Ljug och båg och fiktion

Har just läst Alex Schulmans rätt nyligen utkomna bok ”Bränn alla mina brev”. Den handlar om hans morföräldrar Sven och Karin Stolpe. Välskriven, berörande. Skriven i tre plan:
– Nutid om hur Alex Schulman gör efterforskningar om morföräldrarna och här handlar det också om författaren själv och hans familj. Förf har en idé om ärvd vrede från morfadern till honom själv.
– 1932 om en kort och intensiv kärlekshistoria mellan Karin Stolpe och den unge Olof Lagercrantz.
– 1988 om Alex Schulman som ung pojke på besök hos morföräldrarna.

Berörande skrev jag. Jodå, berörd och emellanåt smått tagen av boken blev jag. Har aldrig läst nåt av Schulman tidigare, men det är uppenbart att han kan skriva. ”Han skriver klart, transparent, i god bemärkelse målmedvetet, med en väldig känsla för hur man med små medel skalar fram en text” skrev DN:s recensent.

Sen hör jag det glunkas om att Schulman fått kritik för att han slirat på sanningen, och jag funderar över boken igen. Vad är det jag har läst egentligen? Det känns som om där finns en viss dålig eftersmak. Anledningen är Schulmans sätt att hantera fakta om händelser. Ok, han skriver nånstans att ”detta är en roman”. Men är det då i sin ordning att ändra på fakta om händelser när författaren skriver om människor som faktiskt har levat? Exempel:

I boken:
Sven Stolpe kör arg och upprörd av vägen och Karin Stolpe är med i bilen. Det händer i början av juli 1932. Båda blir svårt skadade och måste vårdas på sjukhus. Karin blir bl.a. brännskadad så man måste transplantera hud från kroppen upp till hennes brända hals. I ett brev till sin mamma antyder Sven Stolpe att det kan ha varit ett medvetet val att köra av vägen.
I verkligheten:
Bilolyckan skedde i juni 1931. Sven Stolpe och Karin von Euler-Chelpin var förlovade då. Dom hamnade på sjukhus, men blev lindrigt skadade, och inte värre än att dom kunde fira sitt bröllop en månad senare som planerat. Karin Stolpes brännskada kom många år senare: en behållare med rödsprit exploderade hemma hos Stolpes 1942, elva år efter bilolyckan och giftermålet.

Är det ok att av dramatiska skäl ändra på när, vad och hur i fråga om faktiska händelser, sånt  som vem som helst kan kolla via nätet eller via andra källor, biografier m.m.? Bara man nånstans har med brasklappen ”detta är en roman”?

Om man vill ha dialoger med i sin bok måste man förstås hitta på dom om man skriver om personer som man inte haft möjlighet att lyssna på själv (eller spela in). Jag gjorde det i boken ”En flicka som heter Anna”. Anna och Karl samtalar, Anna talar med sina kusiner m.m. Dialogerna har jag hittat på, dom citat ur brev jag har med i boken är riktiga citat.
Schulmans bok innehåller också många citat ur brev och dagböcker. Och som läsare undrar jag förstås: vad är riktiga citat? Kan författaren ha hittat på en del av citaten? Vad är vad?

Schulman målar också ut sin morfar som en ond man som förstörde livet för sin hustru. Sadist? Hustruplågare? Boken mynnar ut i ett karaktärsmord, en nidbild så det osar om det, tycker jag. Men var Sven Stolpe ond? Enligt många andra stämmer den bilden inte alls. Själv vet jag inte. Har aldrig kunnat särskilt mycket om Sven Stolpe, och den enda bok jag läst av honom är ”I dödens väntrum”. Minns honom mest som en lite udda och mycket akademisk person, kanske lite av kuf och ”kulturman” fast så sa man inte på hans tid.

Det där med att vreden kan vandra från generation till generation tycker inte DN:s recensent är särskilt trovärdigt: ”Ändå låter han ramberättelsen stå och falla med just denna tanke, ända fram till den outhärdligt sentimentala slutscenen. Hur man kan skriva en hel och bitvis skimrande roman om sanningssträvan för att sedan sy ihop den så fånigt övergår mitt förstånd.”
Det ska tilläggas att Schulman fått en hel del beröm för sin bok på många håll. Den anses vara hans bästa bok. Hm…jag får se om jag ids läsa nåt mer av Schulman, det finns ju så mycket annat jag vill läsa.
DN:s recension här. Folket i Bild Kulturfront här.

Mina böcker

Undrar om nån av mina läsare kan ha missat att jag har gett ut två böcker – ”Sandskär i mitt hjärta” och ”En flicka som heter Anna”. Inser att jag löper risken att kallas tjatmoster här… men jag tar risken. Tjat eftersom böckerna hela tiden ligger med på bild i högerspalten här i bloggen.
Men vill det sig illa kanske nån kan ha missat dom ändå. För att råda bot på det kan jag tipsa om bloggen Arundo där det finns mycket om böckerna. Senaste inlägget på Arundo handlar bl.a. lite om hur omslagen på böckerna blev till. Läs ”Favoriter i repris” här.

Lästips: Hans Rosling

Dessa mycket varma dagar har det känts mer inbjudande att sitta och läsa i skuggan än att slita med att skrapa, kitta om och måla om gamla fönster i sommarstugan. Så värst mycket nödvändigt jobb har därför inte alls blivit gjort. Fönsterna är lika risiga fortfarande. Suck!

Dom böcker jag läst nu senast är:
– ”Hur jag lärde mig förstå världen” av Hans Rosling
– ”Factfulness. Tio knep som hjälper dig att förstå världen” av Hans Rosling, Anna Rosling Rönnlund och Ola Rosling.

Väldigt intressant läsning båda två. I den första boken delar Hans Rosling med sig av sina erfarenheter som läkare både i Sverige och i Afrika. Han berättar om hur han började arbeta med forskning och så småningom allt mer som lärare, folkbildare, föredragshållare för att sprida tankarna om hur vår värld ser ut. Och med hjälp av dom där välkända diagrammen med bubblor som förflyttar sig för att visa på förändringar.

Med en hel del humor berättar han bl.a. om hur han gjort bort sig ibland, fått revidera sin egen bild och lärt sig nytt. Episoderna kommer igen i boken Factfulness också och det blir en del fniss. I Factfulness går författarna igenom tio instinkter som präglar vårt sätt att se på världen och som gör att vi ofta har helt fel bild av hälsa och välstånd i världen.  Fattigdom, barnadödlighet, antal barn i familjerna, utbildningsnivåer m.m. Att betrakta världen som tudelad  ( i-länder och u-länder ) är t.ex. helt fel,  ett föråldrat synsätt. Författarna visar på vägar att inte låta sig styras så av dessa instinkter och därigenom lära sig förstå världen bättre. ”Jag älskar kritiskt tänkande. Jag beundrar skeptiker. Förutsatt att man respekterar fakta”, skriver Rosling.

Läs Roslings böcker!!! Undrar om partiledarna har gjort det. Det borde dom.

Smakprov ur ”Anna-boken”

Efter det uppehåll i utskicken som varit under jul och nyår är det nu fritt fram att beställa mina böcker igen: ”En flicka som heter Anna” (utg. 2017) och ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu” (utg. 2013). Om hur du beställer hittar du på min hälsingeblogg Arundo för Anna-boken här och för Sandskärsboken här.

Det sena 1800-talet var en blomstringstid för Söderhamn med dom många sågverken. Folk sökte sig till stan eftersom det fanns gott om arbetstillfällen. I ett inlägg på Arundobloggen har jag ett smakprov ur Anna-boken och en karta över sågverk och hamnar i Söderhamnsfjärden här.

Om gamla ord med mera

»Det andra är, att han i dag morse, då vi efter böndernas avresa blevo ensamma, tilltalade mig på ett språk, som, ehuru det skulle vara förblommerat, tämligen tydligt påpekade vissa beräknade framtidsförhållanden.«
»Aha – supponerar han har ett hjärta.”
»Det är mer än jag supponerar, och just därför….«
Klipp ur ”Ett köpmanshus i skärgården” av Emilie Flygare-Carlén. Boken kom ut 1860. Författaren levde 1807-1892. Jag har inte läst boken. – Vadan detta nu då?

Jo, eftersom jag i min blogg Arundo – och på Arundos Facebook-sida – oförblommerat pushar för mina två böcker kom jag att fundera över att, om det finns nåt som är oförblommerat, så finns det väl nåt som är förblommerat också. Då dök Emilie Flygare-Carléns rader upp ur historiens djup (=jag googlade).

Oförblommerat är ett ord jag kan använda ibland men förblommerat har jag inte tagit in i mitt ordförråd. Supponerar gör jag inte heller. Eller snarare, jag har inte tänkt på att det är det jag gör när jag antar eller förmodar nåt. Är supponera gammalsvengelska av suppose? Ehuru låter fint men det använder jag inte heller.

Böckerna då? Jag supponerar att det inte är det minsta oförhappandes utan snarare oförblommerat att här tipsa dig om mina böcker på Arundo: ”En flicka som heter Anna” och ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu”. (…ehuru det där ju blev rätt krystat språkmässigt, tvingas jag tillstå).
Ett kort smakprov ur ”Anna-boken” finns förresten i inlägget Söderhamn omkr 1880.

Och apropå ord: oförhappandes finns ju, men hur är det med förhappandes?

Och på Sandskär…

…sitter anslagen kvar.

Anslagstavlan finns på en kulle ute i skogen ovanför det som förr var en stor vacker strand på norra sidan av ön Sandskär. Så sent som omkring 1970-80 var det fortfarande en strand. I dag är den helt igenvuxen av små tallar, alar, sly och vass.

Den lilla affischen till höger, om min första bok ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu”, satte jag upp nån gång våren 2016 så den har suttit där en vinter redan, och nu väntar nästa. Affischen till vänster, som handlar om boken ”En flicka som heter Anna”, kom upp nån gång i juni i år när boken just kommit ut. Inte många lär promenera förbi här på stigen under vintern. Och i vår vet jag att jag kommer att gå dit igen och kolla hur hårt vintern gått åt anslagen. En karta över ön är nålad till vänster om mina små affischer.

Läs mer om mina böcker på Arundo-bloggen: ”En flicka som heter Anna” och ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu”.