Tar 2:ans buss hemåt genom stan och hör avlägsna skrik och ljud av trummor. Vi har tydligen ett lastbilsflak med glada ungdomar nånstans i närheten, ungdomar som firar att dom gått ut skolan – tagit studenten. Trafikbullret runtomkring oss är ganska starkt, och det som ska vara skrik av glädje låter inne i bussen mest som gälla och ödsliga fågelskrik som kommer långt bortifrån. Bussen stannar vid en hållplats och jag ser en baglady som sitter och vilar på en bänk med hela sitt bohag packat i mängder av påsar byggda som ett berg på en shoppingvagn. En ung mamma kliver av bussen med ett litet barn i en sittvagn. Dom ödsliga fågelskriken hörs ännu längre bort nu, lastbilen har väl svängt av nånstans.
forslades jag hem i riksha. Söderhamn 60-tal.
Det blir som en snabbild av livets gång, livets olika skeden och av hur det kan gå en i livet – man kan bli baglady t.ex. Eller man kan vara en liten pojke i en sittvagn och ha hela skolgången och allt det andra framför sig. Eller man kan vara en ung kille eller tjej som just slutat skolan och ska plugga vidare eller – hej och hå – skaffa sig ett jobb, ta sig in på arbetsmarknaden.
Och där sitter jag själv i bussen och minns min egen studentdag och hur glad jag var. Hela livet låg ju där som en bred och ljus och hittills obeträdd väg framför mig. Det var ju liksom nu det skulle börja. Tänkte man, tänkte jag.
Vad månde nu bliva för dessa unga? Hur ska det gå för alla dom här glada unga människorna? Och för den lilla killen i barnvagnen också som ju kommer igång med sitt lite senare? Bagladyn och jag är ju i en helt annan fas av livet – det är en kortare bit kvar. Vi kan väl ta det lite lugnare numera. Fast, i och för sig, hur slitsamt det är att vara baglady vet ju inte jag.
Hm…så där kan tankarna gå när man åker buss i Stockholm i studenttider.
Önskar dom i alla fall allt gott – alla ungdomar som slutar skolan i dessa dagar!
Och bagladyn och lilla killen med för den delen.
Tillägg 12 juni: Solig varm dag. Fler studentflak i stan och den här gången var lastbilarna närmare och ungdomarna lät inte längre som ödsligt skrikande fåglar som dom gjorde igår (typ den där australiensiska fågeln som låter som ”a woman being strangled at night” – se Fågelblogg). Det är i alla fall lätt att bli på glatt humör – om man inte redan är det – av glädjen hos dessa hoppande, dansande, vrålande ungdomar där dom drar fram i den täta stockholmstrafiken. Det enda jag passar mig för är att komma så nära att dom kan sprätta öl på mig.
Gabrielles blogg 