Merci beaucoup, Charles

I år fyller den franske vissångaren Charles Aznavour 90 år. En höst på 60-talet var jag i Frankrike och pluggade franska, och det var väl under den tiden jag fastnade för honom. Min första EP med Aznavour hette ”Je t’attends” – ”Jag väntar på dig”. Sen blev det fler och så småningom några LP-skivor också. På baksidan av ett av dom här omslagen har jag skrivit ”Place de la Madeleine 9/4 -69”.

AznavourAznavour sjunger mest om kärlek. Mycket romantiskt. Många av visorna har han själv skrivit text och musik till. Ofta är det vemodigt och tillbakablickande på åren som gått. Om förlorad ungdom och förlorade kärlekar, minnen av en mamma och hur familjen samlas vid hennes dödsbädd, en konstnär som kommer tillbaks till sin ungdoms Montmartre där allt nu är förändrat och syrenerna har dött, en ung man som går ner till hamnen och drömmer sig bort till ett annat liv långt borta. Osv, osv.

Det är mycket ord i sångerna – ord ord ord – nästan lite språkekvilibristiskt får man nog säga att det ofta kan vara. Inte dumt att träna sin franska genom att lyssna på Aznavour. Jag har ibland gett mig en dos inför nån resa till Frankrike för att friska upp språkkunskaperna som ju tyvärr så lätt falnar och vittrar bort. Det går ju bra med andra som sjunger på franska också för all del som Edith Piaf, Barbara eller George Moustaki. Kanske Jacques Brel också, fast Brel har jag inte hört så mycket. Kanske missat nåt där?

I dag lyssnar jag oftare på annat än  franska kärlekssånger, men nog händer det att jag sätter på en skiva (cd numera) med Aznavour i köket när jag ska laga mat. Jag drar på volymen och stänger dörren så K ska slippa det mesta av det. Och sen njuter jag av melodierna, Aznavours speciella röst och av franskan. Och det går finemang att laga mat till franska ”chansonger”.

Charles Aznavour är en intressant person – inte bara som sångare och viskompositör. Eller som skådespelare för den delen – han har medverkat i många filmer. Född som Shahnour Varinag Aznavourian 1924 i Paris.  Han är av armeniskt ursprung. Upptäckt av Edith Piaf 1946. Ja, du kan läsa om honom på Wikipedia, jag behöver inte dra hans livs historia här. Han har även varit politiskt aktiv. Stått upp för sitt gamla land, Armenien, och dessutom agerat mot det franska fascistiska partiet, Le Front National, som på den tiden leddes av Jean-Marie Le Pen. Dessutom såg jag nån gång i  ett tv-program att Aznavour under nån period i sitt liv förestod ett arkiv eller kulturcentrum i Paris med uppgift att dokumentera och ta hand om just gamla franska visor – ”chansonger”. En kulturgärning förstås.

Jag har tänkt ett tag att jag ville skriva nåt om Charles Aznavour i bloggen medan han fortfarande finns i livet. Och snart fyller han som sagt 90 så det kan ju vara på tiden. Kanske ville jag ha honom med här som ett sorts tack för det han har betytt för mig under åren. För han läser väl min blogg – ha ha! Hans fru är svenska så har han svårt med språket kan ju hon hjälpa till.

Charles Aznavour beskrivs utförligt på engelska Wikipedia här och kortare på svenska här. Och som exempel på hans sånger och hans sätt att sjunga får du länk till La Bohème, som handlar om konstnärslivet i Paris förr – ackompagnerat av tjusiga bilder från staden. Väldigt romantisk text + dito komp med en del pianoklink med mera – här.

7 thoughts on “Merci beaucoup, Charles

  1. norbergianblue mars 17, 2014 / 8:49 e m

    Fransk musik är till stor del en vit fläck på kartan för mig. Trodde inte ens att Aznavour var i livet. Äldre systrar spelade visserligen La mer med Charles Trénet, och Edith Piaf ångrade förstås ingenting, men i övrigt var det ganska tunnsått, och är än idag. Men en låt glömmer jag inte; Plastic Bertrands version av punklåten Ca plane pour moi. Jag tyckte den var riktigt bra, men trodde att titeln hade med orgasm att göra, trots att jag har läst franska både i grundskolan och på gymnasiet. Jag får väl skylla på min livliga fantasi. 🙂

    Gilla

    • Gabrielle mars 18, 2014 / 3:26 e m

      Ca plane pour moi…jodå, den känner jag igen, men lite svårare att hänga med i franskan där. Roligt med din tolkning av titeln, men det är väl inte så dumt tänkt egentligen.
      Charles Trenet känns lite ”gammal” för mig, det var mer mina föräldrar som lyssnade på honom. Men som ”franskkurs” funkar han nog. Fast han var inte lika attraktiv som den lilla fulsnygga Aznavour…

      Gilla

      • eklipspringer mars 19, 2014 / 10:31 e m

        Jaharu, gammal…Just rub it in. För ca 100 år sedan vid mitt första Parisbesök såg jag och lyssnade till den då relativt okände Trenet på en obskyr teater nära Place de l’Odéon. Det gjorde kanske inget speciellt intryck just då men kändes litet ”coolt” fast man inte sade så på den tiden. Under vår tid i Genève i slutet av 60/början av 70-talet lärde jag känna och älska en hel bröt franska sångare och sångerskor. Vi har en hel hög ”LP-skivor” inpackade men ingen ”grammofon.” Vill inte nämna några favoriter, det skulle bli så många men namn som Moustaki, Gainsborugh, Ferat, Ferré, Brassens, senare Brel, Juliette Gréco, Dalida, Francoise Hardy tränger sig fram.

        Nu får ni finsmakare förlåta mig men när jag idag hör Carla Bruni och Vanessa Paradis är det liksom en fläkt av 60-talet…

        Ni kan ju lyssna på Frankrikes före detta första dam här:översätta denna sång av Brassens vågar jag inte i anständighetens namn

        Men när grabbarna sjunger den låter det ju så här förstås:

        Gilla

        • eklipspringer mars 19, 2014 / 10:33 e m

          Det var inte meningen att slabba upp två videos, bara länkarna men det blev så här automatiskt. Du får gärna ta bort kommentaren eller clippen.

          Gilla

        • Gabrielle mars 19, 2014 / 11:30 e m

          Tack, tack, Bengt! Det där var riktigt roligt. Har aldrig hört Bruni tidigare. Hon sjunger bra och ser ju lite full i f-n ut också. Men ska jag välja mellan dom där två tar jag nog Brassens, dels för hans djupa röst och fina r, dels för alla killarna som stämmer in i refrängen.

          Vad gäller den gamle Trenet så jodå, jag har faktiskt varit på Trenet-konsert i Paris en gång för flera år sen. Dvs han var inte där själv (då var han nog riktigt gammal), det var mer en konsert till hans ära. När dom spelade ”L´âme des poètes” satt publiken med tända cigarettändare i händerna och gungade med i musiken. Väldigt stämningsfullt och känslosamt men på ett rart sätt. Och jag har faktiskt varit i Trenets hus i Narbonne en gång. Huset står kvar som ett museum efter honom. Han bodde där med sin mamma om jag minns rätt, dom hade var sitt våningsplan.
          Ja, så nu tar jag tillbaka det där som jag skrev om Trenet förut och skrapar med foten… 🙂
          Jag kan nog använda honom också förresten för att brush up my French nån gång. Och han finns ju på Youtube han med.

          Gilla

  2. Första året i Hjo mars 18, 2014 / 9:22 f m

    Hej! Aznavour har jag inte mycket till förhållande till. Och det ska erkännas: det är anglosaxisk pop/rock som gäller. Plus lite Bach, Mozart och Haydn. Men ibland händer det att Barbara hamnar i CD-spelaren!

    Gilla

    • Gabrielle mars 18, 2014 / 3:30 e m

      Barbara är bra. Annars lyssnar vi också på anglosaxisk pop/rock och så mycket klassiskt av alla möjliga slag, dom vanliga gamla ”grabbarna” Bach, Mozart, Beethoven, Brahms m.fl. och så opera på det. Helst typ Verdi och Puccini.

      Gilla

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.