Sista dagen för Stockholms filmfestival. Jag såg två filmer häromdan som jag tycker var värda högsta betyg: 1) ”Brottet är mitt”, fransk fars med full fart och flera kända skådisar. Fin miljöskildring – Paris på 30-talet – rapp dialog, rolig handling. Fort går det, som sagt, och det ska det väl i en riktig fars.
2) ”Kaptenen”, mycket vacker och starkt berörande film om två senegalesiska killar i tonåren. De försöker ta sig till Europa för att tjäna pengar att skicka hem till familjen i Senegal. Tyckte mycket om den.
På biografen Skandia, ritad av Gunnar Asplund och invigd 1923, har många av festivalens filmer visats. Vi var där en gång för många år sen och såg sista föreställningen innan den då skulle läggas ner. Osäker på vilket år det var. Kanske 1996? När filmen var slut fick vi alla gå runt på biografen och se delar man normalt inte kommer till som biobesökare. Så småningom kom Skandia åter igång som biograf, i alla fall ibland. Men nu ska den läggas ner igen – kanske för gott? – och redan vid årsskiftet tydligen. Trist. Filmfestivalen har dragit igång en kampanj för att försöka bevara Skandia och verka för att den ska få fortsätta att vara biograf även framöver. Ethan Hawke och dottern Maya har gästat festivalen och talat sig varma för biografens fortbestånd. Artikel i SvD här. Insamling pågår: här.
Det är lätt att drabbas av nostalgi när jag efter bion sitter och bläddrar i Kjell Furbergs fina bok ”Svenska biografer” (utg. 2000). Jag skrev om boken i inlägget Bio – då, nu, sen. Där finns två bilder från boken. Omslagets framsida pryds av betongpelaren med neonskylt utanför biografen Svea i Söderhamn. Inne i boken finns en bild på den fantastiska interiören på biografen Lyran (tidigare Metropol-Palais, öppnad 1927). Tänk så man kunde inreda på den tiden! Åtminstone en del av interiören lär vara bevarad i den restaurang som i dag ligger på bions plats.
Bio var stort i Sverige på 1950-talet. Furberg skriver att strax efter mitten av 1950-talet fanns det cirka 2 500 biografer i landet vilket fördelat på antal invånare var Europarekord. Och detta ungefär samtidigt som svensk television började sändas – 1956 – och sen slog igenom stort i samband med VM i fotboll 1958.
Och ja, sen vet vi ju hur det gått med biograferna. Stora salonger har styckats upp till flera mindre, och många många har lagts ned och försvunnit helt.
När jag var barn bodde vi granne med en bio: Teaterbio i Söderhamn, en av stans tre biografer. De två övriga var Svea Bio och Stora Bio. Svea Bio finns kvar. Stora Bio, som låg en trappa upp i ett äldre hus på Köpmangatan, förstördes tyvärr i en brand i april 1967.
Söderhamns Teater användes också för teater men ofta annars var det bio. Jag gick dit ibland och bad att få affischer från filmer när de visats klart, och så satte jag upp dem på väggarna i mitt rum. Ofta filmer som jag inte ens sett själv eftersom de var barnförbjudna, t.ex. ”Krig och fred” med Mel Ferrer och Audrey Hepburn.
Så ja, bio har alltid varit ett intresse. När jag pluggade i Stockholm brukade jag gå på Cinemateket på Filmhuset med ett gäng från studenthemmet. En affisch med höstens eller vårens program hade jag på väggen i mitt studentrum.
Slut på bionostalgin för den här gången!
Gabrielles blogg 