Musik och skrivande

Karl Ove Knausgårds ”Min kamp, 2” håller jag på med, och nu vill jag dela med mig av en passus som stannat i tankarna. Karl Ove har blivit pappa till den lilla flickan Vanja. Dom är hemma alla tre. Flickans mamma, Linda, ska amma den lilla inne i sovrummet, och Karl Ove är i vardagsrummet. Han sätter på en cd med musik och plötsligt blir han väldigt berörd. Musiken går rakt in i honom. Så här står det:

”Känslorna rusade till och innan jag visste ordet av stod jag där blank i ögonen. Det var i sådana ögonblick det gick upp för mig hur lite jag faktiskt kände i vanliga fall, hur avtrubbad jag hade blivit. När jag var arton var jag full av sådana känslor hela tiden, världen hade en starkare inverkan, och det var därför jag ville skriva, det var den enda orsaken, jag ville röra vid det som musiken rörde vid.” Och lite längre fram: ”Vad var det Rilke skrev? Att musiken lyfte honom ut ur honom själv och aldrig lade tillbaka honom där den funnit honom, utan djupare, någon annanstans i det ofullbordade?”

Det där om orsaken till att han vill skriva och ”jag ville röra vid det som musiken rörde vid” var det jag fastnade lite extra för, men det om Rilke är också bra. Jag vet inte mycket om Rilke egentligen, har bara läst nån enstaka dikt. Och så minns jag att han varit i Ronda, Spanien, och att det finns en minnestavla över det nånstans i utkanten av stan eller på väg till den.

Skrivandet är så oerhört viktigt för Knausgård. Han skriver på ett ställe i ”Min kamp, 2” att i två avsnitt av den roman han höll på med (”En tid för allt” bör det ha varit om jag minns rätt) nådde han högre än vad han trodde var möjligt och att det var två av dom  bästa ögonblicken i hela hans liv. ”Den lycka som det fyllde mig med, och den känsla av oövervinnelighet som det gav mig, har jag letat efter sedan dess utan att finna den.” Fascinerande, eller hur? Och samtidigt inte helt lätt att sätta sig in att det kan vara så för nån. Att skrivandet kan vara så starkt – så starkt berörande att det ”överglänser” allt annat. Hm, och just vilka avsnitt det var, berättar han förstås inte.

Hörde du Knausgård i radio igår morse förresten? Det var i ett program som handlade om ärlighet. Det är verkligen nåt han kan tala om. I Min kamp-böckerna skriver han ju väldigt öppet om andra människor i sitt liv. Ärlighet och hänsynslöshet kan ligga väldigt nära varandra – nåt sånt sa han i programmet. Men när han skriver om andra tänker han alltid att han ska kunna se personen i ögonen efteråt.
Ja, detta om Knausgård. ”En tid för allt” skrev jag om i inlägget Allt lefvande förgås häromåret.