Har just läst Alex Schulmans rätt nyligen utkomna bok ”Bränn alla mina brev”. Den handlar om hans morföräldrar Sven och Karin Stolpe. Välskriven, berörande. Skriven i tre plan:
– Nutid om hur Alex Schulman gör efterforskningar om morföräldrarna och här handlar det också om författaren själv och hans familj. Förf har en idé om ärvd vrede från morfadern till honom själv.
– 1932 om en kort och intensiv kärlekshistoria mellan Karin Stolpe och den unge Olof Lagercrantz.
– 1988 om Alex Schulman som ung pojke på besök hos morföräldrarna.
Berörande skrev jag. Jodå, berörd och emellanåt smått tagen av boken blev jag. Har aldrig läst nåt av Schulman tidigare, men det är uppenbart att han kan skriva. ”Han skriver klart, transparent, i god bemärkelse målmedvetet, med en väldig känsla för hur man med små medel skalar fram en text” skrev DN:s recensent.
Sen hör jag det glunkas om att Schulman fått kritik för att han slirat på sanningen, och jag funderar över boken igen. Vad är det jag har läst egentligen? Det känns som om där finns en viss dålig eftersmak. Anledningen är Schulmans sätt att hantera fakta om händelser. Ok, han skriver nånstans att ”detta är en roman”. Men är det då i sin ordning att ändra på fakta om händelser när författaren skriver om människor som faktiskt har levat? Exempel:
I boken:
Sven Stolpe kör arg och upprörd av vägen och Karin Stolpe är med i bilen. Det händer i början av juli 1932. Båda blir svårt skadade och måste vårdas på sjukhus. Karin blir bl.a. brännskadad så man måste transplantera hud från kroppen upp till hennes brända hals. I ett brev till sin mamma antyder Sven Stolpe att det kan ha varit ett medvetet val att köra av vägen.
I verkligheten:
Bilolyckan skedde i juni 1931. Sven Stolpe och Karin von Euler-Chelpin var förlovade då. Dom hamnade på sjukhus, men blev lindrigt skadade, och inte värre än att dom kunde fira sitt bröllop en månad senare som planerat. Karin Stolpes brännskada kom många år senare: en behållare med rödsprit exploderade hemma hos Stolpes 1942, elva år efter bilolyckan och giftermålet.
Är det ok att av dramatiska skäl ändra på när, vad och hur i fråga om faktiska händelser, sånt som vem som helst kan kolla via nätet eller via andra källor, biografier m.m.? Bara man nånstans har med brasklappen ”detta är en roman”?
Om man vill ha dialoger med i sin bok måste man förstås hitta på dom om man skriver om personer som man inte haft möjlighet att lyssna på själv (eller spela in). Jag gjorde det i boken ”En flicka som heter Anna”. Anna och Karl samtalar, Anna talar med sina kusiner m.m. Dialogerna har jag hittat på, dom citat ur brev jag har med i boken är riktiga citat.
Schulmans bok innehåller också många citat ur brev och dagböcker. Och som läsare undrar jag förstås: vad är riktiga citat? Kan författaren ha hittat på en del av citaten? Vad är vad?
Schulman målar också ut sin morfar som en ond man som förstörde livet för sin hustru. Sadist? Hustruplågare? Boken mynnar ut i ett karaktärsmord, en nidbild så det osar om det, tycker jag. Men var Sven Stolpe ond? Enligt många andra stämmer den bilden inte alls. Själv vet jag inte. Har aldrig kunnat särskilt mycket om Sven Stolpe, och den enda bok jag läst av honom är ”I dödens väntrum”. Minns honom mest som en lite udda och mycket akademisk person, kanske lite av kuf och ”kulturman” fast så sa man inte på hans tid.
Det där med att vreden kan vandra från generation till generation tycker inte DN:s recensent är särskilt trovärdigt: ”Ändå låter han ramberättelsen stå och falla med just denna tanke, ända fram till den outhärdligt sentimentala slutscenen. Hur man kan skriva en hel och bitvis skimrande roman om sanningssträvan för att sedan sy ihop den så fånigt övergår mitt förstånd.”
Det ska tilläggas att Schulman fått en hel del beröm för sin bok på många håll. Den anses vara hans bästa bok. Hm…jag får se om jag ids läsa nåt mer av Schulman, det finns ju så mycket annat jag vill läsa.
DN:s recension här. Folket i Bild Kulturfront här.
Uppdatering 14 oktober: ”Vad Axel Schulman missat om sin mormor”, artikel i SvD här.
Gabrielles blogg 