Igår gick jag med en melodi snurrande i skallen igen: En ballad om franske kungens spelemän med text av Frans G. Bengtsson. Anledningen att den började spelas upp därinne var att jag såg många på T-Centralen och andra ställen i stan som bar t-tröjor med ett företagsnamn som liknade ett ord i texten till balladen. Det hade väl varit nån konferens nånstans. I alla fall ledde detta till googlande när jag kom hem. Det handlar om en gammal fransk fana.
Oriflamme var en fornfransk riksfana läser jag. Den började som kyrkofana i klostret Saint Denis. Oriflammen användes under 1000-talet – kanske tidigare också, vet inte – och förekommer bl.a. i Rolandssången från 1100-talet – om den rasande riddar Roland, Orlando Furioso. Franska kungar anammade flaggan under 1100-talet och den användes fram till 1465 – då av Louis XI.
Så här nånting kan den ha sett ut:
Första versen i balladen lyder så här:
”Vi ha kommit från Burgund och från Guienne,
från Brabant och från det gröna Normandie.
Vi ha aldrig sett de länderna igen,
sen vi trummade för kungens kompani.
Högt där alpen lyfte kammen klang det,
”Kom! Med kung Karl och Oriflammen!
Emot Rom!”
Och den blåa luften bar
våra vimplar och standar,
tills av liljorna Toscana stod i blom.”
Jag tycker om raden ”Och den blåa luften bar…” Ljust och hoppfullt och rörelse framåt – även om det nu var strider dom var på väg till. Också i sista versen kommer Frans G. Bengtsson förresten tillbaka till Normandie och skriver en rad jag också tycker särskilt mycket om: ”Blåser våren åter grön i Normandie?”
Den Karl det handlar om i balladen är Charles VIII som satt vid makten 1483-1495. 1495 ska han ha tågat med sina trupper mot Neapel – inte Rom – och Oriflammen användes faktiskt inte då längre. Inte heller 1527 då det var spansk-tyska trupper som – under ”konnetabeln av Bourbon” som det står i texten – tågade mot Rom – skövlingen av Rom, ”Sacco di Roma”. Frans G. Bengtsson var inte så jättenoga direkt med historiska detaljer. Jag hittade en sida med kommentarer till balladen, länk nedan. Det finns ju nåt som heter licentia poetica och kanske tycker nån att det är petigt att peka på saker som inte stämmer med historiska händelser. Men för den som är intresserad av historia – fransk sådan – och balladen kan det kanske vara roligt att titta på sidan.
Ivar Lo-Johansson lär ha sagt att dikten ”sjungs av bildade svenskar när de blir tillräckligt fulla” (enligt Wikipedia). Hm, ja kanske är det så. Själv gillar jag balladen – trots att den förstås som sagt är krigisk – och kan sjunga den både inne i skallen och så det hörs utan att vara full alls. Så det så.
Sisådär. Nu fick du lite franskt historiegrejs som omväxling mot gamla bilder, gamla foton, arga fåglar och arga inlägg (apropå Rasande Roland) och sånt. Frans G. Bengtsson har jag inte läst så mycket av förresten, det är väl mest Röde Orm förstås. Mina föräldrar läste Frans G. Bengtssons essäer, De långhåriga merovingerna m.fl., men jag har aldrig riktigt fastnat i nån av dom där essäsamlingarna.
Kommentarer till balladen här.
Texten till balladen finns säkert på flera ställen på webben. Jag hittade den här.
Gabrielles blogg 