Påven och jag

Den avgående påven gör tydligen sitt sista framträdande i dag. Även jag som inte är troende har minnen förknippade med påven, fast inte med den som avgår nu. Så här var det:

En sommar i slutet av 1960-talet var jag i Rom med mina föräldrar. Vi åkte tåg dit, en upplevelse bara det. Vi bodde på ett hotell inte långt från Stazione Termini och ägnade dagarna åt att bese staden förstås, mestadels till fots. En dag kom vi strosande upp mot Peterskyrkan och vi såg direkt att det var nåt på gång där. Stora folkmassor var på väg på Petersplatsen. Vi följde med och lyckades ta oss in i den jättelika kyrkan. Det var packat med folk. Efter en stund hände det nåt. Det kom kardinaler klädda i rött om jag minns rätt och med små hättor på skallen. Sen kom dom kånkande på påven i en bärstol. Han satt alltså upphöjd och på sin färd fram genom kyrkan välsignade han folk till höger och vänster med graciösa handrörelser. Folk ropade ”Papa! Papa!” och kamerorna blixtrade. Jag lyfte min lilla Minolta eller vad det nu var och plåtade också. Inte för att jag bryr mig om påven egentligen utan mest för att det kunde vara roligt ändå att fånga farbrorn på bild. Det var Paul VI på den tiden. Han hette egentligen Giovanni Battista Enrico Antonio Maria Montini ser jag på Wikipedia. Fint namn. Jag knäppte och knäppte den ena bilden efter den andra.

Väl framme i koret vidtog diverse riter. Om jag minns rätt höll påven på och utnämnde kardinaler eller kanske var det folk som skulle skickas ut som nån sorts ambassadörer för katolska kyrkan i utvecklingsländer. Jag minns inte riktigt men har för mig att det hade med andra länder att göra. Det höll på en bra stund. Hemma på hotellet skulle jag nästa morgon ta ur filmen för att sätta i en ny. Det var så man gjorde på den tiden. Påven hade väl inte välsignat mig och min kamera för nu trasslade det ordentligt. ”Det blev fel” som det brukar heta numera – eller snarare jag klantade till det –  nåt kom snett och just påvebilderna blev förstörda. Jag blev arg och grämde mig av bara 17. Nu skulle jag knappt ha brytt mig alls tror jag, men jag blev fortare arg på den tiden – alltså även för en missad påve.

Religion har jag skrivit en hel del om i bloggen emellanåt och t.o.m. påven har förekommit ett par gånger. Det har nog mest varit i religionskritiska inlägg men även i det lite mer lättsamma Välta kor och påvar.

DN och SvD om den avgående påvens sista framträdande.

6 reaktioner på ”Påven och jag

  1. Bengt O. (@eklipspringer) februari 27, 2013 / 5:52 e m

    Jag hade äran att träffa Johannes Paulus II 1983 i en mottagning på Vienna International Center. Vi var ganska många som presenterades för honom, en och en, av vår organisations generaldirektör. Sedan jag presenterats utspann sig följande samtal:

    JPII: Where do you come from Mr. Karlsson?
    Jag: Sweden, Your Holiness..
    JPII: Sweden, aha!

    Sen var det näste mans tur. Men någon vecka senare fick jag med posten dels en tung medalj med påvens porträtt, dels att antal utomordentliga bilder av JP och mig tagna av Vatikanens medföljande fotografer. Mamma blev mycket stolt trots sitt djupt protestantiska sinnelag.

    Just i dag har det varit påven praktiskt taget hela dagen i den viktigaste tevekanalen. I Österrike tror man att ärkebiskopen av Wien har chanser att bli efterträdare men det är väl en ganska orealistisk tanke. Inte för att det bekommer mig men befattningen för ju med sig ett mycket stort inflytande i stora delar av världen. Det skulle vara ytterst intressant att se hur den europeiska delen av katolska kyrkan skulle utvecklas sig under en afrikansk eller latin-amerikansk påve.

    Jag tycker man skulle välja Angela Merkel. För det första vore det en lättnad för Europa, för det andra skulle kyrkan få en tuff person i spetsen som inte skulle tolerera något nonsens från de trogna och absolut inte från de otrogna.

    Bengt O.
    http://flarnfri.blogspot.se

    Gilla

    • Gabrielle februari 28, 2013 / 12:06 e m

      Ha ha! Friskt vågat, häften vunnet! Är det sånt där som kallas för lateralt tänkande?
      Och tänk att få både en kvinna och så just hon på Stolen. 🙂
      Ditt samtal med JPII påminner mig om det brief encounter jag en gång hade med Luciano Pavarotti. Bloggade om det här.

      Gilla

  2. Gabrielle Björnstrand februari 28, 2013 / 12:19 f m

    PS till Gabrielle: Jag tror att Johannes den 23:e – som väl var påve vid ditt Rombesök, gjorde en hel del gott inom kyrkan och ute i världen. Så det har sin betydelse, så länge denna kyrka finns, vem som besitter stolen.

    Gilla

    • Gabrielle februari 28, 2013 / 12:08 e m

      Nej, Johannes XXIII dog 1963. Honom minns jag som en ”god påve”, nån som man – trots varken katolik eller troende i nån annan lära – kunde tycka om lite så där på avstånd.
      Johannes XXIII hade ju också turen att sitta innan allt brakade loss med pedofilskandaler och sånt. Men han var nog en bra påve.
      I Rom 1968 var det Paul VI.
      Och visst, vem som är påve har förstås enorm betydelse eftersom det finns så många katoliker över stora delar av världen. På Katolska kyrkans sida står det: ”Katolska kyrkan är med sina ca 1,2 miljarder medlemmar (ungefär 17,4% av världens befolkning) det största av de kristna samfunden och den största religionsgemenskapen överhuvudtaget.”

      Gilla

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.