Ett sluttande plan

Såg du Ola Larsmos artikel i dag: ”Med Tidöavtalet upphör Sverige att vara en ”humanitär stormakt”?

Larsmo skriver om hur man inom extremhögern alltmer tar avstånd från FN-ideologin och de mänskliga rättigheterna. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna är sedan sjuttiotalet inskrivna i svensk grundlag. Larsmo skriver:
”Det har ändrats. I våras bad svenska Amnesty samtliga partiledare att skriva under på att de också fortsättningsvis står bakom de rättigheter som följer ur FN:s deklaration. De flesta gjorde det – men tre partiledare valde att inte skriva på, och ville inte heller träffa Amnestys representanter: Ebba Busch, Jimmie Åkesson och Ulf Kristersson.” Hur försvarar dom det?

Med Tidöavtalet har Sverige ”intagit en ny och radikalt annorlunda hållning till den FN-deklaration och de internationella konventioner som tidigare varit en okontroversiell utgångspunkt för samtliga Sveriges demokratiska partier” skriver Larsmo.

I avtalet gör man vad man kan för att inskränka de mänskliga rättigheterna.
Hur kan Kristersson, Bucht och Johan Pehrson ha lagt sig så helt platt för Åkesson och för idéerna och värderingarna i hans parti? Skrämmande. Jag blir mörkrädd. Så vad händer? Vad ska det här bli för ett land? ”Vart är vi på väg?” Utför låter det som.

Läs artikeln här.