Merci beaucoup, Charles

I år fyller den franske vissångaren Charles Aznavour 90 år. En höst på 60-talet var jag i Frankrike och pluggade franska, och det var väl under den tiden jag fastnade för honom. Min första EP med Aznavour hette ”Je t’attends” – ”Jag väntar på dig”. Sen blev det fler och så småningom några LP-skivor också. På baksidan av ett av dom här omslagen har jag skrivit ”Place de la Madeleine 9/4 -69”.

Aznavour sjunger mest om kärlek. Mycket romantiskt. Många av visorna har han själv skrivit text och musik till. Ofta är det vemodigt och tillbakablickande på åren som gått. Om förlorad ungdom och förlorade kärlekar, minnen av en mamma och hur familjen samlas vid hennes dödsbädd, en konstnär som kommer tillbaks till sin ungdoms Montmartre där allt nu är förändrat och syrenerna har dött, en ung man som går ner till hamnen och drömmer sig bort till ett annat liv långt borta. Osv, osv.

Det är mycket ord i sångerna – ord ord ord – nästan lite språkekvilibristiskt får man nog säga att det ofta kan vara. Inte dumt att träna sin franska genom att lyssna på Aznavour. Jag har ibland gett mig en dos inför nån resa till Frankrike för att friska upp språkkunskaperna som ju tyvärr så lätt falnar och vittrar bort. Det går ju bra med andra som sjunger på franska också för all del som Edith Piaf, Barbara eller George Moustaki. Kanske Jacques Brel också, fast Brel har jag inte hört så mycket. Kanske missat nåt där?

I dag lyssnar jag oftare på annat än  franska kärlekssånger, men nog händer det att jag sätter på en skiva (cd numera) med Aznavour i köket när jag ska laga mat. Jag drar på volymen och stänger dörren så K ska slippa det mesta av det. Och sen njuter jag av melodierna, Aznavours speciella röst och av franskan. Och det går finemang att laga mat till franska ”chansonger”.

Charles Aznavour är en intressant person – inte bara som sångare och viskompositör. Eller som skådespelare för den delen – han har medverkat i många filmer. Född som Shahnour Varinag Aznavourian 1924 i Paris.  Han är av armeniskt ursprung. Upptäckt av Edith Piaf 1946. Ja, du kan läsa om honom på Wikipedia, jag behöver inte dra hans livs historia här. Han har även varit politiskt aktiv. Stått upp för sitt gamla land, Armenien, och dessutom agerat mot det franska fascistiska partiet, Le Front National, som på den tiden leddes av Jean-Marie Le Pen. Dessutom såg jag nån gång i  ett tv-program att Aznavour under nån period i sitt liv förestod ett arkiv eller kulturcentrum i Paris med uppgift att dokumentera och ta hand om just gamla franska visor – ”chansonger”. En kulturgärning förstås.

Jag har tänkt ett tag att jag ville skriva nåt om Charles Aznavour i bloggen medan han fortfarande finns i livet. Och snart fyller han som sagt 90 så det kan ju vara på tiden. Kanske ville jag ha honom med här som ett sorts tack för det han har betytt för mig under åren. För han läser väl min blogg – ha ha! Hans fru är svenska så har han svårt med språket kan ju hon hjälpa till.

Charles Aznavour beskrivs utförligt på engelska Wikipedia här och kortare på svenska här. Och som exempel på hans sånger och hans sätt att sjunga får du länk till La Bohème, som handlar om konstnärslivet i Paris förr – ackompagnerat av tjusiga bilder från staden. Väldigt romantisk text + dito komp med en del pianoklink med mera – här.

Uppdatering i oktober 2018:
”Han dog mitt i steget” stod det om Charles Aznavour när budet kom om att han dött den 1 oktober. Tänk att kunna skriva så om en 94-åring! Dagarna efter nyheten om hans död lyssnade jag flitigt på hans chansoner. Han var ju otroligt produktiv och alltså verksam med konserter m.m. in i det sista. DN hade en artikel om han liv och karriär och med en rätt charmig bild av honom från äldre dar här.