Många längesen

Vi var tillsammans med alla dessa människor under några dagar på en dykbåt långt ute på Stora Barriärrevet 1996. Vi sitter längst till höger – jag i rött linne och brokig kjol. Jag minns inte namnet på en enda av alla de andra. Ändå kan jag sitta och titta på den här bilden och fundera över dessa människor. 27 år har gått. Hur är deras liv nu?
Jag apparatdök inte utan snorklade bara. Alltid tillsammans med någon annan, ensam fick man inte ge sig ut. En av kvinnorna här var jag ute med flera gånger, en amerikanska vars namn jag inte minns, och vem som är hon på bilden vet jag inte heller. Kanske hon i orange blus?
Vadan nu detta? Jo, jag håller på och scannar gamla bilder som år ut och år in bara legat i en låda. Fler återblickar kommer nog i bloggen så småningom.

Utsikt från Point Ormond

Ja, där långt borta ligger den, staden Melbournes CBD. Tog bilden häromdan när jag gick på promenad längs havet till Point Ormond. Riktigt så där nära såg stan inte ut i verkligheten, objektivet trycker ihop perspektivet.

Där hav och strand möts stagar man marken med sprängsten och liknande. Här och var finns vågbrytare. Där man kan gå ut om man vill bada på lite djupare vatten eller fiska, som den här gubben som fick sällskap av några unga killar. (Som vanligt: klicka på bilderna om du vill se dom större).

Point Ormond gjorde jag ett inlägg om för några år sen. Du kan läsa det här.
Hit till Point Ormond kom ett skepp med immigranter från Skottland 1840. Ombord fanns snickare, skomakare, arbetare, skräddare, skickliga hantverkare av olika slag – efterfrågad arbetskraft som skulle hjälpa till att bygga upp den nya kolonin. Dessvärre hade man sjukdom ombord, tyfus eller gula febern eller nåt sånt. Fartyget, som hette Glen Huntley, var en bark med 157 passagerare. Det fick ligga i karantän utanför Little Red Bluff (se målning som finns med i det tidigare inlägget om platsen). Många dog och en minnesplatta med passagerarnas namn är uppsatt en bit in på stranden. Vägen som löper inåt landet heter Glen Huntly Road.

Acland St

Acland Street är affärsgatan genom den här delen av St Kilda. Affärer av många olika slag, restauranger och barer. Mitt i gatan strax bortom dom två ”solskyddsparaplyerna” är start- och ändhållplats för spårvagn 96, som man bekvämt åker in till Melbourne med.

Särskilt vacker arkitektur är det ju inte, men lite roligt och rörigt.

Det är till Acland Street vi promenerar när vi ska handla. Och vi går ofta dit också om vi vill åka in till CBD, Melbournes Central Business District. Melbourne har ett mycket stort spårvagnsnät. Vi har en annan spårvagnslinje på lite närmare håll hemifrån också.

Man köper ett s.k. Myki-kort på 7-Eleven och man ”touchar on” när man går på precis som hemma i Stockholm. När man är inne i CBD får man åka gratis på spårvagnarna i den zonen.

Inte långt från Acland ligger the Bay. Och längs stranden finns båtklubbar med motorbåtar, segelbåtar, jetskis m.m., parker och så stränderna där folk solar och badar. En del av stranden vid St Kilda är avdelad för hundar och deras hussar/mattar.

Vid Great Ocean Road

Nu blir det mer om Australien och ännu en kvällsbild. Den här är från Great Ocean Road, och bilden tog jag i april 2012. Great Ocean Road är en vägsträcka i sydöstra Australien som går mellan städerna Torquay och Warrnambool i delstaten Victoria. Den här kustremsan ligger en bit väster om Melbourne.
Som vanligt: vill du se bilden större så klicka på den.

Dom här stora kalkstens”raukarna” kallades förr The Sow and Piglets. Numera går dom under namnet The Twelve Apostles fast dom aldrig varit tolv stycken. I dag tror jag sju av dom tidigare åtta kalkstenspelarna finns kvar. En av dom föll 2005 och samma öde kommer väl så småningom att drabba dom andra när erosionen fortsätter. Det är en andlöst vacker plats, inte minst så här när det kvällas.

Warrnambool förresten, man hör ju på namnet att det har ursprung från aboriginerna. En vulkanisk bergsformation, Mount Warrnambool, finns i närheten av orten (jag har inte varit där) och det här området har bebotts av aboriginer under dom senaste 35 000 åren skriver Wikipedia. Den klan av aboriginer som bodde här hette också Warrnambool.

Jag har skrivit om stenpelarna vid Great Ocean Road tidigare i inlägget ”Bland koalor och apostlar” här.

Längst upp i norr

Det började kvällas, och det var dags att ta sig tillbaka till bilen för att hitta en plats att slå upp tältet på för natten. Det här var på the Tip of Cape York i Australien. Vi hade i en 4WD kört den gamla Old Telegraph Track upp till kontinentens nordligaste udde, en riktig äventyrsresa med en av sönerna för nu många år sen.

”Framför oss norrut ligger Torres Strait, sundet med mer än 270 öar av olika storlek och med Papa Nya Guinea ungefär 140 km bort på andra sidan. Närmast the Tip ligger några av de största öarna: Thursday Island, Prince of Wales Island och Horn Island. Det här är ett vilt och vackert landskap.” Så skriver jag i den reseberättelse som finns med som pdf på sidan Extra läsning (en av flikarna ovan).

Vi står där och ser skymningen sakta falla. En av oss får idén att doppa sig lite snabbt men ändrar sig för att istället fotografera solnedgången. Tur var nog det för jag får syn på nånting mörkt som rör sig i vågorna en bit ut. I kikaren bekräftas mina aningar: det stora huvudet och den långa ”taggiga” ryggen på en stor saltvattenskrokodil syns tydligt. Den kom inte med på bild, tyvärr.

Old Telegraph Track finns det material om t.ex. här.

Australian Open

Den här tiden pågår grandslamturneringen i tennis Australian Open (AO) i Melbourne. Så visst har vi fått se en hel del tennis både på plats inne i Rod Laver-arena (Rod Laver själv brukar vara med och sitta på hedersplats på ena kortsidan) och på storskärm utomhus (en del hemma på tv också, förstås). Jag spelar inte tennis själv, har bara skojspelat lite som barn och i tonåren. Men tennis har liksom funnits med hela tiden. Mina morföräldrar spelade, min mamma och hennes bröder, min man och våra söner.

Bilden är från en eftermiddagsmatch i tisdags mellan Roger Federer och amerikanen Tennys Sandgren (klicka för större bild). En riktig rysare, delvis plågsam att se för oss som hejar på Federer. Men roligt nog gick det ju vägen till slut.

Det var 24-25 grader och vi satt i solen och täckte över oss så gott det gick med hatt, långärmat och en sjal som vi delade på. Insmorda med solskydd 50+ var vi förstås också. Solen är stark här.

Det är roligt att gå på AO. Stämningen är så glad och vänlig bland dom som tittar på och som rör sig omkring på området. Att sitta ute bland alla som rör sig hit och dit och köper öl, läsk och glass och mat och pratar och skrattar och applåderar och hojtar är roligt. Inne på Rod Laver-arena är stämningen också hög. Mellan game och set kan dom ropa ”Come on Rafa” och sånt, och sen när spelaren ska serva blir det knäpptyst i publiken. Publikkapaciteten är 14 820 så det är ju en del folk!

Igår kväll såg vi matchen Rafael Nadal mot Dominic Thiem inne på arenan. Runt om oss satt glada österrikare och tyskar och hojtade glatt på tyska till Thiem, sånt som ”Pusch Dich, Junge!” och ”Weiter, weiter!” Många andra hejade förstås på Rafa. Matchen höll på sent (Thiem vann), pendeln slutade gå och vi fick ta oss hemåt efter midnatt med två spårvagnar till St Kilda och sen en promenad i natten.

Ut och segla

Ja, det blev ännu en promenad ut på St Kilda Pier, något av ett favoritställe för mig. Det är en riktigt lång pir, som också har en lång ”avstickare” ut på ena sidan, som man kan gå ut på. Den leder ut bland privatbåtar, förtöjda vid mindre bryggor eller på svaj en bit ut. Bilden ovan är tagen ute på ”avstickaren”.

Långt därute på den stora piren finns en servering i en byggnad med speciell arkitektur. Det ursprungliga huset, byggt 1904, förstördes i en anlagd brand 2003. Sen har man byggt upp huset efter ritningarna från 1904 och även tagit vara på och återanvänt en del ursprungliga detaljer som överlevde branden.

Utanför byggnaden fortsätter piren en bit och längst ut är en vågbrytare som man inte kan gå ut på. Där bor mycket små pingviner, och man ska inte störa dom. Det finns tydligen 18 arter av pingviner och det här är den minsta. Pingvinerna är ute och fiskar under dagarna, kan simma 6 km/tim och dyka till ett djup av 60 m. Dom lever i 10-15 år. Störst chans att se dom är vid skymningen när dom återvänder till sina bon efter dagens fisketur. Men har man tur kan man spana in en eller annan när dom sitter och vilar sig mellan stora klippblock därute även dagtid. Jag såg en häromdan men det var svårt att få nån vettig bild på den. Vill du läsa mer om pingvinerna kan du titta på engelska Wikipedia här.

Igår när jag var ute på piren var det mycket folk i rörelse. Det var ju Australia Day 26 januari och eftersom aussiesarna missar en ledig dag när 26 januari är en söndag är dom istället lediga på måndagen efteråt. Flera skulle ge sig ut och segla.Dom här tog sig ut till segelbåten genom att vricka fram ekan, ungefär som en gondoljär i Venedig. I aktern på segelbåten sitter en skarv, som förstås flög sin väg sen. På bilden nedan har dom fått upp seglen och ger sig iväg utåt havet förbi båtar på svaj. Själv travade jag hemåt längs stranden. Det verkar vara ”back to normal” nu i Melbourne och St Kilda efter den otrevliga tiden med hälsovådlig utomhusluft. Hoppas det håller!

Australia Day

Peter Drew heter en ung australiensisk konstnär som gjort sig känd genom sina affischer med tydliga budskap som har satts upp runt om i Australien. Två såna kampanjer har jag läst om: ”Real Australians Say Welcome” och ”Aussie”.

På en husvägg vid Lygon street i Melbourne sitter affischen på bilden och det finns två till med samma text och porträtt av icke-vita människor.

På frågan om Drew ser sig som politisk aktivist eller som konstnär svarar han att han är i första hand konstnär. Hur har han fått tag på sina motiv då?
Ja, förlagan till affischen på bilden är ett fotografi på en man som hette Monga Khan. Han var född i Indien men arbetade och levde hela sitt liv i Australien. När han 1916 ville göra ett besök i sitt hemland ansökte han om dispens från White Australia Policy för att få komma tillbaka in i Australien efter resan. Hans fotografi finns bland handlingarna i Australian National Archive i Victoria. Han var inte nån känd person utan levde sitt liv som månglare, gatuförsäljare el dyl (det engelska ordet som används är ”hawker”).

Peter Drew säger: ”There are thousands of records like Monga Khan’s in the Archive. I chose his simply because he looks heroic. It’s the kind of image that makes you wonder ‘who was that man? What was it like to be him?”

I dag är det Australia Day, och det finns förstås anledning att fråga sig vad australiensarna vill vara för människor? Ska dom äntligen inse att det inte går att blunda längre utan att radikala förändringar måste till? Eller ska dom fortsätta som tidigare, förneka klimatförändringarna, använda fossila bränslen, jobba vidare i kolindustrin och exportera kol osv? ”Survival-by-respect or death-by-stupid” skriver författaren och krönikören Elizabeth Farrelly i en lång artikel på engelska med anledning av att det är Australia Day. Du kan läsa den här.

Aningslösheten – eller att man håller skygglapparna tätt framför ögonen – har vi sett här också. Vi var tvungna att handla lite en av dagarna med hälsovådlig luft. Vi tog oss in till St Kilda och gjorde våra uppköp. Vi var dom enda som gick med andningsmask på. Solen sken och på gatuserveringarna satt unga föräldrar med mycket små barn i godan ro. Det gjorde ont att se. Kändes otrevligt och oroande.

Vill du läsa om Monga Khan kan du titta här.

God Jul!

Dan före dopparedan… Önskar er alla en god jul!
Den fina bilden är målad av min konstnärliga syster Jeanne. Konstnären har varit med i bloggen en gång tidigare med ett av sina alster, en härlig målning med tillhörande text ”God morgon, herr Florimand. Jag tror visst sommaren är på väg.” Den kan jag titta länge på och tänka på den vår som ligger framför oss om en tid. Inlägget med målningen har du här.

23 december… det ska vara vinter och snö så här års, men här i Stockholm är det gråmulet och noll snö. + 8 grader. ”Ur led är tiden…” I Australien brinner det. Hemskt. Jag tänker på alla dom som drabbas – stackars människor! Ett helt samhälle utplånat häromdan, Balmoral ca 10 mil sydväst om Sydney.  Måtte det vända snart!

Aussie-graffitti

Här är några bilder på graffitti som jag tog i Melbourne för ett par år sen. Minns inte direkt var dom fanns. Utom att jag vet att den som är upptill till höger visar Point Ormond. Det står ett vitmålat sjömärkesliknande torn där högst upp på en kulle alldeles nära havet.

Graffittin till vänster tycker jag är snyggt gjord. Synd att den är lite sabbad nedtill. Ser ut att vara målad på en duk man klistrat upp på väggen. Om jag minns rätt fanns figuren nedtill till höger på samma mur som den höga smala med hjortarna. Är det en handgranat figuren har i handen? Jag har bakat ihop bilderna så om du klickar på dom kommer alla tre upp tillsammans. Lite fixande i Photoshop men jag är hemma i dag, har tid och tycker ju det är roligt att pula med bilder.

Point Ormond har jag bloggat om tidigare och där var graffittin med också. Där står det att graffittin fanns i St Kilda, strax utanför Melbourne. Titta här.