Franska köket i Paris 1870

Bland det gamla släktgrejs som samlats hos mig (jodå, mina systrar har sin beskärda del också) finns gamla böcker på franska – bl.a. om fransk-tyska kriget och belägringen av Paris 1870/71.  Det fanns svenskar i Paris under fransk-tyska kriget och under belägringen, en del av dom deltog först i striderna mot tyskarna och sen mot Pariskommunen. Min farfarsfar var i Paris denna tid, och det är han som skaffat dom här böckerna. Han deltog inte i striderna efter vad jag vet och riktigt varför han var i Paris vet jag inte. Kanske råkade han bara vara där när kriget bröt ut.

Historien om vad som hände dom där åren – fransk-tyska kriget, störtandet av kejsardömet i Frankrike och utropandet av republik, belägringen av Paris och sen Paris-kommunen – verkar minst sagt rörig. Jag har läst lite på Wikipedia om det nu för att friska upp mina djupt insomnade kunskaper om dessa händelser. När det gäller Paris-kommunen mindes jag egentligen inte mycket mer än att konstnären Gustave Courbet var aktiv inom dom s.k. kommunarderna, stod på barrikaderna och lär ha varit med och störtat kolonnen på Place de Vendôme.

DSC5211_Paris1870_1Paris belägrades av den preussiska armén från den 19 september 1870 tills staden gav upp den 28 januari 1871. Under denna tid hade parisarna det svårt. Kontakterna med omvärlden var få – för brev använde man brevduvor som skickades ut ur stan med hjälp av ballong läste jag nånstans. Det blev förstås också ont om mat. Man åt hästar, hundar, katter, eventuella cirkusdjur som fanns i stan och även råttor. På Wikipedia hittar jag utdrag ur en meny som serverades på en restaurang i Quartier Latin under belägringen.
Obs – Äckelvarning!!! För där kunde man välja sånt som Consommé de cheval au millet  (hästsoppa), Brochettes de foie de chien à la maître d’hôtel  (grillspett på hund), Emincé de rable de chat. Sauce mayonnaise  (skivad katt serverad med majonnäs), Epaules et filets de chien braisés. Sauce aux tomates (brässerad hundfilé med tomatsås), Civet de chat aux champignons  (kattgryta med champignoner), Côtelettes de chien aux petits pois  (hundkotlett med ärter), Salamis de rats. Sauce Robert (salami på råtta med nån specialsås), Gigots de chien flanqués de ratons. Sauce poivrade  (rätt gjord på hund + råtta med pepparsås), Begonias au jus  (begonior i juice), Plum-pudding au rhum et à la Moelle de Cheval (plumpudding gjord på häst – hästmärg kanske?). Låter det gott? Översättningarna är mina hemgjorda, kanske inte helt rätt alla gånger men ungefär i alla fall, tror jag.

Hos mig finns två ganska stora böcker med tecknade bilder om parisarnas liv under belägringen. Teckningarna är utförda av en belgisk konstnär och karikatyrtecknare som kallade sig Draner (anagram på hans efternamn Renard) och som bodde i Paris då. Han jobbade inte bara med att rita karikatyrer och skämtteckningar utan även med att designa scenkläder för teater och opera.

Här ovan ser du en bild av Draner. Överst står det: Paris belägrat. Under bilden står det Livsmedel och därunder: ”Min stackars Médor, jag kommer att bli tvungen att äta upp dig för att få behålla din stackars matte”. Är lite osäker på franskan där men nåt sånt bör det vara. (Som vanligt större bild om du klickar på den).

12 reaktioner på ”Franska köket i Paris 1870

  1. Anna april 2, 2014 / 8:53 e m

    Sally kan ibland vara så samarbetsvillig och söt så man vill äta upp henne. Men bara bildlikt. Skulle aldrig kunna göra det på riktigt. Men vad vet man om hur man skulle fungera under så extrema förhållanden. Men äta Sally? Nääää!!

    Gilla

    • Gabrielle april 2, 2014 / 9:17 e m

      Sally? Hemskt! Inte säga så – tyst, tyst!

      Gilla

  2. annannan april 3, 2014 / 10:12 f m

    Ack – om man hade känt till det vegetariska kökets möjligheter!

    Jag har ett vykort som visar hur man under (första?andra?) världskriget plöjer upp en park i centrala Paris – minns inte vilken just nu – kortet sitter på en vägg i föräldrahemmet.

    Men vilka djur man har kvar och vilka man avlivar och eventuellt äter under en belägring är en otroligt intressant etisk, estetisk och ekologisk fråga. Hundar och katter konkurrerar ju med oss om maten men håller samtidigt råttorna i schack, och råttorna är dels smittspridare, dels konkurrenter med oss om andra matvaror.

    Gilla

    • Gabrielle april 3, 2014 / 7:28 e m

      Ja, det enda vegetariska på den där menyn var ju begoniorna. Ingen fisk. Men antagligen kunde dom fiska i Seine. Vad gäller proteiner så kunde dom ju säkert äta duvor och kråkor och sånt också. Folk lär äta sånt även när det inte pågår belägring.
      Hur man skulle reagera i en verklig krissituation om vanlig mat tar helt slut är svårt att sia om, och helst undviker man ju att tänka på sånt. Det finns ju många mer eller mindre äckliga exempel på hur människor överlevt i såna situationer. Usch!

      Gilla

  3. Bengt O. (@eklipspringer) april 4, 2014 / 9:12 f m

    Jamen duvor äter man ju fortfarande t.ex. den berömda ”Palmis de salombe” som man får i Pyrenéerna.Det har jag själv ätit med god aptit. (Vaktel däremot är benig och smakar pyton. Nu vet jag inte hur pyton smakar men antar att det inte är bra. Däremot har jag ätit krokodil och det var helt OK.).

    Sen -med tanke på diskussionen ovan- vill jag inte tala om vad vi såg på marknaden i Hanoi på den gamla ”onda” tiden innan turisterna kom…”Sally” hade inte gillat det, så mycket är säkert.

    Men jag avslutar denna kulinariska kommentar med en dikt av C.J.L. Almqvist på sitt skurrilaste humör:

    Man vill ej äta Ormar, men man gärna äter Ålar:
    Kan någon dumhet finnas, säg, mer makalös?
    Uff! ormar äro giftiga! man ropar. Nå, då deras huvudskålar
    med gap och gadd skär av!

    Vad återstår väl nu? Blott gott: om notabene väl det lagas!
    Men ättika och senap, salt och peppar måste tagas.

    Hellre en fet duva än en knippa broccoli!

    Gilla

    • Anna april 4, 2014 / 2:55 e m

      Det är förstås bara en kulturell trend, det där att vi tycker det är ok att äta vissa djur och inte ok att äta andra. När man var liten var det en allmänt känd kunskap att kineserna äter hundar. Och indianerna i Amazonas äter äckliga larver.
      Man tager vad man haver.
      Ska jag returnera med ett äckligt exempel så kan jag plocka fram minnesbilden av raderna med lamafoster på den leriga gatukantens matmarknad i La Paz en gång på 80-talet.
      Det mest udda jag själv har ätit som vuxen är känguru, tror jag. Inte så udda Down Under. En gång åt jag valkött innan jag begrep att det var just det.
      Som barn var jag under en tid engagerad i den obskyra sammanslutningen Hemliga Ätarklubben. Då mumsades det på lite vadsomhelst.

      Gilla

      • Bengt O. (@eklipspringer) april 4, 2014 / 7:24 e m

        En tråkig aktualitet har ju detta fått när befolkningen i några afrikanska länder avråds från att äta s.k. ”bush food” dvs. fladdermöss, schimpanser, råttor och annat eftersom de anses vara smittkällor till det dödliga ebolaviruset som just nu hotar flera västafrikanska länder. Ett fall rapporteras sedan från Frankrike och snart har vi det säkert här.

        Gilla

        • Gabrielle april 5, 2014 / 5:28 e m

          Ja, tyvärr. Såg en artikel med bild i nån av tidningarna om detta bara häromdan. Ruggigt. Riktigt otäckt virus.

          Gilla

      • Gabrielle april 5, 2014 / 5:26 e m

        @Anna. Lamafoster? Uscha uscha… Men som sagt, är man bolivian kanske det är som ”mammas köttbullar”. Bortsett från orgierna i Hemliga Ätarklubben till vilken även jag hade tillträde har jag inte ätit så mycket konstigheter. Haj ingående i fish-and-chips en gång innan jag förstod att det var just det. Det kallades ju nåt annat. Torkad gräshoppa som chips en gång i Japan eller om det var Korea, men jag tog nog bara en liten liten bit.

        Gilla

    • Gabrielle april 5, 2014 / 5:20 e m

      @Bengt O. Visste inte att gamle Carl Jonas Love skrivit matrecept! Även om dom är skurrila.
      Och broccoli…hm, själv har jag väldigt mixed feelings om broccoli. Jag vet ju att det anses mycket nyttigt så jag äter det ibland. Men motvilligt.
      Nån fet duva har fortfarande inte kommit på min tallrik. Inte orm heller.

      Gilla

    • Anna april 6, 2014 / 12:40 f m

      Fantastiskt kul mitt i alltihopa med Almqvists vers och att få lära sig ett nytt ord. Skurril, det var nog första gången. Tack för det! 🙂

      Gilla

Lämna ett svar till annannan Avbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.