Har jag inte riktigt fattat vad det innebär? Har jag mest sett det som ett för mig lite obegripligt – men ganska oskyldigt – beteende? Och är det egentligen allvarligare än så?
Vi hälsade på släkt i Australien för ett par år sen. Dom ville ta med oss på en utflykt för att visa oss sin närmaste stad. Dom tog oss till stans största shoppingcenter. Det såg ut som alla andra shoppingcenter. Ett par år senare kom några i samma familj till Stockholm på besök ett par dar. Vi tog med dom till Livrustkammaren och visade dom Gamla stan och lite annat sånt där som vi tänkte turister skulle vilja se. Dom var artigt intresserade men tackade sedan nej till vidare sightseeing för att gå på NK. Hm… och mina australiensiska släktingar är inte ensamma om det där. När jag går på ett varuhus eller i en galleria gör jag det för att jag är på jakt efter nåt. Det är nåt jag behöver handla. Jag går aldrig dit för att shoppa. Det händer inte. Jag vet inte riktigt vad det är för roligt med att shoppa. Fattar inte att det ska vara så lockande med ”glimrande shopping” som reklamen brukar tala om. Är väl helt enkelt för gammal – och jag ingår förstås inte i målgruppen som reklamen riktar sig till.
”I dag söker vi bekräftelse och identitet genom shopping”, säger Zygmunt Bauman i en artikel i SvD. Han talar om hur viktigt det är med tillväxt hela tiden – ökande BNP – och säger: ”Vi är inställda på att mäta vårt välstånd och vår lycka genom tillväxtökning. De tillstånd som kan uppnås eller de saker som kan förvärvas utan pengar räknas inte. En av paradoxerna är ju att när vår bil går sönder eller vi själva skadas och åker till sjukhus ökar BNP, men om du går till din granne och hjälper honom i hans trädgård förändrar det inte BNP.”
Hur mycket shopping tål vår planet med dess ökande befolkning frågar sig Bauman. Jag kan inte låta bli att också tänka på följande aspekt:
Vad gör shopping med människors sätt att tänka och förhålla sig till andra? Kan det gå så illa att det blir viktigare för människor att försöka shoppa sig till det dom tycker är ett bra liv istället för att själva medverka till att vi får ett bättre samhälle?
Tänker på en annan gammal man som låtit tala om sig på sistone: Stéphane Hessel, motståndsman i Frankrike under andra världskriget, koncentrationslägerfånge, diplomat…93 år gammal har han nu skrivit essän ”Indignez-vous!”. På svenska heter den ”Säg ifrån!” Hessel skriver att indignationen var motståndsrörelsens huvudsakliga drivkraft.
Likgiltigheten är värst. Hessel skriver: ”Den värsta inställningen som finns är att säga: jag kan ändå inte göra något åt det, jag har mitt att sköta. Har man den attityden avstår man från en viktig del av sin mänsklighet, förmågan att uppröras, att säga ifrån och engagera sig.”
Vad jag funderar över när jag lägger samman resonemangen från Bauman och Hessel är alltså risken att shopping förändrar människors sätt att vara och bidrar till att göra dom mindre engagerade i samhället och dess utveckling, mindre benägna att bekämpa orättvisor m.m. Och vill vi verkligen att dom stora företagen, dom som tjänar pengar på att vi shoppar, tillsammans med politikerna – och bankerna – ska styra hur vårt samhälle blir? Ja, jag vet att vi har fria val där vi röstar fram vilket parti eller vilka partier som ska sitta vid makten. Men det räcker inte. Vi kan inte släppa allt det där. Vi måste ”ha tummen i ögat” på dom. Det finns ju så mycket att uppröras över även i det här välordnade landet. Hur invandrare behandlas (Migrationsverket m.m.), arbetslösheten, bostadsbristen, äldrevården, bristen på rättvisa, avfolkningen av landsorten osv.
Säg ifrån! skriver Stéphane Hessel och manar till fredligt uppror.
Sist skriver han: ”Att skapa är att göra motstånd, att göra motstånd innebär att skapa.”
Jag håller med Stéphane Hessel om att man måste säga ifrån. Även om det kanske inte gör nån stor skillnad måste man reagera när nåt sker som man tycker är fel eller som man upprörs över. Om det sedan har nån effekt är ju en annan fråga.
Läs om Stéphane Hessel här.
Om Zygmunt Bauman här och här.
Uppdatering 23 augusti: Maciej Zaremba intervjuar Zygmunt Bauman i DN här.
Gabrielles blogg 
Fint skriver du och har man något så när vett i skallen måste man hålla med. Men samtidigt är det ju helt orealistiskt. Vi är som hundar som skäller på månen. Den bryr sig inte.
Jag vill gärna passa på att beskylla dig för ”ungdomlig idealism” något jag själv råkat ut för ett par gånger när jag skrivit om det internationella, speciellt europeiska, samarbetet. I min ålder, möjligtvis också i din betydligt blygsammare, känns det ganska kul. Och uppmuntrande.
Nu måste vi komma ihåg att den marknadshegemoni och den åtstramningsextremism som just håller på att kväva vår kontinent har drivits fram av demokratiskt folkvalda regeringar. Hur har det kunnat bli så? ”Vi måste ”ha tummen i ögat” på dom. Det finns ju så mycket att uppröras över även i det här välordnade landet.” Visst, men vilka är ”vi” ? Du och jag och ett antal av våra sympatiserande läsare.Men vad kan vi uträtta mot den stora massa som främst är intresserade av ”shopping and fucking” som en professor på Handelshögskolan (min Alma Mater) har uttryckt det.
Något har gått i grunden fel. Skola, föräldrar, företagsledare, fackföreningar, politiker, media har alla abdikerat ansvaret till förmån för självreglerande mekanismer. Bekvämt och bra. Någon ändring i vår (inte ens din) tid ser jag inte.
GillaGilla
Du skriver ”Visst, men vilka är ”vi” ? Du och jag och ett antal av våra sympatiserande läsare.Men vad kan vi uträtta mot den stora massa som främst är intresserade av ”shopping and fucking…”
Vi det är ju vi, vi som tänker som du och som jag och andra vettiga människor som inte är ”shopaholics”. Och ja, vi har säkert svårt att påverka den där stora massan du talar om men vi kan påverka människor vi har omkring oss, människor vi möter. Och skapa våra egna små ringar på vattnet. På nåt sätt och i det lilla kan vi medverka till att sprida humanismens budskap om det nu är det man kan kalla det.
För mig känns det omöjligt att tänka ”jag kan inte göra nåt, det är ingen idé, det är lika bra att hålla käft och ge upp”. Och visst, jag kanske är naiv, men jag kommer att fortsätta att skälla som den där hunden mot månen. Om det inte finns nån ändring i vår tid så får den väl komma sen då!
GillaGilla
Gabrielle;
jag tycker så mycket om att du tar i. Samtidigt som jag lite grann håller med Bengt, om att det ser rätt kört ut tills vidare.
Den här; vi-har-ansvar-och-därför-stänger-vi-landstinget och avstår-från-skolpsykologer-attityden är ju lika primitiv som att Portugal nu stänger sina byskolor.
Det stora tjatet om jobbskatteavdrag på 200 i månaden, avvägt mot de miljarder som Riskkapitalister nu suger åt sig genom vården är gediget hyckleri. Oppositionen har liksom inte heller något magstöd, och mina kära i MP verkar i blåögdaste laget.
Men du har rätt ändå.
Jag är bara så trött på politiken sedan den blev konjunkturbländad.
Bengt är experten, men även min intuition sa mig redan 2008 att de då bara sopat problemen under stora finansmattan. Och att det skulle komma tillbaka efter några år. Trist med vad-var-det-jag-sa. Men så är det när man har slagruta 😉
Igår gick jag förbi en sån där gullig grillande församling av bostadsrättsägare. Är det den sortens egen-intresse-föreningar som ska ersätta fack, kulturföreningar, bildningsarbete, lojala ideella gemenskaper? Då kan man lika gärna flytta till – hum, ja vart?
GillaGilla
Hm…”det ser rätt kört ut”? Nej nej nej, om det ser kört ut får man – jag, vi…. – väl börja skälla högre. Jag kan inte se mig själv som en ”ge-uppare” som sitter i ett hörn och tänker att det är ingen idé. Jag hoppas det aldrig händer. Och personer som Zygmunt Bauman som folk lyssnar på mer än dom lyssnar på mig kan ju kanske ändå få några att börja tänka lite mer och inse att vi måste försöka räta upp den här skutan innan det barkar ännu mer åt fel håll.
Grillande bostadsrättsägare – det är väl ok? Och varför skulle det ersätta fack, kulturföreningar osv. Upp till kamp, Gabrielle B, gör uppror, indignez-vous – où indigne-toi – mot allt som du tycker är fel!
GillaGilla
Gabrielle; att jag tycker det ser kört ut betyder inte detsamma som att jag, personligen , ger upp. Men just nu är jag mest glad åt att reparera mig själv och mitt återstående liv.
Och jo, jag tror faktiskt att de där små föreningarna för egenintresse är vad som ersatt en tidigare mer ideell gemenskap. Folk har sällan tid att både passa barn, jobba, ingå i den alltmer komplicerade bostadsrättsekonomin, och samtidigt bry sig om andra och större grejer.
Det finns sociologer som håller med mig. Men det är okej att du inte gör det.
Shopaholics kommer nog att bli omoderna, liksom av sig självt, i någon framtida generationsväxling. tror jag.
GillaGilla
Vad händer med ”de gulliga små föreningarna” när den ungefär trettioåriga kreditbubblan definitivt pyser ut sin luft och det krävs riktiga pengar igen, inte bara lån på lån? Och att detta krävs såväl av föreningarna som deras medlemmar?
Nu kommer den berömda ”dubbeldippen” i den senaste ekonomiska krisen och den verkar svårare att hantera för makthavarna än första ”dippen” för ett par år sedan. Håller man näsan ovanför vattnet nu så är det ändå inte säkert att man överlever en ”trippeldipp”. ”Stålbaden” som det pratas om ibland var ju i verkligheten inget annat än hälsobad i mineralvatten. Men det här kanske blir ett syrabad i stället som fräter bort väldigt mycket.
En otrevlig sak med ”de gulliga” är att de utgör en valmanskår med starka argument mot att bygga massvis av billiga och bra hyresrätter i Stockholm. Då riskerar de att folk inte är intresserade av att köpa deras svindyra spekulationslägenheter, i alla fall inte till dagens fantasipriser. Med andra ord är det ett gäng vars egenintresse kräver permanent bostadsbrist.
Och man kan ju undra om det är element bland ”de gulliga” som är ute och förstör träd längs stränderna för att få bättre säljargument i form av ”sjöutsikt”?
GillaGilla
Jag tyckte mycket om den 93årige motståndsmannen.
Men jag tycker också att utförsäljningen allmännyttan är ett ”försnillande” av gemensamma resurser, för att använda en av hans formuleringar.
Det var ett utmärkt sätt att göra alla till ängsligt skuldtyngda småkapitalister, och/eller snabbförsäljande miljonvinnare som flyttar ut och in i utförsålda hus och gör ”bostadskarriär”. Båda delarna på andras bekostnad: Statens pengar till bostäder, och de människor som bott trettio år i ”sina” hus och betalat hyra.
Därav min irritation över denna förtjusande gemenskapsform.
Och nu när man bygger i Stockholm bygger man till största delen bostadsrätter som bara somliga har råd att köpa, medan 23åringar bor i andra hand tills de blir 33.
Ursäkta, men detta är ett älsklingsret!
GillaGilla
Dystert, viktigt, intressant – både inlägg och kommentarerna. Dags att ge upp? Nej, inte 17! Jag tror inte på att människor kan nöja sig med det ytliga och tomma enbart: Det måste till mera än det. Min prognos är därför hoppfull. Det kommer ett bakslag för överkonsumtionssamhället. Miljöeffekterna av att hålla på att köpa nya kläder, nya kylskåp, köksinredningar, bilar, skor etc. etc. fast man inte behöver egentligen kommer att påverka mänskor att tänka om. Våra samhällen står och faller inte med att vi konsumerar så mycket mer än vi behöver. Insikten om vad det betyder för klimat osv. kommer att förändra beteenden. Jag vill vara optimistisk. Men ibland känns det motigt, som när jag kommer in i en galleria eller ett varuhus. Blir så trött genast och vill bara ut, ut, ut!
GillaGilla
Ja, jag hoppas som du att människor inte ska nöja sig med det ytliga och tomma. Men läsningen av Zygmunt Bauman särskilt har fått mig fundera och bli orolig över just det här med en ändrad mentalitet hos människor. Det är en ruskig tanke. Men samtidigt sägs det ju att vi på många sätt är samma inuti som vi var på stenåldern. Så mentaliteten kanske inte ändras? Det kanske ändå är en hoppfull tanke.
GillaGilla
Inte är det orealistiskt – tvärtom – ”shopping” i alla betydelser är en helt nymodig företeelse som på intet sätt finns i våra gener. Större delen av människans tid på jorden har tillbringats på andra sätt. Faktiskt så nära i tiden att jag minns det!
I min ungdom reparerade man saker, man köpte inte nytt och slängde det gamla. Varför skulle man göra det? Man reparerade strumpor, kläder, skrivmaskiner, TV-apparater. Shoppingbeteendet är en sorts nervös åkomma, åtminstone om det är en vana. Något man tar till istället för något annat, mer grundläggande.
GillaGilla
Lite mer hoppfullhet igen. Tack för det! Shoppingen ligger inte i generna. Hoppas den inte tar sig in där bara…
GillaGilla
En riktigt vidrig paroll är väl ”shop ‘til you drop”. Men notera hur reklamen formligen väller över oss för att vi skall handla. Betyder inte det att det finns motstånd, för fanns det inte det skulle inte miljardsatsningarna på alla sorters reklam vara nödvändig. Reklamen försöker egentligen få oss att vara missnöjda med något, och det skall botas genom köp, och sedan måste vi ändå fortsätta att vara missnöjda för annars blir det inga nya köp … .
Till och med den numera (med rätta) utskällda neoklassiska nationalekonomin erkänner att det nöje vi känner av ökad konsumtion minskar gradvis ju mer vi konsumerar. Jag undrar om inte det kan vara bakgrunden till att svenskar i gemen såg mycket ljusare på tillvaron under femtiotalet än nu, och att gnälligheten bara tilltar varefter åren går (finns sociologiska undersökningar som verkar bekräfta det). Då kunde man ju notera raska framsteg från ofta ganska fattiga förhållanden. Nu ser det inte riktigt likadant ut.
Det som krävs är kanske att starka och tongivande personer går ut och talar om det här, och i förbifarten klubbar ner några månglare i skoskaften. Ett sätt att starta kan ju vara att sätta stopp för nya gallerior (de ser ju ungefär likadana ut förövrigt och brukar vara ganska tråkiga). Och så får man ersätta tillväxt med en anständigt genomförd nedväxling i ekonomin.
GillaGilla
Nej, du är väl ingen ”shop-´til- you-droppare” du heller har jag förstått.
Intressant tanke att det starka trycket från reklamen skulle tyda på att det finns ett motstånd att bryta ner. Lite mer hoppfullt igen kan jag tycka.
Hm, och jag önskar att jag var en sån där stark och tongivande person som du talar om och kunde medverka till att åstadkomma verklig förändring i stället för att bara röra om lite bland kanske redan frälsta icke-shoppare. Jag får hoppas att folk lyssnar på gamla kloka gubbar som Zygmunt Bauman och Stéphane Hessel.
GillaGilla
Det finns ju en del professorsexperter som mätt det där med hur lyckliga vi kan bli av ägandet/pengarna. Gränsen för ökad lyckad efter en viss – hyfsad – nivå är helt marginell.
Och sen finns det neuropsykologer som sett att hormonella substanser i hjärnan ger shopparen en kick. Förmodligen av samma art som vid dålgt sex : det verkade så kul, men efteråt…trallala…vill man helst byta.
Sic transit Gloria Mundi, som vi brukar säga, Augustinus och jag.
GillaGilla
Jag kan ställa upp som försöksperson i nåt experiment. Jag anmäler mig direkt. Dom kan mäta lyckan innan och efter att dom ger mig ett antal miljoner – eller miljarder kanske för säkerhets skull. Jag provar gärna.
Att man ser ”hormonpåslag” i hjärnan visste jag inte. Hormonerna rinner alltså till när man shoppar? Ja, jisses, vad folk forskar på. Jag undrar hur mina hormonella substanser i hjärnan ser ut när jag kommer in i en galleria. Jag tror dom vissnar och drar ihop sig i nån hjärnskrynkla.
GillaGilla
Ok, jag missförstod dig, Gabrielle (din kommentar 24 aug). Och visst, jag håller med både dig och dom sociologer du refererar till om att många i dag verkar se mer till sitt eget intresse istället för att engagera sig för att göra samhället – och världen – bättre. Det är därför såna som Stéphane Hessel och Zygmunt Bauman behövs som kanske kanske möjligen kan få en del att inse vartåt det lutar och börja intressera sig för annat än egen utveckling, egen vinning, shopping osv.
I den mycket lilla skalan är ett för mig närliggande exempel svårigheten att få igång ett engagemang för en bättre lösning för Odenplan vid Citybanebygget och bl.a. rädda dess 18-19 träd. Nån almstrid gick ju inte att få igång och nu är alla träden borta (fast en mastodontgalleria stoppade vi).
Vad gäller bostadsrättsföreningar ska dom värna sina medlemmars intresse. Den goda idén med bostadsrättsföreningar är samtidigt ändå att man ska kunna bo till självkostnadspris, det sitter ingen hyresvärd och tjänar pengar på att man bor. Sen funkar det ju inte så ändå pga hela snurren med ökande efterfrågan och stigande priser osv. och dom som har bostadsrätt i stan blir successivt rikare – även om pengarna är låsta i lägenheten tills man säljer.
Att brf:arna fungerar som bromskloss genom att vara ”en valmanskår med starka argument mot att bygga massvis av billiga och bra hyresrätter i Stockholm” som Björn skriver – hm, så har jag inte sett det, men kanske kan det funka så? Det låter inte alls bra. Jag tycker självklart det ska finnas valfrihet. Billiga och bra hyresrätter ska finnas – och byggas fler av.
GillaGilla