Javisst blev jag som många andra berörd av att höra Patti Smith framföra Bob Dylans ”A hard rain’s gonna fall” i Konserthuset vid utdelningen av Nobelpriset i lördags. Och att hon kom av sig, och bad att få börja om på det sätt hon gjorde, blev man ju bara varm i hjärtat av. Nu skriver hon själv i The New Yorker om hur det var att stå där och sjunga denna fantastiska sång.
Jag lägger länk till en sida med texten till sången här också.
”How does it feel”, artikel av Patti Smith i The New Yorker här.
Texten till ”A hard rain’s gonna fall” här.
Länk till video från prisutdelningen finns i artikeln ovan.
Gabrielles blogg 
Jag såg hennes text igår också och tycker det var intressant hur hon beskrev sitt ”komma-av-sig”. Hon hade inte glömt texten alls, hon kunde bara inte få den ur sig. Någon sorts utomkroppslig upplevelse, på något sätt. Det var starkt berörande för alla och hennes reaktion förstärkte känslan av ömhet och gemenskap, tror jag, hos hela publiken och oss tv-tittare.
GillaGilla
Nej, just det: inget vanligt glömma-bort, alltså. Rar berättelse också om hur hon bemöttes av nobelpristagarna på hotellet vid frukosten morgonen efter.
GillaGilla
Tack för länken! Gillade hennes framförande av A hard rains… Mycket starkt. Jag blev rörd. Usch.
GillaGilla
Vassego! Ja, starkt var det. Har haft sången i huvet ofta sen dess.
GillaGilla