Dom som har till uppgift att se till att vi medborgare håller oss till lag och ordning och ta fast oss om vi inte gör det har nu tydligen begått lagbrott själva – eller i varje fall trampat riktigt ordentligt snett i tolkningen av gällande lagar och föreskrifter. Nog låter det här med registrering av romer som en riktig praktskandal. Nu hummas det och ljummas det från skånepolisens sida om sammanställningar och analysfiler (är det alltså inte ett register?!) och material i en förundersökning (startade tydligen 2009 så det har hållit på ett tag). Vi får väl se vad dom hittar på för trick för att ta sig runt det dom gjort.
Tittade tillbaka i min blogg och jag har förstås haft anledning att blogga om polisen många gånger förut. Då har det handlat om sånt som att skjuta ihjäl folk
(istället för att oskadliggöra en hotfull person utan att döda), skjuta skarpt och riskera livet för helt oskyldiga, ha ihjäl människor under biljakter, slarva bort bevismaterial till rättegångar (t.ex. bränna handlingar av misstag), behandla folk illa i häktet eller brista i vaksamhet så att en häktad person i förtvivlan tar livet
av sig, dra ut på utredningar så att brott hinner preskriberas osv, osv. Det finns mer. Det är den polis vi har i det här landet. Är det i såna här tillfällen som man brukar tala om en stor förbättringspotential?
Kommer nån att ta ansvar för det här med registreringen nu? Eller kommer man som sagt att hitta på förklaringar, smyga runt, släta över och sopa under mattan?
”Först 1959 fick romerna rätt till bostad och skolgång” står det i en faktadel i anslutning till DN:s artiklar om registreringen. Oj oj, tänk att det var så – och ända till 1959! Barnen fick alltså inte gå i skolan innan dess. Och minnet vaknar av en familj som bodde i ett gammalt hus i skogen i utkanten av min lilla hemstad Söderhamn. Dom var många i familjen och dom var romer, fast på den tiden sa man zigenare. Som jag minns det fanns det inget nedsättande i det, i varje fall inte nåt som vi barn uppfattade. Vi visste bara att dom levde annorlunda än vi. En liten flicka i familjen – Anne-Christine hette hon – kom hem till oss och lekte med mina systrar och mig ibland. Jag vet inte alls var hon och familjen blev av sen.
Tänkte lägga länk till DN:s artiklar här men systemet krånglar. Men har du inte läst Niklas Orrenius’ artiklar redan så hittar du dom säkert ändå. Och andra tidningar har förstås också tagit upp det här.
Gabrielles blogg 