I SvD skriver Alexandra Borg om färger och framför allt om den blå färgen. Förr i tiden var det svårt att få fram blå färg i konsten. ”Blått pigment som indigo och lapis lazuli importerades från Orienten och var kostsamma, varpå de bara förekom i exklusiva sammanhang”, skriver hon i artikeln.
Vilken färg är mest omtyckt då, blått eller rött? Jag skulle ha gissat på rött men enligt ”en omfattande internationell studie pekade nästan hälften av de tillfrågade ut blå som favoritfärg, vilket gjorde den fyra gånger mer attraktiv än till exempel röd.” Jaha, där ser man.
Tankarna på blått ger en hel massa associationer. Observatoriekullens sluttning mot Norrtullsgatan är vackert blå av scilla nån gång fram i april. Och så kommer förstås några filmer upp t.ex. Krzysztof Kieślowskis ”Den blå filmen”, ”Det stora blå” om fridykaren Jacques Mayol, den franska ”Betty Blue – 37,2 på morgonen”. Blått i många konstverk också förstås, som det ovan och Van Goghs kraftigt blå himlar i många verk. Musik då? Finns säkert massor. Kom att tänka på en fransk schlager ”Bleu, bleu, l’amour est bleu” från 1967. Provade den på Youtube. Gräsligt tjatig låt. Så nån länk till den blir det inte. Men sen har vi ju förstås George Gershwins ”Rhapsody in Blue” som vi fick måla till när jag gick på läroverket i Söderhamn. Vi hade en uppfinningsrik teckningslärare, Gunnar Österström, som inspirerade oss att prova nya vägar i bildskapandet. Roligt. Länk till Gershwins stycke på Youtube har du här. Och vill du lyssna på ”Ol’Blue Eyes” så finns det förstås massor av Sinatra-låtar att leta fram på Youtube.
Jag läser Merlin Sheldrakes bok om svampar nu och har huvet fullt av mycel, hyfer och lavar… och annat sånt svampartat. När Sheldrake ska berätta om hur svampar sprider sig genom att skicka ut långa tunna rörformade trådar (hyfer) som bildar stora nätverk (mycel) berättar han om hur konstnären Francis Alÿs gick omkring i Sao Paolo med en burk blå färg med ett hål i botten på burken. Under flera dar rörde sig konstnären runt i staden och en ström av färg rann ned på marken och lämnade spår efter honom. Alÿs skriver om att hans vandring efteråt lästes som en sorts poetisk gest. I svampboken skriver Sheldrake: ”Linjen med blå färg skapade en karta över hans rörelser, som ett tidsporträtt. Alÿs konstprojekt illustrerar hyfernas tillväxtsätt. Alÿs själv är den växande spetsen. Det slingrande spår han lämnar efter sig är hyfens kropp.”
Naturligtvis blev jag nyfiken på Francis Alÿs. Det visar sig att Alÿs gått runt i andra städer med andra läckande färgburkar. Rolig idé. Undrar om dom blev arga på honom. Jag antar att det var vattenlöslig färg så den regnade väl bort sen, annars skulle han väl ha åkt dit för skadegörelse eller nåt. Läs mer om Alÿs och hans färglinjer i olika städer här.
Artikeln i SvD ”Färg förbinder vår hjärna med universum” här.
Gabrielles blogg 
Tack! Man lär sig massor. 🙂 Nu ska jag läsa om Francis Alÿs…
GillaGillad av 2 personer
Kom ihåg att välja vattenlöslig färg om du tänker prova på en färgvandring…
GillaGilla
Jag undrar vad pigan (?) på bilden tänkte när hon stod i den något obekväma ställningen och hällde? ”Kan inte karlf-n bli färdig med sin förb. tavla så man kan få stå ordentligt igen …!?”
GillaGilla
Ja, så var det kanske. Jag undrar annars mest över varför hon häller mjölken i en sån tunn stråle. Är det het mjölk och vill hon inte ha med skinnet ner i bunken? Och varför ska mjölken ner i bunken? Lådan på golvet undrade jag också över men det är tydligen en låda med hett kol som man kan värma fötterna med.
GillaGilla
Oj, vilken härlig mängd av trådar du inbjuder oss att följa! Ett veritabelt mycelnätverk.
Jag avstår från svampmenyn och nöjer mej med det blå. Kom att tänka på en liten video om tillkomsten av Vermeer-filmen ’Flicka med pärlörhänge’, där dom första minuterna ägnas åt färgerna, med särskild tonvikt på den blå :
Och dom blå färgtonerna inom musiken? Inom jazzen droppar inte det blå; det flödar ur ymnighetshornen. Jag slits mellan Duke Ellingtons ’Mood INDIGO’ och en viss flicka från Baltimore. Tror jag för dagen låter Lady Day få företräde:
Du avstod från fransk länk. Här är nåt så ovanligt som en fransk BLUES (borde man kanske skriva ‘bleus’?) som jag tycker försvarar sin:
Om du googlar med sökorden; texte léo ferré blues , får du poetens ‘paroles’ på köpet.
GillaGilla
Tack för kommentaren. Och visst, målningen ”Flicka med pärlörhänge” tänkte jag också på. Roligt att se filmen om filmen. Flera välkända ansikten där. Billie Holiday gillar jag. Just den här har jag inte hört tidigare. Och så alltid trevligt med nåt franskt, tack för Ferré. Jag såg också att Piaf sjungit in ” Plus bleu que tes yeux”, en chanson av Charles Aznavour.
GillaGilla
så mycket intressant om en färg.
GillaGillad av 1 person
Skickade en kommentar till din blogg redan på annandagen, men den försvann rakt ut i det blå…
I det här fallet till cyberrymden och därmed var den borta för evigt. Jag blev alltså blåst på mitt inlägg, men upptäcker nu att du fått en del nya färgsprakande kommentarer. Därför försöker jag erinra mig vad jag ursprungligen präntade ned och försökte skicka. Något liknande det följande var det nog:
Det var förresten först nyligen jag lärde mig att ordet för min favoritfärg blå i svenskan tidigare också användes för färgen svart. Så lär exempelvis den danske kungen Harald Blåtand ha fått sitt namn för att han haft just en mörkt missfärgad tand.
”Blott blått Jör gör vitt vitt” skrek tvättmedelsreklamen ut redan på 1950-talet. Kommersiellt, men det blå betydde en del utanför kulturen också då, helt klart.
Bra Gabrielle att du inte som exempel från musikens värld tog upp aktuella ”Blue Christmas” med Elvis Presley; inte någon av dennes höjdare precis.
Du skriver om Observatoriekullens sluttning som alldeles blå av scilla under aprilmånaderna. Det får mig att tänka på min tid i Stockholm. Redan vid snösmältningen kunde man vid Ekebysjön i Danderyd se blå mattor med fridlysta blåsippor sticka upp. Vilken härlig syn! Några av dem fick följa med i flyttlasset till Falsterbo, vilket vi inte ångrar. Den rariteten fanns inte här då, men gör det nu. Och plantstölden är väl vid det här laget preskriberad.
Bland bildkonstnärer med blått som signum kan man gott nämna Yves Klein. Det retar mig än idag att jag inte införskaffade en av dennes originalskulpturer som visades på Stockholm Art Fair i Sollentuna, kulturhuvudstadsåret 1998. Det var en dödskalle monterad i en kub av plexiglas. Och så klart i hans egenutvecklade intensivt blåa färg. Eftersom det var under sluttimmen på utställningens sista dag var priset ordentligt nedsatt, men ändå ansenliga 70.000 kronor (om jag minns rätt), vilket jag av någon anledning då förfogade över. Men det blev ingen affär, tyvärr. Kanske för att jag någon månad tidigare köpt Maj-Britt Niklassons 122 × 132 cm olja ’Utsikt över havet’, ett storslaget verk också det mestadels i mörkt blått.
Sport är måhända inte att betrakta som kultur, men likväl har vi ”The Blues”, Londonlaget Chelsea, liksom det franska fotbollslandslaget ”Les Bleus”. På hemmaplan räcker det inte med blåvitt från Göteborg, utan här gäller det de himmelsblå, från Malmö. De benämns lokalt ”Di blåe”.
Blått är ju också – åtminstone i Sverige – en politisk färg för konservatism. Ju mörkare desto längre högerut på skalan, numera av motståndare ofta osnyggt lierat med brunt. I USA är däremot blått – för oss nordbor märkligt nog – symbolfärg för det mer liberala Demokratiska partiet.
Neither blue, nor lonely!
GillaGilla
Tack för kommentaren. Trevlig läsning. Ledsen, men kommentaren hade ramlat bland Spam som jag inte brukar kolla utan bara tömma…
Tvättmedlet Jör minns jag men inte den fyndiga reklamen. Och visst, Yves Klein hade gärna fått vara med. Jag minns hur han ”målade” med kvinnliga modeller med Yves Klein-blått på sig. Såg nån utställning (eller en film var det kanske) på Moderna museet på sent 60-tal där såna verk var med.
GillaGilla