Histrionisk tennis?

Han snubblar till, hoppar lite på ett ben, rullar runt på banan, stapplar, himlar med ögonen, stirrar, slår ut med händerna, skakar på huvudet…

Det handlar om världsettan i tennis Novak Djokovic i finalen i Australian Open i Melbourne häromveckan. Apropå att Djokovic under matchen linkade som om han vrickat foten står det efteråt i en australiensisk tidning: ”At one time his twisted right ankle apparently caused such excruciating pain the only humane course of action was amputation. The next moment Djokovic looked like he could hop up the north face of Mt Everest on the same stricken limb.”

Efteråt lärde jag mig ett nytt ord eller begrepp: histrionisk personlighetsstörning. Därmed inte sagt att Djokovic verkligen har denna personlighetsstörning, men han kan bete sig på banan som om han har det. Media använder ibland uttrycket ”drama queen” om honom, ett epitet som också i vardagligt tal kan användas för personer med histrionisk personlighetsstörning.

Det var i finalen mot Andy Murray som ovanstående hände. Även Andy Murray skakade på huvudet, verkade uppenbart besviken på sig själv, såg minst sagt ledsen och bekymrad ut och slängde sitt racket i banan. Men när det gäller Murray kändes det äkta, inte alls som teaterspel. Att spela teater och försöka verka skadad eller ur balans är förstås ett sätt att påverka sin motståndare. Det är ju så: en spelare blir påverkad om motspelaren är skadad eller ur balans. Kanske ville ”Djockan” också ha mer sympati från publiken?

Varför bloggar jag om det här nu då? Har inte skrivit om tennis tidigare i bloggen. Dels beror det på tennisintresse sen gammalt, dels på att jag av olika skäl intresserat mig för personlighetsstörningar på sistone. Jag spelar inte tennis själv, har bara gjort det på skoj som barn och i tonåren. Men flera i familjen och släkten spelar eller har spelat. Och tennis på tv har jag sett sen den svart-vita tiden, sent 50-tal/tidigt 60-tal. Vad gäller personlighetsstörningar skrev jag nyligen om psykopati i inlägget ”Ruggigt värre”. Och i fråga om histrionisk personlighetsstörning så kan det väl rimligen vara så att man kan ha det i olika hög grad – precis som i fråga om psykopati. En person skulle alltså kunna ha drag av histrionisk personlighetsstörning, gissar jag. Fast jag vet inte mycket om sånt där egentligen, har inte pluggat psykiatri.

Det intressanta med uppträdandet på tennisbanan tycker jag ändå är hur man som tittare kan uppfatta signaler som spelarna ger, att det liksom kan kännas inuti en om nån beter sig på ett genuint sätt eller om han eller hon spelar teater. Man kan känna det på sig – ofta i alla fall, och kanske när det gäller tennis i högre grad om man ser på tv och får närbilder av personen än om man sitter med i publiken. Små små signaler som hjärnan lägger samman och tolkar utan att man riktigt vet hur det går till. Intuition brukar det väl kallas. Och efter att ha läst en del nu om ”drama queens ”- och om Djokovic – får jag en förklaring till varför jag inte riktigt gillar honom.  Jag är i och för sig inte ”förälskad i” Murray heller, men han känns i varje fall mer äkta.

Den som vill läsa om histrionisk personlighetsstörning eller om ”drama queens” hittar förstås massor på nätet. En sida på engelska har du här. Svenska wikipedia skriver så här.