Om varför vi är där vi är nu

Den kinesiska amiralen Zheng ledde en enormt stor armada som gav sig iväg från Kina i juli 1405 för att utforska, upptäcka och idka handel med främmande länder.

Min senast lästa bok är ”The Patterning Instinct. A Cultural History of Humanity’s Search for Meaning” av Jeremy Lent. Det tog sin lilla tid. Läste på engelska och det är en tjock bok. I stora delar är den alldeles utmärkt intressant och fängslande. Hoppas att nån ger sig på att översätta den.

Boken handlar om mönster och mening i tillvaron och om hur vissa tankemönster präglat oss och lett oss till där vi står i dag med hotet mot civilisationen genom den globala uppvärmningen. Kapitalismen och konsumismen kallar Lent för ”elefanten i rummet”. Varför är det som sker fortfarande mest snack och politiska uttalanden? Och varför vidtas inte mer konkreta åtgärder fast vi vet att det måste till såna? Det är ”mycket snack och lite verkstad” som det brukar heta. Men Jeremy Lent menar att det ändå finns möjligheter att vända utvecklingen. För att bli motiverade att hitta ett annat sätt att leva är det viktigt att förstå varför vi hamnat här nu.

Vi präglas redan som mycket små av den kultur vi växer upp i, och alla föds med instinkten att hitta mönster i tillvaron omkring oss. Redan det nyfödda barnet lyssnar efter mönster i det språk som talas omkring barnet och lär sig successivt att urskilja mönster som kommer tillbaka och strunta i dom som inte gör det. Vad är nytt? Vad är det som återkommer? Vad är viktigt? Vad hänger samman med nånting annat? Från dom mönster vi hittar redan som små barn börjar vi få en bild av vår omgivning, känna igen familjemedlemmar, förstå språk och uttryck och successivt ta till oss tankemönster som finns i den kultur vi lever i.

Kulturer skapar värderingar – vårt sätt att se på världen omkring oss – och värderingar skapar historia skriver Jeremy Lent. Boken är en utförlig och ingående redogörelse som börjar med människans allra tidigaste utveckling, går igenom påverkan från ”gamla greker” och filosofer m.m. för att till slut så småningom landa i dagens värld och det hot som hänger över oss allihop i dag.

Boken är som sagt väldigt intressant, bitvis en riktig bladvändare. Jag fastnade särskilt för vissa bitar som det här med språkets utveckling, och även stycken om skillnaden mellan öst och väst i synen på världen och på användningen av jordens resurser. Hur kom det sig att Europa kom att dominera världen på ett helt annat sätt än Asien? Lent tar som exempel den kinesiske sjöfararen Zheng som på 1400-talet gav sig iväg med en enorm armada av fartyg och tog sig ända till Afrika. Och detta utan att lämna några spår efter sig. Senare samma århundrade seglade Columbus med bara tre fartyg till Amerika och detta kom att för all framtid ändra historien i den Nya världen. Lent skriver att även om Zhengs armada hade nått Amerika hade kineserna inte ändrat på historien eftersom dom drevs av andra värden än Columbus och hans besättningar. Hm… behöver vi i västvärlden bli mer som kineser?

På webben finns mycket material om ”The Patterning Instinct” och om Lents tankar. Hittade en sida där man kan få smakbitar ur boken. Titta t.ex. här.

Boken hamnar lite i samma kategori som en annan mycket intressant bok: Yuval Noah Hararis ”Sapiens: en kort historik över mänskligheten”. Får nästan lust att läsa om den nu efter Lents bok. Men men… jag får se, det finns ju så mycket nytt att läsa. Jag håller förresten på med en bok om svampar nu: ”Ett sammanvävt liv” av mykologen Merlin Sheldrake. Artikel i DN här.

Till bokens lov

Jag gillar ju att läsa. Har ofta två böcker på gång: en bok för soffan om jag läser på dagen (gärna nåt på franska med lexikon på Ipad nära till hands), en bok till kvällen så jag kan läsa ett antal sidor innan det är dags att sova.

Dom här ”tegelstenarna” har jag inte sett tidigare. Men Årstadal är ett ställe jag sällan kommer till. Igår tog jag mig dit för att gå på Stadsarkivet Liljeholmskajen. Fint arkiv, snyggt inrett. Det är rätt nytt, invigdes i juni 2019 och ligger i två av Vin & Sprits gamla bergrum. Här finns mycket som rör Stockholms bebyggelsehistoria, byggnadsritningar, tomtböcker och kartor. Andra arkiv som förvaras här är tekniska verksamheters arkiv, sjukhusarkiv och arkiv efter föreningar och organisationer. Det arkiv som jag var intresserad av var den s.k. Grosshandlarsocieteten. Jag letade uppgifter om grosshandlaren Lars Rolander, min gamle anfader, se inlägget ”Efterlysning”. Fast tyvärr, jag hittade honom inte, bara en son till honom. Kanske får jag ta mig dit igen.

När jag var klar gick jag ut och tog en hiss upp till Årstabron och promenerade i mörka kvällen mot Södermalm. Vacker utsikt över den stora mörka vattenspegeln och bort mot den upplysta bebyggelsen i Marievik. Det mesta (eller allt?) där är nog nybyggt. Inser att jag förstås passerade över Årsta Holmar, men jag såg dom inte i mörkret. Belysning fanns längs broräcket och i min ljusa vinterjacka var jag nog rätt väl synlig för dom cyklister som kom svischande förbi. Särskilt fridfullt var det inte att gå där eftersom det kom pendeltåg dundrande förbi lite då och då. Men ska jag till arkivet igen tar jag nog den vägen – över bron och ner med hissen.

Om böcker igen

Nu har jag läst min första bok av Marguerite Duras, ”En fördämning mot Stilla havet”. Läste den på svenska, inte franska. Känner mig förundrad och nästan lite omskakad. Har aldrig läst nåt liknande.

Det är en historia om en fransk familj, en mor och hennes nästan vuxna barn – Joseph och Suzanne – som bor i en risig bungalow på en slätt i Franska Indokina (nuvarande Vietnam). Sen hon blev änka har modern tidigare arbetat som lärarinna och som pianist på en biograf. Nu lever familjen av vad de kan odla på sin jordlott. Sonen jagar också en del, och en infödd äldre man som är tjänare i familjen kommer med fisk. Odlingarna översvämmas av havet varje år. Modern befinner sig boken igenom i bråk med myndigheterna inne i stan som bestämmer över markanvändningen. Med hjälp av dom fattiga bönderna som bor i närheten vill modern bygga en fördämning mot havet för att skydda familjens odlingar.

Tydligen är det författarens egen uppväxt i Vietnam på 20- och 30-talen som ligger till grund för berättelsen.

I en artikel i DN 2012 skriver Åsa Beckman att ”Få författare kan skruva till en så hård och obeveklig ton som Marguerite Duras. När hon skildrar personer som av någon anledning lider blir det nästan outhärdligt eftersom hon inte för ett ögonblick visar någon medkänsla.” I en annan text om ”En fördämning mot Stilla havet” beskrivs boken som ”en rå gestaltning av kolonialism, passion, raseri, smärta och maktens många språk. En rak knock-out som får en att tappa andan.”

Det där med obeveklig ton, hårdhet och rå gestaltning får mig att tänka på en annan mycket märklig bok:”Den stora skrivboken” av Ágota Kristóf. Kallt och hårt och känslobefriat om två pojkar som bor hos sin mormor, tror jag det var. När jag kommit bara en liten bit in i boken minns jag att jag förundrad tänkte ”vad är det här för nånting? hur kan hon skriva så här?”

Ja, så att efter det här ska jag nog snart ge mig på en till bok av Marguerite Duras. Men jag känner också att det är dags att sticka emellan med en s.k. ”roman dur” av Simenon. Dvs en bok av Simenon som inte handlar om Maigret. Det är ett tag sen jag läste nåt på franska nu. Och jag får ju inte tappa den lilla franska jag lyckats skaka liv i hittills.

Den mörka kontinenten

Nyligen har jag läst Karin Johannissons bok ”Den mörka kontinenten: kvinnan, medicinen och fin-de-siècle” (utg. första gången 1994). Boken handlar om synen på kvinnor inom medicin och biologi under det sena 1800-talet och kring sekelskiftet.

Det var tydligen Freud som kallade kvinnan en mörk kontinent, en gåta. Johannisson skriver: ”När tidens manliga författare beskrev de koloniala upptäcktsfärderna in i mörkrets hjärta som framträngandet i en mörk kvinnokropp, beskrev manliga läkare det vetenskapliga inträngandet i kvinnokroppen som expeditioner in i en mörk kontinent”.

”Medicinen blev ett instrument för att definiera kvinnokroppen i de termer samhället krävde. Man valde antingen en modell där kvinnan framställdes som en outvecklad man, eller en ”tvåkroppsmodell” enligt vilken män och kvinnor blev – drivet till sin spets – två skilda arter som nästan inte delade några egenskaper alls.” När matematikern Sonja Kovalesky (Sveriges första kvinnliga professor) dog i Sverige 1891 obducerades hon, och det väckte stor uppståndelse när hennes hjärna ”befanns vara lika ”logiskt” strukturerad som den manliga genomsnittshjärnan”.

Johannisson skriver ”I sekelskifteskulturen var mörker en återkommande metafor för degeneration, kaos, drift, vilde och feminitet (i kontrast till ljus, framsteg, ordning, förnuft, civilisation, maskulinitet).” Och detta i en tid då kvinnorna började höras mer, allt fler ville ut i yrkeslivet, kvinnor kämpade för rösträtt m.m.

Mycket intressant bok och i stora stycken rätt omskakande läsning. Stackars kvinnor. Skönt att den där tiden och sättet att se och behandla kvinnor är länge sen förbi. I alla fall i vår del av världen.

Noveller av Jonas K

Läser med nöje Jonas Karlssons senast utgivna novellsamling ”Nya människor i fel ordning”. Kluriga, underfundiga berättelser om mänskligt beteende och om vad dom här nya människorna funderar över. Överraskningar och en hel del humor av lite stillsamt slag. I samband med utgivningen blev Jonas Karlsson intervjuad i DN. Intervjun skedde på Centralstationen. Därav bilden ovan.

Artikeln ”En gång i halvåret tänker jag att jag ska hoppa av allt” i DN här.

Simenon utan Maigret

Tidigare visste jag inte att Simenon skrivit ett stort antal böcker som inte handlar om kommissarie Maigret och polisarbetet i Paris. Men det har han. 117 romaner utan Maigret som Simenon kallade ”romans durs”. Nu har jag läst två av dom: ”En cas de malheur”(1956) och ”Trois chambres à Manhattan”(1946).

Tyckte bäst om den sistnämnda. Men, en förlegad kvinnosyn syns i båda romanerna, och så är det ju många år sen dom skrevs också. Den förstnämnda handlar om en framgångsrik och välkänd advokat i Paris som förälskar sig i en ung kvinna och har henne som ”hålldam” i egen lägenhet med hustruns vetskap.

I boken skymtar Simenons syn på kvinnor som djur fram. Samtidigt tycker jag att advokaten beter sig svinaktigt, en riktig mansgris. Ingen hänsyn till hustrun, tänker allra mest på sina egna behov och lustar samtidigt som han försöker skydda den unga kvinnan som han är närmast besatt av. Boken är filmad med Jean Gabin som advokaten och Brigitte Bardot som den unga kvinnan. På svenska hette filmen ”Den syndfulla leken” (1958).

”Tre rum på Manhattan” är en historia om en fransman i New York som verkar ha tappat fotfästet i tillvaron. Han är arbetslös skådespelare, och hustrun har gått ifrån honom för en yngre man. Han träffar en kvinna på en bar och dom blir tillsammans. Dom gör långa promenader i stan, går in på en bar då och då. På jukeboxen väljer hon en låt som dom sen spelar varje gång. Den blir deras låt. Stundtals verkar dom ha det bra ihop. Men ett tag är mannen ologiskt och obegripligt svartsjuk på dom män hon tidigare varit tillsammans med. Hon är hela tiden förstående och tycker mest synd om honom för att han våndas så. Vid ett tillfälle slår han henne i ansiktet, flera gånger om jag minns rätt. Hon säger: ”Min stackars François!” Att män slår kvinnor har jag absolut noll förståelse för. Hon borde ha lämnat honom direkt.

I övrigt var boken intressant och läsvärd med sina beskrivningar av New York och dom människor han möter där. Hans ångest, tvivel och osäkerhet beskrivs så man verkligen känner den, och man oroar sig för vad han ska ställa till med. Det är många livfulla dialoger. Och franskan då? Jodå, det tuffade på rätt bra, behövde inte slå upp (med lexikon på Ipad) så där väldigt ofta.

Ett tidigare utförligt inlägg om Simenon finns att läsa här: ”Läsa franska”.

Höst

Tog bilden igår i trappan från Observatorielunden ner till Odengatan. Byggnaden som skymtar är ett av lamellhusen på Odengatan, ett av de tre annexen till Stadsbiblioteket.

Ja, så nu är det ”hust”och det blir ”murrkt” och man ska sitta inne och läsa ”bucker”. Fast läser gör jag ju hela tiden ändå. Nyligen läste jag ett par novellsamlingar av Alice Munro. Och just nu är det ”Allt jag har lärt mig” av Tara Westover. En skildring av hur det var att växa upp i en mormonfamilj, inte få gå i skolan, aldrig gå till läkare om nån blev sjuk eller skadade sig (man använde istället örter, tinkturer och salvor som mamman blandade), jobba med pappan och bröderna på ett skrotupplag med mera. Hela tiden lita på att Gud skulle fixa allt och att allt som hände gjorde det med Guds uppsåt. Märkligt att hon och dom övriga barnen i familjen alls överlevde sin barndom. Ibland tycker jag det måste vara rätt överdrivna beskrivningar av dom hemskheter som händer. Men kanske var det så gräsligt som hon berättar. Dom var s.k. preppers också, dvs förberedde sig för jordens undergång i samband med millennieskiftet och även efter det. Konstigt att leva så. Som vanligt: det gäller att ha tur när man föds så man inte råkar hamna i en knäpp familj.

Glad höst tillönskas!

Läsa franska

Sen jag började försöka få fart på mina rätt insomnade kunskaper i franska har jag läst novellsamlingar på originalspråket av Guy de Maupassant och sen några av Simenons böcker om kommissarie Maigret. Ord och uttryck jag inte förstår slår jag upp i lexikon på min Ipad. Obekvämt att ha Ipad i sängen om kvällarna så då läser jag nåt annat. För närvarande noveller av Alice Munro.

Nu blev jag nyfiken på Georges Simenon, författaren till Maigret-böckerna, och ville veta mer om honom och hans liv. Jag hittade några artiklar om honom och hans familj. Obs att om du inte vill veta mer om Simenon kan du sluta läsa här! För sen kommer diverse lite obehagliga uppgifter, om sanna eller ej vet jag inte. Fake news kanske?

Det sägs om Simenon att han var antisemit, att han troligen samarbetade med nazisterna under kriget, att han var utpräglad ”kvinnokarl”… Han påstår sig ha haft flera tusen kvinnor sen han var i tidiga tonåren, det stora flertalet var prostituerade. Rastlös. Reste mycket och flyttade runt till olika orter. Hade delvis tragiska familjeförhållanden: en dotter tog livet av sig i unga år och verkar ha haft en rätt störd relation till sin far.

Som författare var Simenon oerhört produktiv. Skrev 60-80 sidor per dag och gav ut närmare 200 romaner och över 150 noveller och dessutom självbiografiska skrifter, artiklar med mera. I en av artiklarna på webben står det: ”Simenons styrka som författare är miljöskildring och psykologiska miniatyrporträtt. Han ser och känner, suger in sina intryck, inte minst har dofterna, angenäma och oangenäma, en stor betydelse för romanernas stämningsläge. Det är ofta gråväder med sura fuktiga lukter från vattendrag som kontrasteras mot krogvärme med öl, calvados, rödvin och den franska kokkonstens behagliga arominslag.” Länk nedan.

Håller med om det omdömet. Simenon är verkligen en mästare på att ”måla fram” dom personer han skriver om och miljöerna dom rör sig i. Själva brottet som Maigret ska utreda och dess upplösning är inte alls det viktiga i böckerna utan det är människorna.

Sen funderar jag lite på om min bild av Simenon påverkas av det jag nu vet om honom och som jag inte visste när jag började läsa Maigret-böcker. Antisemit, nazianstucken, ”womanizer”(lär ha sett på kvinnor som hondjur) m.m. En diskussion om det där att kunna skilja på upphovspersonen och det hon/han skapat har vi haft tidigare i bloggen (t.ex. om Wagner och Hitler. Prova sökrutan upptill om du vill läsa) så jag ger mig inte in på det igen. Men efter att ha läst om Simenon så hjälps det inte: en viss liten avsmak för honom som person känner jag nu. Han är i varje fall inte en person jag skulle vilja ha i min bekantskapskrets.

Men jag ska läsa ut den bok av honom som jag håller på med just nu, ”En cas de malheur”. Det är inte en Maigret-bok utan en berättelse skriven i jag-form om en advokat i Paris, om hans jobb och om hans förhållande till kvinnor. Advokatens kvinnosyn verkar ha vissa likheter med Simenons.

Om jag ger mig på fler Maigret sen får vi se. Det går nog bra, gissar jag. Jag tror jag kan ha nöje av att läsa om hur Maigret traskar runt i Paris, tar sig ”un coup de blanc”, ensam på en bar eller tillsammans med Lucien eller nån av dom andra, och resonerar sig fram till ”who dunnit” och haffar den brottslige. Klart är att det är roligt att märka att jag förstår mer och mer, behöver inte slå upp lika mycket nu som i början.

Här är ett par artiklar om Simenon:
Fallet Georges Simenon
En artikel i Paris Match, på franska här, på engelska här.

Passion för böcker och läsande

Njutbar läsning och mycket igenkännande i en artikel av Richard Swartz i DN, ”Min livslånga passion för böcker börjar med ett syndafall”. Artikeln handlar mycket om samlande av böcker, och jag är inte alls lika mycket samlare som Swartz. Jag kan skiljas från böcker, rensa ut när det börjar bli för fullt (inte slänga förstås utan lämna till antikvariat eller Stadsmissionen). Samtidigt är det ju så då att vissa böcker ska alltid vara kvar även om jag inte alls planerat att läsa om dom. I vilket fall är ju läsning helt klart en passion även i mitt hem. Tycker synd om dom som inte förstår nöjet med att läsa, hur man kan fördjupa sig i – förlora sig i – andra människors liv genom läsningen och därigenom vidga sitt eget liv, sin bild av världen och människorna.

Swartz börjar artikeln med att skriva om boken ”Struwwelpeter” (Pelle Snusk på svenska) som han klippte sönder. Det hade jag också kunnat göra med det gamla ex av boken (tryckt 1943) som jag hade hemma. Tyckte inte alls om den. Men jag bloggade om den i inlägget ”Hoppa på moralkakor” och gav sen bort boken till en intresserad läsare av inlägget.

Tittade just tillbaka och ser att för ett år sen läste jag Julian Barnes, flera böcker av honom. Nu när jag tänker på Barnes-böckerna känner jag att jag får lust att läsa om några av dom… För det här med att läsa om böcker har jag absolut ingenting emot. Tvärtom. Nyligen läste jag om John Masefields ”Sard Harker” och njöt mycket av den utom på slutet då det var lite för mycket ”Indiana Jones” över den. Inlägget ”Xicales” skrev jag för flera år sen vid förra omläsningen av Sard Harker.

Här har jag nyligen läst ”Mannen som försvann”, som jag skrev om i förra inlägget, Hemingways noveller och så har jag återvänt till kommissarie Maigret – på franska. Har lexikon på Ipad tillhands och hoppas att allt fler av dom för mig okända orden och uttrycken successivt ska börja fastna i skallen på mig så jag inte behöver slå upp dom igen och igen. En novellsamling av Maupassant ska jag nog också läsa. Skulle mycket gärna åka till Paris för att få en värld av franska omkring mig, men det får nog vänta ett tag till.

Här är en till artikel av Richard Swartz – om Robinson Crusoe, en bok jag inte läst, eller möjligen i så fall nån kortversion.

Septemberläsning

Mörk natt, men månen står i syd/sydost och lyser starkt. Den skapar en bred mångata i vattnet. Kollade just på nätet och fullmåne ska det vara först i morgon, den 2 september. Men den ser rund och fin ut redan i dag. I söder står ganska lågt en planet som lyser starkare än alla stjärnor. Tror att det är Jupiter och då ska en svagare prick en bit till vänster om den vara Saturnus. Nåja, nån astronom är jag inte.

En härlig dag med massor av sol och blå himmel har det varit. Att lämna ön i Hälsingland och åka ner till Stockholm igen känns inte så lockande. Och när dagen blir kyligare mot seneftermiddag/kväll går det alldeles utmärkt att ligga på soffan på verandan och läsa. Man kan ha en filt om benen.

Snart klar med Karin Smirnoffs bok nr 2 i trilogin: ”Vi for upp med mor”. Sen blir det Julian Barnes igen, tror jag. ”The noise of time”, boken om Sjostakovitj. Och så har jag blivit nyfiken på boken ”Väggen” av Marlen Haushofer. Har hört mycket om den. Får kanske bli nästa köp till läsplattan. ”När hussten kommer och det blir murrkt ska man sitta inne och läsa bucker”. Passar mig fint, även lämpligt beteende i coronatider.

Vill du läsa mer om ön och se bilder kan du gå in på min andra blogg Arundo, här.