Jag står utanför det som förut var ”min” ICA-butik i det som förut var ”min” stadsdel. Väntar på K som är inne och handlar nåt lite som fattades medan jag passar cyklarna. Tittar på folk som är på väg hit eller dit, en kille med en pizzakartong, en tant som står och röker klart sin cigarett innan hon går in på ICA, unga, medelålders, gamla, folk på väg hem eller bort, unga mammor eller pappor med barnvagnar, en liten familj där pappan bär den lilla dottern på armen – han ler lite snabbt mot mig innan dom går över gatan.
Men ingen ingen enda av dom känner jag igen sen tidigare. Jag tänkte att jag skulle hitta åtminstone någon. Men nej, inte! Här brukade ”mitt” folk finnas – dels förstås människor jag kände, dels andra som jag inte kände eller visste namnet på men ”var hej” med. Jag bodde där länge länge – ett kvarts sekel ungefär. Men ok, nu är det mer än 10 år sen jag flyttade från dessa kvarter. Det är andra människor där nu. Affärer och restauranger ligger för all del där dom legat även om verksamheten ändrats i en del.
Känns nästan som om jag blivit plötsligt nersläppt i en värld som är främmande och välkänd på samma gång. Livet har fortsatt här i ”mina” kvarter utan mig, människorna har bytts ut eller hur det nu är… Obs detta är ingen klagan – inte heller nåt att förvånas över; så där blir det förstås. Men det var en speciell känsla att stå där i mina välkända gamla kvarter med cyklarna och titta på det nya folket som rörde sig där. Hm, ännu en påminnelse om tidens gång. Som om jag nu skulle behöva såna – påminnelser alltså.
Gabrielles blogg 
Känner igen mig i din känsla. Jag tänker på den 1:a gången jag kom tillbaka till älskade stockholmskvarter där jag levde ca 10 år. Lyckliga år, nota bene. Min känsla: Detta är mitt, det är min port, min gata, min gård, nästan mina fönster… och samtidigt en stark känsla av att nu vara främling i den omgivning som en gång var min. Känslokrocken blev en påtaglig upplevelse.
Somliga mänskor undviker platser de tyckt om en gång för att slippa uppleva såna känslokonflikter. Det kan vara ett sätt att slippa obehag, för visst finns det ett litet moment av obehag eller smärta eller nåt sånt. Jag för min del tror att upplevelsen kan vara berikande även om den känns som ett litet knivstick nånstans.
”O livstid, levnad, underliga tid
Från gåta till gåta räcker du”
(ska vara R.M. Rilke som skrivit det, om jag inte har fel).
GillaGilla
Man kan undra varför människan begåvats med talang för smärtsam nostalgi? Kvarteren där man bodde när barnen var små (nu blir man nostalgisk å deras vägnar också), plaskdammen där man själv lekte när man var fyra år… det gör ont i hjärtat.
GillaGilla
Ja, vad är det för vits med det? Hade Darwin nån förklaring? Främjar det arternas fortbestånd om vi håller oss kvar i Birkastan?
Förresten, om du hade kommit där när jag stod där med cyklarna utanför ICA så hade det nog stuckit hål på min nostalgi-ballong. Just då i alla fall. 🙂
GillaGilla
Trots min återkommande klaustrofobi, särskilt i stan, känner jag ofta att det är fint att kunna säga hej till samma människor år ut och år in. De blir äldre, jag blir äldre. Vi umgås inte, men vi delar en pratstund vid busshållplatsen, eller inne på snabbköpet. Ofta lättare att vara ”vän” med de som inte bor i samma hus, inte klampar på ens tak, inte spelar dataspel med bomber.
Det är något – med ens egna kvarter.
Född här, återkom, stannar ett tag till. Hemma – tills vidare.
Och: Visst är vi på rätt sida av stan 🙂
GillaGilla
Ja, viss trygghet och definitivt ökad trivsel blir det med bekanta ansikten i det område där man bor. Själv är jag varken född eller uppvuxen i stan men har förstås hunnit bo in mig under alla dessa år. Men klaustrofobi får jag också – särskilt vår och sommar. Stockholmsnoja…och jag måste bara ut och iväg helst långt bort från stan för att vila ögonen på annat än stora hus och asfalterade gator. Men det brukar faktiskt hjälpa en del ändå att dra ut på Djurgårn eller till Stora Skuggan med cykeln. Eller Haga: trappan på Gustav III:s paviljong – mot vattnet förstås – är ett favoritställe att sitta på med en bok. Det är ju nära till Haga (rätt sida av stan!) – även om det är stökigt på ditvägen. Och bullret från E4:an kan jag ha svårt att förlika mig med. Brukar försöka låtsas att det jag hör är ett vattenfall och inte trafik. Funkar sådääääär!
GillaGilla