget eget lager av. Mjuka pärmar, tre svartvita bilder. Beställ boken från GML Förlag för 170 kr + porto. Boken finns också hos Adlibris och Bokus.
Nu har just läst Kerstin Ekmans rätt nyligen utkomna ”Min bokvärld”. Där skriver hon om böcker hon läst och tyckt om och läst igen. Om att läsa om skriver hon bl.a. så här: ”Men för mig är den ideale läsaren den som läser om böcker som hon tycker om. Kanske efter lång tid. Egna erfarenheter fyller i böckerna med något som vi inte hittade i dem förut. Det är kanske en självklarhet men det bör sägas i en tid där så mycket, även böcker, har blivit konsumtionsvaror. Att konsumera betyder att man gör slut på något. Man använder det tills det är förbrukat.” Och på ett annat ställe: ”Varje omläsning öppnar nya rum i berättelsen. Och den öppnar i bästa fall rum inom en själv.”
Jag läser gärna om böcker. Av Ekman vet jag att jag läst om ”Händelser vid vatten”. Jag hade stort nöje av att läsa hennes nya bok. Det var förstås särskilt intressant att läsa hennes kommentarer om böcker jag själv läst (t.ex. ”Svindlande höjder”) och i flera andra fall fick jag lust att läsa några böcker jag aldrig läst (t.ex. Melvilles ”Moby Dick” och Moa Martinssons ”Kvinnor och äppelträd”).
Nyligen läste jag om ”Sard Harker” av John Mansfield och hade nöje av det. Särskilt de långa avsnitt där Sard missat sitt fartyg. Han har haft ärende till huset Los Xicales och sen nästan kommit vilse när han ska ta sig tillbaka till fartyget. Han hamnar i otillgängliga bergstrakter och får flera märkliga möten med människor. Just nu läser jag om en annan bok jag tyckt om och återvänt till,”The purple plain” av H.E. Bates. Det är min mormors gamla bok, tryckt 1954. Om Burma under kriget när brittiska armén var där och försökte hålla undan japanerna. Det handlar om piloten Forrester som förlorat sin hustru i blitzen i London och inte vill leva längre. Också mycket stämningar, naturbeskrivningar och detaljerade beskrivningar av sinnesintryck och av relationen med andra.
Och så tittar jag tillbaka på ett inlägg jag skrev för många år sen där jag nämner Alberto Manguels bok ”En historia om läsning”. Det är kanske dags att läsa om den tänker jag.
Inlägget är från en tid då bloggandet var mycket mer poppis. Innan andra sociala medier som Facebook och Instagram m.fl. börjat bre ut sig alltmer. Mitt inlägg fick 34 kommentarer. Du har det här.
Människans förmåga att tänka utanför boxen har sjunkit konstant sen 1990-talet. Vår fantasi minskar alltmer sen dess, och mätningar visar att IQ sjunker. Barn blir allt sämre på fantasilekar. Forskning visar detta fortlöpande förfall.
Varför är det så? Det hänger förstås samman med den accelererande utvecklingen och användningen av digital teknik, internet, mobiler, skärmar av olika slag, sociala medier, datorspel med mera. DN hade en utförlig artikel om detta för några dar sen – här.
”Vi formas av det vi konsumerar när vi själva ska skapa. Tänkandet blir allt mindre fritt”, står det bl.a. i artikeln. Och det blir värre med åren. ”Ju äldre vi blir, desto mer mallas vi i samma tänk”. Usch, så där vill jag inte alls att det ska vara! Jag vill inte mallas i samma tänk, inte ens om det är mitt eget tänk.
Eftersom jag är en skrivande person – har skrivit och gett ut tre böcker – funderar jag en hel del på kreativitet och skapande. När jag skriver har jag ibland varit med om att hamna i det som brukar kallas flow – då idéerna flödar och orden bara kommer. Andra gånger är det mer mödosamt, och oftast är det nånstans mittemellan.
Min senaste bok kom ut i maj, och syns tillsammans med de andra två på bilden. Där är de försedda med röd prick eftersom just dessa är mina ”kladdex”. Mer om böckerna hittar du här.
Nåt nytt skrivprojekt har jag inte på gång just nu. Men olika idéer far förstås runt i skallen. Om jag får för mig att skriva ytterligare en historisk roman med verklighetsbakgrund – efter de två jag skrivit – är det då att mallas i samma gamla tänk? Hm… får väl försöka leta vidare utanför den där boxen.
Javisst, ‘igen’ står det i rubriken eftersom albatrosser varit med tidigare i bloggen. Skrev om fågeln i ett inlägg här. Då i december 2020 hade jag inte börjat på romanen om Lars Rolander än. Jag minns inte riktigt när jag började skriva det som sen blev boken ”Från Österland med sjömanskistan full”, min bok nr 3. Det var nog i augusti/september 2022.
I maj 2023 kom boken ut. En liten nätt bok på 137 sidor med några svartvita foton i sista kapitlet, Epilogen. Beställs från GML Förlag och kostar 170 kr + porto. Ett julklappstips kanske?! Du kan köpa den från Adlibris eller Bokus också.
Varför en albatross nu igen då? Jo, bland sjömän förr ansågs det innebära otur att döda en albatross, och man tänkte att albatrosser härbärgerar själar från drunknade sjömän. I berättelsen om seglingen till Kina 1788 i min bok är albatrossen med. Ombord på fartyget Götheborg har rötfeber brutit ut i besättningen. Flera starka unga män bland jungmännen och matroserna dör. Den nittonårige Lars Rolander är med om sin första sjöbegravning. Så här står det: Lars Rolander står med blottat huvud och en klump i halsen bredvid skeppsprästen. Tankarna snurrar och han har svårt att koncentrera sig på prästens ord. När den siste av dem som dött denna dag glidit ner i havet i sin vita svepning, höjer Rolander blicken och ser en albatross sväva högt ovanför fartyget.
Denne stilige man – Bernard Casse-Mur d’Armagnac, 1482-1531 – skulle kunna vara en av de fransoser jag har i släkten långt långt bakåt i tiden. Men det är lite oklart.
Porträttet målades på 1950-talet av en sentida ättling, nämligen min far. Vid något tillfälle utsattes det tyvärr för en lite väl hårdhänt retuschering så näsan försvann. Man får tänka sig den helt enkelt.
Ja, det vet ni ju, ni som läser min blogg ibland, att historia och inte minst släkthistoria är ett intresse. Jag har ju skrivit två historiska romaner om släktingar: 1) ”En flicka som heter Anna” om Anna Härdelin, min morfars mor och 2) ”Från Österland med sjömanskistan full” om Lars Rolander, min farfars farmors far.
Anna Härdelins mormors mor hade ett franskklingande namn: Sara Brita Garneij och hade anor från Vallonien (troligen i trakten av Namur). Har bloggat om henne ett par gånger, t.ex. här.
Lars Rolander hade nog inga valloner eller fransoser i släkten efter vad jag vet. Han var född på ett litet hemman, Håfrekullen, i Romelanda socken i Bohuslän 1769. I hans släkt bakåt i historien hittar jag enbart svenskklingande namn som Svensson, Bryngelsdotter, Olofsson Höök, Torbjörnsson m.fl.
”Från Österland med sjömanskistan full” handlar om Lars Rolanders liv. Boken beställer man från GML Förlag. Bokus och Adlibris säljer den också.
”En flicka som heter Anna” kan du beställa från mig. Den är på rea och jag har fortfarande några ex kvar. Om hur man gör för att beställa ser du här.
Stockankare vid Hamnen i Djursvik. Bild från Kalmar Läns Museum.
Nu har jag varit ett par dar i Småland – i Södra Möre. Det var tidigare ett s.k. härad, som omfattade 16 socknar i kommunerna Torsås, Emmaboda, Kalmar och Nybro. Här några bilder från trakten och från hemresan.
”Stockankare är en äldre typ av ankare. Namnet syftar på överändens tvärslå som såg till att ankaret vändes rätt på havsbottnen så att ett fly (hulling) kunde gräva ner sig” skriver Wikipedia. Stockankare användes på segelfartygens tid. Ostindiefararen Götheborg, som min anfader Lars Rolander seglade till Kina med 1788-90, hade nog ett ankare av det här slaget.
Stockankaret på bilderna är samma ankare. Gissar att järnen runt tvärslån, som syns på den gamla bilden, har rostat bort. De har därför ersatts av annat material, som lyser lite väl vitt, tycker jag.
Vi gick också en promenad på en landtunga som sträcker sig långt ut längs med Kalmarsund och där vi kunde ana Öland långt borta. Söderut såg vi Garpens fyr utanför Bergkvara. Landtungan är en vacker plats, jag vill alltid dit nån gång när jag kommer till den här trakten. Här brukar kor gå och beta, men några sådana var inte där den här dagen. Påfallande mycket ljus sten i marken och på stranden. En del såna syns bland den svartnade blåstången i strandkanten på den här bilden.
På väg hemåt blev det E22 norrut igen. Men så småningom körde vi istället via Stegeborg för omväxlings skull. Det blev färja över Slätbaken. Sedan färja igen över Bråviken, och sen tog vi oss upp till E4 och vidare hemåt. Så det blev två ”sjöresor” – med Trafikverkets gula vägfärjor. Vägen mot Stegeborg gick genom ett vackert jordbrukslandskap och var smal och slingrande. Trevlig omväxling mot det mer enformiga harvandet på motorvägen.
Stegeborgs slottsruin.
Här ett kopparstick av Stegeborg gjort ca 1690 och tryckt 1706 i Suecia antiqua et hodierna. Här ser man Stegeborg i dess forna glans. Flera av Vasakungarna bodde gärna här. På 1730-talet sålde Kronan slottet som byggnadsmaterial och det är därför det nu är en ruin.
Den gula vägfärjan ska strax avgå från Norrkrog och hämta oss på Stegeborgssidan.
Slut med vykorten för den här gången…
Under de här dagarna i Södra Möre passade mitt filmteam (mina systrar) och jag på att spela in en videosnutt som marknadsföring av min bok om Lars Rolander och hans liv. Rolig erfarenhet! Videon finns att se på Facebook och Instagram. Boken ”Från Österland med sjömanskistan full” kan beställas från GML Förlag här. Även Adlibris och Bokus säljer boken.
Ja, nu har jag ”klämt” två böcker på franska igen. Författaren är Michel Bussi, geografiprofessor vid universitetet i Rouen. Han skriver ungefär en bok om året och har fått priser för många av dem. Han skriver spännande böcker – typ deckare/polisromaner med invecklade historier och som är riktiga bladvändare.
”Nymphéas noirs” (svensk titel: ”Svarta näckrosor”) utspelar sig i Giverny, den by där Claude Monet bodde och där hans välkända trädgård finns. Så det är en hel del konst och måleri i boken. ”Un avion sans elle” (som på svenska har titeln ”Trollsländan”) handlar om en flygkrasch i schweiziska alperna där alla ombord dör utom en tre månader gammal flicka.
Båda är som sagt bladvändare och det blir ju en massa franska läst på det viset. Samtidigt tror jag att för mig räcker det med dessa två av Bussi. Retar mig en del på båda böckerna. Det känns som för mycket pussel, för mycket struktur och bygge. Tycker dessutom inte att personerna är särskilt trovärdiga. T.ex. att nån som i stora delar av boken framställs som en bra människa visar sig sen vara en riktigt otäck samvetslös typ. Jag tycker att Bussi lurar läsaren för mycket. Det är ju inte roligt att bli lurad. Fast det kanske bara är jag som har svårt för den här typen av spänningsroman/deckare. Bussi har fått priser för båda böckerna som ju dessutom säljer stort.
Men efter det här pusslandet och trixandet sida upp och sida ner måste jag nog rensa skallen med Modiano, Maupassant eller nån sån författare. Zola har jag provat på lite också tidigare men kroknade efter ett tag.
Jag vet att man på fransk tv haft ”talk shows” om bl.a. litteratur. Ett känt sånt program var ”Apostrophes” (1975–1990). Sedan kom ”Bouillon du culture” (1991-2001). Värd för båda var Bernard Pivot, men han har väl dragit sig tillbaka sen dess . Jag har bara läst om programmen, inte sett dem. Undrar om det finns nåt franskt ”Babel” som är värt att titta på och där jag kan få tips på moderna franska författare. Nån som vet?
Gabrielles blogg 